Hierarki vs Demokrati i vården

I dagens nummer av Dagens Samhälle skriver jag i en debattartikel om den demokratisering av sjukvården som vårdval har medfört. Idén till artikeln har växt fram ur den debatt där både delar av media - däribland återkommande DN:s ledarsida och den annars omdömesgilla Hanne Kjöller- samt den rödgröna oppositionen ägnat sig åt angrepp mot en tillgängligare vård. Med den så kallade behovsprincipen som alibi har en imaginär konflikt målats upp mellan god tillgänglighet och behoven hos de mest sjuka.

Motsättningen mellan tillgänglig primärvård och bra vård till kroniker och multisjuka stämmer inte. Det finns inte några belägg för att den ökade tillgängligheten i vårdvalet skulle ha gått ut över de patienter som har stora behov. Tvärtom visar Karolinska Institutets utvärdering att kroniker får en större del av vårdens resurser och att de också drar nytta av en förbättrad tillgänglighet och ett större fokus på att tillmötesgå patienten.

Jag vill hävda att den bild som förmedlats av DN och de rödgröna, står för en reaktionär ståndpunkt som vänder sig mot vårdens demokratisering. Det ter sig både oroande och märkligt att oppositionen vill bejaka en syn på läkare som allsmäktiga domare med rätten att bedöma vad som är ett behov och inte - till och med utan att träffa patienten.

En av de allra största förtjänsterna med vårdval är det maktskifte som inneburit att vården tvingas utgå från patienternas önskemål och behov. När vårdgivarna måste sträva efter patienternas förtroende blir det nödvändigt med god tillgänglighet och hög kvalitet. Jag är övertygad om att en större lyhördhet för patienternas krav också leder till en mer förtroendefull relation mellan läkare och patient.

Oppositionen och DN:s ledare har gjort sig till tolkar för en egenrådig syn på läkarrollen, där den osvikliga förmågan att definiera vårdbehov utgör grunden. En roll som med vårdvalet nödgats till att börja ge vika för den framväxande moderna synen på närsjukvården, där patienten står i centrum.

Dags att slakta heliga kor i klimatpolitiken?

Cancun-mötet är precis avslutat. Ytterligare några små framsteg men faktum är fortfarande att de bindande åtagandena är helt otillräckliga för att dra ned utsläppstrenderna i någorlunda hållbara intervall.

På DN-debatt framför Joakim Sonnegård i lördags uppfattningen att EU bör lämna FN-spåret mot ett bindande internationellt klimatavtal och satsa på andra mer pragmatiska strategier. Sonnegård sällar sig därmed till en liten men växande skara debattörer och experter.

Tankesmedjan Fores VD Martin Ådahl skrev efter Köpenhamnsmötet att idén om att alla länder ska delta i en binande uppgörelse borde uppges och att istället de största utsläpparna borde komma överens sinsemellan. De komplicerade förhandlingar med de många små och fattiga länder i t.ex. G77-gruppen som på kort sikt inte betyder så mycket för att hitta en lösning får bli en senare fråga.

Även tankesmedjan Global Utmaning har talat för att strategier måste tas fram för att få drivkraft i klimatarbetet även om ett globalt avtal inte är omedelbart tillgängligt.

Må vara att ett omedelbart uppbrott från FN-spåret kan vara väl radikalt. Nytänkarna har rätt i att klimatförhandlingarna måste vara beredda att slakta heliga kor för att komma framåt.

För det första måste fokus ligga på det som är det uttalade syftet: dvs. att snabbt och effektivt trycka ned utsläppen av klimatpåverkande gaser. Globala rättvisefrågor må vara viktiga men man kan starkt ifrågasätta motiven hos många av de fattiga ländernas företrädare.

Alltför ofta representeras de av cyniska och korrupta diktaturer som visat litet engagemang sina svältande massor annat än som argument för mer bidrag till dem själva. Det är ingen orättvisa mot ländernas befolkningar att obstruerande diktatorers utrymme vid förhandlingsborden inte prioriteras. Ett kraftfullt internationellt klimatarbete kommer sannolikt ge vida starkare och mer sunda tillväxtimpulser till många fattiga länder än nya transfereringar till korrupta statsapparater.

För det andra: EU och andra internationella aktörer som tar klimatfrågan på allvar behöver lägga större diplomatiskt och även handelspolitiskt tryck på länder som försöker komma undan ansvar. Att inte sätta pris på klimatförstörande utsläpp är ju faktiskt en exportsubvention, må vara att alla länder i dagsläget - i växlande utsträckning - ägnar sig åt den. I takt med ökat klimatansvar behöver det också bli ett internationellt synsätt.

Även om klimattullar är något som i det längsta måste undvikas kan klimatansvar mycket väl vara en faktor att ha i beaktande i t.ex. WTO-förhandlingar. Men samtidigt måste hela tiden strävan i klimatarbetet - oavsett om det sker inom FN:s ram eller mellanstatligt - vara att hitta lösningar som tar tillvara frihandelns och den globala arbetsdelningens unika omställningskraft. Enbart klimatliberalism ger förutsättningar för de mest kostnadseffektiva klimatlösningarna som tar största möjliga hänsyn till övriga samhällsintressen.

Bland nackdelarna med att förhandla klimatpolitiken med 200 länder i rummet, varav nästan hälften med mycket svaga track-record när det gäller good-governance, är att rationella lösningar kommer i skymundan för otaliga obskyra nationella intressen och trosuppfattningar. Även här finns ett argument för Sveriges och EU:s miljöministrar att utveckla både parallella och alternativa strategier till FN-spåret.

Helen Törnqvist lyfter fram det positiva med Cancun-uppgörelsen. Lena Sommestad argumenterar för FN-spåret med smittande FN-entusiasm men samtidigt med just den otydlighet i fokus som jag menar är den stora risken. Jens Holm (v) och Ola (s) är tydligare med att sättet klimatet ska räddas på är viktigare än att det faktiskt fungerar i praktiken. Många andra har också bloggat.

Intressant? Andra bloggar om Cancun, klimatmöte, Andreas Carlgren, klimatförhandlingar, klimatavtal, klimatpolitik

Alliansens mål är bättre skärgårdstrafik för fastboende

DN skrev i går en artikel om landstingets kommande trafikupphandlingen med rubriken "Båtturer till öar i skärgården hotas". Det förtjänas att kommenteras.

Landstinget kommer via den nyvalda trafiknämnden att göra en upphandling av helhetsansvaret för skärgårdstrafiken. Direkt efter årsskiftet kommer nämnden lägga upp en tidsplan samt beskriva hur upphandlingen ska ske. Landstinget har två program som är vägledande för kollektivtrafiken i skärgården, RUFS 2010 samt Skärgårdspolitiska programmet.

En upphandling måste ha dessa program som utgångspunkter. Det innebär ett fortsatt starkt offentligt engagemang för en bastrafik på rimliga ekonomiska villkor för fastboende och besökare.

Det innebär också att försämringar av trafiken till de tretton kärnöarna eller andra befolkningscentra i skärgården inte kan bli aktuella.

Målet med upphandlingen är att förbättra skärgårdstrafiken för de boende ute i skär­gården. Det är viktigt att alla människor i länet har god tillgänglighet till kollektiv­trafik oavsett vart man bor. Vi ser en möjlighet att genom en upphandling få ännu mer trafik vår våra skattepengar.

I Alliansens överenskommelse lyfter vi också fram att frågan om en nord-sydlig förbindelse ska belysas i samband med upp­hand­lingen.

Andra bloggar om: waxholmsbolaget, strömma kanalbolag, skärgård, stockholms skärgård, stockholms läns landsting, centerpartiet

Tillbaka på banan

Det har verkligen varit få, för att inte säga obefintligt med uppdateringar här sedan valet. Orsaken är att vi har sedan valdagen suttit och förhandlat fram en politisk organisation, en Alliansplattform för 2010-2014 och en budget för 2011.

Dessa tre digra arbeten som har tagit min egen och centerpartiets tjänstemäns uppmärksamhet, varför bloggandet har gått på sparlåga. Men i förra veckan blev budget och vår nya organisation klar, och vi kan återgå till det politiska dagsverket.

Radio Stockholm rapporterar från vår pressträff om plattformen, och TV4 Stockholm och DN från presentationen av våra ny-gamla landstingsråd från förra måndagen. Tidningen Skärgården skriver också om min nya roll i skärgårdsfrågorna.

En av nyheterna för mandatperioden är att jag kommer att leda en ny rotel, Miljö- och skärgårdsroteln, vilket känns mycket spännande och lovande. Tidigare sorterade vare sig miljö- eller skärgårdspolitiken under en egen rotel, vilket innebar att frågorna ibland ramlade mellan stolarna.

Men med vår nya organisation och en renodlad (C)-rotel får vi ett större tryck i frågorna.

Landstingets politiska ledning - i detta fall i form av mig själv och Centerpartiets förtroendevalda - kommer dessutom att ha ett tydligare mandat att leda och organisera landstingets regionala miljöfrågor och ett bredare ansvar än tidigare för skärgårdsfrågorna. Ett huvudmål på miljöområdet under mandatperioden är att leda arbetet med att halvera regionens koldioxidutsläpp (från basåret 1990) till 2015.

Vi kommer även att påbörja arbetet med ett nytt miljöprogram för landstinget som ska börja gälla 2012, där mål kring stora som små miljöfrågor ska sättas upp ända fram till 2016.

