Humanitär delseger med reservationer.

Allianspartierna tillsammans med Miljöpartiet har idag presenterat en bred överenskommelse om migrationspolitiken. Förutom att säkra ett antal vikiga frågor som värnandet av asylrätten, rättsäkerheten i de svenska migrationsdomstolarna samt arbetskraftsinvandringen ska en utredning om rätten till vård för papperslösa presenteras.

Centerpartiet har drivit på frågan om vård för papperslösa i Stockholms läns landsting och landstinget har sedan tidigare antagit riktlinjer för vård för papperslösa flyktingar. Även om dessa riktlinjer förbättrat situationen för många utsatta människor finns det vittnesmål om att kunskapen och/eller viljan att efterleva riktlinjerna inte finns överallt i Stockholms läns vårdapparat. Dessutom omfattas papperslösa inte av samma subventionerade avgifter i vården. Även om man i praktiken oftast avskriver vårdräkningen så kan de formella vårdavgifterna ha en avskräckande effekt.

Min förhoppning är att den nya överenskommelsen snarast kan omsättas i en proposition. Några långa dröjsmål kan inte accepteras när nu en parlamentarisk överenskommelse har uppnåtts. Dessutom är det angeläget att gruppen papperslösa som ska omfattas inte inskränks till enbart asylsökande med avslagsbeslut utan även papperslösa arbetskraftsinvandrare eller informella flyktingar.

Med dessa brasklappar känns det ändå som en viktig humanitär delseger och att den politiska kamp som bl. a. Magnus Andersson, Stina Bengtsson, ordförande Stockholms Centerkvinnor, Katarina Erlingsson, partistyrelsen och undertecknad drivit i Centerpartiet nu närmar sig resultat.

Media DN, Svd,Svd2, Aftonbladet

BloggarKent Persson, Alltid rött alltid rätt, Helen Törnqvist, Christoffer Fagerberg, Christian Ottosson, Christer Jonsson

Hierarki vs Demokrati i vården

I dagens nummer av Dagens Samhälle skriver jag i en debattartikel om den demokratisering av sjukvården som vårdval har medfört. Idén till artikeln har växt fram ur den debatt där både delar av media - däribland återkommande DN:s ledarsida och den annars omdömesgilla Hanne Kjöller- samt den rödgröna oppositionen ägnat sig åt angrepp mot en tillgängligare vård. Med den så kallade behovsprincipen som alibi har en imaginär konflikt målats upp mellan god tillgänglighet och behoven hos de mest sjuka.

Motsättningen mellan tillgänglig primärvård och bra vård till kroniker och multisjuka stämmer inte. Det finns inte några belägg för att den ökade tillgängligheten i vårdvalet skulle ha gått ut över de patienter som har stora behov. Tvärtom visar Karolinska Institutets utvärdering att kroniker får en större del av vårdens resurser och att de också drar nytta av en förbättrad tillgänglighet och ett större fokus på att tillmötesgå patienten.

Jag vill hävda att den bild som förmedlats av DN och de rödgröna, står för en reaktionär ståndpunkt som vänder sig mot vårdens demokratisering. Det ter sig både oroande och märkligt att oppositionen vill bejaka en syn på läkare som allsmäktiga domare med rätten att bedöma vad som är ett behov och inte - till och med utan att träffa patienten.

En av de allra största förtjänsterna med vårdval är det maktskifte som inneburit att vården tvingas utgå från patienternas önskemål och behov. När vårdgivarna måste sträva efter patienternas förtroende blir det nödvändigt med god tillgänglighet och hög kvalitet. Jag är övertygad om att en större lyhördhet för patienternas krav också leder till en mer förtroendefull relation mellan läkare och patient.

Oppositionen och DN:s ledare har gjort sig till tolkar för en egenrådig syn på läkarrollen, där den osvikliga förmågan att definiera vårdbehov utgör grunden. En roll som med vårdvalet nödgats till att börja ge vika för den framväxande moderna synen på närsjukvården, där patienten står i centrum.

DN försvarar reaktionär läkarroll

Dagens Nyheters ledarsida hävdar idag återigen att Centerpartiet vill ”ge varje patient rätt att kräva ett minst 15 minuter långt besök – oavsett om det behöv eller inte”. Detta trots att DN tidigare vägrat ta in en kommentar där vi förklarar att så inte är fallet. Även denna gång nekar DN oss chansen att dementera de felaktigheter som skrivits.

