Dags för borgerligt ja till höjda trängselavgifter!

Min kollega i stadshuset Per Ankersjö säger idag till DN att trängselskatten borde fördubblas. Detta med anleding av den ökade trängseln i Stockholm. I artikeln spekuleras också i ett återstartande av ett nätverk för borgerliga politiker som vill utveckla trängselskatten. Det är en mycket bra idé.

Centerpartiet är det enda borgeliga partiet som från början varit för trängselavgifter, och idag är trängselavgifterna accepterade av samliga partier. 2004 skrev jagtillsammans med Per Ankersjö en artikel under rubriken "Borgerligt Ja till trängselavgifter" i tidningen City varför man som liberal bör vara för trängselavgifter. Vi förordade också bildandet av en tvärborgerlig kampanjgrupp för trängselskatterna. 2005 bildades nätverket Borgerligt ja till trängselavgifter, där Per Ankersjö och jag ingick i styrelsen, bl a tillsammans med Anders Wijkman och Nina Ekelund från kristdemokraterna.

Efter valet 2006 enades allianspartierna i regeringen om att permanenta trängselskatten som en del av finansieringen av ett trafikpaket för Stockholmsregionen. Inga röster har därefter höjts för att avskaffa dem men entusiasmen tycks fortfarande sval i de övriga borgerliga partierna. Därför är det angeläget att fler företrädare i olika allianspartier som ser att höjda trängselskatter kan vara en nyckel till Stockholmsregionens växande trtafikproblem.

Som jag sa för någon jag för någon månad sedan krävs ytterligare utbyggnad av den spårbundna kollektivtrafiken för att andelen som reser med bil inte ska öka. Samtidigt riskerar biltrafiken bli alltmer ineffektiv när köerna växer. Köer är också pengar. Hantverkare och andra mobila yrkesgrupper som tvingas tillbringa timmar varje vecka i bilen är inte gratis utan kostar miljardbelopp årligen. Därtill kommer den ännu större kostnaden för vanliga pendlare som betalas i kötid istället för pengar.

Höjda och smartare trängselskatter ger omedelbart en positiv samhällsekonomisk effekt genom att minska tidsslöseriet i Stockholms bilköer och medför att vägapparaten i själva verket kan användas mer effektivt. Fördubblade trängselskatter skulle samtidigt generera en intäkt på cirka 400-600 miljoner kronor per år som kan användas till investeringar i nya spår, t.ex. förlängning av t-banans blåa linje till Nacka.

Det är med denna utgångspunkt Centerpartiets stockholmnsdistrikt tagit ställning för att en utbyggd t-bana bör finansieras med höjd trängselavgift på distriktsstämman tidigare i vår.

Stockholmsregionens socialdemokrater, folkpartister och idag även moderaterna ställer sina - lite blåögda - förhoppningar till att staten ska gå in och satsa ytterligare tiotals miljarder i spårsatsningar. Ska en sådan ansats ha någon utsikt att lyckas måste vår region också visa att vi själva kan bidra med mer pengar. En Cederschiöld 2-uppgörelse är inte trovärdig utan regional medfinansiering.

Som miljölandstingsråd med ansvar för den regionala miljöplaneringen kommer jag fortsätta kämpa för höjda trängselskatter och utbygd t-bana. Jag vågar efter de senaste dagarnas mediarapportering slå vad om att utvecklingen också kommer att gå mot precis den lösningen.

Intressant? Andra bloggar om Centerpartiet, t-banan, kollektivtrafik, stockholm, stockholmsöverenskommelsen, trängselavgift, trängselskatt, tunnelbana, Per Ankersjö, moderaterna, socialdemokraterna, folkpartiet

Hjälp socialdemokraterna med den gordiska knuten

S-bloggaren Roger Jönsson den SvD.se-artikel jag och 16 andra c-partister skrev om behovet av att sänka eller avskaffa den statliga skatten. Han skriver bl. a:

"När det handlar om högre studier och antalet studenter är det intressant att se att om Centerpartiets sätt att resonera borde antalet personer som söker sig till högre studier vara lägre än vad det är. Antalet som har utbildat sig skulle också vara lägre. Det sättet att resonera håller inte."

Här hamnar dock socialdemokraterna i ett cirkelresonemang. Att andelen som väljer att studera vidare i Sverige är hög trots höga marginalskatter beror på många saker. Ett viktigt skäl är att hela arbetsmarknaden för unga är svag. Att studera är i många fall nödvändigt för att över huvud taget få ett jobb. I andra fall blir det ett sätt att "vinna tid" inför det brutala mötet med arbetsmarknaden. Tyvärr väljer inte alltid denna typ av i viss mening omotiverade studenter studiestrategier som ger förutsättningar till jobb.

Självklart är det värdefullt med en hög utbildningsnivå på befolkningen och en hög standard på hela utbildningskedjan, men jag tror vi bör släppa en del av övertron på att vilken akademisk utbildning som helst hos vilken student som helst är lika värdefull. Och det gäller både på det existensiellt individuella som på det samhällsekonomiska planet.

Sverige behöver inte bara slopad statlig skatt utan också kraftfulla reformer (reformerade turordningsregler, sänkta arbetsgivaravgifter, enklare regler för företagare och arbetsgivare generellt) för en mer dynamisk arbetsmarknad där det är lätt och billigt att anställa och där även kompetenta personer utan akademisk stämpel kan få jobb som de passar för och trivs i.

Det är den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken - till stora delar fortfarande oreformerad av Alliansregeringen - som dumpar arbetsmarknadens efterfrågan på unga. Därmed skapas en felaktig drivkraft till studier, och alltför ofta - som ett sätt att hålla sig sysselsatt - studier med begränsat framtida värde. Det är med andra ord en riktig härva av osunda drivkrafter och belöningssystem som enbart kan nystas upp genom en sund centerpartistisk reformpolitik.

En freudiansk undanmanöver från (S)?

Tidningen City presenterar idag en enkät om Stockholmspartiernas inställning till vårdval och den fria etableringsrätten. En av frågorna handlade om huruvida den fria etableringsrätten för vårdcentraler och äldreboenden ska få finnas kvar. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet svarade blankt nej på frågan. Socialdemokraternas svar däremot, var allt annat än tydligt:

"Vårdgivare - offentliga och privata - som håller god kvalitet och vill utveckla vården. Det viktiga är att vi kan vara säkra på att alla stockholmare får hjälp med hög kvalitet"

Att slutet på den första meningen tycks ha fallit bort må vara ett misstag. Eller möjligen ett freudianskt sådant. Kan det måhända vara så att Socialdemokraterna med detta ofullständiga svar vill maskera det faktum att de faktiskt står bakom den fria etableringsrätten? I så fall är jag den förste att välkomna detta besked.

