Två stolligheter från de rödgröna

Nummer 1: Kent Persson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet som är olycklig över Volvo-Geely-affären som han befarar ska leda till att kinesiska regeringen flyttar svenska jobb till Kina. På sig själv känner man andra. Kina har inte blivit rikt på att "köpa" jobb utan på marknadsekonomi och smarta investeringar.

Här skiljer de gamla kinakommunisterna från (v), (mp) och (s) som tävlat i iver att förstatliga bilfabrikerna i Västsverige under de gångna åren. Skulle Kina följa de svenska partikamraternas exempel hade det inte blivit mycket med den kinesiska tillväxten.

För övrigt börjar vi nu på facit på Maud Olofssons av oppositionen så förhånade krispolitik i Västsverige. Saab verkar vekligen ha fått en nystart och varumärket stärks nu åter snabbt. Och nu verkar också Volvo ha fått nya förutsättningar som säkrar jobb och tillväxt i sunda fundamenta.

Stollighet nummer 2: Det måste ha varit avslutningsfest innan sommaruppehållet för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Kanske EU-motståndaren Marita Ulvskog och anhängaren Göran Ferm försystrades mellan vinglasen och fann en vag men varm känsla av socialdemokratisk ideologisk gemenskap? Kanske Marita tyckte att hon varit för osynlig i svensk politik sedan EU-valet (det tycker faktiskt jag också)? Kanske sa Göran: "Jag tycker vi måste göra nåt för att hjälpa Mona och kamraterna hemma i Sverige"?

Upphovet till dagens SvD Brännpunkt från väcker spekulationer. Det Marita Ulvskog progagerar mot är "Europas överdrivna nedskärningsiver". Istället bör "Europa" satsa på att bygga ut offentlig sektor och bygga fler vägar och järnvägar i god Keynesiansk tradition. Detta är tydligen osviklig mirakelmedicin: "Offensiva investeringar i infrastruktur [är] en krismedicin som har fungerat bra i alla tider" säger de ogenerat med Roosevelts New Deal som enda exempel. Nå, riktigt så enkelt är det nu inte och framgången för New Deal är starkt ifrågasatt av ekonomihistoriker.

Men det stora problemet är förstås att Marita m. fl. helt missat att Keynes politik bygger på överskott i goda tider som satsas i dåliga tider. En premiss som i de flesta fall - inklusive svenskt 80-tal - visat sig orealistisk. I dagens läge är de europeiska ladorna intecknade över husknutarna och det lilla som fanns investerades i de massiva stimulansåtgärder som sattes igång 2008 och 2009 av just de skäl som Marita Ulvskog idag efterlyser. Att fortsätta dessa stimulansåtgärder ännu längre är snart sagt omöjligt för flertalet länder med Sverige asom ett av undantagen.

Man frågar sig - tycker Marita Ulvskog inte att Grekland behöver sanera sin ekonomi? Eller Spanien? Eller Storbritannien? Man frågar sig isåfall hur Marita Ulvskog kunde jobba som minister åt Göran Persson när han fullföljde Bildtregeringens sparprogram efter krisen 1990-93? Borde Sverige också ha "investerat" sig ur krisen då?

Jag tror att s-utspelet på SvD:s Brännpunkt var en freudiansk felsägning som visar hur många socialdemokrater fortfarande tänker. Att de inte tar intryck av verkligheten - inte ens Göran Perssons dyrköpta erfarenheter - är beklagligt men fullt begripligt när man ser deras grunda och faktabefriade tyckande i dagens tidning.

Marita Ulvskog lyckades Mona Sahlin exportera men bevare oss för alla de meningsfränder hon kan ha kvar i hemlandet. Vulgärkeynesiansk utgiftspolitik och statssocialistisk industripolitik är vå recept som snabbt kan sänka Sverige. Riskerna finns inbäddade i varje vrå av det rödgröna regeringsalternativet.

Intressant? Andra bloggar om Lars Ohly, Mona Sahlin, socialdemokraterna, rödgröna, vänsterpartiet, val 2010, statligt ägande, socialism, centerpartiet, Maud Olofsson, Keynes, Europaparlamentet , Marita Ulvskog, Volvo, Saab, Kina, kommunism

Ekot och Synovate: Har hunden inte glömt husse?