Sanningen är att (C) vill ge patienten en rätt att få ta upp mer än ett hälsoproblem vid ett läkarbesök och bygga in ett skydd mot att läkare, utan medicinska skäl, kallar patienten till ett nytt besök vid minsta fråga om något annat än det patienten sökt för. Det är ett slöseri, både med patientens tid och med landstingets pengar som kan få bekosta dubbla besök.

Vi har aldrig föreslagit att patient och läkare ska ”sitta av” en kvart som DN vill få det att framstå som. Däremot vill vi – möjligen till skillnad från DN – ha en vård som visar respekt för patienten och där läkaren inte alltid kan dölja ovilja till insyn och krav från patienterna bakom en alltför ofta missbrukad behovsprincip.

Den syn som förmedlas i DN:s ledare vittnar om ett förhållningssätt till vården där man i den heliga behovsprincipens namn, tecknar bilden av en knivskarp motsättning mellan en god tillgänglighet för ”vanliga patienter” och behoven hos de mest sjuka.

Självfallet ska vård ges efter behov. Såväl Centerpartiet som övriga partier vill erbjuda en god vård för patienter med stora medicinska behov. Men detta står inte i något motsatsförhållnade till god tillgänglighet, som DN tycks vilja göra gällande.

En av de största förtjänsterna med Vårdvalet är den utveckling som lett till att den enskilde patientens makt i vården har ökat. Patienterna kan nu på allvar söka sig till en vård som är till för deras behov. Jag är övertygad om att en större lyhördhet för patienternas krav leder till en mer förtroendefull relation mellan läkare och patient.

Den egenmäktiga läkarroll - upphöjd över varje insyn och kontroll, varje subjektivt önskemål från patienterna och förväntningar på effektivitet från skattebetalarna – som DN:s ledare gör sig till tolk för, måste ge vika för den framväxande moderna rollen för läkaren och närsjukvården. DN står på reaktionens sida mot vårdens demokratisering.

Dr Ilijas akademiska fifflande

Låt mig först säga att vårdköer är mänskligt och ekonomiskt slöseri. De är uttryck för kultur- och organisationsfel i vården. Jag anser att vårdgarantin – som den fungerar i Stockholm och andra landsting – behöver utvecklas ytterligare. Dels för att få bort kö-tänkandet och dels för att säkra att även de patienter som inte orkar slåss för sin rätt kommer fort fram till den vård de behöver.

Men med detta sagt måste jag reagera mot den bild Ilija Batljan och socialdemokrterna försöker skapa av växande köer i vården i Stockholm.

Under nästan hela denna mandatperiod har Socialdemokraterna försökt sätta en egenkonstruerad bild av att köerna till sjukvården i Stockholms län ökat sedan Alliansen kom till makten 2006. Vem som helst som följt köstatistiken under de senaste åren, kan se att detta inte är sant. Socialdemokraterna tar därför till det ena mer desperata verktyget efter det andra, för att nöta in budskapet att köerna till vården i Stockholms län är längre än någonsin. Man har bland annat vid ett flertal tillfällen anklagat oss i Alliansen för att ”fiffla” med statistiken. I själva verket är det Socialdemokraterna som sysslar med statistikfiffel. Det nya oppositionslandstingsrådet, Ilija Batjlan, har startat en egen blogg som heter ”Ilijas vårdforum”.

I ett inlägg skriver Ilija att landstinget mörkar kösiffrorna och att fler stockholmare står i vårdkö än vad som redovisas. Detta – enligt Ilija – på grund av att statistiken kring de så kallat frivilligt väntande hittills utelämnats från kösiffrorna. Han illustrerar detta med vad jag får förmoda är ett egenhändigt komponerat diagram enligt nedan:

Först och främst – det stämmer att Stockholms läns landsting hittills inte redovisat de patienter som stått i kön för frivilligt väntande. Detta beror på att det finns många patienter som väljer att ”avstå” från vårdgarantin, på grund av en önskan att gå till en specifik vårdgivare som kanske har längre kötid. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har nu fattat beslut om att landstingen från och med april 2010 ska redovisa frivilligt väntande på ett tydligare sätt.