Slutligen vill jag hälsa mina nya rådskollegor Torbjörn, Charlotte och Anna välkomna. Alla är "veteraner" i huset, men nya som landstingsråd för Moderaterna respektive Folkpartiet.

(C) ensamt om att kunna satsa mer på nya spår efter rödgrönt självmål

Vid midnatt lades en artikel om Centerpartiet trafikpolitiska strategi för Stockholmsregionen upp på DN:s Stockholmsdebatt. Vi konstaterar att Stockholmsregionens infrastruktur ligger efter befolkningsutvecklingen. Regeringens och regionens 100 miljarderssatsning på nya spår och vägar fram till 2021 är därför enbart är en början och måste följas av ytterligare satsningar. Klimatutmaningen innebär också att trafikens miljöanpassning måste påskyndas.

Om man ska lyfta en fråga är det möjligheten att med hjälp av en höjd trängselskatt få ytterligare medel (400 mkr per år) till satsningar. Då skulle bl a satsningar på t-banan kunna tidigareläggas.

Däremot är det en öppen fråga om media kommer att uppmärksamma Centerpartiets uträkning att de rödgröna underfinansierar SL med 300-400 mkr i sitt förslag om sänkt pris för SL-kortet. De rödgröna satsar alltså stora belopp på en populistisk sänkning av priset på Sveriges billigaste kollektivtrafikkort framför att satsa på kvalitet och underhåll.

Men detta rödgröna självmål innebär att det idagsläget bara är Centerpartiet som presenterat trovärdiga förslag på hur satsningar på fler spår och mer kollektivtrafik kan bli möjlig. Det är nåt att tänka på för alla dem som vill att Stockholmsregionen ska utvecklas och samtidigt förbli en ledande miljöstad.

Läs också Ankersjö.

Intressant? Andra bloggar om val 2010, kollektivtrafik, stadsmiljö, miljö, tvärbana, spårvagn, tunnelbana, blå linjen, SL, centerpartiet, landstinget, rödgröna, trängselskatt

PS. Ett fel har smygit sig in i texten i vår artikel. Nästa stora trafikpaket ska naturligtvis följa efter det som regeringen och regionen har kommit överens om för tiden fram till 2021. Däremot föreslår vi att vissa delar av ett sådant paket kan tidigareläggas om vi får gehör för vår finansieringslösning. Ett slags tilläggspaket alltså. DS.

Rödgrön SL-populism sätter miljömålen på spel

Idag gick jag ut med ett pressmeddelande och pekade på den kraftiga underfinansiering av SL:s budget som de rödgrönas tilltänkta satsningar skulle leda till. Oppositionen uppger att kostnaderna för deras sänkning av SL-kortet och införande av enhetspris för enkelbiljetter kostar 200 miljoner kronor per år. Centerpartiets beräkningar pekar på att det är en ordentlig underfinansiering. Merkostnaderna kommer att landa på minst 500 miljoner kronor 2014.

Om de rödgrönas satsning skapar ett hål på mellan 300 och 400 miljoner kronor i SL:s budget så kommer det att gå ut över underhåll och de trafikvolymer SL kan erbjuda. Dålig standard och trängsel på bussarna är det som får människor att välja bilen. Det är allvarligt om regionens miljömål ska kunna nås.

Jag vänder mig mot den SL-populism som utbreder sig i Stockholm inför varje val. Priset är redan lågt jämfört med andra städer. Dessutom visar undersökningar att priset har betydligt mindre effekt på resandet än turtäthet, tillförlitlighet och komfort.

Centerpartiet vill i stället ha en blocköverskridande samsyn om att SL-kortet ska räknas upp i takt med inflationen, ca 2 procent per år och att landstingsbidraget ska räknas upp med inflation plus kompensation för befolkningsökningen.

SL-kortet erbjuder det billigaste och grönaste trafikpaketet i hela Sverige. Att prioritera prissänkningar framför det som vi vet lockar bilister till kollektivtrafiken är dålig miljöpolitik. Det är svårt att se det som annat än socialistiska röstköp under en grön förklädnad.

DN försvarar reaktionär läkarroll

Dagens Nyheters ledarsida hävdar idag återigen att Centerpartiet vill ”ge varje patient rätt att kräva ett minst 15 minuter långt besök – oavsett om det behöv eller inte”. Detta trots att DN tidigare vägrat ta in en kommentar där vi förklarar att så inte är fallet. Även denna gång nekar DN oss chansen att dementera de felaktigheter som skrivits.

Sanningen är att (C) vill ge patienten en rätt att få ta upp mer än ett hälsoproblem vid ett läkarbesök och bygga in ett skydd mot att läkare, utan medicinska skäl, kallar patienten till ett nytt besök vid minsta fråga om något annat än det patienten sökt för. Det är ett slöseri, både med patientens tid och med landstingets pengar som kan få bekosta dubbla besök.

Vi har aldrig föreslagit att patient och läkare ska ”sitta av” en kvart som DN vill få det att framstå som. Däremot vill vi – möjligen till skillnad från DN – ha en vård som visar respekt för patienten och där läkaren inte alltid kan dölja ovilja till insyn och krav från patienterna bakom en alltför ofta missbrukad behovsprincip.

Den syn som förmedlas i DN:s ledare vittnar om ett förhållningssätt till vården där man i den heliga behovsprincipens namn, tecknar bilden av en knivskarp motsättning mellan en god tillgänglighet för ”vanliga patienter” och behoven hos de mest sjuka.

Självfallet ska vård ges efter behov. Såväl Centerpartiet som övriga partier vill erbjuda en god vård för patienter med stora medicinska behov. Men detta står inte i något motsatsförhållnade till god tillgänglighet, som DN tycks vilja göra gällande.

En av de största förtjänsterna med Vårdvalet är den utveckling som lett till att den enskilde patientens makt i vården har ökat. Patienterna kan nu på allvar söka sig till en vård som är till för deras behov. Jag är övertygad om att en större lyhördhet för patienternas krav leder till en mer förtroendefull relation mellan läkare och patient.

Den egenmäktiga läkarroll - upphöjd över varje insyn och kontroll, varje subjektivt önskemål från patienterna och förväntningar på effektivitet från skattebetalarna – som DN:s ledare gör sig till tolk för, måste ge vika för den framväxande moderna rollen för läkaren och närsjukvården. DN står på reaktionens sida mot vårdens demokratisering.

Inga fler tysta skärgårdsomrar - skjut skarv!

Den som seglat i skärgården under senare år har upplevt hur sjöfågeln nästan försvunnit. Med ett undantag: Skarven. Den som fiskar i skärgården upplever hur fångsterna minskat och de fiskar som man ändå får visar tecken på allvarliga stick- och skärskador.

I Stockholms skärgård har vi vad som ser ut som en ekologisk katastrof under uppsegling. Skarven breder ut sig och äter upp fisk vilket driver bort andra naturligt förekommande sjöfåglar. Det rubbar hela ekosystemet, påverkar fiskeriet och själva möjligheten att bo och verka i skärgården.

De tysta skärgårdssomrarna de senaste åren vittnar om en allvarlig ekologisk kris i skärgården där skarven är en bidragande orsak. Trots att EU har lättat på reglerna för skyddsjakt, och skarven är extremt livskraftig, behandlar Naturvårdsverket fortfarande skarven som en utrotningshotad art.

För att få upp frågan på Stockholmsagendan skrev jag igår ett öppet brev till skärgårdsborna där jag kräver att skarvbeståndet som en nödåtgärd reduceras till ungefär en tredjedel av dagens nivå. Jag inser att sambanden är komplexa och andra miljöfaktorer spelar roll. Men i det akuta läget måste skarvens tryck på ekosystemet lättas. Samtidigt måste arbetet med att hitta lösningar på skärgårdshavets övriga miljöproblem intensifieras.

Idag uppvaktade jag tillsammans med andra centerpolitiker Naturvårdsverkets generaldirektör. TV4 var med och filmade. Senare ikväll lägger jag upp klippet i bloggposten.

Krafttag mot dålig tandhälsa och fetma hos barn

Idag skriver jag på DN Stockholmsdebatt om mitt och Centerpartiets förslag för att förbättra tandhälsan och förebygga fetma hos barn. Sambandet mellan socioekonomisk status och förekomsten av karies och övervikt hos barn är starkt. Kariesskador är ofta mer än dubbelt så vanliga hos barn i de mest utsatta områdena jämfört med barn i socioekonomiskt starka områden. Det är också ett välkänt faktum att barn i mindre välbärgade områden löper större risk att drabbas av övervikt och fetma, jämfört med barn i mer välsituerade områden.

Centerpartiets förslag är att bland annat samordna kommunernas och landstingets insatser för att komma till rätta med problemet. Vi föreslår därför en rad olika åtgärder som bör vidtas under nästa mandatperiod :

• Vi bör fördjupa det arbete för förebyggande tandvård hos de minsta barnen som påbörjats under denna mandatperiod. Extra fokus bör läggas på gruppen barn med allra störst kariesskador. Dessa barn ska vid behov bli kallade av BVC en extra gång.

• Områdesansvaret för barn- och ungdomstandvården ska öppnas upp för att släppa in nya aktörer. Det ska finnas tydliga kvalitetsmål som kriterium, där vårdgivarna ska ange hur de vill arbeta förebyggande för bättre tandhälsa hos barn. Detta blir ett sätt att driva på det förebyggande arbetet inom barn- och ungdomstandvården.

