Regeringens extrapengar till infrastrukturen räcker inte

Igår presenterade infrastrukturministern, min tidigare kollega, Catharina Elmsäter-Swärd regeringens extrapengar till järnvägar och vägar. Fem nya miljarder läggs till tidigare satsningar. Glädjande är att tyngdpunkten, 3,6 miljarder, läggs på järnvägar. Det är bra att nya pengar kommer, men ytterligare extrasatsningar och förslag måste följa om Stockholmsregionens klimat- och trafikutmaningar ska kunna mötas.

Inom 5 miljarderspaketet ryms några viktiga satsningar i Stockholmsregionen, bl a görs två spår om för trafik vid Stockholms central för bättre infart och nya ställverk som minskar rikser för signalfel. Men det är bara en bråkdel av de nödvändiga satsningar som Alliansen i Stockholms läns landsting skrev till regeringen om våren 2011. Där nämndes särskilt att anslutningar till Citybanan måste byggas tidigare, något som är viktigt för att satsningen på Citybanan ska ge full effekt för våra pendeltågsresenärer. I det sammanhanget är sträckan Tomteboda-Kallhäll viktigast. Där nämndes också utbyggnad av t-banans blå linje till Nacka i sydost och Barkarby i nordväst.

Elmsäter-Svärd hänvisar till att mer pengar och fler förslag kan komma när spårkapacitetsutredningen blir klar. Det är bra. Stockholmsregionen behöver ett större tilläggspaket om vi inte ska få ökade problem med ökad biltrafik, minskad framkomlighet och ökad klimatpåverkan. Centerpartiet bidrar gärna med konstruktiva förslag till hur många fler nödvändiga extramiljarder kan mötas av medfinansiering från regionen. Nämligen genom höjda, smartare trängselskatter.

Annie - primus inter pares

Centerpartiet har nu inlett en unik process för att välja partiledare. Det står mellan tre kandidater som alla har förutsättningar att bli bra partiledare.

Anders W Jonsson är en av de mest energiska personer jag träffat på i politiken. Denne högintelligenta person ångar av politiskt engagemang och visade en arbetskapacitet som måste vara unik under sitt jobb i statsrådsberedningen 2006-2010, då han utöver de vanliga arbetsuppgifterna höll tät mailkontakt med landstings- och kommunpolitiker för att förankra och analysera. Därtill lär han ha fortsatt att jobba helger på Gävle lasarett.

Anna-Karin Hatt känner jag som min tidigare chef på riksdagskansliet - en utmärkt sådan. Som minister har hon nästan osannolik koppling till mina uppdrag inom landstinget (regionutveckling) och i SKL (IT o e-samhället) och hon har definitivt fått upp sina frågor på agendan med sitt starka driv och sina smarta, delaktighetsskapande processer. Jag är som centerpartist stolt över henne och de positiva omdömen hon ständigt får.

Ändå är min slutsats efter moget övervägande att Annie Johansson är den bästa kandidaten till partiledare. Av tre skäl:

För det första är hon en unikt kapacitetsstark politiker som täcker både partiledarskapets intellektuella, karismatiska och ledarskapsmässiga krav. Hon är redan bäst TROTS att hennes unga ålder mänskligt att döma innebär att hon inte är färdigutvecklad.

För det andra för att hon har en djup och nyansrik förståelse för Centerpartiets idépolitiska karaktär och potential. Hennes frihetliga idealism och humanism kombineras med engagemang för miljön och de lokalsamhällen som är de fria individernas nödvändiga sociala fundament.

För det tredje att hennes person och politiska linje förkroppsligar den nödvändiga syntesen mellan "gamla" och "nya" centerpartiet. Och hon har den intellektuella och karismatiska kapaciteten att använda dessa förutsättningar för att få ihop det som hitintills för ofta spretar.

Jag kommer därför att stödja Annie fullt ut även om jag gör det med ett stygn av dåligt samvete mot de andra två kandidaterna som jag uppskattar så starkt och tycker om så mycket. Min förhoppning är att de får möjlighet att fylla andra viktiga uppgifter för Centerpartiet och politiken, t.ex i partiets presidium eller i regeringen. Annie, Anders och Anna-Karin är ett tecken på att Centerpartiet har en mycket ljusare framtid än opinionsmätningarna och proffstyckarna ger bilden av. Men Centerpartiets utmaningar är samtidigt så komplexa att plikten mot partiet i mina ögon kräver ett tydligt ställningstagande för den bästa av de bästa.

Läs mig och tio andra centerpartister i kommun, landsting och riksdag på DN debatt.

Läs också Aftonbladet där åtta centertoppar stödjer Annie.

DN stödjer Centerpartiet om trängselskatten

I dagens ledare skriver DN om behovet av höjda trängselskatter och kopplar det till en regional medfinansiering av utbyggd kollektivtrafik och t-bana i Stockholmsregionen. DN:s ledarsida har nu nått fram till Centerpartiets analys av hur Stockholms trafikproblem bör lösas. Det är glädjande och ökar sannolikheten för att vi kommer att få igenom vår linje.