Ilija menar på sin blogg att ”stockholmarna har rätt att veta hur långa köerna är”. Det håller jag med om. Därför är det märkligt att Ilija redovisar samtliga frivilligt väntande patienter – som består till stor del av personer som väntat mindre än 90 dagar – som en del i vårdkön. Och varför utelämnas de frivilligt väntande i maj 2006-april 2007 i Ilijas diagram?

Det är också anmärkningsvärt att Ilija Batljan i sitt diagram använder sig av siffror som knappast är jämförbara. Under förra mandatperioden låg inrapporteringsgraden från vårdgivarna på ca 30 % och drygt 50 % under våren 2007. Idag ligger motsvarande siffra på ca 97 %. Således är det totalt vilseledande att jämföra kösiffror i maj 2006 med april 2010, som Ilija gör.

Därutöver är det viktigt att poängtera att det rådde en del oreda när man först började mäta köstatistik i Stockholms läns landsting. Rapporteringsgraden kunde variera stort från månad till månad och beroende på vilken månad man väljer att jämföra med, kan man komma fram till spektakulära siffror som 172 procentiga ökningar av köerna – något som Socialdemokraterna hävdar i sin egen budget.

Ilija Batljan ägnar sig åt akademisk ohederlighet när han manipulerar köstatistik på sin blogg. Det rimmar illa med hans självuttalade ambition att ge stockholmarna en sanningsenlig bild av kösituationen i länet. Faktum är att andelen patienter som fått vänta längre än 90 dagar fortsätter att sjunka. I juni 2008 hade 39 % av patienterna väntat längre än 90 dagar på behandling. Den färskaste statistiken visar att motsvarande siffra idag är 12%.

Därmed inte sagt att jag är nöjd med att 12 % av patienterna fortfarande får vänta längre än 90 dagar på vård. Arbetet för en köfri vård måste gå vidare. Stockholmarna förtjänar en vårdgaranti värd namnet.

(M) fortfarande oense med Alliansen

Till allas förvåning - även flera moderaters att döma av minerna - valde (M) som parti i dag att driva igenom en återremiss av ärendet om sprutbyten i Stockholms län. Det räcker med att en tredjedel av fullmäktiges 149 ledamöter kräver det för att en återremiss kan genomdrivas. Helt mot alla andra partiers uppfattning.

Sådana är visserligen de demokratiska spelreglerna - viktiga frågor måste kunna tas både ett och två varv. Men frågan om sprutbyten är väl mogen att gå till beslut i Stockholm. De frågor min kollega Filippa Reinfeldt anförde, fritt ur minnet: "Ska det vara ett hål i väggen där man får sprutor" visar nog att det är i stundens impuls Moderaterna lade sitt förslag på återremiss.

Med tanke på att de frågor de nu plötsligt ställer finns väl besvarade i landstingets utredning samt i förslaget till beslut finns det enligt min uppfattning ingen anledning att bereda ärendet ytterligare utan det blir enbart fråga om att beslutet får upprepas på ett extra fullmäktigesammanträde inom kort.

Många är nu besvikna och häpna vilket bland annat kan avläsas i reaktioner på nätet. Det är begripligt men det finns skäl att förtrösta. Centerpartiet drev tillsammans med kristdemokraterna igenom utredningen om sprutbyte hösten 2007. Om vi får vänta någon vecka extra på ett landstingsbeslut spelar egentligen mindre roll.

Betydligt viktigare är det nu att centerpartister och andra sprutbytesanhängare ser till att driva igenom beslut i Stockholms stad och länets övriga kommuner om att man vill driva sprutbyte tillsammans med landstinget. Innan någon kommun beslutat att de vill driva sprutbyte med landstinget kan inte en verksamhet startas. Här finns betydligt större risk för långbänkar.

Tidigare bloggat om sprutbyten här och mitt pressmeddelande här. Peter Andersson bloggar också om dagen i fullmäktigesalen, SvD rapporterar, liksom Radio Stockholm och ABC om C:s och FP:s krav på ett nytt fullmäktigesammanträde.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, moderaterna, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

På brännpunkt om sprutbyten - Centerpartiet säger ja

I dag skriver jag tillsammans med min kollega Pia Lidwall (KD) en kort replik på Moderaternas inlägg i söndags, där de deklarerade att de säger nej till sprutbyten i Stockholm. Ett inlägg som enligt mig blandar ihop drogpolitik och smittskydd på ett felaktigt sätt. Centerpartiet säger som bekant ja till sprutbyten som en av flera insatser för en bättre missbruksvård.