• Låt skola och förskola samverka med tandvården och sjukvården för att utbilda personal, barn och föräldrar i kostvanor och munhälsa. I skolorna bör skolsköterskan utbildas i grundläggande tandvårdskunskaper. Sköterskan kan på så sätt följa upp de åtgärder som barnets tandläkare förordar vid det årliga tandläkarbesöket.

• Kommunerna måste se över den kost som serveras på dagis, i skolor och på fritids. För att komma tillrätta med barns matvanor, bör mängden socker i mat och dryck på dagis och i skolan minskas.

Att grundlägga goda matvanor och bra tandstatus redan i tidig ålder, är en nyckel till en mer jämlik hälsa för alla barn. Naturligtvis har föräldrarna det största ansvaret för att se till att barnen får i sig en näringsriktig kost. Men att skillnaderna i tandstatus och hälsa mellan barn i olika områden är så pass stora redan innan barnen hunnit börja skolan, tyder på att det behövs krafttag även från samhällets sida. Centerpartiets förslag är därför ett steg i rätt riktning.

En freudiansk undanmanöver från (S)?

Tidningen City presenterar idag en enkät om Stockholmspartiernas inställning till vårdval och den fria etableringsrätten. En av frågorna handlade om huruvida den fria etableringsrätten för vårdcentraler och äldreboenden ska få finnas kvar. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet svarade blankt nej på frågan. Socialdemokraternas svar däremot, var allt annat än tydligt:

"Vårdgivare - offentliga och privata - som håller god kvalitet och vill utveckla vården. Det viktiga är att vi kan vara säkra på att alla stockholmare får hjälp med hög kvalitet"

Att slutet på den första meningen tycks ha fallit bort må vara ett misstag. Eller möjligen ett freudianskt sådant. Kan det måhända vara så att Socialdemokraterna med detta ofullständiga svar vill maskera det faktum att de faktiskt står bakom den fria etableringsrätten? I så fall är jag den förste att välkomna detta besked.

Det icke-svar som presenteras av (S) speglar den spretiga inställning kring vårdens inriktning som finns inom landstingsoppositionen. Något som skapar oro både för patienter och vårdföretagare. Ska den fria etableringsrätten, som lett till att 37 nya vårdcentraler startats i Stockholm sedan 2008, få vara kvar vid en eventuell rödgrön valseger? Nej, säger Mp och V. Vad säger (S)? Därom tvista de lärda...

Dags att byta parti, Ilija Batljan?

Sista landstingsfullmäktige innan valet är mer intressant än man kunde tro. Under förmiddagens debatt om delårsbokslutet demonstrerades stämningsläget i valrörelsen nästan övertydligt. Vi majoritetsföreträdare kunde stolta berätta om ett framgångsrikt halvår och en framgångsrik mandatperiod. Budgeten går mot 1,2 miljarder i överskott. Andelen nöjda patienter fortsätter att öka. Tillgängligheten förbättras. Köerna minskar.

Oppositionen gjorde ett hederligt försök att få igång ett anfall under ledning av oppositionslandstingsråd Dag Larsson (s). Och man tragglade på sin vanliga gamla kritik av vårdval och vårdföretagare.

Men anfallet tappade tempo när vi påpekar att antalet patienter som väntat mer än 90 dagar minskat med tre fjärdedelar. Och just den medicin som bidragit mest till att korta köerna - valfrihet för patienterna, etableringsfrihet för vårdföretagare, möjligheten att också tjäna pengar på att utveckla vården - är ju det som socialdemokraterna hela tiden kritiserat och velat kringskära.

Ett annat problem för oppositionens modlösa troppar var att generalen inte var på plats. Ilija Batljan kom in och anmälde sig på morgonen men åkte sedan ut på valrörelseaktiviteter. Generalens frånvaro blev också en illustration av oppositionens håglöshet.

Hur som helst harvade vi på med ganska gott humör. Tills i debattens sista kvart Ilija Batljan smög in och begärde ordet. I ett stapplande inlägg levererades en slags hyllning till valfriheten och en försäkran om att socialdemokraterna vill ha mer samförstånd i politiken. Inte ett ord av instämmande i den kritik som Dag Larsson (s), Håkan Jörnehed (v) och andra oppositionsföreträdare ägnat två timmars möda att försöka upprätthålla.

Jag gillar Ilija Batljans inställning och mycket av hans politiska iaktagelser. Han menar nog allvar med att han vill ha en mer fruktbar och förtroendefull dialog mellan opposition och majoritet för landstingets bästa.

Men aldrig någonsin har en ledare så brutalt sågat av sina partikamrater och oppositionskamraters idoga oppositionsarbete som genom detta staplande anförande, helt utan kontakt med den debatt vi hade haft i två timmar. Jag kan inte tänka mig annat än att ilskan sjuder både bland (mp)-, (v)- och många (s)-politiker. För lyssnarna ställs frågan på sin spets: Vilken politik representerar socialdemokraterna? I synen både på vårdval och vårdföretagande levererar Ilija Batljan en helt annan bild än sina partikamrater. Men vilket bud gäller när det kommer till kritan? Bestämmer Batljan eller Larsson? Och vad säger vänsterpartiet?

Jag håller hundra gånger mer på Batljan än på hans sympatiske men vänstervridna partikollega Dag Larsson. Men jag undrar vad han har för förutsättningar att verkligen leda sitt parti och och sin rödgröna allians. Han verkar nästan helt ensam om sin politiska linje.

Det bästa för alla vore nog att Batljan tog konsekvenserna av att han håller mer med alliansen än sina egna partikamrater och rödgröna partners. Han skulle passa in utmärkt i Centerpartiet eller bland Catharina Elmsäter-Swärds moderna moderater. Han skulle nog kunna få ett utmärkt och intelligent samtalsstöd från min nye partikamrat Greger Hatt.

Sluta spela in SD i Riksdagen, Mona!

Jag gläds åt finfina allianssiffror i SIFO:n och särskilt att Centerpartiet har den bästa siffran sedan oktober 2008 - 6,7 procent. Men Monas katastrofsiffror på 28-procent gör mig också lite orolig av skäl som nedan ska förklaras.

Opinionsläget är katastrofalt för socialdemokraterna och de rödgröna. Valaffischerna säger "Vi kan inte vänta" och sannerligen lär inte Mona få en chans till om hon tappar 7-8 procent i valet. Det är alltså inte konstigt att hon och s-ledningen är desperat.

Detta är dock bra nyheter för Sverigedemokraterna. Mona Sahlin har tidigare visat en sor förmåga att prata upp Sverigedemokraternas opinionssiffror genom spekulationer och utspel om hur regeringsfrågan ska hanteras om SD kommer in i riksdagen och inget block får egen majoritet.

Första gången var sommaren och hösten 2009. Sedan Mona börjat varna för Sverigedemokraterna ökade de från ca 3,5 procent i poll of polls sommaren 2009 till närmare 5,5 procent i december.

Lyckligtvis har SD krympt under våren 2010 när de flesta tröttnade på att spekulera och samtidigt kunde notera att alla partier var inställda på att hålla SD utanför inflytande.

SD växer nämligen när de får mycket uppmärksamhet och när den politiska debatten fokuserar på spel. Och SD krymper lika påtagligt när två tydliga regeringsalternativ står mot varandra. Valforskarna förklarar det med att även främlingsfientliga väljare tycker att frågor som sjukförsäkringens framtid, a-kassan och sjukvården är viktiga.

I en av kvällstidningarna kunde man redan i veckan läsa att Mona tänker använda sig av Sverigedemokraterna som strategi för att vinna valet. Men det som omtalades i artikeln var bara det självklara och legitima - att uppmana sofflockets väljare i förorterna att gå till valurnorna för att hålla SD borta. Men även det kan ge Sverigedemokraterna luft under vingarna och riskerar att minska intresset för de blockskiljande frågorna.

Värre är det om Mona Sahlin återigen börjar babbla om regeringsfrågan för att försöka kasta den heta SD-bollen i allianspartiernas knä. Tyvärr verkar det som hon tänker göra det av dagens DN (papperstidningen) att döma. Mona Sahlin förklarar att hon tänker "kräva" stöd av Centerpartiet och Folkpartiet om den alltmer hypotetiska situationen skulle uppkomma att de rödgröna blir större än Alliansen men SD kommer in i riksdagen.

Inget sägs om den mycket troligare möjligheten - att Alliansen blir störst men inte får egen majoritet. Men det är inte så konstigt.

Jag kan inte kväva misstanken att utspelet från Mona handlar något annat än hur svåra parlamentariska lägen ska hanteras. Tyvärr tror jag det är ett försök att framstå som en tydligare motståndare till SD än Allianspartierna. Priset kan bli att SD - som för närvarande inte verkar komma in i riksdagen - och vars chanser påverkas försumbart om valdeltagandet blir 82 eller 85 procent - får den uppmärksamhet som kan krävas för att passera riksdagsspärren.

Alliansen gör rätt i att inte ta den här bollen. Sverigedemokraternas verkliga fiender lämnar de parlamentariska frågorna till efter valet. Alla allianspartier har sagt det som behöver sägas - dvs att man inte kommer att göra sig beroende av SD. Om Mona vill prata spel så bör Alliansen fortsätta att prata politik.

Och om någon journalist till äventyrs inte har tröttnat på denna hypotetiska vem-tar-vem-lek, betänk ert ansvar om ni åter gör detta till en viktig fråga två veckor innan valet.

Centerförslag om elbilar bekämpar utsläppen - inte bilisterna!