Det icke-svar som presenteras av (S) speglar den spretiga inställning kring vårdens inriktning som finns inom landstingsoppositionen. Något som skapar oro både för patienter och vårdföretagare. Ska den fria etableringsrätten, som lett till att 37 nya vårdcentraler startats i Stockholm sedan 2008, få vara kvar vid en eventuell rödgrön valseger? Nej, säger Mp och V. Vad säger (S)? Därom tvista de lärda...

Dags att byta parti, Ilija Batljan?

Sista landstingsfullmäktige innan valet är mer intressant än man kunde tro. Under förmiddagens debatt om delårsbokslutet demonstrerades stämningsläget i valrörelsen nästan övertydligt. Vi majoritetsföreträdare kunde stolta berätta om ett framgångsrikt halvår och en framgångsrik mandatperiod. Budgeten går mot 1,2 miljarder i överskott. Andelen nöjda patienter fortsätter att öka. Tillgängligheten förbättras. Köerna minskar.

Oppositionen gjorde ett hederligt försök att få igång ett anfall under ledning av oppositionslandstingsråd Dag Larsson (s). Och man tragglade på sin vanliga gamla kritik av vårdval och vårdföretagare.

Men anfallet tappade tempo när vi påpekar att antalet patienter som väntat mer än 90 dagar minskat med tre fjärdedelar. Och just den medicin som bidragit mest till att korta köerna - valfrihet för patienterna, etableringsfrihet för vårdföretagare, möjligheten att också tjäna pengar på att utveckla vården - är ju det som socialdemokraterna hela tiden kritiserat och velat kringskära.

Ett annat problem för oppositionens modlösa troppar var att generalen inte var på plats. Ilija Batljan kom in och anmälde sig på morgonen men åkte sedan ut på valrörelseaktiviteter. Generalens frånvaro blev också en illustration av oppositionens håglöshet.

Hur som helst harvade vi på med ganska gott humör. Tills i debattens sista kvart Ilija Batljan smög in och begärde ordet. I ett stapplande inlägg levererades en slags hyllning till valfriheten och en försäkran om att socialdemokraterna vill ha mer samförstånd i politiken. Inte ett ord av instämmande i den kritik som Dag Larsson (s), Håkan Jörnehed (v) och andra oppositionsföreträdare ägnat två timmars möda att försöka upprätthålla.

Jag gillar Ilija Batljans inställning och mycket av hans politiska iaktagelser. Han menar nog allvar med att han vill ha en mer fruktbar och förtroendefull dialog mellan opposition och majoritet för landstingets bästa.

Men aldrig någonsin har en ledare så brutalt sågat av sina partikamrater och oppositionskamraters idoga oppositionsarbete som genom detta staplande anförande, helt utan kontakt med den debatt vi hade haft i två timmar. Jag kan inte tänka mig annat än att ilskan sjuder både bland (mp)-, (v)- och många (s)-politiker. För lyssnarna ställs frågan på sin spets: Vilken politik representerar socialdemokraterna? I synen både på vårdval och vårdföretagande levererar Ilija Batljan en helt annan bild än sina partikamrater. Men vilket bud gäller när det kommer till kritan? Bestämmer Batljan eller Larsson? Och vad säger vänsterpartiet?

Jag håller hundra gånger mer på Batljan än på hans sympatiske men vänstervridna partikollega Dag Larsson. Men jag undrar vad han har för förutsättningar att verkligen leda sitt parti och och sin rödgröna allians. Han verkar nästan helt ensam om sin politiska linje.

Det bästa för alla vore nog att Batljan tog konsekvenserna av att han håller mer med alliansen än sina egna partikamrater och rödgröna partners. Han skulle passa in utmärkt i Centerpartiet eller bland Catharina Elmsäter-Swärds moderna moderater. Han skulle nog kunna få ett utmärkt och intelligent samtalsstöd från min nye partikamrat Greger Hatt.

Sluta spela in SD i Riksdagen, Mona!

Jag gläds åt finfina allianssiffror i SIFO:n och särskilt att Centerpartiet har den bästa siffran sedan oktober 2008 - 6,7 procent. Men Monas katastrofsiffror på 28-procent gör mig också lite orolig av skäl som nedan ska förklaras.

Opinionsläget är katastrofalt för socialdemokraterna och de rödgröna. Valaffischerna säger "Vi kan inte vänta" och sannerligen lär inte Mona få en chans till om hon tappar 7-8 procent i valet. Det är alltså inte konstigt att hon och s-ledningen är desperat.

Detta är dock bra nyheter för Sverigedemokraterna. Mona Sahlin har tidigare visat en sor förmåga att prata upp Sverigedemokraternas opinionssiffror genom spekulationer och utspel om hur regeringsfrågan ska hanteras om SD kommer in i riksdagen och inget block får egen majoritet.

Första gången var sommaren och hösten 2009. Sedan Mona börjat varna för Sverigedemokraterna ökade de från ca 3,5 procent i poll of polls sommaren 2009 till närmare 5,5 procent i december.

Lyckligtvis har SD krympt under våren 2010 när de flesta tröttnade på att spekulera och samtidigt kunde notera att alla partier var inställda på att hålla SD utanför inflytande.

SD växer nämligen när de får mycket uppmärksamhet och när den politiska debatten fokuserar på spel. Och SD krymper lika påtagligt när två tydliga regeringsalternativ står mot varandra. Valforskarna förklarar det med att även främlingsfientliga väljare tycker att frågor som sjukförsäkringens framtid, a-kassan och sjukvården är viktiga.

I en av kvällstidningarna kunde man redan i veckan läsa att Mona tänker använda sig av Sverigedemokraterna som strategi för att vinna valet. Men det som omtalades i artikeln var bara det självklara och legitima - att uppmana sofflockets väljare i förorterna att gå till valurnorna för att hålla SD borta. Men även det kan ge Sverigedemokraterna luft under vingarna och riskerar att minska intresset för de blockskiljande frågorna.

Värre är det om Mona Sahlin återigen börjar babbla om regeringsfrågan för att försöka kasta den heta SD-bollen i allianspartiernas knä. Tyvärr verkar det som hon tänker göra det av dagens DN (papperstidningen) att döma. Mona Sahlin förklarar att hon tänker "kräva" stöd av Centerpartiet och Folkpartiet om den alltmer hypotetiska situationen skulle uppkomma att de rödgröna blir större än Alliansen men SD kommer in i riksdagen.

Inget sägs om den mycket troligare möjligheten - att Alliansen blir störst men inte får egen majoritet. Men det är inte så konstigt.

Jag kan inte kväva misstanken att utspelet från Mona handlar något annat än hur svåra parlamentariska lägen ska hanteras. Tyvärr tror jag det är ett försök att framstå som en tydligare motståndare till SD än Allianspartierna. Priset kan bli att SD - som för närvarande inte verkar komma in i riksdagen - och vars chanser påverkas försumbart om valdeltagandet blir 82 eller 85 procent - får den uppmärksamhet som kan krävas för att passera riksdagsspärren.

