Behoven först - fortfarande vårdens stora utmaning

Dagens Nyheter tar idag upp ett viktigt problem i sin artikelserie "Vården och vi", där tidningen granskar den svenska sjukvården. Under rubriken "Envishet en genväg till läkaren" diskuterar man det faktum att patienter som är välinformerade och tillräckligt påstridiga, ofta lyckas få vård i bättre tid jämfört med personer som inte besitter samma envetenhet eller kunskap.

Jag och Centerpartiet har uppmärksammat detta fenomen tidigare. Bland annat i en artikel förra året på DN Debatt om utvecklingen av Vårdvalet och vårdgarantin lyfte vi fram vikten av att få till en automatik i vårdgarantin, som inte är beroende av patientens egna ansträngningar.

Jag är trött på att höra patienter berätta hur läkare skäller på varandra och skyller ifrån sig, istället för att inse att deras ansvar för patienten inte är slut så fort hon eller han lämnat mottagningen.

Även om väntetiderna inom sjukvården i Stockholms län har kortats avsevärt sedan Alliansen kom till makten 2006, finns det fortfarande patienter som får vänta på besök eller behandling. Många av dem är äldre, kroniker eller multisjuka - grupper som är särskilt beroende av att vårdkedjorna fungerar smidigt. Men det är sällan den som är gammal, sjuklig och skröplig som har möjlighet eller kraft att armbåga sig fram till en snabbare vård.

En förutsättning för en fungerande vårdgaranti är vårdgivarnas ansvar för att slussa patienten till rätt omhändertagandenivå och behandling. Den ena vårdgivaren MÅSTE ta ansvaret för att patienten "överlämnas" till nästa vårdgivare utan att det ska vara avhängigt patientens eget initiativ.

Det kräver reformer av primärvården, remiss-systemet, vårdgarantin, den digitala infrastrukturen och - kanske viktigast - läkarrollen. Detta handlar i grunden om att kvalitetssäkra vården. Då kan det kan inte hänga på patientens envishet huruvida vård erbjuds i tid.

Att hälso- och sjukvården ska vara behovsstyrd är ett mantra som upprepas i vårdsammanhang så frekvent att det gränsar till det klichéartade. Men likväl kan det konstateras att personliga ansträngningar fortfarande tillåts gå före vårdtyngd. Klyscha eller inte - en jämlik och god sjukvård kräver att det är patienten som sätts i centrum. Det är så vi får en vårdgaranti värd namnet.

Förstärkt miljöarbete i landstinget

Idag skriver jag på Brännpunkt med anledning av den debatt som omorganiseringen av landstingets miljöarbete medfört. Vänsterpartiet har inför dagens fullmäktigesammanträde väckt en interpellationsdebatt i frågan och Miljöpartiet har tidigare hävdat att landstingets miljöarbete nedmonteras.

Som jag skriver i artikeln, antingen förstår inte oppositionen innebörden av omorganiseringen eller så försöker de medvetet vilseleda omgivningen. Landstingets miljöarbete förstärks i och med den nya organisationen som innebär att miljöarbetet tydligare knyts till verksamheterna och att landstingets interna miljöarbete knyts närmare det långsiktiga regionala uppdraget att skapa en grön Stockholmsregion.

Miljöpartiet tycks endast vurma för den gamla organisationsstrukturen som bygger på en centraliserad miljöförvaltning. För mig, Centerpartiet och alliansen är det viktigaste att uppnå de mål vi satt upp och vi gör de organisationsförändringar som krävs. Miljöfrågorna måste genomsyra alla verksamheter i landstinget, även de som utförs av privata utförare.

Det är resultaten som räknas och resultaten får vi genom att sätta höga politiska mål, ambitioner och satsningar, inte att kämpa för gamla strukturer.

Landsting och kommuner tjänar på slopad statlig skatt

Idag skriver jag åter på svd.se. Denna gång, tillsammans med 16 andra centerföreträdare, om vikten av att sänka eller ta bort den statliga inkomstskatten.

Statsskatten ger marginella skatteintäkter till staten, bara cirka 2 procent av statsbudgeten. Däremot minskar den kraftfullt nyttan av att utbilda sig, göra karriär eller jobba extra för en stor del av löntagarna.

För landsting och kommuner skulle en avskaffad statsskatt kunna bli en riktig vinstlott. Sänkt statsskatt innebär sänkt marginalskatt och om om marginalskatten minskar visar både forskning och erfarenhet att antalet arbetade timmar ökar. Med fler arbetstimmar och större totala lönesummor ökar också skatteunderlaget för den proportionella kommun- och landstingsskatten. Därmed växer underlaget för vård, omsorg och skola.

En annan viktig effekt för landsting och kommuner är att en sänkt marginalskatt ökar drivkraften för kompetensutveckling i många av välfärdens yrken. Särskilt viktigt är att den dåliga premien för undersköterskor att utbilda sig till sjuksköterskor och för sjuksköterskor att specialistutbilda sig kan få en rejäl skjuts. I ljuset av att kommuner och landsting har snabbt växande problem med att rekrytera personal är detta inte den minst viktiga effekten av att låta människor behålla mer av sin rättmätiga inkomst.