Idag skriver jag tillsammans med miljöminister Andreas Carlgren på SvD Brännpunkt om Centerpartiets förslag om slopade avgifter på elbilar i Stockholm. Förslaget går ut på att elbilarna ska slippa betala trängselskatt i fem år efter att de registreras. Dessutom ska elbilarna erbjudas gratis parkering i Stockholms kommun.

Regeringens stora miljöbilssatsningar har ökat antalet miljöbilar explosionsartat – från 23000 vid mandatperiodens början till 330000 idag. Nu minskar också vägtrafikens och transporternas samlade klimatpåverkan i Sverige. Det är ett unikt trendbrott.

I städerna skapar trafiken problem i form av utsläpp av koldioxid och partiklar, men även med buller. Trafiktrycket måste därför minska i innerstaden och miljöbilarna bli fler. Trängselavgiften är viktig för att begränsa antalet bilar, men kan även bli ett kraftfullt instrument för att påskynda nästa steg i miljöbilsomställningen i vår region. Därför är vårt förslag om slopade trängselavgifter i fem år, ett viktigt sätt att stimulera tillkomsten av fler elbilar.

Med ett elbilslyft blir Stockholm renare och tystare. Samtidigt gör vi det möjligt för fler att köpa elbilar. Till skillnad från de rödgröna som hoppar på bromsen vill vi trampa den elektroniska gaspedalen i botten och styra Stockholmsregionen mot grönare och tystare trafik.

Vi vill bekämpa utsläppen, inte bilisterna!

Ett växande Stockholm behöver mer tunnelbana

Stockholmsregionen beräknas växa med en halv miljon människor på bara tjugo år. Alliansen i regionen och regeringen har kommit överens om en jättesatsning för de närmaste tio åren. Men behoven är enorma efter årtionden av ytterst begränsade satsningar och stor befolkningstillväxt. Därför är det ett måste att redan nu börja dra upp linjerna för nästa stora trafikpaket för vår region.

Med anledning av detta skriver jag och Per i dag på DN Debatt om att Centerpartiet- som första borgerliga parti - vill bygga ut tunnelbanan.

Om möjligt bör Alliansens 100-miljarderspaketet kompletteras med fler satsningar redan innan 2020.

Centerpartiet menar att en nödvändig höjning av trängselskatten ger resurser som kan finansiera att t-baneutbyggnaden påbörjas.

Nya spårvägar är bra. På sikt behöver alla stombusslinjer göras om till spårvagnslinjer. Men en halv miljon fler invånare på drygt 20 år kräver mer kapacitet än så. Då är en starkare t-bana en viktig del, något som Stockholms handelskammare också har uppmärksammat.

Läs mer om våra förslag för ny kollektivtrafik på Centerpartiets webbsida.
Intressant? Andra bloggar om val 2010, kollektivtrafik, stadsmiljö, miljö, tvärbana, spårvagn, tunnelbana, blå linjen, SL, centerpartiet, landstinget

DN-synovate: MP-loket har fått motorstopp.

Synovate:s senaste undersökning som nu kan läsas på DN bekräftar att Miljöpartiet har börjat falla i opinionen. Det är allvarliga nyheter för de rödgröna eftersom inget tyder på att Monas fria fall upphört. Utfrågningen med Sahlin lär inte gör mycket för att hejda fanflykten.

För Centerpartiet går det dock långsamt men stadigt framåt. Både SIFO-mätningarna och Synovate har nu i några mätningar på rad noterat plussiffror för partiet. Det visar att LO:s och socialdemokraternas kampanj mot Maud inte har avsedd effekt. I Stockholm har Centerpartiet redan opinionsundersökningar i nivå med förra valets resultat. Att nå över 7,9 procent i riksdagsvalet kan dock bli en kamp mot klockan om inte den lätta centerbrisen friskar i ytterligare.

SNF spelar roulette med sin trovärdighet

Jag finner det helt otroligt hur Svenska Naturskyddsföreningen partipolitiserar sin roll. Nu senast på gårdagens DN-debatt. Ensidigt proklamerar man att de rödgröna gör rätt och Alliansen fel trots att det aldrig skett så mycket i praktiska miljöresultat som under den senaste mandatperioden när Andreas Carlgren varit miljöminister.

Man vägrar se de historiska resultaten av regeringens miljöpolitik. SNF vägrar också se målkonflikterna i sin egen och de rödgrönas energipolitik. Att både ropa rädda klimatet, stoppa kärnkraften och tillåt inga vindkraftverk någonstans är helt enkelt inte miljöpolitik utan oförmåga att ta ansvar för helheten. Andreas Carlgren svarar bra på sin blogg.

Jag ska debattera landstingets miljöfrågor med (mp):s landstingsråd Raymond Wigg i samband med Eco Now-mässan i Stockholm 4 september. Wigg föreslog i all välmening att vi som moderator skulle anlita en person från Naturskyddsföreningen. No way. SNF har en alltför partisk inställning till våra respektive partier.

För övrigt har regeringen snarast gått för långt i att skärpa strandskyddet i skärgården och andra särskilt värdefulla naturmiljöer vilket riskerar att lägga en död hand över möjligheterna tt t.ex. bedriva företag eller öka befolkningen på öarna.

Kommunal konkurs - klockrent förslag från C

Dagens Medicin (pappersupplagan) skriver idag om mitt och Helen Törnqvists förslag ”kommunal konkurs”. Förslaget går ut på att offentliga verksamheter som inte klarar sina resultat- och kvalitetskrav, ska kunna försättas i konkurs på samma sätt som privata företag. Detta innebär exempelvis att en landstingsdriven vårdcentral som går back flera år i rad säljs eller upphandlas i konkurrens.

Samtidigt rapporterar samma tidning att små vårdföretag inom Vårdval Stockholm går med vinst. Av de 50 mindre vårdföretag i vårdvalet som Dagens Medicin har granskat under 2009, gick 33 stycken med vinst. Däremot gick nästan hälften av de landstingsdrivna vårdcentralerna med förlust.

Dagens Medicins granskning av vårdcentralerna visar att vårt förslag är både bra och behövligt. Ytterst handlar det om att ansvar för de verksamheter som alla är med och finansierar solidariskt. Att låta en verksamhet gå med förlust år efter år är i mina ögon ett slöseri med skattebetalarnas pengar!

Grundprincipen bakom kommunal konkurs har redan framgångsrikt tillämpats av Stockholms läns landsting vid tidigare tillfällen. 2008 såldes ett antal förlusttyngda vårdcentraler på marknaden. Exempelvis Kallhälls vårdcentral vändes på detta sätt från stora problem till en populär och snabbt växande mottagning. Även landstingets försäljning av tio Folktandvårdskliniker kan delvis ses i samma ljus.

Detta blir också en viktig del i att ställa likvärdiga krav på offentlig och privat verksamhet och skapa rättvisa konkurrensvillkor mellan privat och offentlig verksamhet. Ständiga underskott som skickas till kommunen eller landstinget för betalning är i praktiken en stor och snedvridande skattesubventionering. Genom att tillämpa kommunal konkurs, kan även personal som verkligen vill vara kvar i offentlig regi få en stark morot att ta ansvar för att den offentliga verksamheten också har lika goda resultat som de privata konkurrenterna.

Tilläggas bör att jag och Centerpartiet, till skillnad från många rödgröna, inte ser en överlåtelse från offentlig till privat driftform som en katastrof utan tvärtom som en chans till nystart som är bra för alla.

Oppositionen - ett rödgrönt Kinderägg

Svenskan rapporterar idag att den rödgröna oppositionen inte lyckats komma överens om ett gemensamt rättspolitiskt program. "Allt är inte ämne för koalitioner och förhandlingar", meddelade Vänsterpartiets talesperson Alice Åström

och tillade att rättspolitiken inte är ett område som "lämpar sig för populism".

Men frågan den ovisse väljaren torde ställa sig är: vilka ämnen anser då de rödgröna är ämne för gemensam politik?

Detta är nämligen bara en i raden av alla områden där S, V och Mp misslyckats kapitalt i att hitta en unison linje. Det är allt ifrån rättspolitik och Afghanistanfrågan till RUT-avdrag och Förbifart Stockholm.

Ju mer valdagen närmar sig, desto tydligare syns sprickorna i oppositionen, som tycks segla under falsk alliansflagg. Det är alldeles uppenbart att en röst på de rödgröna är som att köpa ett politiskt Kinderägg: tre överaskningar i en.

För övrigt håller jag med Alice Åström att rättspolitik inte "lämpar sig för populism". Och om hon med det satte ett betyg på sin intressante rödgröne kollega Thomas Bodström så håller jag med om det också. ;-)

Vem är det som inte vill prata miljö? Jag bara frågar.

Mona Sahlin och Maria Wetterstrand hävdar att Allianspartierna inte vill prata miljö. Detta eftersom det enligt Mona och Maria skulle gynna de rödgröna. Andreas Carlgren avfärdar kritiken med berättigad indignation. Detta enligt Expressen.

Jag instämmer med Carlgren. Centerpartiet driver klimat- och miljöfrågorna hårt i valrörelsen. Det är därför att vi är övertygade om att väljarna uppskattar resultaten från fyra år med (c) vid miljömakten. En grön energiöverenskommelse, en kraftig miljöbilssatsning, en nystart för miljövänlig infrastruktur, historiskt stora avsättningar av naturmark. På alla punkter mångdubbelt bättre resultat än Persson-regeringarna lyckades åstadkomma.

Bilden är f ö likadan i Stockholms läns landsting. För första gången på länge byggs nya spårvägar. Miljöbussarna ökar mer än dubbelt så snabbt som när Raymond Wigg var med och styrde. Vi lanserar "gröna" ambulanser och klimatanpassar förlossningsvården. Och resten av Sverige följer efter.