Dagens Synovate är väl den mest sensationella opinionsundersökningen i år. Till skillnad från de institut som har ordet "skop" i sitt namn har Synovate ett mycket gott renommé för t.ex. pricksäkerhet inför val.

Och nu leder alltså Alliansen med nästan 5 procent. (S) får sin sämsta siffra sedan år 2000. Regeringen skulle inte bara behålla sitt valresultat från 2006 utan öka sitt stöd. Samtidigt som vänsteroppositionen präglas av närmast panikartad väljarflykt.

I det läget väljer Sveriges Radios Ekot att övergå till mer "nyanserad" tolkning av opinionsundersökningar. I morse påannonserades Ekot under rubriken "Ingen leder i ny opinionsundersökning". Nu ser jag att de ändrat den till "Osäker ledning för alliansen" men med underrubriken att det är "dött lopp" mellan alliansen och vänsteroppositionen. Kanske - tänker jag lite malligt - kom ändringen som en följd av mitt ampra twittrande i frågan denna morgon?

Förmodligen hade Ekot tidigare fått kritik från socialdemokraternas presshögkvarter för att göra för stort nummer av enstaka opinionsundersökningar den senaste månaden. Men om man överhuvudtaget avser att rapportera om opinionsundersökningar i framtiden så är detta en för försiktig rubriksättning.

Vore man elak skulle man kunna tro att Ekot längtar efter sin gamla socialdemokratiska husse. Eller att journalisterna håller på Maria Wetterstrand eller Lars Ohly. Men det behöver inte vara så.

Det kan vara ren ängslighet att på något vis uppfattas gynna något av lagen. Statliga nyheter bör vara neutrala. Tyvärr är det ett nästan omöjligt uppdrag i ett läge där man dessutom vill klara en ökande mediakonkurrens. Lägg därtill en mycket öppnare granskning via bloggar samt att pengar och styrelse för de statliga mediajättarna tillsätts av de politiska partierna och du får en rätt svår balansakt.

Men det går faktiskt för långt när man låter denna ängslighet få sitt första genomslag vid rapporteringen om mandatperiodens kanske mest sensationella opinionsnyhet. Jag har därför två förslag:

1. Ekot bör sluta rapportera om opinionsundersökningar (och mer generellt hålla sig till att läsa nyhetstelegram utan egen tolkning - lite som gamla "Nyheter från TT).

2. De statliga medieföretagen har spelat ut sin roll och bör upphöra. Deras uppgift är alltmer omöjlig i det nya medielandskapet. Public service bör istället beställas från olika tv-kanaler. Dock inte nyheter.


Andra bloggar:

	Thomas Böhlmark, blogg.tianmi.info, HBT-sossen, Stefan Olsson, Nemokrati, Kryssa Jenny, Livskraft och politik, Högbergs tankar, | Signerat Kjellberg..., Henrik-Alexandersson... och annarkia

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, valet 2010, alliansen, vänsteroppositionen, Sveriges Radio, ekot, DN, synovate

Socialdemokrater lovar planekonomi vid valvinst?

Ett gäng socialdemokrater lovar i dag på SvD Brännpunkt "rätt till heltid" för kommunanställda om de skulle vinna valet i höst: Helt enkelt en massiv expansion av det offentliga.

Min fråga är: vad händer med alla de hundratals företag och tusentals anställda som jobbar i den privata sektorn på uppdrag av kommuner?

Det svarar inte Socialdemokraterna på. Det offentliga kan ge "rätt till heltid" inom ramen för det skatteuttag man har i kommunen, utan en tanke på effektivitet.

De privata företag - många kommuner har lagt ut mycket på entreprenad - lever dock på nåder eftersom deras ramar är en upphandling där de ska leverera X till priset Y. Ofta kan de göra det mer effektivt än det offentliga och ändå plocka ut liten en vinst.