Magnus Andersson och Emil Källström, som hör till medförfattarna har också bloggat, liksom Bernt Johansson, Ring Broman, Johan Hedin, Växjöcentern, m-kommunalrådet i Lidingö Paul Lindquist (dock med en lite konstig vinkling mot centerrivalen på den kommunala arenan Kent Ivarsson), m fl. Kritiska inlägg från vänsterkanten kommer från bl a Alliansfritt Sverige.

Alliansfritts argumentation har dock drag av vulgärpropaganda och bortser helt från att statsskatten enligt många ekonomer skadar skattebaserna så mycket att skatteintäkterna totalt sett blir lägre än om man slopade den. En ren avundsjukeskatt alltså som egentligen alla förlorar på.

Tillbaka på banan

Det har verkligen varit få, för att inte säga obefintligt med uppdateringar här sedan valet. Orsaken är att vi har sedan valdagen suttit och förhandlat fram en politisk organisation, en Alliansplattform för 2010-2014 och en budget för 2011.

Dessa tre digra arbeten som har tagit min egen och centerpartiets tjänstemäns uppmärksamhet, varför bloggandet har gått på sparlåga. Men i förra veckan blev budget och vår nya organisation klar, och vi kan återgå till det politiska dagsverket.

Radio Stockholm rapporterar från vår pressträff om plattformen, och TV4 Stockholm och DN från presentationen av våra ny-gamla landstingsråd från förra måndagen. Tidningen Skärgården skriver också om min nya roll i skärgårdsfrågorna.

En av nyheterna för mandatperioden är att jag kommer att leda en ny rotel, Miljö- och skärgårdsroteln, vilket känns mycket spännande och lovande. Tidigare sorterade vare sig miljö- eller skärgårdspolitiken under en egen rotel, vilket innebar att frågorna ibland ramlade mellan stolarna.

Men med vår nya organisation och en renodlad (C)-rotel får vi ett större tryck i frågorna.

Landstingets politiska ledning - i detta fall i form av mig själv och Centerpartiets förtroendevalda - kommer dessutom att ha ett tydligare mandat att leda och organisera landstingets regionala miljöfrågor och ett bredare ansvar än tidigare för skärgårdsfrågorna. Ett huvudmål på miljöområdet under mandatperioden är att leda arbetet med att halvera regionens koldioxidutsläpp (från basåret 1990) till 2015.

Vi kommer även att påbörja arbetet med ett nytt miljöprogram för landstinget som ska börja gälla 2012, där mål kring stora som små miljöfrågor ska sättas upp ända fram till 2016.

Slutligen vill jag hälsa mina nya rådskollegor Torbjörn, Charlotte och Anna välkomna. Alla är "veteraner" i huset, men nya som landstingsråd för Moderaterna respektive Folkpartiet.

En freudiansk undanmanöver från (S)?

Tidningen City presenterar idag en enkät om Stockholmspartiernas inställning till vårdval och den fria etableringsrätten. En av frågorna handlade om huruvida den fria etableringsrätten för vårdcentraler och äldreboenden ska få finnas kvar. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet svarade blankt nej på frågan. Socialdemokraternas svar däremot, var allt annat än tydligt:

"Vårdgivare - offentliga och privata - som håller god kvalitet och vill utveckla vården. Det viktiga är att vi kan vara säkra på att alla stockholmare får hjälp med hög kvalitet"

Att slutet på den första meningen tycks ha fallit bort må vara ett misstag. Eller möjligen ett freudianskt sådant. Kan det måhända vara så att Socialdemokraterna med detta ofullständiga svar vill maskera det faktum att de faktiskt står bakom den fria etableringsrätten? I så fall är jag den förste att välkomna detta besked.

Det icke-svar som presenteras av (S) speglar den spretiga inställning kring vårdens inriktning som finns inom landstingsoppositionen. Något som skapar oro både för patienter och vårdföretagare. Ska den fria etableringsrätten, som lett till att 37 nya vårdcentraler startats i Stockholm sedan 2008, få vara kvar vid en eventuell rödgrön valseger? Nej, säger Mp och V. Vad säger (S)? Därom tvista de lärda...

(M) fortfarande oense med Alliansen

Till allas förvåning - även flera moderaters att döma av minerna - valde (M) som parti i dag att driva igenom en återremiss av ärendet om sprutbyten i Stockholms län. Det räcker med att en tredjedel av fullmäktiges 149 ledamöter kräver det för att en återremiss kan genomdrivas. Helt mot alla andra partiers uppfattning.

Sådana är visserligen de demokratiska spelreglerna - viktiga frågor måste kunna tas både ett och två varv. Men frågan om sprutbyten är väl mogen att gå till beslut i Stockholm. De frågor min kollega Filippa Reinfeldt anförde, fritt ur minnet: "Ska det vara ett hål i väggen där man får sprutor" visar nog att det är i stundens impuls Moderaterna lade sitt förslag på återremiss.

Med tanke på att de frågor de nu plötsligt ställer finns väl besvarade i landstingets utredning samt i förslaget till beslut finns det enligt min uppfattning ingen anledning att bereda ärendet ytterligare utan det blir enbart fråga om att beslutet får upprepas på ett extra fullmäktigesammanträde inom kort.

Många är nu besvikna och häpna vilket bland annat kan avläsas i reaktioner på nätet. Det är begripligt men det finns skäl att förtrösta. Centerpartiet drev tillsammans med kristdemokraterna igenom utredningen om sprutbyte hösten 2007. Om vi får vänta någon vecka extra på ett landstingsbeslut spelar egentligen mindre roll.