Jag förnekar inte att miljöpartiet också pratar miljö - ibland. Ofta gammal skåpmat blandat med storvulna paroller. Ofta utan större konkretion. Men för all del. Där vill man nog prata miljö. Men att Mona Sahlin och socialdemokraterna skulle demonstrera något större intresse av en stor miljödebatt har sannerligen inte visats i handling. Tvärtom tyder det mesta på att Mona Sahlin skulle gå av på mitten om t.ex. klimat- och energipolitiken kom tydligare i fokus.

Det var också en mycket dålig dag för de rödgröna att kritisera Alliansen. För idag enades Allianspartierna om Centerpartiets förslag om en supermiljöbilspremie för att stimulera fram elbilarna. Och i ABC:s morgonsändningar Syntes Andreas Carlgren och lilla miljölandstingsrådet Andersson på Kungsholmen lansera ett nytt centerförslag om "guldkort" till elbilar i Stockholmsregionen med bl. a. gratis trängselskatt.

Vi i Centerpartiet är inte rädda att ta miljödebatter var och när miljöpartister eller socialdemokrater är beredda att ställa upp. Men det mesta tyder på att Mona Sahlin får gömma sig bakom Maria Wetterstrands kjolar om hon pressas på vad socialdemokraterna hvilja med miljön. Sen må dessa vara korta eller långa.

Intressant? Fler bloggar om Andreas Carlgren, miljö, klimat, Centerpartiet, alliansen, rödgröna, miljöpartiet, socialdemokraterna, Mona Sahlin, maria wetterstrand, elbil, trängselskatt, miljöbilspremie

Bra borgerligt förslag från socialdemokraterna

Min socialdemokratiske kollega Ilija Batljan fortsätter att komma ut som alliansvän. Idag tycker han på DN-debatt att SL ska bli en arena för kommersiell samhällsservice - tvätt och hämtning av matkassar, dagis i nära lägen och bra tillgång till internet (AB, Expressen).

Det är jättebra. Det är i linje både med alliansens politik i landstinget för att använda SL:s ytor bättre och med intentionerna i regeringen att utveckla tjänstesektorn för att skapa jobb och underlätta människors vardagspussel. Socialdemokraterna tar också strid mot Miljöpartiet och Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting som är kritiska till "kommersialisering" av det "offentliga rummet" som t-banenedgångarnas nedklottrade betongväggar anses representera.

Man kan visserligen invända mot Ilijas förädiska retorik där han skriver:

"Där de borgerliga vill subventionera vissa hemtjänster för dem som har råd vill
vi ha vardagstjänster både för dem som dricker latte och för dem som
serverar latte".

Även Ilijas "vardagstjänster" kostar pengar och han föreslår - lyckligtvis - inte att kommunen ska driva matbutiker och tvätterier till politiskt beslutade maxtaxor.

Den som vill hämta färdigpackade matkassar, använda sig av en "butler" och lämnar och hämtar sin tvätt kommer att behöva betala lika mycket för dessa tjänster som den som beställer nån timma RUT-tjänster i veckan. Den som inte har råd med RUT kommer ännu mindre att ha råd med Ilijas "butler".

Nu är detta inte förvånande. Alla vet att socialdemokraterna i Stockholms län egentligen ville ha RUT men blev överkörda av Mona Sahlin. Därför försöker de smyga sig runt debatten genom att hitta andra lösningar för att främja tjänstemarknaden. Det är i grunden bra.

Men tyvärr för Ilija Batljan vill väljarna både ha samhällsservice i SL och RUT-avdrag. Och det finns ett alternativ som aktivt arbetar för att utveckla båda: Alliansen.

Annie Johansson (c) och Catharina Elmsäter Svärd (m) påtalar det motsägelsefulla i att vara för butlers men mot RUT-tjänster. Peter Andersson (s) gör reklam för förslaget och Johan Hedin tror inte att butler-företag kan få lönsamhet med de höga skatterna på tjänster som (s) försvarar. Erik Laakso vänder på den socialdemokratiska kritiken av RUT och frågar vem som går butlerns ärenden. Min kära kollega och meningsmotståndare i Vänsterpartiet Birgitta Sevefjord visar måttlig entusiasm.

SvD:s ledarblogg har uppenbarligen fastnat i socialdemokraternas avsiktliga tvetydighet och uppfattar det som att de "kollektiva" tjänsterna också ska erbjudas av SL - en fullständigt hårresande tanke av östtyskt snitt. Fast fasen vet, efter förhandling med vänsterpartisterna kanske det är det som kommer ut i slutändan...

Andra bloggar: Brännberg, Magnus i Stockholm, Johan Ingerö på Aftonbladets tyckarblogg, ETR, Mary, Helen, Anders W, Mattias Svensson, Adam Cwejman, Germund Andersson, Annika, Krister och förstås Per Ankersjö. Och Hanna Wagenius och Magnus Andersson sågar s-förslaget på Newsmill.

ps. För övrigt fanns ett butlerföretag på Uppsala station för några år sedan men jag tror de har fått lägga ned i brist på kunder. DS.

Mota Ohly i grind

Vänsterpartiet jobbar just nu hårt för att stoppa alla privata initativ inom välfärden och de jobbar hårt för att ge en bild av att välfärdsföretagares vinstintresse står i motsättning till patientens behov.

Denna bild av privata entreprenörers insatser för förnyad välfärd och valfrihet för patienter är både felaktig och bakåtsträvande. Centerpartiet tror att framtidens välfärd behöver entreprenörers nytänkande och drivkrafter.

När Lars Ohly försöker säga att konkurrens och vinstmöjligheter inom välfärden leder till försämrad tillgänglighet och sämre vård för vissa grupper svarar jag, tillsammans med Maud Olofsson och Marianne Larm-Svensson, landstingråd i Jämtlands län i Östersundsposten att privata vårdgivare ger både ökad tillgänglighet och kvalitet i vården.

Jag bemöter även densamme Ohly på DN Debatt tillsammans med min kollega Helen Törnqvist.

13+4 rätt för (C) och Alliansen

Miljöminister Carlgren (c) jämför i välgörande vredemod Regeringens och Alliansens miljöpolitik på SvD:s Brännpunkt. I tretton punkter visar han hur Sverige under en centerpartistisk miljöminister sedan 2006 kraftigt höjt ambitionerna och takten på nästan alla miljöpolitikens områden. Mer pengar till spårvägar, mångdubblat antal miljöbilar, fyrdubblad takt i att skydda skyddsvärd skog. På övergripande plan minskar klimatutsläppen snabbare än någonsin.

Man frågar sig hur det kan komma sig att alliansregeringen får så dålig cred på miljöområdet när resultaten faktiskt är väldigt tydliga. Är det för att miljörörelserna och journalisterna har förutfattade meningar? För att regeringen varit dålig på att föra ut sin politik? Eller är det helt enkelt så att ett parti som har miljö i namnet alltid vinner över partier som inte har det?

Jag kan i alla fall konstatera att också den på miljöområdet c-ledda alliansen i Stockholms läns landsting också övertrumfar det tidigare vänsterstyret som mp deltog i.
1. Vi har mer än fördubblat inköpstakten av miljöbussar. 330 mot 155.
2. Vi har fyrdubblat arbetet med klimatrening av lustgasen. Fyra nya reningsanläggningar på sjukhus mot ett för de rödgröna.
3. Vi har ökat resandet med kollektivtrafiken både totalt och som andel av resandet.
4. Vi har inlett den största spårutbyggnaden sedan tunnelbanan med etapp ett av Spårväg City, förlängning av tvärbanan till Solna och Sundbyberg, moderniseringar av Roslags- och Nynäsbanorna mm.

Tyvärr har väljarna alltför länge trott mer på miljöpartiets och de rödgrönas prat än på centerpartiets och alliansens resultat. Carlgrens artikel är ett steg i att ändra på det.

Farsartat utspel från S om Vårdvalet

Igår publicerades rapporten om den oberoende granskning av Vårdval Stockholm som Karolinska Institutets folkhälsoakademi utfört. Akademin har undersökt effekterna av Vårdvalet under drygt två år på uppdrag av Stockholms läns landsting. Rapporten visar bland annat följande:

• Läkarbesöken har ökat, främst i socioekonomiskt svaga områden.


• Läkarbesöken bland så kallade vårdtunga patienter har ökat mer än för genomsnittet av befolkningen. Det handlar bland annat om patienter med diabetes eller patienter som haft stroke.


• Kostnadsökningarna efter införandet av vårdvalet har varit marginella, trots att antalet läkarbesök ökat med 20 procent. Stockholmarna får alltså mer sjukvård för sina skattepengar.


• Den ökade tillgängligheten har tillfallit alla grupper, både yngre och äldre upplever att det är lättare att komma i kontakt med en doktor och att det är lättare att få tid på en vårdcentral.


• Antibiotikaförskrivningen har minskat

Utvärderingen visar att Vårdvalet uppnått just de positiva resultat som vi i Alliansen föresatte oss när vi sjösatte reformen 2008. Särskilt glädjande är det att KI:s rapport för andra året i rad uppvisar ett ökat vårdutnyttjande i socioekonomiskt utsatta områden. Det visar att vi är på rätt väg mot att skapa en mer jämlik, rättvis och tillgänglig vård för patienterna.

