Churchill eller Chamberlain? Dags för regeringen att visa korten.

Khadaffis järnnäve närmar sig Benghazi och därmed minskar hoppet snabbt för frihetsrörelsen. Det är mycket som går förlorat om så sker:

Först och främst riskeras en fruktansvärd terrorregim mot de besegrade frihetskämparna. Det finns ingen anledning att tro att Khadaffi kommer att visa överseende eller eftersträva försoning. Hans maktställning vilar inte på folkligt stöd utan på oljerikedomar och köpta maktresurser. Oljekällorna blir inte mindre produktiva för att Khadaffi skjuter 100.000 rebeller i summariska rättegångar. Khadaffis hämndbegär kommer sannolikt att riktas mot mycket stora delar av det libyska folket.

För det andra kommer alla andra odemokratiska regimer som nu skakas av den "arabiska våren" att ogenerat tillgripa det våld som ingen frihetsrörelse kan stå emot. Khadaffi visar att till och med en regim som står helt isolerad i sitt eget land kan besegra ett helt folk med enbart militära medel och utan att riskera utländsk intervention eller effektivt stöd till frihetsrörelserna.

För det tredje är risken stor att auktoritära element kommer att kunna kapa revolutionerna i Egypten och Tunisien. Eftersom inga utländska reaktioner riskeras ligger egentligen makten i dens hand som kan behärska och vågar begagna sig av en tillräcklig militär styrka.

Därför tar alla länders regeringar som nu inte tydligt tar ställning ett mycket stort ansvar. Vissa tror att den arabiska våren kommer igen eftersom befolkningen är så ung. Historien ger inget stöd för den förhoppningen. Tvärtom, utifrån historiska erfarenheter från exempelvis revolutionsvågen 1848, 1871 och spanska inbördeskriget kan man vänta sig bl a följande:

För det första: Dikaturernas vinter riskerar att bli långvarig eftersom frihetsvännerna förlorar tron på att de kan segra.

För det andra kommer idealisterna bland frihetsvännerna att bli desillusionerade. Det kommer att leda fler av dem till mer militanta rörelser. Sannolikt missgynnar det demokratiska och liberala värderingar och kommer att spela islamister och fascister i händerna.

Därför hoppas jag verkligen att regeringarna i världen tydligare tar ställning och försöker forma underlag för effektivt stöd till revolutionen i Libyen. Det gäller inte minst vår egen regering. Bildt och Reinfeldt, det är dags att snabbt uttala att ni ställer er i Frankrikes och Storbritanniens läger. Det är bråttom. Visa att ni är av Churchills virke och inte av Chamberlains.

Fler bloggar: Fredriks blogg, Johan Norberg, Cecilia Malmström, Kildén och Åsman, Omvärldsanalys

Andra intressanta länkar om Libyen, Khadaffi, Gadaffi, FN, EU, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, demokrati, diktatur, arabisk vår

ps. Enligt DN och SVT har Bildt nu tydligt uttalat att en intervention behövs om också i lite kryptiska ordalag. Hoppas han framför att Sverige kräver ansvar från säkerhetsrådet. DS.

Dags att slakta heliga kor i klimatpolitiken?

Cancun-mötet är precis avslutat. Ytterligare några små framsteg men faktum är fortfarande att de bindande åtagandena är helt otillräckliga för att dra ned utsläppstrenderna i någorlunda hållbara intervall.

På DN-debatt framför Joakim Sonnegård i lördags uppfattningen att EU bör lämna FN-spåret mot ett bindande internationellt klimatavtal och satsa på andra mer pragmatiska strategier. Sonnegård sällar sig därmed till en liten men växande skara debattörer och experter.

Tankesmedjan Fores VD Martin Ådahl skrev efter Köpenhamnsmötet att idén om att alla länder ska delta i en binande uppgörelse borde uppges och att istället de största utsläpparna borde komma överens sinsemellan. De komplicerade förhandlingar med de många små och fattiga länder i t.ex. G77-gruppen som på kort sikt inte betyder så mycket för att hitta en lösning får bli en senare fråga.