"Rätt" till heltid kan vara spiken i kistan för dem. Ett livskraftigt företag förutsätter att chefer kan styra sin verksamhet och anpassa mängden anställda till behovet som finns. Så borde det rimligen vara i den heloffentliga sektorn också - mängden anställda ska anpassas efter de uppdrag det offentliga har. Inte tvärtom som S nu propagerar för, där det enligt dem tycks finnas ett egenvärde med många i offentlig anställning.

Skulle socialdemokraternas löfte även omfatta ett tvång för privata entreprenörer som jobbar på uppdrag av kommunerna, att ge "rätt" till heltid, då har (S) här och nu tagit mer än ett steg åt vänster i Stockholm.

S-bloggar: Peter Andersson, Johan Westerholm, Röda berget

Intressant? Andra bloggar om politik, jobb, heltid, deltid, kommunal, socialdemokraterna, stockholm, stockholms läns landsting, val 2010, valet 2010, landstingsval 2010, arbete

Dr Ilijas akademiska fifflande

Låt mig först säga att vårdköer är mänskligt och ekonomiskt slöseri. De är uttryck för kultur- och organisationsfel i vården. Jag anser att vårdgarantin – som den fungerar i Stockholm och andra landsting – behöver utvecklas ytterligare. Dels för att få bort kö-tänkandet och dels för att säkra att även de patienter som inte orkar slåss för sin rätt kommer fort fram till den vård de behöver.

Men med detta sagt måste jag reagera mot den bild Ilija Batljan och socialdemokrterna försöker skapa av växande köer i vården i Stockholm.

Under nästan hela denna mandatperiod har Socialdemokraterna försökt sätta en egenkonstruerad bild av att köerna till sjukvården i Stockholms län ökat sedan Alliansen kom till makten 2006. Vem som helst som följt köstatistiken under de senaste åren, kan se att detta inte är sant. Socialdemokraterna tar därför till det ena mer desperata verktyget efter det andra, för att nöta in budskapet att köerna till vården i Stockholms län är längre än någonsin. Man har bland annat vid ett flertal tillfällen anklagat oss i Alliansen för att ”fiffla” med statistiken. I själva verket är det Socialdemokraterna som sysslar med statistikfiffel. Det nya oppositionslandstingsrådet, Ilija Batjlan, har startat en egen blogg som heter ”Ilijas vårdforum”.

I ett inlägg skriver Ilija att landstinget mörkar kösiffrorna och att fler stockholmare står i vårdkö än vad som redovisas. Detta – enligt Ilija – på grund av att statistiken kring de så kallat frivilligt väntande hittills utelämnats från kösiffrorna. Han illustrerar detta med vad jag får förmoda är ett egenhändigt komponerat diagram enligt nedan:

Först och främst – det stämmer att Stockholms läns landsting hittills inte redovisat de patienter som stått i kön för frivilligt väntande. Detta beror på att det finns många patienter som väljer att ”avstå” från vårdgarantin, på grund av en önskan att gå till en specifik vårdgivare som kanske har längre kötid. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har nu fattat beslut om att landstingen från och med april 2010 ska redovisa frivilligt väntande på ett tydligare sätt.

Ilija menar på sin blogg att ”stockholmarna har rätt att veta hur långa köerna är”. Det håller jag med om. Därför är det märkligt att Ilija redovisar samtliga frivilligt väntande patienter – som består till stor del av personer som väntat mindre än 90 dagar – som en del i vårdkön. Och varför utelämnas de frivilligt väntande i maj 2006-april 2007 i Ilijas diagram?

Det är också anmärkningsvärt att Ilija Batljan i sitt diagram använder sig av siffror som knappast är jämförbara. Under förra mandatperioden låg inrapporteringsgraden från vårdgivarna på ca 30 % och drygt 50 % under våren 2007. Idag ligger motsvarande siffra på ca 97 %. Således är det totalt vilseledande att jämföra kösiffror i maj 2006 med april 2010, som Ilija gör.

Därutöver är det viktigt att poängtera att det rådde en del oreda när man först började mäta köstatistik i Stockholms läns landsting. Rapporteringsgraden kunde variera stort från månad till månad och beroende på vilken månad man väljer att jämföra med, kan man komma fram till spektakulära siffror som 172 procentiga ökningar av köerna – något som Socialdemokraterna hävdar i sin egen budget.