Martin Kåberg, ST-läkare vid infektionskliniken på Karolinska universitetssjukhuset har också ett längre inlägg i dag, som belyser smittskyddsaspekterna med sprutbyten.

I fjol rekommenderade generaldirektörerna för Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut sprutbyten i Sverige. Det finns inga argument, annat än möjligtvis socialkonservativt ideologiska, för att vara emot sprutbyten.

Andra som tidigare bloggat om detta: Federley, Isobel Hadley-Kamptz, Peter Andersson & Maria Abrahamsson.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, moderaterna, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

Sprutbyte: (M) oense med övriga Alliansen.

Moderaterna i landstinget meddelar idag via SvD Brännpunkt att de ogillar sprutbytesprogram för narkomaner. Bakgrunden är att en stor utredning i samarbete mellan landstinget och Stockholms kommun sent i höstas rekommenderade att en sådan insats införs.

Utredningen tillsattes 2007 för att lösa konflikten inom alliansen där Centerpartiet och Kristdemokraterna ville införa sprutbyte medan de övriga partierna var mer skeptiska. Jag har bloggat om detta åtskilliga gånger sedan 2007.

När utredningen presenterades sent i höstas uttalade ansvariga landstingsrådet Birgitta Rydberg sig positivt till att införa en försöksverksamhet. I dagsläget är alltså tre av allianspartierna - inklusive ansvarigt landstingsråd - för sprutbyte.

Moderaterna går nu emot ansvarigt landstingsråd Birgitta Rydberg, tre partier i alliansen samt en opartisk utredning som man själv varit med och beställt som en del av en kompromiss. Det innebär att det är moderaterna - inte Centerpartiet, kristdemokraterna och folkpartiet - som i denna fråga måste ses som avvikare.

Jag har den största respekt för moderaternas ståndpunkt och vet att den är grundad i övertygelse. Men de kan knappast förvänta sig att tre partier, med stöd av landstingets experter, en opartisk utredning, och ett kompakt stöd bland oppositionspartierna ska vika ner sin linje. Det handlar om en opinionsyttring.

För att förebygga missförstånd vill jag också tillägga att jag inte delar moderaternas bedömning att det finns en konflikt mellan smittskydd genom sprutbyte och ambitionen att hindra spridning av missbruk. Tvärtom. Väl organiserad sprutbytesverksamhet är i mina ögon inte bara en smittskyddsinsats utan också en möjlighet att skapa bättre kontakt mellan missbrukarna och samhällsinsatserna. Att möjligheten att byta spruta skulle leda till att fler människor inleder ett missbruk förefaller mig helt orealistiskt.

En erfarenhet av sprutbyte är att möjligheterna till en bättre hygien också stärker den personliga värdigheten och känslan av kontroll över tillvaron. Därför kan sprutbyte även psykologiskt underlätta steget att gå in i missbruksbehandling och rehabilitering.

Från samhällets sida är ett sprutbyte en stark signal. Vi bryr oss om din hälsa även om du är missbrukare. Och vi vill hjälpa dig tillbaka till ett liv utan missbruk så fort som möjligt. Det är humanism och socialliberalism i socialpolitiken. Och man kan nog se den moderata linjen som ett uttryck för en mer socialkonservativt färgad människosyn.

Federley, Isobel Hadley-Kamptz, Peter Andersson, Maria Abrahamsson och säkert många andra har bloggat om detta.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, moderaterna, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

Förhastade slutsatser i dagens DN

I fredagens DN (pappersupplagan) presenteras en granskning av Vårdval Stockholm, där det framhävs att vårdvalet har gett fler ”onödiga” besök. Man pekar på det faktum att läkarbesöken på vårdcentralerna har ökat med 20 % och ett antal läkare uttalar kritik mot vad som upplevs som snabba och omotiverade besök.

Den linje som framförs i artikeln visar en attityd där man anser sig kunna avgöra vad som är ett nödvändigt läkarbesök för någon annan. Det är en inställning som tyder på en viss arrogans inför patienters förmåga att avgöra sina egna behov. Människors oro för krämpor eller symptom - även om dessa senare visar sig vara ofarliga - måste tas på allvar och inte avfärdas. Tryggheten för en sjuk person eller en orolig småbarnsförälder att kunna få svar ska inte underskattas.