Även tankesmedjan Global Utmaning har talat för att strategier måste tas fram för att få drivkraft i klimatarbetet även om ett globalt avtal inte är omedelbart tillgängligt.

Må vara att ett omedelbart uppbrott från FN-spåret kan vara väl radikalt. Nytänkarna har rätt i att klimatförhandlingarna måste vara beredda att slakta heliga kor för att komma framåt.

För det första måste fokus ligga på det som är det uttalade syftet: dvs. att snabbt och effektivt trycka ned utsläppen av klimatpåverkande gaser. Globala rättvisefrågor må vara viktiga men man kan starkt ifrågasätta motiven hos många av de fattiga ländernas företrädare.

Alltför ofta representeras de av cyniska och korrupta diktaturer som visat litet engagemang sina svältande massor annat än som argument för mer bidrag till dem själva. Det är ingen orättvisa mot ländernas befolkningar att obstruerande diktatorers utrymme vid förhandlingsborden inte prioriteras. Ett kraftfullt internationellt klimatarbete kommer sannolikt ge vida starkare och mer sunda tillväxtimpulser till många fattiga länder än nya transfereringar till korrupta statsapparater.

För det andra: EU och andra internationella aktörer som tar klimatfrågan på allvar behöver lägga större diplomatiskt och även handelspolitiskt tryck på länder som försöker komma undan ansvar. Att inte sätta pris på klimatförstörande utsläpp är ju faktiskt en exportsubvention, må vara att alla länder i dagsläget - i växlande utsträckning - ägnar sig åt den. I takt med ökat klimatansvar behöver det också bli ett internationellt synsätt.

Även om klimattullar är något som i det längsta måste undvikas kan klimatansvar mycket väl vara en faktor att ha i beaktande i t.ex. WTO-förhandlingar. Men samtidigt måste hela tiden strävan i klimatarbetet - oavsett om det sker inom FN:s ram eller mellanstatligt - vara att hitta lösningar som tar tillvara frihandelns och den globala arbetsdelningens unika omställningskraft. Enbart klimatliberalism ger förutsättningar för de mest kostnadseffektiva klimatlösningarna som tar största möjliga hänsyn till övriga samhällsintressen.

Bland nackdelarna med att förhandla klimatpolitiken med 200 länder i rummet, varav nästan hälften med mycket svaga track-record när det gäller good-governance, är att rationella lösningar kommer i skymundan för otaliga obskyra nationella intressen och trosuppfattningar. Även här finns ett argument för Sveriges och EU:s miljöministrar att utveckla både parallella och alternativa strategier till FN-spåret.

Helen Törnqvist lyfter fram det positiva med Cancun-uppgörelsen. Lena Sommestad argumenterar för FN-spåret med smittande FN-entusiasm men samtidigt med just den otydlighet i fokus som jag menar är den stora risken. Jens Holm (v) och Ola (s) är tydligare med att sättet klimatet ska räddas på är viktigare än att det faktiskt fungerar i praktiken. Många andra har också bloggat.

Intressant? Andra bloggar om Cancun, klimatmöte, Andreas Carlgren, klimatförhandlingar, klimatavtal, klimatpolitik

Nord Stream priset för att samla EU i klimatförhandlingarna?

Jag känner mig inte bekväm med regeringens Ja till Nord Stream (DN, SvD). Även om naturgas - eller rättare sagt fossilgas - är bättre för klimatet än brunkol och olja så är det ett fossilt bränsle. Lägre klimateffekt på kort sikt men en risk för att ett gammalt beroende ersätts av ett nytt. I slutändan måste ju faktiskt användningen av fossila bränslen för energiändamål helt upphöra.