Intressant nog antyder också Anna Gustafsson något liknande i sin krönika över landstingsalliansens omsvängning i t-banefrågan.

Gustafssons krönika beskriver det som väldigt osäkert om alliansutspelet verkligen kommer att leda till utbyggd t-bana. I en mening har hon rätt. Finansieringsfrågan är ju långtifrån löst. Samtidigt blir det svårt för infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Swärd att backa sedan hon låtit Wennerholm hänvisa till att regeringen sannolikt kommer att tillskjuta ytterligare medel.

Att hela Alliansen nu står bakom en agenda om tidigarelagd t-baneutbyggnad betyder att förväntningar skapas som i sig kommer att driva utvecklingen i den riktning Centerpartiet vill. Att backa kommer att leda till en synnerligen svår debatt.

Som Anna Gustafsson påpekar blir det dock svårt att komma undan regional medfinansiering om inte regeringen ska öppna för en vild huggsexa från hela landet. Och pengar till regional medfinansiering kan nästan bara komma från höjd trängselskatt. Så ja, Anna, Jag är väldigt nöjd och ser fram mot en spännande utveckling som kan leda till att Centerpartiets vision för Stockholmsregionens trafik- och miljöpolitik kan bli verklighet.

Slutligen: argumenten för höjda trängselskatten är:

- minskar trängsel och ger bättre samhällsekonomisk effektivitet i biltrafiken.

- ökar kollektivtrafikens relativa konkurrenskraft och bidrar därmed till minskad miljöpåverkan.

- ger intäkter som kan användas som medfinansiering för att bygga ut miljövänlig infrastruktur.

ps. En del andra har bloggat om ledarartikeln, bl a min vän i landstinget folkpartiets kommunalråd i Solna Anders Ekegren som bloggar under rubriken "DN delar vår syn på kollektivtrafiken". Min fråga till Anders är: Innebär detta att (fp) säger ja till högre och smartare trängselskatter? Det vore ett mycket glädjande besked.

Andra som bloggat är Karl Henriksson (kd) som också sitter i landstingsfullmäktige idag, Caroline Szyber (kd), Wennerholm och Filipsson.

En budget för världens bästa miljöarbete

Idag presenterade jag och mina gruppledarkollegor i Alliansen den sjätte alliansbudgeten för Stockholms läns landsting.

På mina ansvarsområden finns några nyheter:

Sänkt taxa för skärgårdstrafiken under höst och vår för att bidra till en förlängd turistsäsong. Fler Stockholmare, och andra besökare, borde upptäcka Utö en solig aprildag eller en vacker oktoberdag på Nämdö. Fler besökare ger fler företag och jobb.

En regional miljöstrategi för Stockholmsregionens vatten. Landstinget har kommit långt med att minska utsläpp av läkemedel och kemikalier men de flesta utsläppen sker inte från sjukhus och vårdmottagningar. Därför behövs en bättre samordning med kommunerna, såväl i äldreomsorgen som i VA-hanteringen.

Insamling av matavfall till biogas. Stockholmsregionen ligger långt efter Syd- och Västsverige när det gäller att ta tillvara potentialen att tillverka biogas av avfall. Det beror delvis på att gas inte historiskt använts lika mycket i vår region, men också på ett svagare regionalt samarbete. Landstinget leder arbetet med den regionala klimat- och energistrategin där utveckling av länets potential till biogasproduktion är en viktig del. Då ska landstingets egna verksamheter också bidra konkret med sitt avfall.

I övrigt är jag stolt över en budget med fortsatt fokus på människors entreprenörskap både i vården, i kulturen och i skärgården. Det viktiga arbetet med att effektivisera vården och få bästa möjliga valuta för skattepengarna fortsätter. Investeringarna i ny kollektivtrafik är också av stor betydelse för Centerpartiet och ett viktigt bidrag till en hållbar regional miljö i en region som växer med nästan 40.000 personer om året.

Tillbaka på banan

Det har verkligen varit få, för att inte säga obefintligt med uppdateringar här sedan valet. Orsaken är att vi har sedan valdagen suttit och förhandlat fram en politisk organisation, en Alliansplattform för 2010-2014 och en budget för 2011.

Dessa tre digra arbeten som har tagit min egen och centerpartiets tjänstemäns uppmärksamhet, varför bloggandet har gått på sparlåga. Men i förra veckan blev budget och vår nya organisation klar, och vi kan återgå till det politiska dagsverket.

Radio Stockholm rapporterar från vår pressträff om plattformen, och TV4 Stockholm och DN från presentationen av våra ny-gamla landstingsråd från förra måndagen. Tidningen Skärgården skriver också om min nya roll i skärgårdsfrågorna.

En av nyheterna för mandatperioden är att jag kommer att leda en ny rotel, Miljö- och skärgårdsroteln, vilket känns mycket spännande och lovande. Tidigare sorterade vare sig miljö- eller skärgårdspolitiken under en egen rotel, vilket innebar att frågorna ibland ramlade mellan stolarna.

Men med vår nya organisation och en renodlad (C)-rotel får vi ett större tryck i frågorna.