Ilija Batljan ägnar sig åt akademisk ohederlighet när han manipulerar köstatistik på sin blogg. Det rimmar illa med hans självuttalade ambition att ge stockholmarna en sanningsenlig bild av kösituationen i länet. Faktum är att andelen patienter som fått vänta längre än 90 dagar fortsätter att sjunka. I juni 2008 hade 39 % av patienterna väntat längre än 90 dagar på behandling. Den färskaste statistiken visar att motsvarande siffra idag är 12%.

Därmed inte sagt att jag är nöjd med att 12 % av patienterna fortfarande får vänta längre än 90 dagar på vård. Arbetet för en köfri vård måste gå vidare. Stockholmarna förtjänar en vårdgaranti värd namnet.

Skärp dig, Wetterstrand

En garanterad snackis lär bli "kronprinsessan", boken om Maria Wetterstrand. I dagens Metro finns en försmak från boken där Wetterstrand passerar ett nytt lågvattenmärke. Hon beskriver Centerpartiets energiuppgörelse i ord som "så svagt, så jävla ryggradslöst, så fegt, så principlöst".

Jag tycker att det är mycket lågt att ifrågasätta vårt engagemang för miljön bara för att man inte råkar dela uppfattning i sakfrågan. Maud fick stående ovationer på partistämman i fjol när uppgörelsen presenterades. Centerpartister skäms inte för Sveriges nya klimat- och energipolitik.

Uppgörelsen om energin innebär att Sveriges nationella mål blir 50% förnyelsebar energi 2020 och 40% minskade utsläpp av klimatgaser. Utöver detta blir målet 30 TWh vindkraft 2020 och 25 TWh förnyelsebart via elcertifikatsystemet. Mig veterligen de högsta målsättningarna för något industriland.

Ja, allt detta är långt mycket mer ambitiöst än vad Miljöpartiet någonsin mäktade med som stödparti till Socialdemokraterna under 12 år. Det är kanske där skon klämmer för Maria?

Eller så förstår hon helt enkelt inte att för Centerpartiet är det viktigare att tackla klimatfrågan före kärnkraften. Att tycka annorlunda än Maria Wetterstrand är - hör och häpna - inte detsamma som att man är feg eller principlös.

I den bästa av världar skulle vi enbart ha förnyelsebar energi. Men det valet finns inte inom överskådlig framtid. Och en röst på MP förändrar inte det faktumet. De flesta centerpartister föredrar kombination koldioxidneutral kärnkraft och utbyggd vinkraft varje dag framför vindkraft och bolmande tyska kolkraftverk. Det står vi för. Uppgörelsen förlänger kärnkraftsparentesen - men när vi klarat den mycket större utmaningen att fasa ut kol och olja - säg 2040-2050) lär det inte vara någon omöjlighet att klara utfasningen också av kärnkraften om det skulle vara aktuellt om dess miljöproblem då inte är lösta.

Parentetiskt kan tilläggas att Centerpartiet var som störst innan kärnkraftsfrågan ens kom upp på den politiska dagordningen - och innan samarbetet började med Socialdemokraterna. Alltså 1973, tre år innan Barsebäck 2 laddades. Det passar kanske inte in i historiskt okunniga vänsterbloggares världsbild, men så är det.

Bloggar om: alliansen, centerpartiet, energiöverenskommelsen, energiproduktion, fältbiologerna, green peace, kärnkraft, kärnkraftsöverenskommelsen, klimat, miljö, regeringen, solveig ternström, vindkraft

Media: DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, AB

Läs även: Helene Törnqvist, Anders Dahlberg, Magnus Andersson, Annie Johansson, ETR, Elias Giertz och främst av alla Albin Ring Broman

Snacka inte upp Sverigedemokraterna, snälla Mona

Så fick då Sverigedemokraterna en positiv mätning för första gången på riktigt länge. Låt oss dock inte överdramatisera denna mätning som går mot trenden i alla andra mätningar. Det finns ingen anledning att vara överdrivet orolig för att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. Av tre skäl:

För det första är deras trend vikande och de ligger i ett genomsnitt av alla opinionsmätningar lägre än på nästan ett år. Det är också logiskt. Alla vet att Sverigedemokraternas värsta fiende är en tydlig debatt mellan de två huvudalternativen i svensk politik. Även de relativt få främlingsfientliga tycker nämligen att jobben, ekonomin och välfärden är viktigare frågor än invandringen. För det andra är alla svenska partier tydliga med att de inte avser att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är ett besked vi alla lugnt bör förtrösta på.

För det tredje är oron för Sverigedemokraterna destruktiv och leder bara till en debatt som gynnar partiet. Som i höstas när Sd i två obskyra opinionsundersökningar av institut med väldokumenterat opålitliga resultat fick siffror över 4-procentsspärren. Då började plötsligt Mona Sahlin uttrycka sin oro offentligt, antyda att Fredrik Reinfeldt nog skulle kunna tänka sig att regera med stöd av (Sd) samt spekulera i vilka tänkbara regeringsalternativ som skulle kunna förebygga detta.

Resultatet blev att Sverigedemokraterna verkligen började växa lite i opinionen under oktober. Då startade Mona debatten på allvar om vem som skulle regera med vem och tyckte - hör och häpna - att Centerpartiet skulle kunna få hoppa över till de rödgröna för att skapa en tydlig majoritet. Och i november ökade följdriktigt (Sd) ännu mer.

Nu blev det riktigt panik och snart var Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ute och flirtade med Maria Wetterstrand och menade att (mp) nog var det rödgröna parti som bäst skulle kunna rädda en alliansmajoritet om (Sd) blev vågmästare. Det var nog ett misstag för plötsligt fick liberalt sinnade storstadsbor för sig att miljöpartiet nog ändå var ett sansat mittenparti som det var ok att rösta på även för en borgare.

Lyckligtvis återkom fokus på sakpolitiken, ekonomin, jobben, välfärden och de tydliga regeringsalternativen. För så fort det skedde började Sverigedemokraterna att krympa igen. Och i maj månad låg de för första gången på nästan ett år under 4-procentspärren i poll-of-polls. Låt oss nu för Guds skull inte skrämmas upp av en enstaka Sifo-mätning.

Det slog mig redan i höstas att det kunde vara klok partistrategi för Mona Sahlin att prata mycket om hotet från Sverigedemokraterna. Dels därför att antirasism är en av få värderingar där socialdemokraternas position fortfarande är tydlig och enig. Dels därför att "snack om spelet" förtar intresset från sakpolitiken. Särskilt i höstas fanns helt klart ett behov för de rödgröna att skapa en rökridå framför sina interna förhandlingar.

Tyvärr finns tecken på att Mona Sahlin vill spela Sverigedemokrat-kortet igen. I förra lördagens DN-intervju var det ett huvudnummer att hon "vägrar flirta med rasister". Snälla Mona, hitta på nåt bättre sätt att rätta upp opinionssiffrorna och skapa enighet i det egna partiet än att snacka upp Sverigedemokraterna en gång till. För nu är det snart val och du vill väl inte gå till historien som den som i praktiken hjälpte ett rasistiskt parti in i riksdagen i världens minst främlingsfientliga land?

Intressant? Andra bloggar om socialdemokraterna, mona sahlin, sverigedemokraterna, alliansen, sifo, sd, rödgröna, vänsteralliansen, val2010

(M) fortfarande oense med Alliansen

Till allas förvåning - även flera moderaters att döma av minerna - valde (M) som parti i dag att driva igenom en återremiss av ärendet om sprutbyten i Stockholms län. Det räcker med att en tredjedel av fullmäktiges 149 ledamöter kräver det för att en återremiss kan genomdrivas. Helt mot alla andra partiers uppfattning.