Alliansen gör rätt i att inte ta den här bollen. Sverigedemokraternas verkliga fiender lämnar de parlamentariska frågorna till efter valet. Alla allianspartier har sagt det som behöver sägas - dvs att man inte kommer att göra sig beroende av SD. Om Mona vill prata spel så bör Alliansen fortsätta att prata politik.

Och om någon journalist till äventyrs inte har tröttnat på denna hypotetiska vem-tar-vem-lek, betänk ert ansvar om ni åter gör detta till en viktig fråga två veckor innan valet.

Bra borgerligt förslag från socialdemokraterna

Min socialdemokratiske kollega Ilija Batljan fortsätter att komma ut som alliansvän. Idag tycker han på DN-debatt att SL ska bli en arena för kommersiell samhällsservice - tvätt och hämtning av matkassar, dagis i nära lägen och bra tillgång till internet (AB, Expressen).

Det är jättebra. Det är i linje både med alliansens politik i landstinget för att använda SL:s ytor bättre och med intentionerna i regeringen att utveckla tjänstesektorn för att skapa jobb och underlätta människors vardagspussel. Socialdemokraterna tar också strid mot Miljöpartiet och Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting som är kritiska till "kommersialisering" av det "offentliga rummet" som t-banenedgångarnas nedklottrade betongväggar anses representera.

Man kan visserligen invända mot Ilijas förädiska retorik där han skriver:

"Där de borgerliga vill subventionera vissa hemtjänster för dem som har råd vill
vi ha vardagstjänster både för dem som dricker latte och för dem som
serverar latte".

Även Ilijas "vardagstjänster" kostar pengar och han föreslår - lyckligtvis - inte att kommunen ska driva matbutiker och tvätterier till politiskt beslutade maxtaxor.

Den som vill hämta färdigpackade matkassar, använda sig av en "butler" och lämnar och hämtar sin tvätt kommer att behöva betala lika mycket för dessa tjänster som den som beställer nån timma RUT-tjänster i veckan. Den som inte har råd med RUT kommer ännu mindre att ha råd med Ilijas "butler".

Nu är detta inte förvånande. Alla vet att socialdemokraterna i Stockholms län egentligen ville ha RUT men blev överkörda av Mona Sahlin. Därför försöker de smyga sig runt debatten genom att hitta andra lösningar för att främja tjänstemarknaden. Det är i grunden bra.

Men tyvärr för Ilija Batljan vill väljarna både ha samhällsservice i SL och RUT-avdrag. Och det finns ett alternativ som aktivt arbetar för att utveckla båda: Alliansen.

Annie Johansson (c) och Catharina Elmsäter Svärd (m) påtalar det motsägelsefulla i att vara för butlers men mot RUT-tjänster. Peter Andersson (s) gör reklam för förslaget och Johan Hedin tror inte att butler-företag kan få lönsamhet med de höga skatterna på tjänster som (s) försvarar. Erik Laakso vänder på den socialdemokratiska kritiken av RUT och frågar vem som går butlerns ärenden. Min kära kollega och meningsmotståndare i Vänsterpartiet Birgitta Sevefjord visar måttlig entusiasm.

SvD:s ledarblogg har uppenbarligen fastnat i socialdemokraternas avsiktliga tvetydighet och uppfattar det som att de "kollektiva" tjänsterna också ska erbjudas av SL - en fullständigt hårresande tanke av östtyskt snitt. Fast fasen vet, efter förhandling med vänsterpartisterna kanske det är det som kommer ut i slutändan...

Andra bloggar: Brännberg, Magnus i Stockholm, Johan Ingerö på Aftonbladets tyckarblogg, ETR, Mary, Helen, Anders W, Mattias Svensson, Adam Cwejman, Germund Andersson, Annika, Krister och förstås Per Ankersjö. Och Hanna Wagenius och Magnus Andersson sågar s-förslaget på Newsmill.

ps. För övrigt fanns ett butlerföretag på Uppsala station för några år sedan men jag tror de har fått lägga ned i brist på kunder. DS.

Farsartat utspel från S om Vårdvalet

Igår publicerades rapporten om den oberoende granskning av Vårdval Stockholm som Karolinska Institutets folkhälsoakademi utfört. Akademin har undersökt effekterna av Vårdvalet under drygt två år på uppdrag av Stockholms läns landsting. Rapporten visar bland annat följande:

• Läkarbesöken har ökat, främst i socioekonomiskt svaga områden.


• Läkarbesöken bland så kallade vårdtunga patienter har ökat mer än för genomsnittet av befolkningen. Det handlar bland annat om patienter med diabetes eller patienter som haft stroke.


• Kostnadsökningarna efter införandet av vårdvalet har varit marginella, trots att antalet läkarbesök ökat med 20 procent. Stockholmarna får alltså mer sjukvård för sina skattepengar.


• Den ökade tillgängligheten har tillfallit alla grupper, både yngre och äldre upplever att det är lättare att komma i kontakt med en doktor och att det är lättare att få tid på en vårdcentral.


• Antibiotikaförskrivningen har minskat

Utvärderingen visar att Vårdvalet uppnått just de positiva resultat som vi i Alliansen föresatte oss när vi sjösatte reformen 2008. Särskilt glädjande är det att KI:s rapport för andra året i rad uppvisar ett ökat vårdutnyttjande i socioekonomiskt utsatta områden. Det visar att vi är på rätt väg mot att skapa en mer jämlik, rättvis och tillgänglig vård för patienterna.

Jag och mina Allianskollegor skriver om detta på DN debatt idag. Samtidigt gick Socialdemokraterna ut och målade upp en helt annan bild från rapporten. "Vårdval Stockholm leder till ökade klyftor", lydde rubriken i ett pressmeddelande från Ilija Batljan.

Man undrar om det är rätt rapport som det socialdemokratiska kansliet fått tag på. Sossarnas förmåga att tvångsmässigt hålla fast vid sin uppenbart ogrundade svartmålning av Vårdvalet är nämligen häpnadsväckande.

KI:s rapport visar tydligt att läkarbesöken har ökat mest i utsatta områden och att det framför allt är de vårdtunga patienternas besök som ökat mest. Det är ett starkt trendbrott mot den tidigare ojämlika fördelningen av besök till förmån för mer välbärgade områden som rådde före Vårdvalet. Resursfördelningen i skattekronor mellan låginkomst- och höginkomstområden är i allt väsentligt jämbördig med fördelningen innan vårdvalet infördes.

Må vara med en knappt mätbar skillnad till låginkomstområdenas nackdel, men det är värt att minnas det som rapporten påpekar - att de även fortsättningsvis får en betydligt större del av resurserna än höginkomstområdena. Man ska också komma ihåg att vårdresurserna per invånare varierade enormt - också mellan olika låginkomstområden - innan vårdvalet infördes.