Landstingets politiska ledning - i detta fall i form av mig själv och Centerpartiets förtroendevalda - kommer dessutom att ha ett tydligare mandat att leda och organisera landstingets regionala miljöfrågor och ett bredare ansvar än tidigare för skärgårdsfrågorna. Ett huvudmål på miljöområdet under mandatperioden är att leda arbetet med att halvera regionens koldioxidutsläpp (från basåret 1990) till 2015.

Vi kommer även att påbörja arbetet med ett nytt miljöprogram för landstinget som ska börja gälla 2012, där mål kring stora som små miljöfrågor ska sättas upp ända fram till 2016.

Slutligen vill jag hälsa mina nya rådskollegor Torbjörn, Charlotte och Anna välkomna. Alla är "veteraner" i huset, men nya som landstingsråd för Moderaterna respektive Folkpartiet.

Dags att byta parti, Ilija Batljan?

Sista landstingsfullmäktige innan valet är mer intressant än man kunde tro. Under förmiddagens debatt om delårsbokslutet demonstrerades stämningsläget i valrörelsen nästan övertydligt. Vi majoritetsföreträdare kunde stolta berätta om ett framgångsrikt halvår och en framgångsrik mandatperiod. Budgeten går mot 1,2 miljarder i överskott. Andelen nöjda patienter fortsätter att öka. Tillgängligheten förbättras. Köerna minskar.

Oppositionen gjorde ett hederligt försök att få igång ett anfall under ledning av oppositionslandstingsråd Dag Larsson (s). Och man tragglade på sin vanliga gamla kritik av vårdval och vårdföretagare.

Men anfallet tappade tempo när vi påpekar att antalet patienter som väntat mer än 90 dagar minskat med tre fjärdedelar. Och just den medicin som bidragit mest till att korta köerna - valfrihet för patienterna, etableringsfrihet för vårdföretagare, möjligheten att också tjäna pengar på att utveckla vården - är ju det som socialdemokraterna hela tiden kritiserat och velat kringskära.

Ett annat problem för oppositionens modlösa troppar var att generalen inte var på plats. Ilija Batljan kom in och anmälde sig på morgonen men åkte sedan ut på valrörelseaktiviteter. Generalens frånvaro blev också en illustration av oppositionens håglöshet.

Hur som helst harvade vi på med ganska gott humör. Tills i debattens sista kvart Ilija Batljan smög in och begärde ordet. I ett stapplande inlägg levererades en slags hyllning till valfriheten och en försäkran om att socialdemokraterna vill ha mer samförstånd i politiken. Inte ett ord av instämmande i den kritik som Dag Larsson (s), Håkan Jörnehed (v) och andra oppositionsföreträdare ägnat två timmars möda att försöka upprätthålla.

Jag gillar Ilija Batljans inställning och mycket av hans politiska iaktagelser. Han menar nog allvar med att han vill ha en mer fruktbar och förtroendefull dialog mellan opposition och majoritet för landstingets bästa.

Men aldrig någonsin har en ledare så brutalt sågat av sina partikamrater och oppositionskamraters idoga oppositionsarbete som genom detta staplande anförande, helt utan kontakt med den debatt vi hade haft i två timmar. Jag kan inte tänka mig annat än att ilskan sjuder både bland (mp)-, (v)- och många (s)-politiker. För lyssnarna ställs frågan på sin spets: Vilken politik representerar socialdemokraterna? I synen både på vårdval och vårdföretagande levererar Ilija Batljan en helt annan bild än sina partikamrater. Men vilket bud gäller när det kommer till kritan? Bestämmer Batljan eller Larsson? Och vad säger vänsterpartiet?

Jag håller hundra gånger mer på Batljan än på hans sympatiske men vänstervridna partikollega Dag Larsson. Men jag undrar vad han har för förutsättningar att verkligen leda sitt parti och och sin rödgröna allians. Han verkar nästan helt ensam om sin politiska linje.

Det bästa för alla vore nog att Batljan tog konsekvenserna av att han håller mer med alliansen än sina egna partikamrater och rödgröna partners. Han skulle passa in utmärkt i Centerpartiet eller bland Catharina Elmsäter-Swärds moderna moderater. Han skulle nog kunna få ett utmärkt och intelligent samtalsstöd från min nye partikamrat Greger Hatt.

Sluta spela in SD i Riksdagen, Mona!

Jag gläds åt finfina allianssiffror i SIFO:n och särskilt att Centerpartiet har den bästa siffran sedan oktober 2008 - 6,7 procent. Men Monas katastrofsiffror på 28-procent gör mig också lite orolig av skäl som nedan ska förklaras.

Opinionsläget är katastrofalt för socialdemokraterna och de rödgröna. Valaffischerna säger "Vi kan inte vänta" och sannerligen lär inte Mona få en chans till om hon tappar 7-8 procent i valet. Det är alltså inte konstigt att hon och s-ledningen är desperat.

Detta är dock bra nyheter för Sverigedemokraterna. Mona Sahlin har tidigare visat en sor förmåga att prata upp Sverigedemokraternas opinionssiffror genom spekulationer och utspel om hur regeringsfrågan ska hanteras om SD kommer in i riksdagen och inget block får egen majoritet.