Betydligt viktigare är det nu att centerpartister och andra sprutbytesanhängare ser till att driva igenom beslut i Stockholms stad och länets övriga kommuner om att man vill driva sprutbyte tillsammans med landstinget. Innan någon kommun beslutat att de vill driva sprutbyte med landstinget kan inte en verksamhet startas. Här finns betydligt större risk för långbänkar.

Tidigare bloggat om sprutbyten här och mitt pressmeddelande här. Peter Andersson bloggar också om dagen i fullmäktigesalen, SvD rapporterar, liksom Radio Stockholm och ABC om C:s och FP:s krav på ett nytt fullmäktigesammanträde.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, moderaterna, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

Vad vilja vänstern med vården?

Ylva Johansson (S) med fler från det rödgröna laget får mothugg på sin artikel (2/6) av Hans Dahlgren, från Vårdföretagarna.

Dahlgren synliggör vilka väderkvarnar de faktiskt kämpar emot: Det finns ju inget parti som vill att plånboken ska styra vården. Och mycket riktigt, inget vårdföretag som etablerar sig inom vårdvalet - den stora reformen införd av Alliansen - får neka en patient.

En lika stor poäng är den osäkerhet som en rödgrön valseger skulle innebära. Vänsterpartierna är emot Lagen om Valfrihet (LOV:en), men säger ändå, beroende på vem man frågar att det ska finnas en mångfald av utförare. Det är nog fler än jag som undrar vad en gemensam sjukvårdspolitik kommer att innehålla - och vilket parti som kommer att bli vinnare.

Stockholm är ett exempel på hur oense de rödgröna faktiskt är: Ena stunden säger Socialdemokraternas gruppledare Illija Batljan att han gillar privat vård och vill sänka skatten. Nästa stund sitter parhästen Dag Larsson - i samma intervju - och säger emot. Vi borgerliga som tittar på utifrån kliar oss i huvudet när det inte ens verkar finnas en gemensam linje i samma parti i samma regionala församling. Vänsterpartiet är givetvis emot allt vad sänkt skatt och ökad valfrihet heter.

Och Miljöpartiet, de driver kravet i sitt budgetförslag att socialisera den kanske mest lyckade privatdrivna inrättningen i landet, Capio St:Görans sjukhus. Partiet driver även krav på att all vinst ska återinvesteras i privatdrivna verksamheter.

Alla affärsverksamheter kräver återinvesteringar för att kunna vara fortsatt lönsamma - men utan möjlighet att plocka ut någon vinst finns det inga som helst förutsättningar för något privat vårdföretagande.

Kontentan av det hela är att vänsterpartierna på nationellt plan saknar egna presenterade alternativ till Alliansens nationella sjukvårdspolitik - lokalt har de sina frågor men mycket lite enighet.

Intressant? Andra bloggar om sjukvård, stockholms läns landsting, rödgröna, privat vård, vårdföretagande

Tre påhitt och inga egna svar

I en sällsynt osaklig artikel i SvD:s Brännpunkt försöker de rödgröna sprida felaktigheter om Alliansens sjukvårdspolitik. Udden verkar inte minst vara riktad mot Stockholm. De rödgröna påstår bland annat:

1) Privatbetalande patienter kan köpa sig förtur inom den offentligt finansierade sjukvården utan att de har medicinska skäl till det.

Går man till klinik som drivs av landstinget är det kö - eller snarare mycket liten, eller ingen kö - nu för tiden. Och denna är samma för alla. De rödgröna syftar på kliniker som är lokaliserad i landstingsägd lokal, men som inte drivs av landstinget och finansieras av en sjukförsäkring köpt för egna pengar.

Den enda rimliga slutsatsen är att de rödgröna är emot att människor över huvud taget ska få köpa egna försäkringar för egna pengar. Varför inte bara tala ur skägget om så är fallet?

2) Privata utförare inom bland annat vården kan sälja extra tjänster inom ramen för den offentligt finansierade vården och omsorgen.

Detta handlar om synfelsoperationer på folk som inte vill använda linser eller glasögon. Det är en mycket liten verksamhet som inte är högt prioriterat för skattemedel, av förklarliga skäl. På samma sätt som landstinget inte lägger massa skattepengar på rent kosmetiska operationer. Menar de rödgröna att de vill förbjuda t.ex. Sankt Eriks Ögonsjukhus bedriva denna sorts ögonkirurgi?

3) Vårdföretagen kan etablera sig där det är mest lönsamt, inte där behoven finns. Företagen kan välja de mest lönsamma och friska patienterna.

Fel. Vårdbolagen etablerar sig där det finns behov. Annars får de inga intäkter. Erfarenheten av Vårdvalet visar detta otvetydigt. Konsumtionen av vård har blivit jämnare, vilket bl.a. flera utvärderingar av Karolinska Institutet visar.

I övrigt: Om finanseringen av den framtida välfärden ger de rödgröna faktiskt inte ett enda svar. SLL:s framtidsutredning drar upp huvudlinjerna för våra utmaningar, och pekar på tre potentiella lösningar:

1) Mer pengar till vården, 2) Bättre styrning av efterfrågan, 3) Mer vård för pengarna

Om "mer pengar" är lösningen skulle vi i teorin kunna chockhöja skatterna och lösa problemet. Med 90% skatt skulle det offentliga bada i pengar. Men det fungerar inte, ju högre skatt - ju mindre drivkraft att jobba och starta företag. En riktigt hög skatt kan i själva verket minska skatteintäkterna. Det är dessutom ideologiskt fel att bara ta mer och mer.