Jag och mina Allianskollegor skriver om detta på DN debatt idag. Samtidigt gick Socialdemokraterna ut och målade upp en helt annan bild från rapporten. "Vårdval Stockholm leder till ökade klyftor", lydde rubriken i ett pressmeddelande från Ilija Batljan.

Man undrar om det är rätt rapport som det socialdemokratiska kansliet fått tag på. Sossarnas förmåga att tvångsmässigt hålla fast vid sin uppenbart ogrundade svartmålning av Vårdvalet är nämligen häpnadsväckande.

KI:s rapport visar tydligt att läkarbesöken har ökat mest i utsatta områden och att det framför allt är de vårdtunga patienternas besök som ökat mest. Det är ett starkt trendbrott mot den tidigare ojämlika fördelningen av besök till förmån för mer välbärgade områden som rådde före Vårdvalet. Resursfördelningen i skattekronor mellan låginkomst- och höginkomstområden är i allt väsentligt jämbördig med fördelningen innan vårdvalet infördes.

Må vara med en knappt mätbar skillnad till låginkomstområdenas nackdel, men det är värt att minnas det som rapporten påpekar - att de även fortsättningsvis får en betydligt större del av resurserna än höginkomstområdena. Man ska också komma ihåg att vårdresurserna per invånare varierade enormt - också mellan olika låginkomstområden - innan vårdvalet infördes.

Socialdemokraterna med Ilija Batljan i spetsen gör en hel hönsfarm av en fjäder, när de vinklar rapportens slutsatser till att innebära att vårdvalet ökar orättvisorna i vården. S-utspelet ger därför en närmast farsartad effekt, där man griper efter halmstrån i en utvärdering som så entydigt visar att Vårdvalet gjort vården både mer effektiv och rättvis.

Jag kan inte heller undvika intrycket att det för socialdemokraterna är mycket viktigare hur mycket skattebetalarna betalar för vården än hur vilket resultat vården faktiskt levererar.

Vårdvalet har i allt väsentligt varit en succé. Centerpartiet är självklart beredda att ytterligare förbättra vårdvalet - vi har flera förslag till det. Men vi vänder oss med avsmak från den svartmålning som oppositionen, mot bättre vetande, ägnar sig åt.

Andra som bloggat om detta: Birgitta Rydberg, Peter Andersson, Catharina Elmsäter-Svärd, Paul Lindquist, Anita Hillerström Vagli, Raymond Svensson,

Två stolligheter från de rödgröna

Nummer 1: Kent Persson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet som är olycklig över Volvo-Geely-affären som han befarar ska leda till att kinesiska regeringen flyttar svenska jobb till Kina. På sig själv känner man andra. Kina har inte blivit rikt på att "köpa" jobb utan på marknadsekonomi och smarta investeringar.

Här skiljer de gamla kinakommunisterna från (v), (mp) och (s) som tävlat i iver att förstatliga bilfabrikerna i Västsverige under de gångna åren. Skulle Kina följa de svenska partikamraternas exempel hade det inte blivit mycket med den kinesiska tillväxten.

För övrigt börjar vi nu på facit på Maud Olofssons av oppositionen så förhånade krispolitik i Västsverige. Saab verkar vekligen ha fått en nystart och varumärket stärks nu åter snabbt. Och nu verkar också Volvo ha fått nya förutsättningar som säkrar jobb och tillväxt i sunda fundamenta.

Stollighet nummer 2: Det måste ha varit avslutningsfest innan sommaruppehållet för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Kanske EU-motståndaren Marita Ulvskog och anhängaren Göran Ferm försystrades mellan vinglasen och fann en vag men varm känsla av socialdemokratisk ideologisk gemenskap? Kanske Marita tyckte att hon varit för osynlig i svensk politik sedan EU-valet (det tycker faktiskt jag också)? Kanske sa Göran: "Jag tycker vi måste göra nåt för att hjälpa Mona och kamraterna hemma i Sverige"?

Upphovet till dagens SvD Brännpunkt från väcker spekulationer. Det Marita Ulvskog progagerar mot är "Europas överdrivna nedskärningsiver". Istället bör "Europa" satsa på att bygga ut offentlig sektor och bygga fler vägar och järnvägar i god Keynesiansk tradition. Detta är tydligen osviklig mirakelmedicin: "Offensiva investeringar i infrastruktur [är] en krismedicin som har fungerat bra i alla tider" säger de ogenerat med Roosevelts New Deal som enda exempel. Nå, riktigt så enkelt är det nu inte och framgången för New Deal är starkt ifrågasatt av ekonomihistoriker.

Men det stora problemet är förstås att Marita m. fl. helt missat att Keynes politik bygger på överskott i goda tider som satsas i dåliga tider. En premiss som i de flesta fall - inklusive svenskt 80-tal - visat sig orealistisk. I dagens läge är de europeiska ladorna intecknade över husknutarna och det lilla som fanns investerades i de massiva stimulansåtgärder som sattes igång 2008 och 2009 av just de skäl som Marita Ulvskog idag efterlyser. Att fortsätta dessa stimulansåtgärder ännu längre är snart sagt omöjligt för flertalet länder med Sverige asom ett av undantagen.

Man frågar sig - tycker Marita Ulvskog inte att Grekland behöver sanera sin ekonomi? Eller Spanien? Eller Storbritannien? Man frågar sig isåfall hur Marita Ulvskog kunde jobba som minister åt Göran Persson när han fullföljde Bildtregeringens sparprogram efter krisen 1990-93? Borde Sverige också ha "investerat" sig ur krisen då?

Jag tror att s-utspelet på SvD:s Brännpunkt var en freudiansk felsägning som visar hur många socialdemokrater fortfarande tänker. Att de inte tar intryck av verkligheten - inte ens Göran Perssons dyrköpta erfarenheter - är beklagligt men fullt begripligt när man ser deras grunda och faktabefriade tyckande i dagens tidning.

Marita Ulvskog lyckades Mona Sahlin exportera men bevare oss för alla de meningsfränder hon kan ha kvar i hemlandet. Vulgärkeynesiansk utgiftspolitik och statssocialistisk industripolitik är vå recept som snabbt kan sänka Sverige. Riskerna finns inbäddade i varje vrå av det rödgröna regeringsalternativet.

Intressant? Andra bloggar om Lars Ohly, Mona Sahlin, socialdemokraterna, rödgröna, vänsterpartiet, val 2010, statligt ägande, socialism, centerpartiet, Maud Olofsson, Keynes, Europaparlamentet , Marita Ulvskog, Volvo, Saab, Kina, kommunism

Ekot och Synovate: Har hunden inte glömt husse?

Dagens Synovate är väl den mest sensationella opinionsundersökningen i år. Till skillnad från de institut som har ordet "skop" i sitt namn har Synovate ett mycket gott renommé för t.ex. pricksäkerhet inför val.

Och nu leder alltså Alliansen med nästan 5 procent. (S) får sin sämsta siffra sedan år 2000. Regeringen skulle inte bara behålla sitt valresultat från 2006 utan öka sitt stöd. Samtidigt som vänsteroppositionen präglas av närmast panikartad väljarflykt.

I det läget väljer Sveriges Radios Ekot att övergå till mer "nyanserad" tolkning av opinionsundersökningar. I morse påannonserades Ekot under rubriken "Ingen leder i ny opinionsundersökning". Nu ser jag att de ändrat den till "Osäker ledning för alliansen" men med underrubriken att det är "dött lopp" mellan alliansen och vänsteroppositionen. Kanske - tänker jag lite malligt - kom ändringen som en följd av mitt ampra twittrande i frågan denna morgon?

Förmodligen hade Ekot tidigare fått kritik från socialdemokraternas presshögkvarter för att göra för stort nummer av enstaka opinionsundersökningar den senaste månaden. Men om man överhuvudtaget avser att rapportera om opinionsundersökningar i framtiden så är detta en för försiktig rubriksättning.

Vore man elak skulle man kunna tro att Ekot längtar efter sin gamla socialdemokratiska husse. Eller att journalisterna håller på Maria Wetterstrand eller Lars Ohly. Men det behöver inte vara så.

Det kan vara ren ängslighet att på något vis uppfattas gynna något av lagen. Statliga nyheter bör vara neutrala. Tyvärr är det ett nästan omöjligt uppdrag i ett läge där man dessutom vill klara en ökande mediakonkurrens. Lägg därtill en mycket öppnare granskning via bloggar samt att pengar och styrelse för de statliga mediajättarna tillsätts av de politiska partierna och du får en rätt svår balansakt.

Men det går faktiskt för långt när man låter denna ängslighet få sitt första genomslag vid rapporteringen om mandatperiodens kanske mest sensationella opinionsnyhet. Jag har därför två förslag:

1. Ekot bör sluta rapportera om opinionsundersökningar (och mer generellt hålla sig till att läsa nyhetstelegram utan egen tolkning - lite som gamla "Nyheter från TT).

2. De statliga medieföretagen har spelat ut sin roll och bör upphöra. Deras uppgift är alltmer omöjlig i det nya medielandskapet. Public service bör istället beställas från olika tv-kanaler. Dock inte nyheter.


Andra bloggar:

	Thomas Böhlmark, blogg.tianmi.info, HBT-sossen, Stefan Olsson, Nemokrati, Kryssa Jenny, Livskraft och politik, Högbergs tankar, | Signerat Kjellberg..., Henrik-Alexandersson... och annarkia

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, valet 2010, alliansen, vänsteroppositionen, Sveriges Radio, ekot, DN, synovate

Socialdemokrater lovar planekonomi vid valvinst?