Socialdemokraterna med Ilija Batljan i spetsen gör en hel hönsfarm av en fjäder, när de vinklar rapportens slutsatser till att innebära att vårdvalet ökar orättvisorna i vården. S-utspelet ger därför en närmast farsartad effekt, där man griper efter halmstrån i en utvärdering som så entydigt visar att Vårdvalet gjort vården både mer effektiv och rättvis.

Jag kan inte heller undvika intrycket att det för socialdemokraterna är mycket viktigare hur mycket skattebetalarna betalar för vården än hur vilket resultat vården faktiskt levererar.

Vårdvalet har i allt väsentligt varit en succé. Centerpartiet är självklart beredda att ytterligare förbättra vårdvalet - vi har flera förslag till det. Men vi vänder oss med avsmak från den svartmålning som oppositionen, mot bättre vetande, ägnar sig åt.

Andra som bloggat om detta: Birgitta Rydberg, Peter Andersson, Catharina Elmsäter-Svärd, Paul Lindquist, Anita Hillerström Vagli, Raymond Svensson,

Två stolligheter från de rödgröna

Nummer 1: Kent Persson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet som är olycklig över Volvo-Geely-affären som han befarar ska leda till att kinesiska regeringen flyttar svenska jobb till Kina. På sig själv känner man andra. Kina har inte blivit rikt på att "köpa" jobb utan på marknadsekonomi och smarta investeringar.

Här skiljer de gamla kinakommunisterna från (v), (mp) och (s) som tävlat i iver att förstatliga bilfabrikerna i Västsverige under de gångna åren. Skulle Kina följa de svenska partikamraternas exempel hade det inte blivit mycket med den kinesiska tillväxten.

För övrigt börjar vi nu på facit på Maud Olofssons av oppositionen så förhånade krispolitik i Västsverige. Saab verkar vekligen ha fått en nystart och varumärket stärks nu åter snabbt. Och nu verkar också Volvo ha fått nya förutsättningar som säkrar jobb och tillväxt i sunda fundamenta.

Stollighet nummer 2: Det måste ha varit avslutningsfest innan sommaruppehållet för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Kanske EU-motståndaren Marita Ulvskog och anhängaren Göran Ferm försystrades mellan vinglasen och fann en vag men varm känsla av socialdemokratisk ideologisk gemenskap? Kanske Marita tyckte att hon varit för osynlig i svensk politik sedan EU-valet (det tycker faktiskt jag också)? Kanske sa Göran: "Jag tycker vi måste göra nåt för att hjälpa Mona och kamraterna hemma i Sverige"?

Upphovet till dagens SvD Brännpunkt från väcker spekulationer. Det Marita Ulvskog progagerar mot är "Europas överdrivna nedskärningsiver". Istället bör "Europa" satsa på att bygga ut offentlig sektor och bygga fler vägar och järnvägar i god Keynesiansk tradition. Detta är tydligen osviklig mirakelmedicin: "Offensiva investeringar i infrastruktur [är] en krismedicin som har fungerat bra i alla tider" säger de ogenerat med Roosevelts New Deal som enda exempel. Nå, riktigt så enkelt är det nu inte och framgången för New Deal är starkt ifrågasatt av ekonomihistoriker.

Men det stora problemet är förstås att Marita m. fl. helt missat att Keynes politik bygger på överskott i goda tider som satsas i dåliga tider. En premiss som i de flesta fall - inklusive svenskt 80-tal - visat sig orealistisk. I dagens läge är de europeiska ladorna intecknade över husknutarna och det lilla som fanns investerades i de massiva stimulansåtgärder som sattes igång 2008 och 2009 av just de skäl som Marita Ulvskog idag efterlyser. Att fortsätta dessa stimulansåtgärder ännu längre är snart sagt omöjligt för flertalet länder med Sverige asom ett av undantagen.

Man frågar sig - tycker Marita Ulvskog inte att Grekland behöver sanera sin ekonomi? Eller Spanien? Eller Storbritannien? Man frågar sig isåfall hur Marita Ulvskog kunde jobba som minister åt Göran Persson när han fullföljde Bildtregeringens sparprogram efter krisen 1990-93? Borde Sverige också ha "investerat" sig ur krisen då?

Jag tror att s-utspelet på SvD:s Brännpunkt var en freudiansk felsägning som visar hur många socialdemokrater fortfarande tänker. Att de inte tar intryck av verkligheten - inte ens Göran Perssons dyrköpta erfarenheter - är beklagligt men fullt begripligt när man ser deras grunda och faktabefriade tyckande i dagens tidning.

Marita Ulvskog lyckades Mona Sahlin exportera men bevare oss för alla de meningsfränder hon kan ha kvar i hemlandet. Vulgärkeynesiansk utgiftspolitik och statssocialistisk industripolitik är vå recept som snabbt kan sänka Sverige. Riskerna finns inbäddade i varje vrå av det rödgröna regeringsalternativet.

Intressant? Andra bloggar om Lars Ohly, Mona Sahlin, socialdemokraterna, rödgröna, vänsterpartiet, val 2010, statligt ägande, socialism, centerpartiet, Maud Olofsson, Keynes, Europaparlamentet , Marita Ulvskog, Volvo, Saab, Kina, kommunism

Socialdemokrater lovar planekonomi vid valvinst?

Ett gäng socialdemokrater lovar i dag på SvD Brännpunkt "rätt till heltid" för kommunanställda om de skulle vinna valet i höst: Helt enkelt en massiv expansion av det offentliga.

Min fråga är: vad händer med alla de hundratals företag och tusentals anställda som jobbar i den privata sektorn på uppdrag av kommuner?

Det svarar inte Socialdemokraterna på. Det offentliga kan ge "rätt till heltid" inom ramen för det skatteuttag man har i kommunen, utan en tanke på effektivitet.

De privata företag - många kommuner har lagt ut mycket på entreprenad - lever dock på nåder eftersom deras ramar är en upphandling där de ska leverera X till priset Y. Ofta kan de göra det mer effektivt än det offentliga och ändå plocka ut liten en vinst.

"Rätt" till heltid kan vara spiken i kistan för dem. Ett livskraftigt företag förutsätter att chefer kan styra sin verksamhet och anpassa mängden anställda till behovet som finns. Så borde det rimligen vara i den heloffentliga sektorn också - mängden anställda ska anpassas efter de uppdrag det offentliga har. Inte tvärtom som S nu propagerar för, där det enligt dem tycks finnas ett egenvärde med många i offentlig anställning.

Skulle socialdemokraternas löfte även omfatta ett tvång för privata entreprenörer som jobbar på uppdrag av kommunerna, att ge "rätt" till heltid, då har (S) här och nu tagit mer än ett steg åt vänster i Stockholm.