Första gången var sommaren och hösten 2009. Sedan Mona börjat varna för Sverigedemokraterna ökade de från ca 3,5 procent i poll of polls sommaren 2009 till närmare 5,5 procent i december.

Lyckligtvis har SD krympt under våren 2010 när de flesta tröttnade på att spekulera och samtidigt kunde notera att alla partier var inställda på att hålla SD utanför inflytande.

SD växer nämligen när de får mycket uppmärksamhet och när den politiska debatten fokuserar på spel. Och SD krymper lika påtagligt när två tydliga regeringsalternativ står mot varandra. Valforskarna förklarar det med att även främlingsfientliga väljare tycker att frågor som sjukförsäkringens framtid, a-kassan och sjukvården är viktiga.

I en av kvällstidningarna kunde man redan i veckan läsa att Mona tänker använda sig av Sverigedemokraterna som strategi för att vinna valet. Men det som omtalades i artikeln var bara det självklara och legitima - att uppmana sofflockets väljare i förorterna att gå till valurnorna för att hålla SD borta. Men även det kan ge Sverigedemokraterna luft under vingarna och riskerar att minska intresset för de blockskiljande frågorna.

Värre är det om Mona Sahlin återigen börjar babbla om regeringsfrågan för att försöka kasta den heta SD-bollen i allianspartiernas knä. Tyvärr verkar det som hon tänker göra det av dagens DN (papperstidningen) att döma. Mona Sahlin förklarar att hon tänker "kräva" stöd av Centerpartiet och Folkpartiet om den alltmer hypotetiska situationen skulle uppkomma att de rödgröna blir större än Alliansen men SD kommer in i riksdagen.

Inget sägs om den mycket troligare möjligheten - att Alliansen blir störst men inte får egen majoritet. Men det är inte så konstigt.

Jag kan inte kväva misstanken att utspelet från Mona handlar något annat än hur svåra parlamentariska lägen ska hanteras. Tyvärr tror jag det är ett försök att framstå som en tydligare motståndare till SD än Allianspartierna. Priset kan bli att SD - som för närvarande inte verkar komma in i riksdagen - och vars chanser påverkas försumbart om valdeltagandet blir 82 eller 85 procent - får den uppmärksamhet som kan krävas för att passera riksdagsspärren.

Alliansen gör rätt i att inte ta den här bollen. Sverigedemokraternas verkliga fiender lämnar de parlamentariska frågorna till efter valet. Alla allianspartier har sagt det som behöver sägas - dvs att man inte kommer att göra sig beroende av SD. Om Mona vill prata spel så bör Alliansen fortsätta att prata politik.

Och om någon journalist till äventyrs inte har tröttnat på denna hypotetiska vem-tar-vem-lek, betänk ert ansvar om ni åter gör detta till en viktig fråga två veckor innan valet.

Vem är det som inte vill prata miljö? Jag bara frågar.

Mona Sahlin och Maria Wetterstrand hävdar att Allianspartierna inte vill prata miljö. Detta eftersom det enligt Mona och Maria skulle gynna de rödgröna. Andreas Carlgren avfärdar kritiken med berättigad indignation. Detta enligt Expressen.

Jag instämmer med Carlgren. Centerpartiet driver klimat- och miljöfrågorna hårt i valrörelsen. Det är därför att vi är övertygade om att väljarna uppskattar resultaten från fyra år med (c) vid miljömakten. En grön energiöverenskommelse, en kraftig miljöbilssatsning, en nystart för miljövänlig infrastruktur, historiskt stora avsättningar av naturmark. På alla punkter mångdubbelt bättre resultat än Persson-regeringarna lyckades åstadkomma.

Bilden är f ö likadan i Stockholms läns landsting. För första gången på länge byggs nya spårvägar. Miljöbussarna ökar mer än dubbelt så snabbt som när Raymond Wigg var med och styrde. Vi lanserar "gröna" ambulanser och klimatanpassar förlossningsvården. Och resten av Sverige följer efter.

Jag förnekar inte att miljöpartiet också pratar miljö - ibland. Ofta gammal skåpmat blandat med storvulna paroller. Ofta utan större konkretion. Men för all del. Där vill man nog prata miljö. Men att Mona Sahlin och socialdemokraterna skulle demonstrera något större intresse av en stor miljödebatt har sannerligen inte visats i handling. Tvärtom tyder det mesta på att Mona Sahlin skulle gå av på mitten om t.ex. klimat- och energipolitiken kom tydligare i fokus.

Det var också en mycket dålig dag för de rödgröna att kritisera Alliansen. För idag enades Allianspartierna om Centerpartiets förslag om en supermiljöbilspremie för att stimulera fram elbilarna. Och i ABC:s morgonsändningar Syntes Andreas Carlgren och lilla miljölandstingsrådet Andersson på Kungsholmen lansera ett nytt centerförslag om "guldkort" till elbilar i Stockholmsregionen med bl. a. gratis trängselskatt.