Inget i de rapporter och uppföljningar av Vårdval Stockholm som hittills gjorts, tyder heller på att patienter uppsöker läkare utan att det finns ett behov. Det är inte troligt att fullt friska personer skulle välja att gå till läkaren av okynne.

Problemen som fanns med det tidigare systemet, var att sjuka människor tvingades vänta ibland över en vecka på att få träffa en läkare. De som blev värst drabbade var ofta äldre och multisjuka som inte fick vård i tid eller tvingades söka sig till överbelastade akutmottagningar.

Om krämpor som hade kunnat klaras av på ett läkarbesök delas upp i flera besök är detta naturligtvis ett problem. Men vården har ett ansvar att ge patienterna den tid de behöver och göra bedömningen om den aktuella åkomman kräver ett eller flera besök. Dessutom kan det ofta vara en trygghet för människor att ha möjligheten att göra ett återbesök för uppföljning.

Utgångspunkten för Vårdvalet är och måste vara patienternas behov. Att fler människor träffa läkare i rimlig tid är därför en stor framgång. Bedömningen om patienters behov av vård måste vara upp till varje enskild individ – inte missnöjda läkare.

Intressant? Andra bloggar om Vårdval Stockholm

Till Gavelin: Liberal och folkpartist är inte synonymer

Harald Gavelin, folkpartistisk landstingspolitiker, går idag i polemik (politikerbloggen) med sprutbytesförespråkarna i Liberati. Han argumenterar för en individuell och uppsökande missbruksvård istället för sprutbyte som han menar är att underlätta för narkomaner att knarka ihjäl sig.

"Det är cyniskt av samhället att kaputulera för detta missbruk och låta de missbruka (självmedicinera ) vidare, bara därför det är billigare än att införa tvångs vård som har kostnader i paritet med tung sjukhus vård."

Jag tycker Gavelin är helt fel ute.

För det första: Sprutmissbrukare har idag en kraftigt förhöjd dödlighet jämfört med andra grupper. En sprutheroinist som är uteliggare lever inte många år. Insatser för att minska infektioner och sjukdomar som smittar med blod kan bidra till att minska dödligheten och stärka hälsan. Men viktigast är att sprutbytet kan inspirera till större försiktighet, mer ordning i tillvaron och större beredskap att delta i rehabilitering.

För det andra: Tvångsvård kan vara en nödvändighet men är ett starkt övergrepp mot den enskildes integritet och får inte tillgripas lättvindligt. Därför kan knappast tvångsvård ses som ett huvudalternativ till att "missbruka vidare". Kontakten med sprutbyte torde förbättra möjligheten att rekrytera missbrukare till rehabiliteringsprogram. Det medför ökade kostnader på kort sikt men på lång sikt är förstås förhoppningen att missbrukaren ska kunna försörja sig själv. Det är definitivt inte cyniska ekonomiska motiv som motiverar sprutbyte.

Självfallet respekterar jag Gavelins argument men jag kan inte på något sätt se att de har en solid grund i den liberala ideologi och tradition han så ivrigt åberopar. Förespråkande av tvångsvård är knappast en självklar liberal ståndpunkt. Inte heller tanken att offra den utsatta individens intressen för att bättra kollektivets moraliska föresatser. Gavelins inlägg är ytterligare en påminnelse om den gamla sanningen att liberal och folkpartist inte är synonyma begrepp.

Peter Andersson har skrivit.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, folkpartiet, liberati, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

Ge Socialstyrelsen bakläxa om blodgivningen

Socialstyrelsen har nu tagit fram regler för hur homosexuella män ska kunna få ge blod (DN, SvD, SR, SVT, Aftonbladet, GT, UNT, Västerbottens Kuriren).

Men det besväret hade man nästan kunnat bespara sig. Förslaget innebär att män som har sex med män får ge blod om det är längre tid än ett år sedan det senaste tillfället för den sexuella aktiviteten. De HBT-personer som kvalificerar sig för blodgivning blir av allt att döma mycket få. Det borde bli bakläxa på förslaget: Gör om.

Det finns inget undantag för personer som lever i fasta och monogama relationer. Ej heller för vilken typ av sex som praktiseras eller eventuella skyddsåtgärder. I remissförslaget föreslogs sex månader som en tänkbar karensperiod men nu har man alltså fastnat för ett år.