Sådana är visserligen de demokratiska spelreglerna - viktiga frågor måste kunna tas både ett och två varv. Men frågan om sprutbyten är väl mogen att gå till beslut i Stockholm. De frågor min kollega Filippa Reinfeldt anförde, fritt ur minnet: "Ska det vara ett hål i väggen där man får sprutor" visar nog att det är i stundens impuls Moderaterna lade sitt förslag på återremiss.

Med tanke på att de frågor de nu plötsligt ställer finns väl besvarade i landstingets utredning samt i förslaget till beslut finns det enligt min uppfattning ingen anledning att bereda ärendet ytterligare utan det blir enbart fråga om att beslutet får upprepas på ett extra fullmäktigesammanträde inom kort.

Många är nu besvikna och häpna vilket bland annat kan avläsas i reaktioner på nätet. Det är begripligt men det finns skäl att förtrösta. Centerpartiet drev tillsammans med kristdemokraterna igenom utredningen om sprutbyte hösten 2007. Om vi får vänta någon vecka extra på ett landstingsbeslut spelar egentligen mindre roll.

Betydligt viktigare är det nu att centerpartister och andra sprutbytesanhängare ser till att driva igenom beslut i Stockholms stad och länets övriga kommuner om att man vill driva sprutbyte tillsammans med landstinget. Innan någon kommun beslutat att de vill driva sprutbyte med landstinget kan inte en verksamhet startas. Här finns betydligt större risk för långbänkar.

Tidigare bloggat om sprutbyten här och mitt pressmeddelande här. Peter Andersson bloggar också om dagen i fullmäktigesalen, SvD rapporterar, liksom Radio Stockholm och ABC om C:s och FP:s krav på ett nytt fullmäktigesammanträde.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, moderaterna, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

Två verkliga välfärdshjältar

Idag besökte jag två spännande välfärdsföretag i centrala Stockholm. Det var starten på en kampanj där jag och andra centerpartister ska träffa alla - eller nästan alla - av Stockholms välfärdsföretagare. Men det var inte bara två företag vi besökte utan två verkligt goda exempel på hur engagerade entreprenörer har blivit den viktigaste utvecklingskraften i svensk välfärd.

Först besökte vi Mama Mia på Karlaplan där vi träffade VD:n och grundaren Christina Wahlström tillsammans med ett tiotal driftiga och idérika medarbetare. Christina och Mama Mia har jag träffat flera gånger och idag var vårt direkta syfte att tilldela företaget utmärkelsen "Guldklövern" som centerpartiet delar ut till "personer, organisationer eller företag som gjort extraordinära insatser".

Och det har sannerligen Christina Wahlström och hennes medarbetare gjort. Med start 1988 har de gjort revolt mot strömlinjeformningen av svensk mödra- och barnavård. Allt sedan starten har deras idé varit att man måste möta mamman, familjen och barnet på deras villkor och på så sätt skapa trygghet och tillit. Det präglar allt från lokalens inredning, till öppettider och individuellt utformade besöksplaner. Särskilt kul är att Mama Mia redan för mer än tio år sedan utvecklade särskild kompetens att arbeta med samkönade föräldrapar och regnbågsfamiljer.

Under tiden vi drack kaffe och åt guldklövertårta visade Christina Wahlström och hennes medarbetare i praktiken vad det är som driver en verklig entreprenör: Vilja att förbättra och förmåga att se nya lösningar. I samtalet kom fyra eller fem förslag på förbättringar som landstinget eller de själva borde göra för att ännu bättre möta familjernas behov eller använda skattebetalarnas pengar mer effektivt.

Klockan elva bröt vi upp och gick till hälsoföretaget Quality Care Europe på Riddargatan som bedriver både företagshälsovård och husläkarverksamhet. Där fick vi träffa en annan välfärdshjälte, Dr Lars-Göran Kjellin. Han har tidigare grundat och utvecklat det stora vårdföretaget Curera, men sålde det och har startat nytt. Quality Cares idé är att förbättra företagshälsovården genom att hjälpa "individer att utveckla sin egen förmåga till välbefinnande och produktivitet".

Quality Care har också registrerat sig inom Vårdval Stockholm. Det är ett sätt att försöka överbrygga de vattentäta skotten mellan företagshälsovård och landstingsfinansierad vård, t.ex. när en person med problem som uppmärksammats inom företagshälsovården behöver gå vidare till insatser i den landstingsfinansierade vården. Helt rätt tänkt.

