Två stolligheter från de rödgröna

Nummer 1: Kent Persson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet som är olycklig över Volvo-Geely-affären som han befarar ska leda till att kinesiska regeringen flyttar svenska jobb till Kina. På sig själv känner man andra. Kina har inte blivit rikt på att "köpa" jobb utan på marknadsekonomi och smarta investeringar.

Här skiljer de gamla kinakommunisterna från (v), (mp) och (s) som tävlat i iver att förstatliga bilfabrikerna i Västsverige under de gångna åren. Skulle Kina följa de svenska partikamraternas exempel hade det inte blivit mycket med den kinesiska tillväxten.

För övrigt börjar vi nu på facit på Maud Olofssons av oppositionen så förhånade krispolitik i Västsverige. Saab verkar vekligen ha fått en nystart och varumärket stärks nu åter snabbt. Och nu verkar också Volvo ha fått nya förutsättningar som säkrar jobb och tillväxt i sunda fundamenta.

Stollighet nummer 2: Det måste ha varit avslutningsfest innan sommaruppehållet för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Kanske EU-motståndaren Marita Ulvskog och anhängaren Göran Ferm försystrades mellan vinglasen och fann en vag men varm känsla av socialdemokratisk ideologisk gemenskap? Kanske Marita tyckte att hon varit för osynlig i svensk politik sedan EU-valet (det tycker faktiskt jag också)? Kanske sa Göran: "Jag tycker vi måste göra nåt för att hjälpa Mona och kamraterna hemma i Sverige"?

Upphovet till dagens SvD Brännpunkt från väcker spekulationer. Det Marita Ulvskog progagerar mot är "Europas överdrivna nedskärningsiver". Istället bör "Europa" satsa på att bygga ut offentlig sektor och bygga fler vägar och järnvägar i god Keynesiansk tradition. Detta är tydligen osviklig mirakelmedicin: "Offensiva investeringar i infrastruktur [är] en krismedicin som har fungerat bra i alla tider" säger de ogenerat med Roosevelts New Deal som enda exempel. Nå, riktigt så enkelt är det nu inte och framgången för New Deal är starkt ifrågasatt av ekonomihistoriker.

Men det stora problemet är förstås att Marita m. fl. helt missat att Keynes politik bygger på överskott i goda tider som satsas i dåliga tider. En premiss som i de flesta fall - inklusive svenskt 80-tal - visat sig orealistisk. I dagens läge är de europeiska ladorna intecknade över husknutarna och det lilla som fanns investerades i de massiva stimulansåtgärder som sattes igång 2008 och 2009 av just de skäl som Marita Ulvskog idag efterlyser. Att fortsätta dessa stimulansåtgärder ännu längre är snart sagt omöjligt för flertalet länder med Sverige asom ett av undantagen.

Man frågar sig - tycker Marita Ulvskog inte att Grekland behöver sanera sin ekonomi? Eller Spanien? Eller Storbritannien? Man frågar sig isåfall hur Marita Ulvskog kunde jobba som minister åt Göran Persson när han fullföljde Bildtregeringens sparprogram efter krisen 1990-93? Borde Sverige också ha "investerat" sig ur krisen då?

Jag tror att s-utspelet på SvD:s Brännpunkt var en freudiansk felsägning som visar hur många socialdemokrater fortfarande tänker. Att de inte tar intryck av verkligheten - inte ens Göran Perssons dyrköpta erfarenheter - är beklagligt men fullt begripligt när man ser deras grunda och faktabefriade tyckande i dagens tidning.

Marita Ulvskog lyckades Mona Sahlin exportera men bevare oss för alla de meningsfränder hon kan ha kvar i hemlandet. Vulgärkeynesiansk utgiftspolitik och statssocialistisk industripolitik är vå recept som snabbt kan sänka Sverige. Riskerna finns inbäddade i varje vrå av det rödgröna regeringsalternativet.

Intressant? Andra bloggar om Lars Ohly, Mona Sahlin, socialdemokraterna, rödgröna, vänsterpartiet, val 2010, statligt ägande, socialism, centerpartiet, Maud Olofsson, Keynes, Europaparlamentet , Marita Ulvskog, Volvo, Saab, Kina, kommunism

Intelligent men fel: Lena Andersson om RUT

DN:s vänsteralibi Lena Andersson (s) utvecklar idag den mest intelligenta kritiken av RUT-avdraget hittills i ett försök att komma den vacklande Mona Sahlin till undsättning. Hon menar att hushållsnära tjänster skiljer sig från t.ex. hantverkartjänster eftersom den som jobbar i hemmet inordnas i hemmets känsliga maktförhållanden. Till skillnad från andra jobbtransaktioner utförs denna inte på neutral mark. Det är bestickande.