Ett gäng socialdemokrater lovar i dag på SvD Brännpunkt "rätt till heltid" för kommunanställda om de skulle vinna valet i höst: Helt enkelt en massiv expansion av det offentliga.

Min fråga är: vad händer med alla de hundratals företag och tusentals anställda som jobbar i den privata sektorn på uppdrag av kommuner?

Det svarar inte Socialdemokraterna på. Det offentliga kan ge "rätt till heltid" inom ramen för det skatteuttag man har i kommunen, utan en tanke på effektivitet.

De privata företag - många kommuner har lagt ut mycket på entreprenad - lever dock på nåder eftersom deras ramar är en upphandling där de ska leverera X till priset Y. Ofta kan de göra det mer effektivt än det offentliga och ändå plocka ut liten en vinst.

"Rätt" till heltid kan vara spiken i kistan för dem. Ett livskraftigt företag förutsätter att chefer kan styra sin verksamhet och anpassa mängden anställda till behovet som finns. Så borde det rimligen vara i den heloffentliga sektorn också - mängden anställda ska anpassas efter de uppdrag det offentliga har. Inte tvärtom som S nu propagerar för, där det enligt dem tycks finnas ett egenvärde med många i offentlig anställning.

Skulle socialdemokraternas löfte även omfatta ett tvång för privata entreprenörer som jobbar på uppdrag av kommunerna, att ge "rätt" till heltid, då har (S) här och nu tagit mer än ett steg åt vänster i Stockholm.

S-bloggar: Peter Andersson, Johan Westerholm, Röda berget

Intressant? Andra bloggar om politik, jobb, heltid, deltid, kommunal, socialdemokraterna, stockholm, stockholms läns landsting, val 2010, valet 2010, landstingsval 2010, arbete

Dr Ilijas akademiska fifflande

Låt mig först säga att vårdköer är mänskligt och ekonomiskt slöseri. De är uttryck för kultur- och organisationsfel i vården. Jag anser att vårdgarantin – som den fungerar i Stockholm och andra landsting – behöver utvecklas ytterligare. Dels för att få bort kö-tänkandet och dels för att säkra att även de patienter som inte orkar slåss för sin rätt kommer fort fram till den vård de behöver.

Men med detta sagt måste jag reagera mot den bild Ilija Batljan och socialdemokrterna försöker skapa av växande köer i vården i Stockholm.

Under nästan hela denna mandatperiod har Socialdemokraterna försökt sätta en egenkonstruerad bild av att köerna till sjukvården i Stockholms län ökat sedan Alliansen kom till makten 2006. Vem som helst som följt köstatistiken under de senaste åren, kan se att detta inte är sant. Socialdemokraterna tar därför till det ena mer desperata verktyget efter det andra, för att nöta in budskapet att köerna till vården i Stockholms län är längre än någonsin. Man har bland annat vid ett flertal tillfällen anklagat oss i Alliansen för att ”fiffla” med statistiken. I själva verket är det Socialdemokraterna som sysslar med statistikfiffel. Det nya oppositionslandstingsrådet, Ilija Batjlan, har startat en egen blogg som heter ”Ilijas vårdforum”.

I ett inlägg skriver Ilija att landstinget mörkar kösiffrorna och att fler stockholmare står i vårdkö än vad som redovisas. Detta – enligt Ilija – på grund av att statistiken kring de så kallat frivilligt väntande hittills utelämnats från kösiffrorna. Han illustrerar detta med vad jag får förmoda är ett egenhändigt komponerat diagram enligt nedan:

Först och främst – det stämmer att Stockholms läns landsting hittills inte redovisat de patienter som stått i kön för frivilligt väntande. Detta beror på att det finns många patienter som väljer att ”avstå” från vårdgarantin, på grund av en önskan att gå till en specifik vårdgivare som kanske har längre kötid. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har nu fattat beslut om att landstingen från och med april 2010 ska redovisa frivilligt väntande på ett tydligare sätt.

Ilija menar på sin blogg att ”stockholmarna har rätt att veta hur långa köerna är”. Det håller jag med om. Därför är det märkligt att Ilija redovisar samtliga frivilligt väntande patienter – som består till stor del av personer som väntat mindre än 90 dagar – som en del i vårdkön. Och varför utelämnas de frivilligt väntande i maj 2006-april 2007 i Ilijas diagram?

Det är också anmärkningsvärt att Ilija Batljan i sitt diagram använder sig av siffror som knappast är jämförbara. Under förra mandatperioden låg inrapporteringsgraden från vårdgivarna på ca 30 % och drygt 50 % under våren 2007. Idag ligger motsvarande siffra på ca 97 %. Således är det totalt vilseledande att jämföra kösiffror i maj 2006 med april 2010, som Ilija gör.

Därutöver är det viktigt att poängtera att det rådde en del oreda när man först började mäta köstatistik i Stockholms läns landsting. Rapporteringsgraden kunde variera stort från månad till månad och beroende på vilken månad man väljer att jämföra med, kan man komma fram till spektakulära siffror som 172 procentiga ökningar av köerna – något som Socialdemokraterna hävdar i sin egen budget.

Ilija Batljan ägnar sig åt akademisk ohederlighet när han manipulerar köstatistik på sin blogg. Det rimmar illa med hans självuttalade ambition att ge stockholmarna en sanningsenlig bild av kösituationen i länet. Faktum är att andelen patienter som fått vänta längre än 90 dagar fortsätter att sjunka. I juni 2008 hade 39 % av patienterna väntat längre än 90 dagar på behandling. Den färskaste statistiken visar att motsvarande siffra idag är 12%.

Därmed inte sagt att jag är nöjd med att 12 % av patienterna fortfarande får vänta längre än 90 dagar på vård. Arbetet för en köfri vård måste gå vidare. Stockholmarna förtjänar en vårdgaranti värd namnet.

Skärp dig, Wetterstrand

En garanterad snackis lär bli "kronprinsessan", boken om Maria Wetterstrand. I dagens Metro finns en försmak från boken där Wetterstrand passerar ett nytt lågvattenmärke. Hon beskriver Centerpartiets energiuppgörelse i ord som "så svagt, så jävla ryggradslöst, så fegt, så principlöst".

Jag tycker att det är mycket lågt att ifrågasätta vårt engagemang för miljön bara för att man inte råkar dela uppfattning i sakfrågan. Maud fick stående ovationer på partistämman i fjol när uppgörelsen presenterades. Centerpartister skäms inte för Sveriges nya klimat- och energipolitik.

Uppgörelsen om energin innebär att Sveriges nationella mål blir 50% förnyelsebar energi 2020 och 40% minskade utsläpp av klimatgaser. Utöver detta blir målet 30 TWh vindkraft 2020 och 25 TWh förnyelsebart via elcertifikatsystemet. Mig veterligen de högsta målsättningarna för något industriland.

Ja, allt detta är långt mycket mer ambitiöst än vad Miljöpartiet någonsin mäktade med som stödparti till Socialdemokraterna under 12 år. Det är kanske där skon klämmer för Maria?

Eller så förstår hon helt enkelt inte att för Centerpartiet är det viktigare att tackla klimatfrågan före kärnkraften. Att tycka annorlunda än Maria Wetterstrand är - hör och häpna - inte detsamma som att man är feg eller principlös.

I den bästa av världar skulle vi enbart ha förnyelsebar energi. Men det valet finns inte inom överskådlig framtid. Och en röst på MP förändrar inte det faktumet. De flesta centerpartister föredrar kombination koldioxidneutral kärnkraft och utbyggd vinkraft varje dag framför vindkraft och bolmande tyska kolkraftverk. Det står vi för. Uppgörelsen förlänger kärnkraftsparentesen - men när vi klarat den mycket större utmaningen att fasa ut kol och olja - säg 2040-2050) lär det inte vara någon omöjlighet att klara utfasningen också av kärnkraften om det skulle vara aktuellt om dess miljöproblem då inte är lösta.

Parentetiskt kan tilläggas att Centerpartiet var som störst innan kärnkraftsfrågan ens kom upp på den politiska dagordningen - och innan samarbetet började med Socialdemokraterna. Alltså 1973, tre år innan Barsebäck 2 laddades. Det passar kanske inte in i historiskt okunniga vänsterbloggares världsbild, men så är det.

Bloggar om: alliansen, centerpartiet, energiöverenskommelsen, energiproduktion, fältbiologerna, green peace, kärnkraft, kärnkraftsöverenskommelsen, klimat, miljö, regeringen, solveig ternström, vindkraft

Media: DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, AB

Läs även: Helene Törnqvist, Anders Dahlberg, Magnus Andersson, Annie Johansson, ETR, Elias Giertz och främst av alla Albin Ring Broman

Snacka inte upp Sverigedemokraterna, snälla Mona

Så fick då Sverigedemokraterna en positiv mätning för första gången på riktigt länge. Låt oss dock inte överdramatisera denna mätning som går mot trenden i alla andra mätningar. Det finns ingen anledning att vara överdrivet orolig för att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. Av tre skäl:

För det första är deras trend vikande och de ligger i ett genomsnitt av alla opinionsmätningar lägre än på nästan ett år. Det är också logiskt. Alla vet att Sverigedemokraternas värsta fiende är en tydlig debatt mellan de två huvudalternativen i svensk politik. Även de relativt få främlingsfientliga tycker nämligen att jobben, ekonomin och välfärden är viktigare frågor än invandringen. För det andra är alla svenska partier tydliga med att de inte avser att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är ett besked vi alla lugnt bör förtrösta på.