Naturligtvis är det ingen rättighet att lämna blod. Men i ett läge där risk för blodbrist ofta återkommer, en växande andel av befolkningen definierar sig som homo- eller bisexuell och där sexuella beteenden ändrats kraftigt också i den heterosexuella gruppen känns Socialstyrelsens skyddsbarriärer orealistiska och trubbiga.

Jag kan inte värja mig för tanken att reglerna återspeglar ett inslag av fördom och ovilja att se individuella skillnader och omständigheter. Att se dessa skillnader inom, snarare än mellan, de alltmer konturlösa grupperna homo-, bi- och heterosexuella är förmodligen på lång sikt både den säkraste och den rimligaste metoden. Även om ingen metod - någonsin - kan ge 100,000 procents säkerhet.

Troligen är det åter Sveriges Kommuners och Landstings ekonomiska intressen i försäljning av blodplasma till läkemedelsindustrin som ligger bakom att karenstiden förlängts från 6 månader till ett år. Beklämmande.

Läs också Held, Mats Persson, Micke Schirén, samt en anonym bloggare med läsvärt inlägg om detta.

män, SKL, Sveriges kommuner och landsting

Äntligen! Sprutbyte införs i Stockholm

Idag presenteras landstingets och Stockholms stads utredning om sprutbytesverksamhet för injecerande narkomaner. Utredningen presenteras först kl 14:00 men av Birgitta Rydbergs pressmeddelande, artikeln i DN samt inslag i ABC kan man utläsa att den förordar att sprutbyte införs.

Centerpartiet är det enda alliansparti somkonsekvent drivit ett Ja till sprutbyte på alla politiska nivåer: Riksdagen där Kenneth Johanssons aktiva arbete bidrog till att lagen ändrades så att sprutbytesverksamhet blev tillåten. Landstinget där Centerpartiet tillsammans med kristdemokraterna pressade igenom den utredning som idag presenteras. Har bloggat om detta tidigare. Och i Stockholms stad där Per Ankersjö engagerat sig i frågan.

Från mitt och Centerpartiets liberala perspektiv måste människor mötas i den situation där de faktiskt befinner sig. Hemlösa injektionsmissbrukare har en oerhört mycket högre ohälsa och dödlighet än andra grupper.

Sprutbytesmotståndarnas farhågor om att sprutbyte skulle sända en drogliberal signal innebär i praktiken att man håller människor som är fast i ett missbruk i en slags gisslansituation.

Samtidigt innebär en sprutbyte om det utformas rätt en möjlighet att stärka kontakterna mellan narkomaner och samhällets sociala inrättningar. Sprutbyte kan bli en repstege för missbrukaren till förbättrad hälsa och deltagande i rehabilitering.

Det är mycket glädjande om utredningen nu kan följas av resoluta politiska beslut. Jag ser fram emot att ta del av utredningens förslag. Huruvida det behöver beskrivas som en "försöksverksamhet" eller inte kommer jag att återkomma om. Spontant tycker jag att erfarenheterna från Malmö och Lund är så positiva att Stockholms läns landsting borde se sprutbyte som ett permanent verktyg i den narkotikapolitiska arsenalen.

Läs också Dick Erixon. Fyra liberatister skriver på Politikerbloggen.


Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

Ett tungt inlägg för sprutbyte

Några av de tyngsta företrädarna för Sveriges nationella välfärdsmyndigheter skriver idag en kraftfull plädering för sprutbyte på DN-debatt.

Det är ingen hemlighet att allianspartierna både nationellt och i Stockholms läns landsting har tyckt olika i frågan om ett sprutbyte är en bra idé. På nationell nivå var Centerpartiets Kenneth Johansson pådrivande i att vi fick en lagstiftning som tillåter sprutbyte. I landstinget står Centerpartiet och kristdemokraterna står här för den mer positiva synen.

Jag har tidigare argumenterat för att sprutbyte inte enbart är en preventionsverksamhet utan även kan bidra till att stärka kontaktpunkterna mellan missbrukare och olika sociala verksamheter. Genom att möta missbrukare i den livssituation de befinner sig i kan sprutbyte ses som första steget i en rehabiliteringskedja för missbrukare.

Den utredning som nu sker i Stockholms läns landsting hade i sina direktiv just denna ingång. Inte bara ja eller nej till sprutbyte utan också hur ett eventuellt sprutbyte på bästa sätt kan inordnas i landstingets övriga insatser för missbrukare. Utredningen kommer snart att vara klar.