S-bloggar: Peter Andersson, Johan Westerholm, Röda berget

Intressant? Andra bloggar om politik, jobb, heltid, deltid, kommunal, socialdemokraterna, stockholm, stockholms läns landsting, val 2010, valet 2010, landstingsval 2010, arbete

Dr Ilijas akademiska fifflande

Låt mig först säga att vårdköer är mänskligt och ekonomiskt slöseri. De är uttryck för kultur- och organisationsfel i vården. Jag anser att vårdgarantin – som den fungerar i Stockholm och andra landsting – behöver utvecklas ytterligare. Dels för att få bort kö-tänkandet och dels för att säkra att även de patienter som inte orkar slåss för sin rätt kommer fort fram till den vård de behöver.

Men med detta sagt måste jag reagera mot den bild Ilija Batljan och socialdemokrterna försöker skapa av växande köer i vården i Stockholm.

Under nästan hela denna mandatperiod har Socialdemokraterna försökt sätta en egenkonstruerad bild av att köerna till sjukvården i Stockholms län ökat sedan Alliansen kom till makten 2006. Vem som helst som följt köstatistiken under de senaste åren, kan se att detta inte är sant. Socialdemokraterna tar därför till det ena mer desperata verktyget efter det andra, för att nöta in budskapet att köerna till vården i Stockholms län är längre än någonsin. Man har bland annat vid ett flertal tillfällen anklagat oss i Alliansen för att ”fiffla” med statistiken. I själva verket är det Socialdemokraterna som sysslar med statistikfiffel. Det nya oppositionslandstingsrådet, Ilija Batjlan, har startat en egen blogg som heter ”Ilijas vårdforum”.

I ett inlägg skriver Ilija att landstinget mörkar kösiffrorna och att fler stockholmare står i vårdkö än vad som redovisas. Detta – enligt Ilija – på grund av att statistiken kring de så kallat frivilligt väntande hittills utelämnats från kösiffrorna. Han illustrerar detta med vad jag får förmoda är ett egenhändigt komponerat diagram enligt nedan:

Först och främst – det stämmer att Stockholms läns landsting hittills inte redovisat de patienter som stått i kön för frivilligt väntande. Detta beror på att det finns många patienter som väljer att ”avstå” från vårdgarantin, på grund av en önskan att gå till en specifik vårdgivare som kanske har längre kötid. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har nu fattat beslut om att landstingen från och med april 2010 ska redovisa frivilligt väntande på ett tydligare sätt.

Ilija menar på sin blogg att ”stockholmarna har rätt att veta hur långa köerna är”. Det håller jag med om. Därför är det märkligt att Ilija redovisar samtliga frivilligt väntande patienter – som består till stor del av personer som väntat mindre än 90 dagar – som en del i vårdkön. Och varför utelämnas de frivilligt väntande i maj 2006-april 2007 i Ilijas diagram?

Det är också anmärkningsvärt att Ilija Batljan i sitt diagram använder sig av siffror som knappast är jämförbara. Under förra mandatperioden låg inrapporteringsgraden från vårdgivarna på ca 30 % och drygt 50 % under våren 2007. Idag ligger motsvarande siffra på ca 97 %. Således är det totalt vilseledande att jämföra kösiffror i maj 2006 med april 2010, som Ilija gör.

Därutöver är det viktigt att poängtera att det rådde en del oreda när man först började mäta köstatistik i Stockholms läns landsting. Rapporteringsgraden kunde variera stort från månad till månad och beroende på vilken månad man väljer att jämföra med, kan man komma fram till spektakulära siffror som 172 procentiga ökningar av köerna – något som Socialdemokraterna hävdar i sin egen budget.

Ilija Batljan ägnar sig åt akademisk ohederlighet när han manipulerar köstatistik på sin blogg. Det rimmar illa med hans självuttalade ambition att ge stockholmarna en sanningsenlig bild av kösituationen i länet. Faktum är att andelen patienter som fått vänta längre än 90 dagar fortsätter att sjunka. I juni 2008 hade 39 % av patienterna väntat längre än 90 dagar på behandling. Den färskaste statistiken visar att motsvarande siffra idag är 12%.

Därmed inte sagt att jag är nöjd med att 12 % av patienterna fortfarande får vänta längre än 90 dagar på vård. Arbetet för en köfri vård måste gå vidare. Stockholmarna förtjänar en vårdgaranti värd namnet.

Snacka inte upp Sverigedemokraterna, snälla Mona

Så fick då Sverigedemokraterna en positiv mätning för första gången på riktigt länge. Låt oss dock inte överdramatisera denna mätning som går mot trenden i alla andra mätningar. Det finns ingen anledning att vara överdrivet orolig för att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. Av tre skäl:

För det första är deras trend vikande och de ligger i ett genomsnitt av alla opinionsmätningar lägre än på nästan ett år. Det är också logiskt. Alla vet att Sverigedemokraternas värsta fiende är en tydlig debatt mellan de två huvudalternativen i svensk politik. Även de relativt få främlingsfientliga tycker nämligen att jobben, ekonomin och välfärden är viktigare frågor än invandringen. För det andra är alla svenska partier tydliga med att de inte avser att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är ett besked vi alla lugnt bör förtrösta på.

För det tredje är oron för Sverigedemokraterna destruktiv och leder bara till en debatt som gynnar partiet. Som i höstas när Sd i två obskyra opinionsundersökningar av institut med väldokumenterat opålitliga resultat fick siffror över 4-procentsspärren. Då började plötsligt Mona Sahlin uttrycka sin oro offentligt, antyda att Fredrik Reinfeldt nog skulle kunna tänka sig att regera med stöd av (Sd) samt spekulera i vilka tänkbara regeringsalternativ som skulle kunna förebygga detta.

Resultatet blev att Sverigedemokraterna verkligen började växa lite i opinionen under oktober. Då startade Mona debatten på allvar om vem som skulle regera med vem och tyckte - hör och häpna - att Centerpartiet skulle kunna få hoppa över till de rödgröna för att skapa en tydlig majoritet. Och i november ökade följdriktigt (Sd) ännu mer.

Nu blev det riktigt panik och snart var Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ute och flirtade med Maria Wetterstrand och menade att (mp) nog var det rödgröna parti som bäst skulle kunna rädda en alliansmajoritet om (Sd) blev vågmästare. Det var nog ett misstag för plötsligt fick liberalt sinnade storstadsbor för sig att miljöpartiet nog ändå var ett sansat mittenparti som det var ok att rösta på även för en borgare.

Lyckligtvis återkom fokus på sakpolitiken, ekonomin, jobben, välfärden och de tydliga regeringsalternativen. För så fort det skedde började Sverigedemokraterna att krympa igen. Och i maj månad låg de för första gången på nästan ett år under 4-procentspärren i poll-of-polls. Låt oss nu för Guds skull inte skrämmas upp av en enstaka Sifo-mätning.

Det slog mig redan i höstas att det kunde vara klok partistrategi för Mona Sahlin att prata mycket om hotet från Sverigedemokraterna. Dels därför att antirasism är en av få värderingar där socialdemokraternas position fortfarande är tydlig och enig. Dels därför att "snack om spelet" förtar intresset från sakpolitiken. Särskilt i höstas fanns helt klart ett behov för de rödgröna att skapa en rökridå framför sina interna förhandlingar.