Att den svenska regeringen har varit utsatt för ett starkt tryck från våra grannländer är dock uppenbart. De ryska påtryckningarna har i det sammanhanget varit av betydligt mindre betydelse än de tyska. Och sedan Danmark givit sitt samtycke har Andreas Carlgren blivit alltmer isolerad i sitt motsånd mot gasledningen.

De senaste veckorna har EU förhandlat internt om sin strategi i de internationella klimatförhandlingarna. Förvånande nog har den tyska regeringen varit en av de starkaste bromsklossarna som Andreas Carlgren och Anders Borg haft att hantera. Finansministrarnas oförmåga att komma överens hur ett klimatavtal ska finansieras kastade en mycket olycksdiger skugga över det kommande Köpenhamnsmötet. I sista sekund lyckades dock Reinfeldt få med sig alla EU-länder i en kompromiss förra veckan.

Nu väcks frågan om det tyska motståndet i klimatförhandlingarna i själva verket var en del i att öka pressen på Sverige att godkänna Nord Stream. Jag tror det. Och det kanske är ett pris värt att betala för att undvika ett misslyckande i Köpenhamn. Men det vittnar om en stor dos cynism från den tyska regeringens sida. Det är värt att komma ihåg för framtiden.

Intressant? Bloggar om klimat, gas, Nord Stream, Andreas Carlgren, Anders Borg, Tyskland, EU, Centerpartiet, ordförandeskapet, Köpenhamn, miljö, centern, centerpartiet

Åsa Torstensson - nätaktivisternas trojanska häst.

Liksom många andra integritetsvänner gläds jag åt kompromissen om EU:s telekom-paket och är stolt över att Lena Ek förefaller ha spelat en viktig roll. Hennes engagemang i dessa frågor är väl dokumenterat och har varit konsekvent.

Särskilt glädjande är dock den ökade tydligheten från Åsa Torstenssons sida. Det är inte ofta ministerrådets ordförande uttrycker en så odelad glädje över en kompromiss som så kraftfullt förändrar ministerrådets förslag.

Förklaringen till den tidigare otydligheten är förstås att Ministerrådets tidigare förslag var ett arv från tidigare ordförandeskap som måste hanteras. Man ska nog inte underskatta Torstenssons och den svenska regeringens betydelse som parlamentets och internetfrihetsvännernas 5:e kolonn i ministerrådskretsen. Efter tidigare försiktiga uttalanden stiger nu Åsa Torstensson fram ur ordförandeskapets trojanska häst och överlämnar Ministerrådets befästningar till den av EU-parlamentariker, pirater och nätaktivister bestående belägringshären. Vae Victis!

Andra bloggar om detta: Lake, HAX, Engström, Mikael Elmlund, Opassande, Falkvinge, Valtersson, Mårtensson, Ankersjö, Fredriksson m fl.

Intressant? Läs mer om centern, centerpartiet, eu, integritet, internet, lena ek, telekompaketet, öppenhet, åsa torstensson

Enigt EU om klimatförhandlingarna

Ett pressmeddelande från regeringen meddelar att EU:s ministerråd under Andreas Carlgrens ledning nu nått enighet om ståndpunkter inför klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Målet för 2050 sätts till 80-95 procents utsläppsminskningar och för 2020 till 25-40 procent för industrialiserade länder och 15-30 procent för utvecklingsländer.

Glädjande är att EU också sätter upp målsättningar för att minska flygtrafikens och båttrafikens klimatpåverkande utsläpp med 10 resp 20 procent till 2020. Sätts kraft bakom dessa krav kan det leda till viktig teknikutveckling för att få fram klimatneutral teknik inom dessa eftersatta områden.

Frågan om hur flexibla mekanismer ska hanteras är tydligen inte riktigt löst men länderna har åtagit sig att bli överens innan Köpenhamnsmötet. Här döljer sig väl även svårigheterna att komma överens om finansieringen av klimatåtaganden ska göras, inte minst i tredje världen. Media igår rapporterade om att EU:s finansministrar inte lyckats komma överens i denna fråga.