Fler som bloggat om detta är Peter Andersson (som borde ha kunnat gjort något åt frågan redan förra mandatperioden men justja, socialdemokraterna var väl emot sprutbyte då?), Mark Klamberg, Liberatis blogg, Seved Monke, m fl.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprututbyte, centerpartiet, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting,

Folkpartistisk övertro på staten?

DN-debattutspelens okrönte mästare Jan Björklund förordar idag (DN) ett förstatligande av skolorna (SR). Det tycks vara själva ägandet det handlar om denna gång. I styrinstrumenten har ju redan en omfattande stärkning av statens makt genomförts.

Argumentationen känns något svag: Skolan är idag sämre än förr i världen. Staten skulle bättre kunna målstyra skolan än kommunerna. Läraryrkets status skulle höjas med förstatligande.

Utan att vara någon expert på skolfrågor känner jag dock igen en del av den vaga entusiasmen från dem som tror att ett förstatligande av sjukvården skulle lösa alla dess problem. Och jag reagerar med viss skepsis. Ett antal frågor infinner sig:

1. Hur undviker man risken för en statlig superbyråkrati? Den brittiska sjukvårdsbyråkratin är t. ex. beryktad. Vad jag hört från min pappa brukade berätta om den gamla svenska skolbyråkratin och hur lärare och rektorer drog den vid näsan är inte enbart positivt.

2. Beslutsvägarna riskerar att bli långa i alla frågor som omfattas av den statliga styrningen. Här är dock fp-artikeln oklar. Det handlar ju om målstyrning, men någon ökad makt ska väl också föras över till staten.

3. Hur förhindrar man en felaktig balans i investeringarna i central administration i förhållande till lärarnas löner och skolans verksamhet? En superbyråkrati kan lätt bli ett mycket starkt intresse som får stort inflytande över resursfördelningen.

4. Hur ska en statlig lönepolitik för höjda lärarlöner genomföras utan att bli en lekboll för starka fackliga intressen? Jag är en stark anhängare av höjd status för duktiga lärare och även för genomsnittet av lärare. Men en nationell lönesättningspolitik blir enklare för facken att påverka och styra än 290 kommunala. Och det är inte givet att facken vill belöna de duktigaste lärarna. Erfarenheten och den förda debatten från lärarfacken tyder snartare på en mer rigid löneskala och ett ensidigt fokus på den anställdes formella meriter.

För övrigt är det naivt att tro att staten skulle vara duktigare än kommunerna på att säkra en hållbar ekonomisk finansiering över tid. Fråga poliserna och militären. Och det är faktiskt i den landstingskommunala vården som lönerna stigit snabbast och individuell lönesättning fått störst genomslag.

5. Vad blir friskolornas roll och utrymme är en berättigad fråga. Man får anta att folkpartiet inte vill återförstatliga dessa. Men skulle ett förstatligande inverka på möjligheterna att starta nya friskolor?

6. Hur påverkas personalens arbetsmarknad och möjlighet att välja arbetsgivare om alla idag kommunala skolor samlas i en statlig jättekoncern? Blir det svårare att byta arbetsgivare för att få upp sin lön eller få nya arbetsvillkor. Blir det mer riskabelt att komma på kant med sin arbetsgivare. Det kan finnas fördelar med att odugliga lärare inte kan glida runt i systemet, men det finns också risker för maktmissbruk.

Jag säger inte att kommunerna är några perfekta huvudmän för skolan. Ett dubbelkommando finns, det har alltid funnits och finns kvar även med fp-förslaget även om gränserna förskjuts.
Men den stora frågan är om huvudmannaskapet är den quick fix som Jan Björklund hävdar.

Inom vården är jag en stark anhängare av att politiker inte ska lägga sig i utförandet utan skapa justa ersättningssystem, arbeta med uppföljning osv. Enligt min uppfattning tyder mycket på att det sker bäst då driftformen inte är offentlig.

Även skolan har under en följd av år utvecklats i den riktningen även om det ser olika ut i olika kommuner. Är det inte det som är den utvecklingslinje som man ska ta fasta på? Isåfall kan bl. a. en fortsatt decentraliserad lönesättning behållas. Räcker det egentligen inte med att tydliggöra nationella mål och förbättra uppföljningen? Har inte de åtgärder som Björklund själv vidtagit medfört ett viktigt trendbrott i riktning mot en bättre fungerande skola?