Vi i Centerpartiet är inte rädda att ta miljödebatter var och när miljöpartister eller socialdemokrater är beredda att ställa upp. Men det mesta tyder på att Mona Sahlin får gömma sig bakom Maria Wetterstrands kjolar om hon pressas på vad socialdemokraterna hvilja med miljön. Sen må dessa vara korta eller långa.

Intressant? Fler bloggar om Andreas Carlgren, miljö, klimat, Centerpartiet, alliansen, rödgröna, miljöpartiet, socialdemokraterna, Mona Sahlin, maria wetterstrand, elbil, trängselskatt, miljöbilspremie

Bra borgerligt förslag från socialdemokraterna

Min socialdemokratiske kollega Ilija Batljan fortsätter att komma ut som alliansvän. Idag tycker han på DN-debatt att SL ska bli en arena för kommersiell samhällsservice - tvätt och hämtning av matkassar, dagis i nära lägen och bra tillgång till internet (AB, Expressen).

Det är jättebra. Det är i linje både med alliansens politik i landstinget för att använda SL:s ytor bättre och med intentionerna i regeringen att utveckla tjänstesektorn för att skapa jobb och underlätta människors vardagspussel. Socialdemokraterna tar också strid mot Miljöpartiet och Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting som är kritiska till "kommersialisering" av det "offentliga rummet" som t-banenedgångarnas nedklottrade betongväggar anses representera.

Man kan visserligen invända mot Ilijas förädiska retorik där han skriver:

"Där de borgerliga vill subventionera vissa hemtjänster för dem som har råd vill
vi ha vardagstjänster både för dem som dricker latte och för dem som
serverar latte".

Även Ilijas "vardagstjänster" kostar pengar och han föreslår - lyckligtvis - inte att kommunen ska driva matbutiker och tvätterier till politiskt beslutade maxtaxor.

Den som vill hämta färdigpackade matkassar, använda sig av en "butler" och lämnar och hämtar sin tvätt kommer att behöva betala lika mycket för dessa tjänster som den som beställer nån timma RUT-tjänster i veckan. Den som inte har råd med RUT kommer ännu mindre att ha råd med Ilijas "butler".

Nu är detta inte förvånande. Alla vet att socialdemokraterna i Stockholms län egentligen ville ha RUT men blev överkörda av Mona Sahlin. Därför försöker de smyga sig runt debatten genom att hitta andra lösningar för att främja tjänstemarknaden. Det är i grunden bra.

Men tyvärr för Ilija Batljan vill väljarna både ha samhällsservice i SL och RUT-avdrag. Och det finns ett alternativ som aktivt arbetar för att utveckla båda: Alliansen.

Annie Johansson (c) och Catharina Elmsäter Svärd (m) påtalar det motsägelsefulla i att vara för butlers men mot RUT-tjänster. Peter Andersson (s) gör reklam för förslaget och Johan Hedin tror inte att butler-företag kan få lönsamhet med de höga skatterna på tjänster som (s) försvarar. Erik Laakso vänder på den socialdemokratiska kritiken av RUT och frågar vem som går butlerns ärenden. Min kära kollega och meningsmotståndare i Vänsterpartiet Birgitta Sevefjord visar måttlig entusiasm.

SvD:s ledarblogg har uppenbarligen fastnat i socialdemokraternas avsiktliga tvetydighet och uppfattar det som att de "kollektiva" tjänsterna också ska erbjudas av SL - en fullständigt hårresande tanke av östtyskt snitt. Fast fasen vet, efter förhandling med vänsterpartisterna kanske det är det som kommer ut i slutändan...

Andra bloggar: Brännberg, Magnus i Stockholm, Johan Ingerö på Aftonbladets tyckarblogg, ETR, Mary, Helen, Anders W, Mattias Svensson, Adam Cwejman, Germund Andersson, Annika, Krister och förstås Per Ankersjö. Och Hanna Wagenius och Magnus Andersson sågar s-förslaget på Newsmill.

ps. För övrigt fanns ett butlerföretag på Uppsala station för några år sedan men jag tror de har fått lägga ned i brist på kunder. DS.

Farsartat utspel från S om Vårdvalet

Igår publicerades rapporten om den oberoende granskning av Vårdval Stockholm som Karolinska Institutets folkhälsoakademi utfört. Akademin har undersökt effekterna av Vårdvalet under drygt två år på uppdrag av Stockholms läns landsting. Rapporten visar bland annat följande:

• Läkarbesöken har ökat, främst i socioekonomiskt svaga områden.


• Läkarbesöken bland så kallade vårdtunga patienter har ökat mer än för genomsnittet av befolkningen. Det handlar bland annat om patienter med diabetes eller patienter som haft stroke.


• Kostnadsökningarna efter införandet av vårdvalet har varit marginella, trots att antalet läkarbesök ökat med 20 procent. Stockholmarna får alltså mer sjukvård för sina skattepengar.


• Den ökade tillgängligheten har tillfallit alla grupper, både yngre och äldre upplever att det är lättare att komma i kontakt med en doktor och att det är lättare att få tid på en vårdcentral.