Bättre styrning då? Överflyttande av skatteintäkter från t.ex. SL till hälso- och sjukvården. Det kan fungera. Men då kan vi antagligen säga adjö till offensiva ambitioner inom kollektivtrafiken.

Den tredje punkten är nyckeln: Vi behöver mer vård för pengarna. Och då är konkurrens mellan privata - men offentligt finansierade vårdgivare - avgörande. Det är också slutsatsen i långtidsutredningen: Landstinget borde inte producera någon vård alls, utan köpa allt på vårdmarknaden (s. 41).

Det tråkiga är att vänstern som säger sig vilja värna välfärden har skygglapparna på och en beröringsskräck kring konkurrens och privat drift. Hotet mot välfärden är därför inte borgerligheten som ser nyktert på frågan, utan de rödgröna som tror att politisk vilja är allt som krävs för att lösa vårdens avgörande framtidsfråga.

Uppdatering: Ylva Johansson bloggar själv om artikeln, men bemöter ingen kritik.

Intressant? Andra bloggar om sjukvård, stockholms läns landsting, rödgröna, privat vård, vårdföretagande

Ofinansierad t-bana i omöjligheternas (S)tockholm

Socialdemokraterna för kampanj under rubriken "Möjligheternas Stockholm" och delar bland annat ut flygblad med sitt förslag till hur t-banan ska byggas ut (se bild). Kartan har inte bara spår till Karolinska och Nacka (relativt väletablerade förslag som många även i Alliansen och Centerpartiet anser angelägna att bygga när pengar finns) utan även

- Hjulsta-Barkarby
- Hagsätra-Älvsjö
- Liljeholmen-Fridhemsplan (tvärförbindelse)
- Mörby Centrum-Täby-Arninge
- Rinkeby-Hallonbergen (tvärförbindelse)
- samt "en yttre t-banering" som man inte ens bemödat sig att specificera dragningen för.

Den sammanlagda kostnaden för dessa planskisser lär lågt räknat uppgå till 100 miljarder kronor. I dagens penningvärde.

Detta är vackra drömmar som förvisso varav förmodligen några kommer att förverkligas under de kommande hundra åren. Men som kampanjmaterial i valrörelsen är det antingen oseriöst eller bedrägligt.

Visserligen sade en av socialdemokratins tidigare partiledare att "Politik är att vilja". Men enbart vilja räcker inte. Politik handlar också om att prioritera. Om nu socialdemokraterna tydligt sade att kollektivtrafiken stenhårt ska prioriteras framför sjukvården vore det en sak. Men det säger de inte. Tvärtom vill de satsa många hundra miljoner mer på vården varje år. Och deras politiska företrädare i landstinget hävdar att skattetrycket måste öka för att vårdens behov ska kunna tillgodoses.

Och även om man ställer upp på att prioritera t-baneutbyggnad framför andra spårvägar så ensidigt som spårvagnsmotståndarna i (s) gör så är det svårt att se att nyttan med flera av projekten står i någon proportion till kostnaderna. Det känns snarare som att (s) väljer att plocka upp varenda tänkbar t-baneutbyggnad i förhoppningen att överflankera konkurrenterna i miljöpartiet och alliansen om att vara mest kollektivtrafik- och miljövänlig. Ett PR-trick snarare än en seriös plan således.

Innan socialdemokraterna tydligt visar att de prioriterar kollektivtrafik framför sjukvård, fördubblar de statliga infrastrukturinvesteringarna (och därmed prioriterar trafik framför höjd a-kassa och friare sjukförsäkring) eller tänker chockhöja landstingsskatten med flera kronor är deras t-banekarta enbart en illustration av "omöjligheternas Stockholm".

Albin Ring Broman och Christer G Wennerholm har bloggat. Liksom förstås Peter Andersson.

Slarvigt, Kjöller!

I en krönika i dagens DN anklagar Hanne Kjöller min och mina partikollegors debattartikel som publicerades i samma tidning i tisdags för att vara inkonsekvent. Kjöller menar att vårt förslag om rätt för patienten till en kvart hos läkaren står i motsats till ambitionen att undvika centralt detaljstyre i vården. Hon skriver bland annat att ”den som argumenterar för individanpassade lösningar torde få det rätt knivigt att förklara varför läkare och patient ska sitta av besök som kan vara avklarade på fem minuter.”

Kjöller misstolkar vårt förslag till att det skulle röra sig om en skyldighet att "sitta av" 15 minuter. Att införa en sådan regel ter sig naturligtvis absurt. Vill patienten inte ta upp fler hälsoproblem är läkaren självfallet inte skyldig att dra ut besöket längre. Avsikten med förslaget "rätt till en kvart" handlar om att ge patienten en garanti att kunna ta upp mer än ett hälsoproblem vid korta besök om han/hon så önskar.

Vårt förslag bygger både på egna erfarenheter och många vittnesmål från patienter. Både före och efter vårdvalets införande förekommer det för ofta att läkare avfärdar patienter som vill ta upp ett hälsoproblem till när de ändå är inne för ett besök med beskedet att "då får vi boka en ny tid". Det kan hända även efter ett mycket kort besök på två-tre minuter som för att t.ex. förnya ett recept, klämma på en svullen fot eller diagnosticera svinkoppor. Patienterna - som ogärna går till läkaren i onödan - upplever detta som stötande.