Vi får hoppas att en bra överenskommelse verkligen kan nås också på detta område. Det torde vara av största betydelse för framgången i Köpenhamn för det är nog i denna detalj som djävulen bor. Det är glädjande att EU:s miljöledare utfäster sig att komma överens i tid även om det hade varit bättre om de redan varit det.

Intressant? Fler bloggar om EU, klimat, Köpenhamnsmötet, Andreas Carlgren, miljö, miljöteknik, centerpartiet

Centerpartiet bör leda Sverige till euron

Finanskrisen har gjort det övertydligt att den svenska kronan - hur starkt förankrad den än må vara i statsfinanser och låg inflation - blir en skvalpvaluta när vågorna går höga i världsekonomin. Det är ingen slump att det nu är centerpartister som främst aktualiserar att Sverige bör gå med i euron. Centerpartiet har som inget annat parti gått till botten med EU-frågorna och har sannolikt Sveriges mest genomtänkta EU-vänner (och EU-kritiker). Centerpartiet bör fullfölja sin omvändelse till det mest konstruktiva och europademokratiska partiet i EU-frågorna genom att leda Sveriges väg till euron.

Ett svenskt EMU-medlemskap kan knappast aktualiseras utan en enighet mellan allianspartierna och socialdemokraterna. Centerpartiet har här ett stort ansvar och kan spela en nyckelroll.

Inför folkomröstningen 2003 landade centerpartiets ledning i ett negativt ställningstagande, men det var nog mest för husfridens skull - ett tröstpris till partiets EU-kritiker i ett läge när partiet i övrigt utvecklats i starkt EU-vänlig riktning. Bland ledande centerpartister torde det idag vara med euron som med kärnkraften - få som egentligen är emot av övertygelse, något fler som inte bryr sig och en majoritet som skulle vilja byta position men inte tror att det går att få med sig partiets gräsrötter.

Jag tror detta är en felbedömning. Medborgaropinionen har nog aldrig varit stark. Finanskrisen skapar en stor längtan efter trygghet och stabilitet. Politiskt ledarskap i denna situation skulle kunna utlösa ett opinionsskred som definitivt möjliggjorde ett EMU-inträde med folkligt stöd. Tillfället att visa detta ledarskap i opinionsbildningen är den ena sidan av Centerpartiets nyckelposition i eurofrågan.

Den andra aspekten är att ett center-ja troligen är en förutsättning för att socialdemokraterna ska våga närma sig eurofrågan på nytt. Om det enda "etablerade" partiet som tidigare sagt nej till euron plötsligt skulle argumentera för en ny folkomröstning skulle det nog dra med sig en debatt där socialdemokraterna med sitt tidigare positiva ställningstagande knappast skulle kunna säga nej. Sannolikt skulle det inte ske utan vånda. Det skulle tvivelsutan fördubbla svårigheterna i Mona Sahlins relationsspel med vänsterpartiet och miljöpartiet. För (mp) skulle dessutom såren från den mödosamt genomgångna EU-omvändelsen rivas upp ordentligt. Men detta är knappast effekter som Centerpartiet och Maud Olofsson har anledning att beklaga.

Centerpartiet har alltså en historisk chans. På samma sätt som vi ända sedan 1995 konsekvent drivit på för att vidga EU ("från Akureyri till Antalya och från Murmansk till Marakech") och därvidlag drivit de andra riksdagspartierna med oss och på samma sätt som vi modigt vände debatten om övergångsregler och fick Lars Leijonborg, Alf Svensson och Fredrik Reinfeldt att göra helt om och lämna Perssons regering ensam i ett förödmjukande riksdagsnederlag. På samma sätt - fast möjligen ännu tydligare - har Centerpartiets ledning nu chansen att påskynda Sveriges inträde i den europeiska valutaunion som de flesta av oss tror att Sverige kommer och bör hamna. Ta den chansen och säkra er plats i historieböckerna.