• Antibiotikaförskrivningen har minskat

Utvärderingen visar att Vårdvalet uppnått just de positiva resultat som vi i Alliansen föresatte oss när vi sjösatte reformen 2008. Särskilt glädjande är det att KI:s rapport för andra året i rad uppvisar ett ökat vårdutnyttjande i socioekonomiskt utsatta områden. Det visar att vi är på rätt väg mot att skapa en mer jämlik, rättvis och tillgänglig vård för patienterna.

Jag och mina Allianskollegor skriver om detta på DN debatt idag. Samtidigt gick Socialdemokraterna ut och målade upp en helt annan bild från rapporten. "Vårdval Stockholm leder till ökade klyftor", lydde rubriken i ett pressmeddelande från Ilija Batljan.

Man undrar om det är rätt rapport som det socialdemokratiska kansliet fått tag på. Sossarnas förmåga att tvångsmässigt hålla fast vid sin uppenbart ogrundade svartmålning av Vårdvalet är nämligen häpnadsväckande.

KI:s rapport visar tydligt att läkarbesöken har ökat mest i utsatta områden och att det framför allt är de vårdtunga patienternas besök som ökat mest. Det är ett starkt trendbrott mot den tidigare ojämlika fördelningen av besök till förmån för mer välbärgade områden som rådde före Vårdvalet. Resursfördelningen i skattekronor mellan låginkomst- och höginkomstområden är i allt väsentligt jämbördig med fördelningen innan vårdvalet infördes.

Må vara med en knappt mätbar skillnad till låginkomstområdenas nackdel, men det är värt att minnas det som rapporten påpekar - att de även fortsättningsvis får en betydligt större del av resurserna än höginkomstområdena. Man ska också komma ihåg att vårdresurserna per invånare varierade enormt - också mellan olika låginkomstområden - innan vårdvalet infördes.

Socialdemokraterna med Ilija Batljan i spetsen gör en hel hönsfarm av en fjäder, när de vinklar rapportens slutsatser till att innebära att vårdvalet ökar orättvisorna i vården. S-utspelet ger därför en närmast farsartad effekt, där man griper efter halmstrån i en utvärdering som så entydigt visar att Vårdvalet gjort vården både mer effektiv och rättvis.

Jag kan inte heller undvika intrycket att det för socialdemokraterna är mycket viktigare hur mycket skattebetalarna betalar för vården än hur vilket resultat vården faktiskt levererar.

Vårdvalet har i allt väsentligt varit en succé. Centerpartiet är självklart beredda att ytterligare förbättra vårdvalet - vi har flera förslag till det. Men vi vänder oss med avsmak från den svartmålning som oppositionen, mot bättre vetande, ägnar sig åt.

Andra som bloggat om detta: Birgitta Rydberg, Peter Andersson, Catharina Elmsäter-Svärd, Paul Lindquist, Anita Hillerström Vagli, Raymond Svensson,

Ekot och Synovate: Har hunden inte glömt husse?

Dagens Synovate är väl den mest sensationella opinionsundersökningen i år. Till skillnad från de institut som har ordet "skop" i sitt namn har Synovate ett mycket gott renommé för t.ex. pricksäkerhet inför val.

Och nu leder alltså Alliansen med nästan 5 procent. (S) får sin sämsta siffra sedan år 2000. Regeringen skulle inte bara behålla sitt valresultat från 2006 utan öka sitt stöd. Samtidigt som vänsteroppositionen präglas av närmast panikartad väljarflykt.

I det läget väljer Sveriges Radios Ekot att övergå till mer "nyanserad" tolkning av opinionsundersökningar. I morse påannonserades Ekot under rubriken "Ingen leder i ny opinionsundersökning". Nu ser jag att de ändrat den till "Osäker ledning för alliansen" men med underrubriken att det är "dött lopp" mellan alliansen och vänsteroppositionen. Kanske - tänker jag lite malligt - kom ändringen som en följd av mitt ampra twittrande i frågan denna morgon?

Förmodligen hade Ekot tidigare fått kritik från socialdemokraternas presshögkvarter för att göra för stort nummer av enstaka opinionsundersökningar den senaste månaden. Men om man överhuvudtaget avser att rapportera om opinionsundersökningar i framtiden så är detta en för försiktig rubriksättning.

Vore man elak skulle man kunna tro att Ekot längtar efter sin gamla socialdemokratiska husse. Eller att journalisterna håller på Maria Wetterstrand eller Lars Ohly. Men det behöver inte vara så.

Det kan vara ren ängslighet att på något vis uppfattas gynna något av lagen. Statliga nyheter bör vara neutrala. Tyvärr är det ett nästan omöjligt uppdrag i ett läge där man dessutom vill klara en ökande mediakonkurrens. Lägg därtill en mycket öppnare granskning via bloggar samt att pengar och styrelse för de statliga mediajättarna tillsätts av de politiska partierna och du får en rätt svår balansakt.