Den centralstyrning vi kritiserar är den gamla tidens direktstyre över vårdcentralerna. Vårdvalet har dramatiskt ökat friheten. Därmed inte sagt att skattebetalarna och patienterna inte har rätt att ställa krav för de pengar som de ersätter vårdgivarna med. Det fina med förslaget om "rätt till en kvart" är att patienten kan förstå sina rättigheter och hjälpa landstinget att utöva kontrollen att de efterlevs. Det kommer att minimera behovet av byråkratisk efterkontroll.

Hanne Kjöller angriper vidare vår punkt om att införa ett vårdombud baserat på intryck från TV-programmet "Kvartersakuten". Programmet är knappast en tillräcklig utgångspunkt för ett angrepp eftersom det handlar om helt olika patientgrupper. Vi skriver dessutom att förslaget handlar om att skapa snabbare och enklare vårdkedjor för patienter som har behov av vård som inte vårdcentralen kan bistå med. Vi ser idag hur patienter – ofta äldre och multisjuka – slussas fram och tillbaka mellan vårdinstanser, remisser tappas bort och ofta får patienten själv kontakta vårdgivaren för att få den vård de ska vara garanterade.

Samtliga punkter i vårt förslag till ett nytt Vårdval handlar om att sätta patienten i centrum. Följaktligen har vi konsekvent hållit fast vid det som är vår utgångspunkt. Det sker bäst genom en kombination av informerad valfrihet, driftigt vårdföretagande och tydliga patienträttigheter.

Läs också Dagens medicins två artiklar. Hans Åberg, folkpartistisk landstingskandidat, har också framfört läsvärda reflektioner på sin blogg där jag också lämnat en kommentar.

Andra som har bloggat om detta: Per Ankersjö

Intressant? Andra bloggar om vårdvalet, vårdval, vårdval stockholm, hälsoval stockholm, centern, centerpartiet, alliansen, stockholm, stockholms läns landsting, Gustav Andersson, Hanne Kjöller

S gillar privata S:t Görans sjukhus - V & MP vill socialisera det

Stridbara S-politikern Ilja Batljan är socialdemokraternas toppnamn till landstingsvalet i höst. Nyligen besökte han privatdrivna mönstersjukhuset Capio S:t Göran och deklarerade i ett pressmeddelande:

Tiden är förbi då vi socialdemokrater såg på privata aktörer som något problematiskt i vården

En i högsta grad välkommen svängning av Ilja, även om Socialdemokraterna hitintills mest har agerat släpankare för Alliansens arbete att få fler entreprenörer i vården. Något som exemplifieras i "hälsoval Stockholm", där oppositionen gemensamt accepterar grundbultarna i Vårdval Stockholm så nära som på den fria etableringsrätten.

Inställningen tycks vara att vi kan inte göra oss av med entreprenörer, men vi kan ändå göra det ganska svårt för dem genom att tvinga dem genom politikens nålsöga.

Så vad kommer Capio St:Görans och de 1500 anställdas öde bli om vänstern skulle vinna valet 2010? Socialdemokraterna gillar plötsligt sjukhuset - men Vänsterpartiet liksom Miljöpartiet skriver i sina respektive budgetförslag för 2010 (s. 23 resp. s. 8) att sjukhuset ska socialiseras.

Om de två vänsterpartierna V & MP får bestämma ska det faktiskt inte finnas några privat drivna men offentligt finansierade akutsjukhus. Hoppsan, Ilja.

Jag instämmer därför med kollegan Birgitta Rydberg: För den som gillar mångfald är det säkrast att låta vänstern fortsätta fyra år till i opposition.

Intressant om politik, sjukvård, vård, alternativ, mångfald, privatvård, privat vård, fristående vårdgivare, privata vårdgivare, Ilja Batljan, Lars Ohly, Stockholms läns landsting, landstinget, S:t Göran, S:t Görans sjukhus

På brännpunkt om sprutbyten - Centerpartiet säger ja

I dag skriver jag tillsammans med min kollega Pia Lidwall (KD) en kort replik på Moderaternas inlägg i söndags, där de deklarerade att de säger nej till sprutbyten i Stockholm. Ett inlägg som enligt mig blandar ihop drogpolitik och smittskydd på ett felaktigt sätt. Centerpartiet säger som bekant ja till sprutbyten som en av flera insatser för en bättre missbruksvård.

Martin Kåberg, ST-läkare vid infektionskliniken på Karolinska universitetssjukhuset har också ett längre inlägg i dag, som belyser smittskyddsaspekterna med sprutbyten.

I fjol rekommenderade generaldirektörerna för Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut sprutbyten i Sverige. Det finns inga argument, annat än möjligtvis socialkonservativt ideologiska, för att vara emot sprutbyten.

Andra som tidigare bloggat om detta: Federley, Isobel Hadley-Kamptz, Peter Andersson & Maria Abrahamsson.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, moderaterna, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

Samordningsvinster

När Alliansen presenterade Stockholms läns landstings budget för 2010, meddelade jag bland annat att vi från landstingets sida ökar anslagen med fem miljoner till de s k samordningsförbunden.