Det finns säkert fördelar med en förstatligad skola. Bl. a. kan karriärvägar skräddarsys. Men den som studerat förvaltningspolitik vet att verkligheten sällan ser ut som kartan. I verkligheten styr starka byråkratier och starka fackliga intressen minst lika mycket som de formella politiska beslutsfattarna. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar huvudmannaskap och organisationsformer såväl för skolan som för vården.

Varning för övertro alltså.

Stefan Tornberg har också bloggat om detta. Nu har också Helen Törnqvist - med stora insikter i skolpolitiken - bidragit med ett tugnt inlägg.

Intressant? Fler bloggar om skola, vård, välfärd, stat, kommuner, landsting, jan björklund, folkpartiet.

I SVT-Opinion om hur hårt artbete lönar sig

Idag skriver Magnus Andersson, Stina Bengtsson, Katarina Erlingsson och jag på SVT-Opinion om vår framgångsrika kampanj för att få Centerpartiet att bidra till en lösning på de oacceptabla hindren för "papperslösas" tillgång till vård under rimliga villkor. Papperslösa är personer som vistas i Sverige permanent utan giltigt uppehållstillstånd, t.ex. flyktingar med avvisningsbeslut eller personer som på olika sätt kommit till Sverige för att arbeta men som inte har uppehållstillstånd.

Vi vill med artikeln visa att hårt och målmedvetet politiskt arbete kan ge resultat. Det underlättas förstås om det är för en god sak.

Arbetskraftsinvandring hjälper knappast alla.

Den intressante bloggaren och vännen Johan Hedin har till slut givit sig in i papperslösadebatten på Billströms och Federleys sida. Han menar att de som vill att papperslösa ska få tillgång till vården drivs av ädla men känslomässiga motiv och att det räcker med att bli arbetskraftsinvandrare för att lösa problemet.

Arbetskraftsinvandringen är naturligtvis en superviktig ventil i migrationssystemet. En av de viktigaste reformerna under mandatperioden faktiskt. Men det löser knappast hela problemet som Johan m fl hävdar. Det finns inga vita jobb för 27 kronor i timmen, prostituerade har inte f-skattesedel eller skattad månadslön och en gömd flykting har inte alltid möjlighet att hitta en anställning samtidigt som hon eller han försöker hålla sig undan migrationspolisen. Arbetskraftsinvandringen är viktig och värdefull men kan på sin höjd vara ett alternativ för säg hälften av de papperslösa.

Och då kvarstår problemet är att de papperslösa sällan har råd att betala vårdräkningar till fullpris eftersom de - om de har någon inkomst - i allmänhet har en mycket låg sådan. Och vart ska fakturan och inkassokraven skickas? Papperslösa lär inte vara särskilt benägna att uppge sin adress. Det borde inte krävas så mycket fantasi för att föreställa sig både reaktionerna från läkarsekreteraren i vårdcentralens reception eller effekten på de papperslösas benägenhet att söka vård.

Det är sant att det har varit en förvirrad debatt men enbart den som redan bestämt sig för vilket lag man håller på kan förneka att förvirringen till stor del skapats av Federley med flera på regeringssidan.

Och fortfarande har inget svar givits på varför det skulle vara så farligt om papperslösa gavs tillgång till vården på rimliga villkor? Menar Johan också att det är ett hot mot migrationskedjan? Om det är skattebetalarnas pengar du oroar dig för så tyder det mesta på att det skulle vara billigare om fler papperslösa kunde komma till vården innan tillstånd blev för allvarliga och även om så inte är fallet så är kostnaderna helt försumbara - i Skåne lär man räkna med 1-2 miljoner kronor.

Låt mig avslutningsvis säga: Jag ogillar också det högt uppskruvade tonläget från båda sidor. Men problemet finns och drabbar utsatta människor vars alternativ är synnerligen svåra att bedöma. För migrationspolitiken är frågan enbart principrytteri - helt utan verklig påverkan. Från läkaretisk och folkhälsosynvinkel är däremot problemet betydande. Om problemet ska lösas med en storståtlig lag eller med praktiska rutiner i landstingen är för mig underordnat. Ett hinder måste dock överkommas och det är de felaktiga argumenten att tillgång till sjukvården hotar migrationspolitiken.