Men det går faktiskt för långt när man låter denna ängslighet få sitt första genomslag vid rapporteringen om mandatperiodens kanske mest sensationella opinionsnyhet. Jag har därför två förslag:

1. Ekot bör sluta rapportera om opinionsundersökningar (och mer generellt hålla sig till att läsa nyhetstelegram utan egen tolkning - lite som gamla "Nyheter från TT).

2. De statliga medieföretagen har spelat ut sin roll och bör upphöra. Deras uppgift är alltmer omöjlig i det nya medielandskapet. Public service bör istället beställas från olika tv-kanaler. Dock inte nyheter.


Andra bloggar:

	Thomas Böhlmark, blogg.tianmi.info, HBT-sossen, Stefan Olsson, Nemokrati, Kryssa Jenny, Livskraft och politik, Högbergs tankar, | Signerat Kjellberg..., Henrik-Alexandersson... och annarkia

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, valet 2010, alliansen, vänsteroppositionen, Sveriges Radio, ekot, DN, synovate

Dr Ilijas akademiska fifflande

Låt mig först säga att vårdköer är mänskligt och ekonomiskt slöseri. De är uttryck för kultur- och organisationsfel i vården. Jag anser att vårdgarantin – som den fungerar i Stockholm och andra landsting – behöver utvecklas ytterligare. Dels för att få bort kö-tänkandet och dels för att säkra att även de patienter som inte orkar slåss för sin rätt kommer fort fram till den vård de behöver.

Men med detta sagt måste jag reagera mot den bild Ilija Batljan och socialdemokrterna försöker skapa av växande köer i vården i Stockholm.

Under nästan hela denna mandatperiod har Socialdemokraterna försökt sätta en egenkonstruerad bild av att köerna till sjukvården i Stockholms län ökat sedan Alliansen kom till makten 2006. Vem som helst som följt köstatistiken under de senaste åren, kan se att detta inte är sant. Socialdemokraterna tar därför till det ena mer desperata verktyget efter det andra, för att nöta in budskapet att köerna till vården i Stockholms län är längre än någonsin. Man har bland annat vid ett flertal tillfällen anklagat oss i Alliansen för att ”fiffla” med statistiken. I själva verket är det Socialdemokraterna som sysslar med statistikfiffel. Det nya oppositionslandstingsrådet, Ilija Batjlan, har startat en egen blogg som heter ”Ilijas vårdforum”.

I ett inlägg skriver Ilija att landstinget mörkar kösiffrorna och att fler stockholmare står i vårdkö än vad som redovisas. Detta – enligt Ilija – på grund av att statistiken kring de så kallat frivilligt väntande hittills utelämnats från kösiffrorna. Han illustrerar detta med vad jag får förmoda är ett egenhändigt komponerat diagram enligt nedan:

Först och främst – det stämmer att Stockholms läns landsting hittills inte redovisat de patienter som stått i kön för frivilligt väntande. Detta beror på att det finns många patienter som väljer att ”avstå” från vårdgarantin, på grund av en önskan att gå till en specifik vårdgivare som kanske har längre kötid. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har nu fattat beslut om att landstingen från och med april 2010 ska redovisa frivilligt väntande på ett tydligare sätt.

Ilija menar på sin blogg att ”stockholmarna har rätt att veta hur långa köerna är”. Det håller jag med om. Därför är det märkligt att Ilija redovisar samtliga frivilligt väntande patienter – som består till stor del av personer som väntat mindre än 90 dagar – som en del i vårdkön. Och varför utelämnas de frivilligt väntande i maj 2006-april 2007 i Ilijas diagram?

Det är också anmärkningsvärt att Ilija Batljan i sitt diagram använder sig av siffror som knappast är jämförbara. Under förra mandatperioden låg inrapporteringsgraden från vårdgivarna på ca 30 % och drygt 50 % under våren 2007. Idag ligger motsvarande siffra på ca 97 %. Således är det totalt vilseledande att jämföra kösiffror i maj 2006 med april 2010, som Ilija gör.

Därutöver är det viktigt att poängtera att det rådde en del oreda när man först började mäta köstatistik i Stockholms läns landsting. Rapporteringsgraden kunde variera stort från månad till månad och beroende på vilken månad man väljer att jämföra med, kan man komma fram till spektakulära siffror som 172 procentiga ökningar av köerna – något som Socialdemokraterna hävdar i sin egen budget.

Ilija Batljan ägnar sig åt akademisk ohederlighet när han manipulerar köstatistik på sin blogg. Det rimmar illa med hans självuttalade ambition att ge stockholmarna en sanningsenlig bild av kösituationen i länet. Faktum är att andelen patienter som fått vänta längre än 90 dagar fortsätter att sjunka. I juni 2008 hade 39 % av patienterna väntat längre än 90 dagar på behandling. Den färskaste statistiken visar att motsvarande siffra idag är 12%.

Därmed inte sagt att jag är nöjd med att 12 % av patienterna fortfarande får vänta längre än 90 dagar på vård. Arbetet för en köfri vård måste gå vidare. Stockholmarna förtjänar en vårdgaranti värd namnet.