Tyvärr finns tecken på att Mona Sahlin vill spela Sverigedemokrat-kortet igen. I förra lördagens DN-intervju var det ett huvudnummer att hon "vägrar flirta med rasister". Snälla Mona, hitta på nåt bättre sätt att rätta upp opinionssiffrorna och skapa enighet i det egna partiet än att snacka upp Sverigedemokraterna en gång till. För nu är det snart val och du vill väl inte gå till historien som den som i praktiken hjälpte ett rasistiskt parti in i riksdagen i världens minst främlingsfientliga land?

Intressant? Andra bloggar om socialdemokraterna, mona sahlin, sverigedemokraterna, alliansen, sifo, sd, rödgröna, vänsteralliansen, val2010

Ofinansierad t-bana i omöjligheternas (S)tockholm

Socialdemokraterna för kampanj under rubriken "Möjligheternas Stockholm" och delar bland annat ut flygblad med sitt förslag till hur t-banan ska byggas ut (se bild). Kartan har inte bara spår till Karolinska och Nacka (relativt väletablerade förslag som många även i Alliansen och Centerpartiet anser angelägna att bygga när pengar finns) utan även

- Hjulsta-Barkarby
- Hagsätra-Älvsjö
- Liljeholmen-Fridhemsplan (tvärförbindelse)
- Mörby Centrum-Täby-Arninge
- Rinkeby-Hallonbergen (tvärförbindelse)
- samt "en yttre t-banering" som man inte ens bemödat sig att specificera dragningen för.

Den sammanlagda kostnaden för dessa planskisser lär lågt räknat uppgå till 100 miljarder kronor. I dagens penningvärde.

Detta är vackra drömmar som förvisso varav förmodligen några kommer att förverkligas under de kommande hundra åren. Men som kampanjmaterial i valrörelsen är det antingen oseriöst eller bedrägligt.

Visserligen sade en av socialdemokratins tidigare partiledare att "Politik är att vilja". Men enbart vilja räcker inte. Politik handlar också om att prioritera. Om nu socialdemokraterna tydligt sade att kollektivtrafiken stenhårt ska prioriteras framför sjukvården vore det en sak. Men det säger de inte. Tvärtom vill de satsa många hundra miljoner mer på vården varje år. Och deras politiska företrädare i landstinget hävdar att skattetrycket måste öka för att vårdens behov ska kunna tillgodoses.

Och även om man ställer upp på att prioritera t-baneutbyggnad framför andra spårvägar så ensidigt som spårvagnsmotståndarna i (s) gör så är det svårt att se att nyttan med flera av projekten står i någon proportion till kostnaderna. Det känns snarare som att (s) väljer att plocka upp varenda tänkbar t-baneutbyggnad i förhoppningen att överflankera konkurrenterna i miljöpartiet och alliansen om att vara mest kollektivtrafik- och miljövänlig. Ett PR-trick snarare än en seriös plan således.

Innan socialdemokraterna tydligt visar att de prioriterar kollektivtrafik framför sjukvård, fördubblar de statliga infrastrukturinvesteringarna (och därmed prioriterar trafik framför höjd a-kassa och friare sjukförsäkring) eller tänker chockhöja landstingsskatten med flera kronor är deras t-banekarta enbart en illustration av "omöjligheternas Stockholm".

Albin Ring Broman och Christer G Wennerholm har bloggat. Liksom förstås Peter Andersson.

Reinfeldt vs Mona: "Alliansen, det är jag?"

I DN:s papperstidning har fem frågor om valet ställts till Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Jag ska här inte orda om Mona Sahlins innehållslösa prat om arbetslösheten. Fjortonåringen Elias Giertz har ju redan visat att han kan prestera en mer substantiell arbetsmarknadspolitik. Men det är ju inget nytt att socialdemokratin och de rödgröna saknar politik för fler riktiga jobb. Har bloggat om det tidigare.

Reinfeldts svar är i sak bra om också lite riktingslösa. De cashar in på regeringsdugligheten, pekar på vikten av försiktighet med statens finanser och pekar på sambanden mellan jobbpolitik och välfärd.

Lite bekymmersamt är dock ordvalen. Reinfeldt talar om regeringens politik som det var en privat eller personlig affär och osynliggör helt alliansregeringen. Han talar om regeringens jobbpolitik som "min jobbpolitik". Och han beskriver hur han rangordnat att först "fredar jag välfärdens kärna och därefter ytterligare skattesänkningar". Eller mest tydligt: "Vänsterpartierna gör enorma satsningar på utökade bidrag ... som jag istället använder till satsningar i välfärden". Orden "alliansen" eller "regeringen" förekommer inte en enda gång.

Jobbpolitiken är sannerligen ingen exklusiv moderataffär. Redan från start har Centerpartiet och övriga allianspartier varit väl så pådrivande. Idéerna som nu genomförs eller genomförts kommer från flera olika partikanslier. Och Reinfeldt beskriver ju inga nya förslag trots att vi har en hög arbetslöshet i finanskrisens spår.

Ordvalen är troligen olycksfall i arbetet. En statsminister som åtnjuter så stort förtroende bland både väljarna och samarbetspartierna löper dock alltid en risk att förföras av sin egen storhet. Det är en risk som Reinfeldt behöver vara medveten om. Politiskt förtroende är en färskvara och det finns sentida exempel på statsministrar - läs Göran Persson - som snabbt tappat förtroende när de uppfattats som alltför självtillräckliga. Och för Alliansens framtid är det förstås också viktigt att statsministern bekräftar samarbetets betydelse och inte bara sitt eget parti eller sin egen person.

Rent generellt vill både väljarna och samarbetspartierna hellre känna sig inkluderade i ett agerande "vi" än reduceras till beundrande publik till statsmannaskapets genius. Spelreglerna är trots allt annorlunda i dagens demokratiska mediasamhälle än i Ludvig XIV:s franska hovliv.

Läs också intervjun med Reinfeldt i DN:s nättidning - där är ordvalet bättre. En sak till: Även Reinfeldt bör spotta upp jobbpolitiken med lite nytänkande kring LAS, lite fler regelförenklingar och inte bara sänkta inkomstskatter utan också sänkta arbetsgivaravgifter. Annars kanske Elias Giertz börjar jämföra sin jobbpolitik också med Reinfeldts. :-)

Läs även andra bloggares åsikter om fredrik reinfeldt, mona sahlin, maud olofsson, alliansen, rödgröna, arbetsmarknaden, elias giertz, socialdemokraterna, val 2010

Stoppa myndigheters lobbyism.

Timbrochefen Maria Rankka och statsvetaren Svend Dahl skriver idag på SvD Brännpunkt under rubriken: "Lägg ner alla lobbande myndigheter". Hade rubriken varit "Stoppa all lobbying från myndigheter" hade jag hållit med 100 procent. Återkommer till varför.