Men hon har fel. Dagens hemstädare är inte anställda av familjerna som 40-talets hembiträden. De är anställda av företag som bygger varumärken på kvalitet, trygghet och självförtroende. Den patriarkala arbetsrelation som Lena Andersson beskriver existerar alltså inte. Åtminstone inte bland de vars tjänster köps med hjälp av RUT-avdragets maximalt 50.000 kronor. Tvärtom har hemstädarna arbetsgivare som har ett starkt intresse att bygga en god relation med sina medarbetare för att säkra ett gott arbetsresultat. Troligen är detta intresse av motiverad personal betydligt större än i både äldreomsorgen och kontorsstädningen där köparnas krav sällan är lika höga.

Därtill kommer att hemstädning utvecklas mot en alltmer standardiserad tjänst som ställer krav också på köparna. T.ex. är det ofta ett villkor att hemmet ska vara förstädat så att oredan inte hindrar städarna att avlägsna smuts och damm.

Dessutom sker nästan all hemstädning när köparna befinner sig på arbetet. Med andra ord träffas städare och köparna nästan aldrig. Och då är det för mig en gåta var den maktutövning som Lena Andersson beskriver kan utföras.

Slutligen är värderingarna i dagens samhälle idag helt annorlunda. Den medelklass som är de vanligaste köparna av tjänsterna ser sig inte som några övermänniskor. Oftast har de dåligt samvete för att de inte hinner med livspusslet på egen hand. Och lika ofta känner de en skamsen tacksamhet mot de professionella städare som mot anständigt betalt hjälper dem.

Den fråga man vill bolla tillbaka till Lena och hennes kamrater i vänsterblocket är: Tror du att de som arbetar med hushållsnära tjänster har den starkaste ställningen om de anställs svart eller vitt - med hjälp av RUT-avdraget?

Intressant? Andra bloggar om hushållsnära tjänster, RUT-avdraget, RUT, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Thomas Östros, centerpartiet, Maud Olofsson, rödgröna, val 2010, hushållsnära, Lena Andersson (Signerat Kjellberg, Kulturbloggen, Helen Törnqvist)

Vad var det jag sa; Nu börjar om(s)vängningen

Som jag skrev igår är det inte troligt att Mona Sahlin fortsätter motståndet mot de hushållsnära tjänsterna Sedan Almegas rapport visar att de blivit en succé. I morgonens Rapport meddelas att (s) är splittrade och att ordföranden i Stockho0lms läns partidistrikt vill ha kvar hushållsnära tjänster.

Att partiledningen ännu uppges stå bakom Östros-linjen - dock utan att framträda i TV - är bara för att inte sälja ut en ståndpunkt som blir en lämplig eftergift till (mp) i de rödgröna förhandlingarna. En nyckelmening är att Thomas Östros redan igår sade att frågan naturligtvis ska diskuteras med de andra rödgröna partierna.

En annan stormsvala är förstås att den tyngste s-bloggaren Peter Andersson uttalar sig försiktigt positivt. Det bör dock noteras att Maud Olofsson och de andra allianspartierna hela tiden har argumenterat utifrån det familje- och äldreperspektiv som Peter Andersson efterlyser. Det är inte något som Peter Andersson, TCO eller Mikael Damberg har uppfunnit. Men självklart är det ett framsteg om de överger den demonbild de själva har målat upp av RUT-avdraget och Allianspartiernas intentioner.

Ett varningens finger är dock att Mikaela Valtersson (mp) enbart motiverar miljöpartiets stöd för hushållsnära tjänster med att de inte vill ta bort något som ger jobb. I ett annat arbetsmarknadsläge kan alltså deras bedömning förändras. Och Mikael Damberg flaggar för ett förändrat system med lägre tak - dvs. att man inte får köpa så mycket tjänster som idag.

Det bör tilläggas att det inte är helt enkelt för Mona Sahlin att svänga partiet efter det högljudda dogmatiska motstånd man så länge presterat mot "pigavdraget". Det finns förvisso de socialdemokrater som tar partiets socialistiska principer på allvar och nu protesterar mot tendenserna till upplösning i motståndet. Så exempelvis Ola Möller, Bengt Silfverstrand och HBT-sossen. Det skulle vara intressant att läsa fler socialdemokratiska bloggares dagsuppfattning i frågan. Jag tror nämligen att dessa dagsuppfattningar kan komma att bli väldigt flytande över tid...

En viktig uppgift för Maud Olofsson och Alliansen i debatten fram till valet är därför att kräva tydlighet om hur det rödgröna förslaget till hushållsnära tjänster kommer att se ut. Mikaelas principlöshet och Mikaels detaljer kan kväva reformens potential trots att de rödgröna formellt sett byter fot i frågan.