Mama Mia växer så det knakar och finns nu på fyra platser i Stockholms län samt i Göteborg. Quality Care är mindre men växer. Curera, Kjellins tidigare bolag, är idag en av de stora hälsoaktörerna i Sverige. De är alla exempel på företag som kan bli framtidens storföretag. Och inte bara i Sverige utan också på en nordisk, europeisk och internationell välfärdsmarknad.

Om de utvecklas i den riktningen kan det betyda mycket för både Stockholm och den svenska välfärden som då blir centrum för ett nav av kreativt nytänkande. För mig som landstingspolitiker är en av de viktigaste framtidsuppgifterna att förbättra förutsättningarna för både nya välfärdsföretag och nya välfärdskoncerner.

Ps. Det är i sammanhanget beklämmande att läsa hur en annars - som jag uppfattat det - relativt förnyelsevänlig s-bloggare som Peter Andersson sveper olustiga generaliseringar om "slapphet" och fusk över Stockholms välfärdsföretagare.

Självklart ska fusk motarbetas med kraft oavsett om det sker i privat eller offentlig sektor (när uppmärksammades det fusket av tidningarna?). Det är ju för övrigt just på grund av att landstinget stärkt sin granskning som fusket kommit upp till ytan. Och ärligt talat - innan det fanns fler aktörer än landstinget själv inom vården så visste vi väldigt lite både om vårdens effektivitet och dess kvalitet. Granskningen av välfärdsföretagarna har spelat en väldig roll för att landstingen i någon - men betydligt lägre utsträckning - också börjat granska sin egen verksamhet.

Rättmätig kritik mot fuskare bör framföras utan att stigmatisera och förolämpa det stora flertalet välfärdsföretag som gör ett seriöst och långsiktigt jobb av enorm betydelse för välfärdens utveckling. Fy skäms, Peter.

Intressant? Andra bloggar om guldklövern, välfärdsföretag, välfärdsföretagande, entreprenörskap, vårdval stockholm, stockholms läns landsting

Vad vilja vänstern med vården?

Ylva Johansson (S) med fler från det rödgröna laget får mothugg på sin artikel (2/6) av Hans Dahlgren, från Vårdföretagarna.

Dahlgren synliggör vilka väderkvarnar de faktiskt kämpar emot: Det finns ju inget parti som vill att plånboken ska styra vården. Och mycket riktigt, inget vårdföretag som etablerar sig inom vårdvalet - den stora reformen införd av Alliansen - får neka en patient.

En lika stor poäng är den osäkerhet som en rödgrön valseger skulle innebära. Vänsterpartierna är emot Lagen om Valfrihet (LOV:en), men säger ändå, beroende på vem man frågar att det ska finnas en mångfald av utförare. Det är nog fler än jag som undrar vad en gemensam sjukvårdspolitik kommer att innehålla - och vilket parti som kommer att bli vinnare.

Stockholm är ett exempel på hur oense de rödgröna faktiskt är: Ena stunden säger Socialdemokraternas gruppledare Illija Batljan att han gillar privat vård och vill sänka skatten. Nästa stund sitter parhästen Dag Larsson - i samma intervju - och säger emot. Vi borgerliga som tittar på utifrån kliar oss i huvudet när det inte ens verkar finnas en gemensam linje i samma parti i samma regionala församling. Vänsterpartiet är givetvis emot allt vad sänkt skatt och ökad valfrihet heter.

Och Miljöpartiet, de driver kravet i sitt budgetförslag att socialisera den kanske mest lyckade privatdrivna inrättningen i landet, Capio St:Görans sjukhus. Partiet driver även krav på att all vinst ska återinvesteras i privatdrivna verksamheter.

Alla affärsverksamheter kräver återinvesteringar för att kunna vara fortsatt lönsamma - men utan möjlighet att plocka ut någon vinst finns det inga som helst förutsättningar för något privat vårdföretagande.