Samordningsförbunden är så kallade fyrpartsfinsam (fyra finansiärer som samordnar) - där landstinget tillsammans med kommunerna, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan arbetar med att bland annat rehabilitera och få tillbaka långtidsarbetslösa och sjukskrivna i arbete.

Samordningsförbunden är inte bland de hetaste frågorna i politiken. Men för Centerpartiet är de viktiga eftersom de är mycket framgångsrika i att hjälpa personer ut från - samt förebygga - utanförskap.

Utgångspunkten för samordningsförbunden är att stat, kommun och landsting tar ett samlat grepp kring människors sjukdomsbild och orsaken till deras arbetslöshet. Förbunden arbetar också förebyggande för att hjälpa människor redan innan de riskerar långtidssjukskrivning.

Min kollega Birgitta Rydberg skriver i dag på DN Debatt om behovet av ett nationellt tvåpartfinsam, där landstingen och försäkringskassan övertar ansvaret för rehabiliteringen - ett intressant förslag som ligger i linje med den inriktning mot mer samordning vi har i Stockholm. Regeringen borde överväga den föreslagna lösningen.

Läs även DN:s och SvD:s ledarstick kring den aktuella sjukförsäkringsdebatten.

Intressant? Andra bloggar om finsam, sjukförsäkring, samordningsförbund, folkpartiet, centerpartiet, stockholm

Ge Socialstyrelsen bakläxa om blodgivningen

Socialstyrelsen har nu tagit fram regler för hur homosexuella män ska kunna få ge blod (DN, SvD, SR, SVT, Aftonbladet, GT, UNT, Västerbottens Kuriren).

Men det besväret hade man nästan kunnat bespara sig. Förslaget innebär att män som har sex med män får ge blod om det är längre tid än ett år sedan det senaste tillfället för den sexuella aktiviteten. De HBT-personer som kvalificerar sig för blodgivning blir av allt att döma mycket få. Det borde bli bakläxa på förslaget: Gör om.

Det finns inget undantag för personer som lever i fasta och monogama relationer. Ej heller för vilken typ av sex som praktiseras eller eventuella skyddsåtgärder. I remissförslaget föreslogs sex månader som en tänkbar karensperiod men nu har man alltså fastnat för ett år.

Naturligtvis är det ingen rättighet att lämna blod. Men i ett läge där risk för blodbrist ofta återkommer, en växande andel av befolkningen definierar sig som homo- eller bisexuell och där sexuella beteenden ändrats kraftigt också i den heterosexuella gruppen känns Socialstyrelsens skyddsbarriärer orealistiska och trubbiga.

Jag kan inte värja mig för tanken att reglerna återspeglar ett inslag av fördom och ovilja att se individuella skillnader och omständigheter. Att se dessa skillnader inom, snarare än mellan, de alltmer konturlösa grupperna homo-, bi- och heterosexuella är förmodligen på lång sikt både den säkraste och den rimligaste metoden. Även om ingen metod - någonsin - kan ge 100,000 procents säkerhet.

Troligen är det åter Sveriges Kommuners och Landstings ekonomiska intressen i försäljning av blodplasma till läkemedelsindustrin som ligger bakom att karenstiden förlängts från 6 månader till ett år. Beklämmande.

Läs också Held, Mats Persson, Micke Schirén, samt en anonym bloggare med läsvärt inlägg om detta.

män, SKL, Sveriges kommuner och landsting

På DN-debatt: Mp inget socialliberalt mittenparti

Idag skriver jag tillsammans med Per Ankersjö och Kerstin Lundgren på DN Debatt om hur MP i Stockholms läns landsting tar över de positioner Socialdemokraterna överger.

Det är dags att samma krav ställs på MP som på andra partier. Redan bortsett från deras opinionsframgångar har de stärkt sin ställning i Vänsterblockets interna maktbalans. Deras ultimativa krav på att den miljöanpassade förbifarten inte ska byggas kan uppenbart bli majoritetspolitik efter ett val trots att både (s) och en stor majoritet av väljarna i båda blocken ser att förbifarten behövs.

Men samma sak gäller i växande utsträckning inom vårdpolitiken. MP står inte ensamt med krav på att återsocialisera S:t Göran. Även V har den uppfattningen. Hur långt kan en måhända kraftigt försvagad socialdemokrati hålla emot? Och i vinstfrågan är det ju dessutom att så att många inom (s) är missnöjda med partikongressens sväng mot mitten.

Att återsocialisera Capio S:t Görans akutsjukhus skulle vara ett mycket dramatiskt ingrepp i sjukvårdsstrukturen i Stockholm. Det är ett sjukhus som fungerar väl och som bidragit med mycket nytänkande som också kommit landstingets egna sjukhus till del. Och ett genomförande av MP:s mer generella motstånd mot vinst i vården skulle ta bort hela dynamiken i vårdvalet och återigen ge vårdgivarna möjliughet att välja patienter snarare än tvärtom.

Noterar att Johan Norberg, samt DN:s och SvD:s ledare är inne på liknande spår.

Intressant? Fler bloggar om miljöpartiet, mp, centerpartiet, Stockholm, Stockholms läns landsting, sjukvård, vård, privat vård, förbifarten, förbifart stockholm, val 2010, alliansen, socialdemokraterna, vänsterblocket.