Media: SVT om splittring i socialdemokratin, SVT om oppositionen och hushållsnära tjänster, DN, Aftonbladet Debatt, Svd, SR Ekot, VK, UNT

Bloggar: Robert Noord, Åsa Westlund, Magnus Andersson, Kent Persson, Mark Klamberg, Seved Monke, Hållplats Hådén, Thomas Böhlmark, Linnea Darell, Rasmus,Intressant?

Intressant? Andra bloggar om hushållsnära tjänster, RUT-avdraget, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Thomas Östros, centerpartiet, Maud Olofsson, rödgröna, val 2010, Mikael Damberg, Valtersson, hushållsnära

Nu tystnar nog sossarnas motstånd mot RUT.

Under helgen rapporteras att de rödgröna är oeniga om framtiden för avdraget om hushållsnära tjänster. Mikaela Valtersson (mp) säger att miljöpartiet "vill inte göra något som leder till färre jobb". 11.400 personer har fått jobb varav en majoritet kommer från arbetslöshet. Dessutom rapporteras om att RUT-avdraget snart är en ren vinstaffär också för statskassan.

Min gissning är att regeringen snart är en valfråga fattigare för motståndet mot RUT kommer nu att falla ihop. För Mona Sahlin är det viktigaste att vinna valet - inte att hävda sitt ideologiska motstånd mot hushållsnära tjänster. Frågan blir en lämplig eftergift till (mp) i förhandlingarna om en gemensam politik. Särskilt lämplig eftersom Monas valstrateger främst är rädda för att reta upp medelklassen.

Efter Almegas rapport skulle de säkert låtit frågan falla i glömska även om de inte varit beroende av (mp):s stöd. Det blir lite genant för Thomas Östros (s) som naturligtvis tuggade på som vanligt i gårdagens rapport, troligen helt omedveten om vad högre makter och flexiblare strateger kan tänkas slå råd om.

Maud Olofsson, initiativtagare till reformen, får svårt att få konfliktyta mot de rödgröna i just denna fråga. Men hon får den stora tillfredsställelsen att ha haft rätt från början och att ha dragit ett strå till stacken för rimliga livspussel för yrkesarbetande och bättre service för äldre som inte passerar hemtjänstens nålsöga.

Jag vågar slå vad om ett ex av vår bok "Med frihet följer ära - tio texter för ett liberalt värderingsskifte" att det här var sista gången vi fick höra Östros kräva att RUT-avdraget ska avskaffas, åtminstone innan valet. Någon som sätter emot?

Media: SVT om oppositionen och hushållsnära tjänster, DN, Aftonbladet Debatt, Svd, SR Ekot

Bloggar: Magnus Andersson, Kent Persson, Mark Klamberg, Seved Monke, Hållplats Hådén, Thomas Böhlmark, Linnea Darell, Rasmus,

Intressant? Andra bloggar om hushållsnära tjänster, RUT-avdraget, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Thomas Östros, centerpartiet, Maud Olofsson, rödgröna, vänsterpartiet, val 2010, socialism

Kan Norges villkor hindra Maud sälja SAS?

Regeringen har begärt tillstånd av Riksdagen att vid lämplig tidpunkt sälja SAS (SVT). Det är utmärkt, Maud Olofsson. SAS finns på en helt konkurrensutsatt och synnerligen svår marknad. Det finns inget skäl att skattebetalarnas pengar ska gå till att subventionera ett flygbolag med tvivelaktiga möjligheter att bli långsiktigt bärkraftigt.

Norges och Danmarks (DI) regeringar öppnar också för en försäljning. Norge dock med de oroväckande förbehållen att företaget först ska bli lönsamt igen, att priset blir bra och att de anställdas behov "vidareförs" på ett bra sätt (DI). Chansen för bolaget att bli lönsamt kan väl inte anses självklar och kan vara beroende av nya sammanslagningar eller ägare.

Det starkaste skälet att sälja SAS är att det drar skattebetalarnas pengar utan att ge något mervärde. Till skillnad från SAAB och Volvo har inte bolaget något starkt samband med underleveranter i de skandinaviska länderna. Medarbetarnas bästa långsiktiga intresse måste rimligen vara att bolaget snarast frigörs från det statliga ägandets tvångströja och kan köpas upp av någon aktör som har tillräcklig storlek för att vara långsiktigt bärkraftigt.

Förhoppningsvis är norske socialdemokratiske näringsministern Trond Giskes förbehåll delvis ett spel för galleriet men man vet aldrig. Björn Rosenbergs epitet "den sista sovjetstaten" är ju inte helt gripet ur luften.

I värsta fall kan den norska vänsterregeringen blockera Maud Olofssons ambition att skydda de svenska skattebetalarnas pengar. Och kanske också bli ett förebud om vad som väntar Sverige om de rödgröna vinner valet i höst. För även om Mona Sahlin nog är mer reformvänlig än Jens Stoltenbergs Arbeiderparti så har han ett reformerat vänsterparti i sin regering medan Mona kanske kommer att ha en näringsminister som heter Lars Ohly.