Kontentan av det hela är att vänsterpartierna på nationellt plan saknar egna presenterade alternativ till Alliansens nationella sjukvårdspolitik - lokalt har de sina frågor men mycket lite enighet.

Intressant? Andra bloggar om sjukvård, stockholms läns landsting, rödgröna, privat vård, vårdföretagande

Tre påhitt och inga egna svar

I en sällsynt osaklig artikel i SvD:s Brännpunkt försöker de rödgröna sprida felaktigheter om Alliansens sjukvårdspolitik. Udden verkar inte minst vara riktad mot Stockholm. De rödgröna påstår bland annat:

1) Privatbetalande patienter kan köpa sig förtur inom den offentligt finansierade sjukvården utan att de har medicinska skäl till det.

Går man till klinik som drivs av landstinget är det kö - eller snarare mycket liten, eller ingen kö - nu för tiden. Och denna är samma för alla. De rödgröna syftar på kliniker som är lokaliserad i landstingsägd lokal, men som inte drivs av landstinget och finansieras av en sjukförsäkring köpt för egna pengar.

Den enda rimliga slutsatsen är att de rödgröna är emot att människor över huvud taget ska få köpa egna försäkringar för egna pengar. Varför inte bara tala ur skägget om så är fallet?

2) Privata utförare inom bland annat vården kan sälja extra tjänster inom ramen för den offentligt finansierade vården och omsorgen.

Detta handlar om synfelsoperationer på folk som inte vill använda linser eller glasögon. Det är en mycket liten verksamhet som inte är högt prioriterat för skattemedel, av förklarliga skäl. På samma sätt som landstinget inte lägger massa skattepengar på rent kosmetiska operationer. Menar de rödgröna att de vill förbjuda t.ex. Sankt Eriks Ögonsjukhus bedriva denna sorts ögonkirurgi?

3) Vårdföretagen kan etablera sig där det är mest lönsamt, inte där behoven finns. Företagen kan välja de mest lönsamma och friska patienterna.

Fel. Vårdbolagen etablerar sig där det finns behov. Annars får de inga intäkter. Erfarenheten av Vårdvalet visar detta otvetydigt. Konsumtionen av vård har blivit jämnare, vilket bl.a. flera utvärderingar av Karolinska Institutet visar.

I övrigt: Om finanseringen av den framtida välfärden ger de rödgröna faktiskt inte ett enda svar. SLL:s framtidsutredning drar upp huvudlinjerna för våra utmaningar, och pekar på tre potentiella lösningar:

1) Mer pengar till vården, 2) Bättre styrning av efterfrågan, 3) Mer vård för pengarna

Om "mer pengar" är lösningen skulle vi i teorin kunna chockhöja skatterna och lösa problemet. Med 90% skatt skulle det offentliga bada i pengar. Men det fungerar inte, ju högre skatt - ju mindre drivkraft att jobba och starta företag. En riktigt hög skatt kan i själva verket minska skatteintäkterna. Det är dessutom ideologiskt fel att bara ta mer och mer.

Bättre styrning då? Överflyttande av skatteintäkter från t.ex. SL till hälso- och sjukvården. Det kan fungera. Men då kan vi antagligen säga adjö till offensiva ambitioner inom kollektivtrafiken.

Den tredje punkten är nyckeln: Vi behöver mer vård för pengarna. Och då är konkurrens mellan privata - men offentligt finansierade vårdgivare - avgörande. Det är också slutsatsen i långtidsutredningen: Landstinget borde inte producera någon vård alls, utan köpa allt på vårdmarknaden (s. 41).

Det tråkiga är att vänstern som säger sig vilja värna välfärden har skygglapparna på och en beröringsskräck kring konkurrens och privat drift. Hotet mot välfärden är därför inte borgerligheten som ser nyktert på frågan, utan de rödgröna som tror att politisk vilja är allt som krävs för att lösa vårdens avgörande framtidsfråga.

Uppdatering: Ylva Johansson bloggar själv om artikeln, men bemöter ingen kritik.

Intressant? Andra bloggar om sjukvård, stockholms läns landsting, rödgröna, privat vård, vårdföretagande