Klimatseminarium om lustgasen i vården

Idag är jag på på konferens om lustgasens klimatpåverkan där jag hållit inledningsanförandet. 2007 bildades på vårt initiativ i Stockholms läns landsting ett nationellt konsortium för att arbeta med att minska klimatpåverkan från vården lustgasanvändning. Det har blivit en succé.

Stockholms läns landsting är pionjärer inom området. 2007 fanns bara en lustgasdestruktionsnläggning i Sverige: På Karolinska sjukhusets förlossningsavdelning i Huddinge. Idag finns ytterligare två: På Danderyds sjukhus och på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Under 2010 kommer samtliga förlossningssjukhus i Stockholms län att ha eller ha beställt destruktionsanläggningar. Totalt i Sverige kommer det att finnas 15 anläggningar 2011.

Det är spännande att även andra länder så sakteliga börjar ta intryck av detta arbete. I Tyskland utreds frågan för närvarande. I Japan har man också lyft frågan.

Det är viktigt att minska utsläppen av lustgas från vården. Lustgasen är en mycket stark växthusgas - ca 300 gånger starkare än koldioxid. Trots att det rör sig om relativt små utsläpp från vården i jämförelse med bl.a. fossilbränsletrafiken blir det ändå en mycket märkbar insats. Det är dessutom kostnadseffektivt. Man får inte heller glömma att utsläppen är ett arbetsmiljöproblem för de anställda - att andas in lustgas dagligen leder till huvudvärk, koncentrationssvårigheter och kan orsaka missfall hos havande personal.

Intressant? Andra bloggar om lustgas, stockholms läns landsting, miljö, klimat, sjukvård, centern, centerpartiet

Vaccineringen: Om köer och företagshälsovården

Mitt senaste inlägg om den gynnsamma kösituationen i Stockholms län när det gäller influensavaccination måste korrigeras. Uppenbarligen har köer nu uppstått på flera håll. Bland annat i Värmdö och på Serafen på Kungsholmen rapporteras om köer. Mitt intryck är dock att vaccinationsbesöken flyter på tämligen bra på de flesta håll.

Den största utmaningen nu är förstås att koordinera de succesiva vaccinationsleveranserna så att de först når riskgrupperna och sedan övriga befolkningen. Det plötsliga uppvaknandet till att sjukdomen faktiskt kan döda har förstås medfört ett kraftigt ökat tryck de senaste dagarna. Här är A och O att landstingets kommunikationsarbete funkar. Det måste vara klart vilka patientgrupper som är prioriterade. Så vitt jag kan se på Vårdguiden är det också mycket tydligt.

DN:s oftast utmärkte ledarskribent Peter Wolodarski är idag starkt kritisk mot att landstinget inte låter företagshälsovården ta extra betalt för vaccinationerna. Feelgood och Previa vägra bl a göra vaccinationer i Stockholms län på dessa villkor. I andra landsting finns ingen sådan restriktion.

Det kanske är onödigt klåfingrigt av Stockholmslandstinget att ha en sådan restriktion. Det tål att tänka på. Det vore dock bra om Wolodarski också granskade företagshälsovårdens motiv som uppenbarligen måste vara att göra en mycket kraftig vinst på vaccinationerna. I privat och offentlig primärvård räcker 65 kronor per vaccination för att genomföra vaccinationerna. Det borde gå att göra också för företagsahälsovården. Vi snackar här om insatser som kräver max fem minuter per patient och två personalresurser. Med lite organisation ska det inte behöva vara en förlustaffär.

En stor arbetsgivare i Stockholmsregionen hittade en bra lösning när företagshälsovården vägrade göra vaccinationsjobbet. De kontaktade istället vårdcentralerna i området och där var intresset stort för att komma till arbetsplatsen och göra vaccinationerna. Det är föredömligt att arbetsgivare också bidrar till att driva konkurrensen mellan vårdgivarna.

Företagshälsovården ska självklart inte bedriva välgörenhet, men kanske tyder deras oförmåga att klara vaccinationsuppdraget inom ramen för landstingets ersättning på en ganska dålig effektivitet. Inte osannolikt med tanke på att många arbetsgivare inte ställer särskilt höga krav vid sina upphandlingar av företagshälsovård. Eller också är Previa och Feelgood bara giriga och tar chansen att skaffa sig rejäla intäkter i ett läge där landstingen kan utpressas.

Det kanske inte är landstingens uppgift att hindra arbetsgivarna från att betala för mycket till företagshälsovården. Men detta, Wolodarski, är knappast orsaken till de problem du beskriver i din ledare. Det blir nämligen inte fler vaccinationsdoser tillgängliga även om företagshälsovården börjar vaccinera.

Intressant? Läs mer om svininfluensan, influensan, vaccination, vårdköer, valfrihet, sjukvård, vård, vårdval, konkurrens, mångfald, privat vård, alliansen, stockholm, stockholms läns landsting, Peter Wolodarski, företagshälsovård, Previa.

Fri konkurrens - god vaccination mot köer

ABC rapporterar om köer för vaccination mot svininfluensan i Uppsala län. Stockholmarna behöver inte känna någon liknande oro. I vårt landsting organiseras vaccinationen enligt vårdvalssystemet. Alla vårdgivare som håller god kvalitet ges tillstånd att vaccinera och få betalt för detta av landstinget. Det har medfört att 500 vårdgivare har godkänts. Utöver de cirka 150 vårdcentralerna och husläkarmottagningarna kan man välja på ytterligare 300 utförare i hela länet, t. ex. barnavårdcentraler, mödravårdcentraler, företagshälsovården och många många flera.