* * *

Märkligt nog har bara Ring Broman och Anna König Jerlemyr bloggat om detta. Anna-Lena Hansson proklamerar det också i stora bokstäver på sin blogg - dock utan egen kommentar. Kanske vill hon antyda "privatiseringsiver" men är samtidigt så upprymd över regeringens vishet att hon inte näns kritisera... Mot bakgrund av tidigare kritik/krypskytte mot regeringen samt bloggdebatt kring frågan finner jag detta lite märkligt...

Per Ankersjö, Richard Nordin och Mats Reimbertsson har skrivit om SAS sedan dess.


Intressant? Andra bloggar om SAS, centerpartiet, Maud Olofsson, Trond Giske, Arbeiderpartiet, Norge, Lars Ohly, Mona Sahlin, socialdemokraterna, rödgröna, vänsterpartiet, val 2010, statligt ägande, socialism

Ingen försvarar Ryssland, Åsa Linderborg, men vad försvarar du?

Åsa Linderborg och Björn Elmbrant är båda dagsaktuella för två märkliga krönikor om Berlinmurens fall. Ingen av dem kan låta bli att klia på vänsterns ärr från 1989.

Åsa Linderborg pekar på att några av de ungerska reformkommunisterna från 1989 idag är mångmiljonärer, att den ryska genomsnittsåldern sjunker på grund av "den nyliberala chockterapin" och att östtyskarna återförenats med västtyskarna till priset av förlorad social trygghet och minskad jämlikhet mellan könen. "Hela Östeuropa är en exempelsamling på förlorade illusioner."

Visst finns det förlorade illusioner och det är väl just signifikant för verkligheten. Det finns inget Utopia och det öppna liberala samhällets förespråkare har aldrig påstått det. Det är egentligen självklart att glädjeruset från en aldrig så fredlig revolution aldrig kan bestå när friheten blivit vardag.

Det som är stötande är dock att Åsa Linderborg så konsekvent blandar äpplen och päron och försöker göra marknadsekonomin och den liberala demokratin ansvarig för alla missförhållanden i öst. Det är stor skillnad på de demokratiska stater i centraleuropa och Baltikum, som tidigare var lydstater till den sovjetiska ockupationsmakten, och Sovjetunionens ryska arvtagare i Ryssland, Ukraina och Vitryssland.

Att beskriva tillståndet 2009 i Ungern, Östtyskland eller Baltikum som likvärdigt eller jämförbart med läget innan 1989 är lyckligtvis inte bara anstötligt, det är också en hopplös uppgift. Den blir bara möjlig - men fortfarande mycket svår - genom att kasta ner dessa demokratiska marknadsekonomiska länder i samma korg som Ryssland och sedan skaka om ordentligt.

Reformerna och demokratiseringen av Ryssland fungerade aldrig väl. Privatiseringarna av de statliga tillgångarna vansköttes på ett sådant sätt att tidigare kommunistiska byråkrater och maffialedare kunde berika sig själva. Det var varken nyliberalt eller en chockterapi, det var ren korruption. Samtidigt genomfördes inte trovärdiga reformer av rättssystem och maktstrukturer. De demokratiska valen i Ryssland har aldrig givit en tydlig majoritet åt partier som fullt ut omfattar demokratins och det öppna samhällets ideal.

Ryssland är inget öppet samhälle och ingen liberal marknadsekonomi. Liberala och borgerliga företrädare har inget behov av att försvara hur detta land fungerar idag. Tvärtom har vi all anledning att arbeta för ytterligare reformer.

Det intressanta är att Åsa Linderborg har ett behov av att jämföra dagsläget med det som fanns innan 1989 och 1991. Hon söker fortfarande argumenten för att hon på något vis ändå hade rätt före 1989. Och trots att hon säger sig söka en ny vänster visar hon ingen vilja att lära sig något av de fel den gamla vänstern begått.

Varför kan inte Åsa Linderborg bara konstatera att det var bra att muren föll och att kommunisterna hade förskräckligt fel om Europa före 1989. Det skulle säkert också underlätta i sökandet efter en ny vänster. Och det finns många mycket bättre dagar för Åsa Linderborg att försöka vinna debatten över liberalismen än årsdagen av Berlinmurens fall. Och som det nu är måste man fråga sig om Åsa Linderborg - trots alla dimridåer - inte försvarar Berlinmuren.

Ingerö har skrivit bra om Elmbrants artikel. Synd på Elmbrant, han kan bättre än så här.

Intressant? Fler bloggar om kommunism, berlin, berlinmuren, åsa linderborg, björn elmbrant, socialism, vänster, liberalism, Sovjetunionen, Ryssland, Tyskland, Baltikum