Lobbande myndigheter var enligt min uppfattning en del av maktutövningen under det socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 . Genom att ge myndigheter en tydligare opinionsbildande roll kunde det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet institutionaliseras. Dessutom fördubblades effektiviteten genom att myndigheter upplevs vara politiskt neutrala som avsändare.

Det är lite samma grej som jag skrev apropos PRO och Swedbank i går kväll men mycket allvarligare. Myndigheterna är nämligen en del av staten. Opinionsbildande myndigheter innebär i viss utsträckning att Staten gör sig immun mot påverkan från medborgare och civilsamhälle. Makten går innifrån och ut istället för utifrån och in.

Regeringen byttes ut men myndigheterna skriver debattartiklar, ordnar opinionsundersökningar och betalar PR-konsulter mer än någonsin förr. Eftersom många av myndigheterna fortfarande propagerar för socialdemokratisk politik och åtminstone i betydligt lägre utsträckning driver klart borgerliga ståndpunkter kan propagandamaskinerna inte på samma sätt ses som en del av Alliansregeringens maktapparat.

Varför vill jag då hellre ha en annan rubrik på Rankkas och Dahls artikel? Jo så här. Idag trånar nästan alla myndigheter efter en DN-debattartikel om året. Att lägga ned alla lobbande myndigheter blir i praktiken att lägga ned nästan alla myndigheter. Och fullt så långt vill jag faktiskt inte gå.

Men en rejäl översyn av regleringsbreven för alla myndigheter med ett mer eller mindre bokstavligt förbud mot publicering på DN-debatt skulle jag vara den förste att välkomna. Det vore en naturlig uppgift för centerpartiet att ta upp med utgångspunkt från vår historiska kamp för decentralisering av makt och mot maktkoncentration. Och lika naturligt bode det vara för Maud Olofsson med hennes patos för värderingsskifte och aktuella erfarenheter av motstånd från statliga företag.

Andra som bloggar om detta: Segerfeldt & Westerberg

Fler bloggar om: socialdemokraterna, alliansen, centerpartiet, centern, Maud Olofsson, decentralisering, maktdelning, maktmissbruk, timbro, maria rankka, svend dahl, stat, staten, myndighet, den socialdemokratiska maktapparaten

Monas maskerade megafoner

TV4 Nyheterna rapporterar att "pensionärerna" är missnöjda med regeringens satsning på sänkt skatt. På bilderna ser man dock bara plakat med PRO:s logga. Vad TV4 inte säger är att PRO - Pensionärernas Riksorganisation - är en del av den socialdemokratiska organisationsfamiljen. Det är knappast förvånande att socialdemokratiska stödtrupper har ett intresse av att förminska effekten av regeringens politik.

Tittar man däremot på den andra stora pensionärsorganisationens SPF:s hemsida så uttrycker den tidigare mycket kritiska organisationen sig betydligt mer positivt om regeringens åtgärder. Det ska erkännas att SPF brukar anses ha en mer borgerlig profil och dess ordförande är den förträfflige förre EU-parlamentarikern Karl Erik Olsson (c). Icke förty är det magstarkt att en sosseorganisation beskrivs som synonym med opinionen bland pensionärerna.

Ser nu att TV4 Ekonominyheter låter Swedbanks prognoschef genom sin expertroll kritisera regeringen för att inte satsa tillräckligt på de arbetslösa. Är det en slump att LO just har skärpt kontrollen över banken som ju uppstod när arbetarrörelsens Sparbanker slogs samman med den lantbrukarrörelsen närstående Föreningsbanken?

Förvisso ska självklart PRO:s och arbetarrörelsens synpunkter belysas i nyheterna men det är viktigt att journalister känner till den komplexa socialdemokratiska maktsfären. Det finns inget parti som kommer i närheten av socialdemokraterna vare sig när det gäller stödorganisationernas antal och styrka eller graden av partidisciplin.

Det är en av förklaringarna till socialdemokraternas enorma styrka i en valrörelse att de kan mönstra en kör av olika organisationsföreträdare för att inte tala om ombudsmän och funktionärer som ogenerat bedriver valrörelse för socialdemokraterna. Deras slagkraft är dubbel genom att väljarna - och uppenbarligen också journalisterna - inte känner till maktsambanden.

Bättre kunskaper bland journalister om de svenska "folkrörelserna" är därför önskvärt så att de kan förhålla sig något mer neutralt till Mona Sahlins maskerade megafoner.

Andra bloggar om regeringen, vårbudgeten, PRO, SPF, pensionärer, skatter, skattesänkning, TV4, socialdemokraterna, Mona Sahlin, arbetarrörelsen, Swedbank, media, mediakritik, val2010, Anders Borg, alliansen, centerpartiet, centern

Övriga budgetnyheter: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Expressen, Expressen, Expressen

Läs också SvD:s ledare

Läs också Annie Johansson och Johan Hedin

Maud lyser i TV8, Mona flagnar på DN-debatt

Tittar på TV8 där Adaktusson och Jan Carlzon grillar Maud Olofsson. Har sällan sett henne så lysande. Det som i början av hennes partiledarskap beskrevs som hennes svaghet - brister i faktakunskaper - är helt bortblåst. Med lugn saklighet svarar hon på frågor och belyser samband mellan företagande och välstånd. Hennes principiella försvar för entreprenörskap och marknadsekonomi har både djup, engagemang och praktisk förståelse. Jag älskar vad jag hör och är övertygad om att den nya Maud kommer att lyfta Centerpartiet i valrörelsen.

Det går inte att undvika att jämföra med Mona Sahlin. Hennes DN-debatt om "omprövning" av s-politiken idag var en ren upprepning av Göran Perssons floskulösa politiska mål men helt utan några konkreta förslag utom tre nya bidrag till barnfamiljer som dessutom var kända tidigare. Har skrivit en mer precis granskning i tidigare inlägg. Hennes oförmåga känns lika övertygande som Mauds förmåga.

Intressant? Andra bloggar om Maud Olofsson, centerpartiet, näringspolitik, entreprenörskap, småföretag, marknadsekonomi, arbetslöshet, val2010, Mona Sahlin, socialdemokraterna

Mona Sahlin i spegellandet

I den klassiska barnboken "Alice i spegellandet" får lilla Alice lära sig av den svarta drottningen att man måste springa så fort man bara kan för att bli kvar på samma plats man befinner sig på. För att komma framåt måste man springa minst dubbelt så snabbt.

Jag vet inte om Mona Sahlin verkligen vill ompröva och förnya socialdemokraternas politik. Men den "omprövning" hon presenterar på DN-debatt i dag är som hämtad ur Spegellandet. Det finns ju absolut ingenting nytt i den föreslagna s-politiken.

