Churchill eller Chamberlain? Dags för regeringen att visa korten.

Khadaffis järnnäve närmar sig Benghazi och därmed minskar hoppet snabbt för frihetsrörelsen. Det är mycket som går förlorat om så sker:

Först och främst riskeras en fruktansvärd terrorregim mot de besegrade frihetskämparna. Det finns ingen anledning att tro att Khadaffi kommer att visa överseende eller eftersträva försoning. Hans maktställning vilar inte på folkligt stöd utan på oljerikedomar och köpta maktresurser. Oljekällorna blir inte mindre produktiva för att Khadaffi skjuter 100.000 rebeller i summariska rättegångar. Khadaffis hämndbegär kommer sannolikt att riktas mot mycket stora delar av det libyska folket.

För det andra kommer alla andra odemokratiska regimer som nu skakas av den "arabiska våren" att ogenerat tillgripa det våld som ingen frihetsrörelse kan stå emot. Khadaffi visar att till och med en regim som står helt isolerad i sitt eget land kan besegra ett helt folk med enbart militära medel och utan att riskera utländsk intervention eller effektivt stöd till frihetsrörelserna.

För det tredje är risken stor att auktoritära element kommer att kunna kapa revolutionerna i Egypten och Tunisien. Eftersom inga utländska reaktioner riskeras ligger egentligen makten i dens hand som kan behärska och vågar begagna sig av en tillräcklig militär styrka.

Därför tar alla länders regeringar som nu inte tydligt tar ställning ett mycket stort ansvar. Vissa tror att den arabiska våren kommer igen eftersom befolkningen är så ung. Historien ger inget stöd för den förhoppningen. Tvärtom, utifrån historiska erfarenheter från exempelvis revolutionsvågen 1848, 1871 och spanska inbördeskriget kan man vänta sig bl a följande:

För det första: Dikaturernas vinter riskerar att bli långvarig eftersom frihetsvännerna förlorar tron på att de kan segra.

För det andra kommer idealisterna bland frihetsvännerna att bli desillusionerade. Det kommer att leda fler av dem till mer militanta rörelser. Sannolikt missgynnar det demokratiska och liberala värderingar och kommer att spela islamister och fascister i händerna.

Därför hoppas jag verkligen att regeringarna i världen tydligare tar ställning och försöker forma underlag för effektivt stöd till revolutionen i Libyen. Det gäller inte minst vår egen regering. Bildt och Reinfeldt, det är dags att snabbt uttala att ni ställer er i Frankrikes och Storbritanniens läger. Det är bråttom. Visa att ni är av Churchills virke och inte av Chamberlains.

Fler bloggar: Fredriks blogg, Johan Norberg, Cecilia Malmström, Kildén och Åsman, Omvärldsanalys

Andra intressanta länkar om Libyen, Khadaffi, Gadaffi, FN, EU, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, demokrati, diktatur, arabisk vår

ps. Enligt DN och SVT har Bildt nu tydligt uttalat att en intervention behövs om också i lite kryptiska ordalag. Hoppas han framför att Sverige kräver ansvar från säkerhetsrådet. DS.

Dags att slakta heliga kor i klimatpolitiken?

Cancun-mötet är precis avslutat. Ytterligare några små framsteg men faktum är fortfarande att de bindande åtagandena är helt otillräckliga för att dra ned utsläppstrenderna i någorlunda hållbara intervall.

På DN-debatt framför Joakim Sonnegård i lördags uppfattningen att EU bör lämna FN-spåret mot ett bindande internationellt klimatavtal och satsa på andra mer pragmatiska strategier. Sonnegård sällar sig därmed till en liten men växande skara debattörer och experter.

Tankesmedjan Fores VD Martin Ådahl skrev efter Köpenhamnsmötet att idén om att alla länder ska delta i en binande uppgörelse borde uppges och att istället de största utsläpparna borde komma överens sinsemellan. De komplicerade förhandlingar med de många små och fattiga länder i t.ex. G77-gruppen som på kort sikt inte betyder så mycket för att hitta en lösning får bli en senare fråga.

Även tankesmedjan Global Utmaning har talat för att strategier måste tas fram för att få drivkraft i klimatarbetet även om ett globalt avtal inte är omedelbart tillgängligt.

Må vara att ett omedelbart uppbrott från FN-spåret kan vara väl radikalt. Nytänkarna har rätt i att klimatförhandlingarna måste vara beredda att slakta heliga kor för att komma framåt.

För det första måste fokus ligga på det som är det uttalade syftet: dvs. att snabbt och effektivt trycka ned utsläppen av klimatpåverkande gaser. Globala rättvisefrågor må vara viktiga men man kan starkt ifrågasätta motiven hos många av de fattiga ländernas företrädare.

Alltför ofta representeras de av cyniska och korrupta diktaturer som visat litet engagemang sina svältande massor annat än som argument för mer bidrag till dem själva. Det är ingen orättvisa mot ländernas befolkningar att obstruerande diktatorers utrymme vid förhandlingsborden inte prioriteras. Ett kraftfullt internationellt klimatarbete kommer sannolikt ge vida starkare och mer sunda tillväxtimpulser till många fattiga länder än nya transfereringar till korrupta statsapparater.

För det andra: EU och andra internationella aktörer som tar klimatfrågan på allvar behöver lägga större diplomatiskt och även handelspolitiskt tryck på länder som försöker komma undan ansvar. Att inte sätta pris på klimatförstörande utsläpp är ju faktiskt en exportsubvention, må vara att alla länder i dagsläget - i växlande utsträckning - ägnar sig åt den. I takt med ökat klimatansvar behöver det också bli ett internationellt synsätt.

Även om klimattullar är något som i det längsta måste undvikas kan klimatansvar mycket väl vara en faktor att ha i beaktande i t.ex. WTO-förhandlingar. Men samtidigt måste hela tiden strävan i klimatarbetet - oavsett om det sker inom FN:s ram eller mellanstatligt - vara att hitta lösningar som tar tillvara frihandelns och den globala arbetsdelningens unika omställningskraft. Enbart klimatliberalism ger förutsättningar för de mest kostnadseffektiva klimatlösningarna som tar största möjliga hänsyn till övriga samhällsintressen.

Bland nackdelarna med att förhandla klimatpolitiken med 200 länder i rummet, varav nästan hälften med mycket svaga track-record när det gäller good-governance, är att rationella lösningar kommer i skymundan för otaliga obskyra nationella intressen och trosuppfattningar. Även här finns ett argument för Sveriges och EU:s miljöministrar att utveckla både parallella och alternativa strategier till FN-spåret.

Helen Törnqvist lyfter fram det positiva med Cancun-uppgörelsen. Lena Sommestad argumenterar för FN-spåret med smittande FN-entusiasm men samtidigt med just den otydlighet i fokus som jag menar är den stora risken. Jens Holm (v) och Ola (s) är tydligare med att sättet klimatet ska räddas på är viktigare än att det faktiskt fungerar i praktiken. Många andra har också bloggat.

Intressant? Andra bloggar om Cancun, klimatmöte, Andreas Carlgren, klimatförhandlingar, klimatavtal, klimatpolitik