Fri konkurrens på lika villkor är en bra vaccination mot vårdköer. Och kanske kan alliansen i Uppsalalandstinget lära sig nåt av oss i Stockholms län.

Intressant? Läs mer om svininfluensan, influensan, vaccination, vårdköer, valfrihet, sjukvård, vård, vårdval, vårdval stockholm, konkurrens, mångfald, privat vård, alliansen, stockholm, stockholms läns landsting, Uppsala, Uppsala läns landsting.

Fem miljoner mer i satsningar mot långtidssjuskrivningar 2010

Landstinget samarbetar med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och flera kommuner i de så kallade Samordningsförbunden för att ta ett helhetsgrepp kring långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösas situation.

På samma sätt som Tiohundras framgångsfaktor ligger i att vi river ned stela strukturgränser mellan landsting och kommuner, vilar samordningsförbundens framgång på samma princip. I stora kolosser som landsting dominerar ofta "stuprörstänkandet", och att alla siffror skall summeras ihop på nedersta raden. Samordningsförbunden är en utgift för oss - vi står för ca 25% av finansieringen - men vi får tillbaka mycket mer när vi effektivt kan hjälpa de som står längst utanför arbetsmarknaden, vilket också är den grupp som löper störst risk att bli mera allvarligt sjuka i senare skeden.

De sjukdomar och andra problem som är kopplade till utanförskapet kan inte mötas av en enskild samhällsinstitution. I själva verket hänger allt samman, och är beroende av många olika instansers koordinerade instanser för långtidsarbetslösa och sjukskrivna.

Verkligheten anpassar sig som bekant inte efter kartan - därför måste vi anpassa samhällets insatser efter de situationer de i utanförskap befinner sig i. Det kan t.ex. handla om täta samarbeten mellan arbetsförmedlingen och landstinget i att rehabilitera och hjälpa psykiskt sjuka tillbaka i sysselsättning.

Därför är jag personligen mycket nöjd över att samordningsförbunden, som ligger Centerpartiet varmt om hjärtat, kommer få ett tillskott på 34% till 2010. Vi höjer anslagen från 14.5 miljoner till 19.5 miljoner. Vi skickade ut ett pressmeddelande om detta tidigare i dag. Den som läser Dagens Nyheter kan även läsa mer på Stockholmssidorna.

Intressant? Andra bloggar om samordningsförbund, utanförskap, arbetslöshet, rehabilitering, sjukvård, stockholms läns landsting, SLL

Palliativ vård: Regeringen kommer inte undan ansvaret.

Dagens Nyheter har i dagarna publicerat en artikelserie om avvägningen mellan smärtlindning och den risk vårdpersonal löper med att ofrivilligt ta livet av döende och lidande människor när de ger morfin och andra smärtstillande mediciner.

Den osäkerhet som finns är förståelig mot bakgrund av det uppmärksammade fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus, där en läkare nu står åtalad för att ha gett en dödlig dos till ett sjukt barn (och som blev "friad" av Socialstyrelsen så sent som i dag). Vårdpersonal hamnar i en situation där de ska leva upp till den medicinska etiken om att lindra det de inte kan bota, och samtidigt inte bringa någon om livet.

Med det sagt borde det finnas ett mått av flexibilitet. Förvisso har socialminister Göran Hägglund en poäng i att avväganden måste göras från fall till fall utifrån rådande praxis. Ett för hårt regelverk riskerar att undergräva snarare än förstärka den medicinska etiken när vårdpersonal försöker lindra - och ibland - ofrivilligt bidrar till tidigare död med några dagar eller veckor för äldre som vistas inom den palliativa vården.

Men samtidigt kan man inte sitta på båda stolar samtidigt. Avvägningarna mellan det livsuppehållande och det smärtlindrande perspektivet måste kunna se olika ut i olika skeden av livet. Intuitivt tycker nog de flesta att det livsuppehållande perspektivet väger tyngre än det smärtlindrande för yngre patienter med en hög medvetandenivå.

Kanske är det för svårt att kodifiera regler som fångar denna intuitiva aspekt. Men om så är fallet måste vårdens personal själva kunna göra dessa bedömningar och anförtros ett sådant ansvar. Att vara lyhörd och förstående att för den demente nittioåringen som ligger för döden kan en för stark dos morfin vara en befrielse medan en försiktig smärtlindring enbart förlänger ett plågsamt sluttillstånd. Medan för 50-åringen, eller 5-åringen som bara önskar leva ett par veckor eller ett år till, om än med smärta, är en ofrivilligt dödande dos smärtstillande däremot kan vara det värsta som kan hända.

Avstår vi från att ge vårdpersonalen tydliga riktlinjer i dessa svåra frågor så måste det också få konsekvenser för hur vi bedömer vårdpersonalens ansvar för dödsfall i vården - något som också avgörs av nationell lagstiftning. Vårdpersonalens oro och känsla av otydligt ansvar med sitt jobb, sitt rykte och i värsta fall sin frihet som insats är både rimliga och förståeliga. De måste tas på allvar. För detta har regeringen också ett ansvar.

Intressant? Andra bloggar om sjukvård, etik, filosofi, palliativ vård