Den första punkten är "fler jobb". Det verkar vara en ren viljeakt utan tillstymnelse till konkreta förslag. "Delmålet" att höja sysselsättningsgraden till 80 procent är ju samma mål som Göran Persson strävade efter och som alliansregeringen mig veterligt har kvar. Som omprövning är detta ett rent illusionsnummer.

Den andra punkten är utbildning. Här består Mona Sahlins stora utfästelse i ett löfte om att minst 50 procent av varje årskull ska gå i högskolan. Också detta är gammal, gammal skåpmat. Det var just denna målsättning som låg till grund för socialdemokraternas (och centerpartiets) stora utbyggnad av den högre utbildningen. Centerpartiet omprövade 50-procentssiffrans diktatur när vi besinnade att det var svårt att säkra en tillräcklig kvalitet på alla de nya utbildningsplatserna. Socialdemokraterna har dock ingenting lärt utan strävar med en spegellandsinvånares envishet vidare mot sina gamla välkända mål.

Minskad barnfattigdom. Ja på denna punkt presenteras några bidragshöjningar varav alliansregeringen redan föreslagit en (höjda flerbarnstillägg) och (s) och de rödgröna tidigare föreslagit de andra. Någon nyhet eller "omprövning" kan jag inte se i denna punkt.

På den fjärde punkten, minskat socialbidragsberoende, presenterar Mona Sahlin över huvud taget inte ett enda förslag. På vilket sätt är detta en "omprövning"? Ville Mona och Göran öka andelen socialbidragstagare tidigare?

Nej, i det här fallet måste DN:s rubriksättare få en bakläxa. Även om debattörerna försöker presentera ett nyhetsvärde genom att förklara att de gör en "omprövning" så bör nog rubriken i någon utsträckning prövas mot innehållet. För det finns verkligen inte en endaste ynka nyhet i hela artikeln.

Och för Mona Sahlin finns bara en rekommendation att göra. Det må vara så att du springer så fort du bara kan men du lyckas inte röra dig ur fläcken. Kom igen när du har fått upp farten och har någonting - överhuvudtaget någonting - att komma med.

S-bloggarna har stigit upp tidigt för att pliktblogga ;-) Peter Andersson, Högberg, Westerholm, Röda berget, s-buzz.

Oups. Ser att min länk till DN-debatt från min tidiga morgon blev fel, nu är det dock åtgärdat. nu har en del alliansbloggar kommit igång (Kent Persson, Kent Persson2, Magnus Andersson, Gerdau, Johan Pettersson, Tokmoderaten, Albin Broman) och påtalar samma tomhet på lite olika sätt.

Intressant? Andra bloggar om arbetslöshet, val2010, Mona Sahlin, socialdemokraterna

Debatten avspeglar inte förtroendet

Läser man bloggar som Alliansfritt Sverige kan man kanske som utomstående få intrycket av att det är hela havet stormar i Centerpartiet. Det är inte bilden jag får på interna möten, och nu senast på kommundagarna - där till och med en och annan journalist som bevakade tillställningen fick erkänna att det var svårt att hitta kritiska röster.

Därför kan det vara bra att få siffror svart på vitt: Det finns ingen partiledare i Sverige som har högre förtroende bland sina egna än Maud.

Det är ett faktum som förtjänar lika mycket uppmärksamhet som att det finns ingen partiledare som har mindre förtroende än Mona Sahlin. Märkligt tyst bland vänsterbloggare dock, både kring Maud och Monas siffror..

Läs även Per Ankersjö

Andra intressanta bloggar om centern, centerpartiet, förtroende, maria wetterstrand, maud olofsson, mona sahlin, socialdemokraterna, val 2010

Dag Larsson är den som trixar med köer

Korrekta väntetider 2008-2009

Uttrycket lögn, förbannad lögn och statistik känns tyvärr träffande när jag läser Dag Larssons sågning av vårt arbete med att minska köerna i sjukvården.

Dag skriver: Nå minskar köerna? Nej tyvärr..... Väntat längre än vårdgarantin 2006: 13570 patienter. 2010: 20417 patienter (HSN statistik)

Låt mig först konstatera att oavsett om köerna är 1000 personer eller 20 000 är det inte OK. Vårdgarantin ska vara just en garanti, det finns därför mycket arbete kvar att göra. Jag är inte nöjd med hur situationen ser ut.

Med det sagt går det inte att jämföra 2006 med 2010 på det sätt som Dag gör. 2006 rapporterade nämligen 30% av vårdgivarna över huvud taget in statistik. Mörkertalet över väntetider var stort. Vi i Alliansen har gjort det obligatoriskt att rapportera in köer. Därför är vi i dag uppe i 97% inrapporteringsgrad.

Köstatistiken ser ut därefter. Men detta betyder inte att köerna i absoluta tal är större 2010 än 2006 - bara att vi har bättre uppfattning om hur många som faktiskt väntar.

Den mest färska statistiken visar att i januari 2010 väntade 13% på behandling över 90 dagar (gränsen för vårdgarantin). När Dag var sjukvårdslandstingsråd vid sitt sista år vid makten var andelen som väntade längre än 90 dagar tidvis över 50% (!).

Dag Larsson kritiserar också begreppet "självvald väntan". Kritiken andas en okänslighet. Det finns ju faktiskt människor som väljer att vänta: Det kan vara för att få en viss läkare, komma till en särskild mottagning, eller för att en (enkel) operation krockar med jobb och annat.

Det måste vi som politiker respektera. Däremot ska vi göra allt vi kan för att de som vill komma, här och nu, till en läkare ska få göra det med så liten - helst ingen - väntan som möjligt.

Intressant? Andra bloggar om Dag Larsson, socialdemokraterna, val2010, centerpartiet, centern, alliansen, stockholm, stockholms läns landsting, vårdval stockholm, vårdval

Kommer förbifarten att offras eller inte?

Miljöpartiet började redan för tre år sedan driva det ultimativa kravet att en förutsättning för en vänsterregering är att Förbifart Stockholm offras. Så sent som i höstas bloggade jag om att MP upprepade att det "finns ingen vänsterallians" i landstingsvalet p.g.a. S-stödet till förbifarten.

När miljöpartisterna i stadshuset nu är ute och återigen deklarerar att de säger nej till Förbifart Stockholm är det inget nytt under solen - däremot ett intressant besked att kravet med stort K ligger fast.

Intressant eftersom förbifarten har både ett förkrossande folkligt och parlamentariskt stöd. Frågan måste därför ställas igen, ska Mona Sahlin och Carin Jämtin offra nödvändiga infrastruktursatsningar för Stockholms län bara för att få med V och MP?

Det skulle vara en journalistisk välgärning av mått att granska detta krav när den samlade vänsterns parlamentariska sammanhållning tycks hänga på ett enda vägprojekt. Det är upplagt för besvikelse för någon: Antingen (MP) och (V), eller (S) och stockholmarna.

Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, MP, centern, centerpartiet, alliansen, förbifart stockholm, förbifarten, stockholm, socialdemokraterna, mona sahlin, carin jämtin