För det tredje är oron för Sverigedemokraterna destruktiv och leder bara till en debatt som gynnar partiet. Som i höstas när Sd i två obskyra opinionsundersökningar av institut med väldokumenterat opålitliga resultat fick siffror över 4-procentsspärren. Då började plötsligt Mona Sahlin uttrycka sin oro offentligt, antyda att Fredrik Reinfeldt nog skulle kunna tänka sig att regera med stöd av (Sd) samt spekulera i vilka tänkbara regeringsalternativ som skulle kunna förebygga detta.

Resultatet blev att Sverigedemokraterna verkligen började växa lite i opinionen under oktober. Då startade Mona debatten på allvar om vem som skulle regera med vem och tyckte - hör och häpna - att Centerpartiet skulle kunna få hoppa över till de rödgröna för att skapa en tydlig majoritet. Och i november ökade följdriktigt (Sd) ännu mer.

Nu blev det riktigt panik och snart var Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ute och flirtade med Maria Wetterstrand och menade att (mp) nog var det rödgröna parti som bäst skulle kunna rädda en alliansmajoritet om (Sd) blev vågmästare. Det var nog ett misstag för plötsligt fick liberalt sinnade storstadsbor för sig att miljöpartiet nog ändå var ett sansat mittenparti som det var ok att rösta på även för en borgare.

Lyckligtvis återkom fokus på sakpolitiken, ekonomin, jobben, välfärden och de tydliga regeringsalternativen. För så fort det skedde började Sverigedemokraterna att krympa igen. Och i maj månad låg de för första gången på nästan ett år under 4-procentspärren i poll-of-polls. Låt oss nu för Guds skull inte skrämmas upp av en enstaka Sifo-mätning.

Det slog mig redan i höstas att det kunde vara klok partistrategi för Mona Sahlin att prata mycket om hotet från Sverigedemokraterna. Dels därför att antirasism är en av få värderingar där socialdemokraternas position fortfarande är tydlig och enig. Dels därför att "snack om spelet" förtar intresset från sakpolitiken. Särskilt i höstas fanns helt klart ett behov för de rödgröna att skapa en rökridå framför sina interna förhandlingar.

Tyvärr finns tecken på att Mona Sahlin vill spela Sverigedemokrat-kortet igen. I förra lördagens DN-intervju var det ett huvudnummer att hon "vägrar flirta med rasister". Snälla Mona, hitta på nåt bättre sätt att rätta upp opinionssiffrorna och skapa enighet i det egna partiet än att snacka upp Sverigedemokraterna en gång till. För nu är det snart val och du vill väl inte gå till historien som den som i praktiken hjälpte ett rasistiskt parti in i riksdagen i världens minst främlingsfientliga land?

Intressant? Andra bloggar om socialdemokraterna, mona sahlin, sverigedemokraterna, alliansen, sifo, sd, rödgröna, vänsteralliansen, val2010

(M) fortfarande oense med Alliansen

Till allas förvåning - även flera moderaters att döma av minerna - valde (M) som parti i dag att driva igenom en återremiss av ärendet om sprutbyten i Stockholms län. Det räcker med att en tredjedel av fullmäktiges 149 ledamöter kräver det för att en återremiss kan genomdrivas. Helt mot alla andra partiers uppfattning.

Sådana är visserligen de demokratiska spelreglerna - viktiga frågor måste kunna tas både ett och två varv. Men frågan om sprutbyten är väl mogen att gå till beslut i Stockholm. De frågor min kollega Filippa Reinfeldt anförde, fritt ur minnet: "Ska det vara ett hål i väggen där man får sprutor" visar nog att det är i stundens impuls Moderaterna lade sitt förslag på återremiss.

Med tanke på att de frågor de nu plötsligt ställer finns väl besvarade i landstingets utredning samt i förslaget till beslut finns det enligt min uppfattning ingen anledning att bereda ärendet ytterligare utan det blir enbart fråga om att beslutet får upprepas på ett extra fullmäktigesammanträde inom kort.

Många är nu besvikna och häpna vilket bland annat kan avläsas i reaktioner på nätet. Det är begripligt men det finns skäl att förtrösta. Centerpartiet drev tillsammans med kristdemokraterna igenom utredningen om sprutbyte hösten 2007. Om vi får vänta någon vecka extra på ett landstingsbeslut spelar egentligen mindre roll.

Betydligt viktigare är det nu att centerpartister och andra sprutbytesanhängare ser till att driva igenom beslut i Stockholms stad och länets övriga kommuner om att man vill driva sprutbyte tillsammans med landstinget. Innan någon kommun beslutat att de vill driva sprutbyte med landstinget kan inte en verksamhet startas. Här finns betydligt större risk för långbänkar.

Tidigare bloggat om sprutbyten här och mitt pressmeddelande här. Peter Andersson bloggar också om dagen i fullmäktigesalen, SvD rapporterar, liksom Radio Stockholm och ABC om C:s och FP:s krav på ett nytt fullmäktigesammanträde.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, moderaterna, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

Två verkliga välfärdshjältar

Idag besökte jag två spännande välfärdsföretag i centrala Stockholm. Det var starten på en kampanj där jag och andra centerpartister ska träffa alla - eller nästan alla - av Stockholms välfärdsföretagare. Men det var inte bara två företag vi besökte utan två verkligt goda exempel på hur engagerade entreprenörer har blivit den viktigaste utvecklingskraften i svensk välfärd.

Först besökte vi Mama Mia på Karlaplan där vi träffade VD:n och grundaren Christina Wahlström tillsammans med ett tiotal driftiga och idérika medarbetare. Christina och Mama Mia har jag träffat flera gånger och idag var vårt direkta syfte att tilldela företaget utmärkelsen "Guldklövern" som centerpartiet delar ut till "personer, organisationer eller företag som gjort extraordinära insatser".

Och det har sannerligen Christina Wahlström och hennes medarbetare gjort. Med start 1988 har de gjort revolt mot strömlinjeformningen av svensk mödra- och barnavård. Allt sedan starten har deras idé varit att man måste möta mamman, familjen och barnet på deras villkor och på så sätt skapa trygghet och tillit. Det präglar allt från lokalens inredning, till öppettider och individuellt utformade besöksplaner. Särskilt kul är att Mama Mia redan för mer än tio år sedan utvecklade särskild kompetens att arbeta med samkönade föräldrapar och regnbågsfamiljer.

Under tiden vi drack kaffe och åt guldklövertårta visade Christina Wahlström och hennes medarbetare i praktiken vad det är som driver en verklig entreprenör: Vilja att förbättra och förmåga att se nya lösningar. I samtalet kom fyra eller fem förslag på förbättringar som landstinget eller de själva borde göra för att ännu bättre möta familjernas behov eller använda skattebetalarnas pengar mer effektivt.

Klockan elva bröt vi upp och gick till hälsoföretaget Quality Care Europe på Riddargatan som bedriver både företagshälsovård och husläkarverksamhet. Där fick vi träffa en annan välfärdshjälte, Dr Lars-Göran Kjellin. Han har tidigare grundat och utvecklat det stora vårdföretaget Curera, men sålde det och har startat nytt. Quality Cares idé är att förbättra företagshälsovården genom att hjälpa "individer att utveckla sin egen förmåga till välbefinnande och produktivitet".

Quality Care har också registrerat sig inom Vårdval Stockholm. Det är ett sätt att försöka överbrygga de vattentäta skotten mellan företagshälsovård och landstingsfinansierad vård, t.ex. när en person med problem som uppmärksammats inom företagshälsovården behöver gå vidare till insatser i den landstingsfinansierade vården. Helt rätt tänkt.

Mama Mia växer så det knakar och finns nu på fyra platser i Stockholms län samt i Göteborg. Quality Care är mindre men växer. Curera, Kjellins tidigare bolag, är idag en av de stora hälsoaktörerna i Sverige. De är alla exempel på företag som kan bli framtidens storföretag. Och inte bara i Sverige utan också på en nordisk, europeisk och internationell välfärdsmarknad.

Om de utvecklas i den riktningen kan det betyda mycket för både Stockholm och den svenska välfärden som då blir centrum för ett nav av kreativt nytänkande. För mig som landstingspolitiker är en av de viktigaste framtidsuppgifterna att förbättra förutsättningarna för både nya välfärdsföretag och nya välfärdskoncerner.

Ps. Det är i sammanhanget beklämmande att läsa hur en annars - som jag uppfattat det - relativt förnyelsevänlig s-bloggare som Peter Andersson sveper olustiga generaliseringar om "slapphet" och fusk över Stockholms välfärdsföretagare.

Självklart ska fusk motarbetas med kraft oavsett om det sker i privat eller offentlig sektor (när uppmärksammades det fusket av tidningarna?). Det är ju för övrigt just på grund av att landstinget stärkt sin granskning som fusket kommit upp till ytan. Och ärligt talat - innan det fanns fler aktörer än landstinget själv inom vården så visste vi väldigt lite både om vårdens effektivitet och dess kvalitet. Granskningen av välfärdsföretagarna har spelat en väldig roll för att landstingen i någon - men betydligt lägre utsträckning - också börjat granska sin egen verksamhet.

Rättmätig kritik mot fuskare bör framföras utan att stigmatisera och förolämpa det stora flertalet välfärdsföretag som gör ett seriöst och långsiktigt jobb av enorm betydelse för välfärdens utveckling. Fy skäms, Peter.

Intressant? Andra bloggar om guldklövern, välfärdsföretag, välfärdsföretagande, entreprenörskap, vårdval stockholm, stockholms läns landsting