Skärp dig, Wetterstrand

En garanterad snackis lär bli "kronprinsessan", boken om Maria Wetterstrand. I dagens Metro finns en försmak från boken där Wetterstrand passerar ett nytt lågvattenmärke. Hon beskriver Centerpartiets energiuppgörelse i ord som "så svagt, så jävla ryggradslöst, så fegt, så principlöst".

Jag tycker att det är mycket lågt att ifrågasätta vårt engagemang för miljön bara för att man inte råkar dela uppfattning i sakfrågan. Maud fick stående ovationer på partistämman i fjol när uppgörelsen presenterades. Centerpartister skäms inte för Sveriges nya klimat- och energipolitik.

Uppgörelsen om energin innebär att Sveriges nationella mål blir 50% förnyelsebar energi 2020 och 40% minskade utsläpp av klimatgaser. Utöver detta blir målet 30 TWh vindkraft 2020 och 25 TWh förnyelsebart via elcertifikatsystemet. Mig veterligen de högsta målsättningarna för något industriland.

Ja, allt detta är långt mycket mer ambitiöst än vad Miljöpartiet någonsin mäktade med som stödparti till Socialdemokraterna under 12 år. Det är kanske där skon klämmer för Maria?

Eller så förstår hon helt enkelt inte att för Centerpartiet är det viktigare att tackla klimatfrågan före kärnkraften. Att tycka annorlunda än Maria Wetterstrand är - hör och häpna - inte detsamma som att man är feg eller principlös.

I den bästa av världar skulle vi enbart ha förnyelsebar energi. Men det valet finns inte inom överskådlig framtid. Och en röst på MP förändrar inte det faktumet. De flesta centerpartister föredrar kombination koldioxidneutral kärnkraft och utbyggd vinkraft varje dag framför vindkraft och bolmande tyska kolkraftverk. Det står vi för. Uppgörelsen förlänger kärnkraftsparentesen - men när vi klarat den mycket större utmaningen att fasa ut kol och olja - säg 2040-2050) lär det inte vara någon omöjlighet att klara utfasningen också av kärnkraften om det skulle vara aktuellt om dess miljöproblem då inte är lösta.

Parentetiskt kan tilläggas att Centerpartiet var som störst innan kärnkraftsfrågan ens kom upp på den politiska dagordningen - och innan samarbetet började med Socialdemokraterna. Alltså 1973, tre år innan Barsebäck 2 laddades. Det passar kanske inte in i historiskt okunniga vänsterbloggares världsbild, men så är det.

Bloggar om: alliansen, centerpartiet, energiöverenskommelsen, energiproduktion, fältbiologerna, green peace, kärnkraft, kärnkraftsöverenskommelsen, klimat, miljö, regeringen, solveig ternström, vindkraft

Media: DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, AB

Läs även: Helene Törnqvist, Anders Dahlberg, Magnus Andersson, Annie Johansson, ETR, Elias Giertz och främst av alla Albin Ring Broman

Snacka inte upp Sverigedemokraterna, snälla Mona

Så fick då Sverigedemokraterna en positiv mätning för första gången på riktigt länge. Låt oss dock inte överdramatisera denna mätning som går mot trenden i alla andra mätningar. Det finns ingen anledning att vara överdrivet orolig för att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. Av tre skäl:

För det första är deras trend vikande och de ligger i ett genomsnitt av alla opinionsmätningar lägre än på nästan ett år. Det är också logiskt. Alla vet att Sverigedemokraternas värsta fiende är en tydlig debatt mellan de två huvudalternativen i svensk politik. Även de relativt få främlingsfientliga tycker nämligen att jobben, ekonomin och välfärden är viktigare frågor än invandringen. För det andra är alla svenska partier tydliga med att de inte avser att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är ett besked vi alla lugnt bör förtrösta på.

För det tredje är oron för Sverigedemokraterna destruktiv och leder bara till en debatt som gynnar partiet. Som i höstas när Sd i två obskyra opinionsundersökningar av institut med väldokumenterat opålitliga resultat fick siffror över 4-procentsspärren. Då började plötsligt Mona Sahlin uttrycka sin oro offentligt, antyda att Fredrik Reinfeldt nog skulle kunna tänka sig att regera med stöd av (Sd) samt spekulera i vilka tänkbara regeringsalternativ som skulle kunna förebygga detta.

Resultatet blev att Sverigedemokraterna verkligen började växa lite i opinionen under oktober. Då startade Mona debatten på allvar om vem som skulle regera med vem och tyckte - hör och häpna - att Centerpartiet skulle kunna få hoppa över till de rödgröna för att skapa en tydlig majoritet. Och i november ökade följdriktigt (Sd) ännu mer.

Nu blev det riktigt panik och snart var Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ute och flirtade med Maria Wetterstrand och menade att (mp) nog var det rödgröna parti som bäst skulle kunna rädda en alliansmajoritet om (Sd) blev vågmästare. Det var nog ett misstag för plötsligt fick liberalt sinnade storstadsbor för sig att miljöpartiet nog ändå var ett sansat mittenparti som det var ok att rösta på även för en borgare.

Lyckligtvis återkom fokus på sakpolitiken, ekonomin, jobben, välfärden och de tydliga regeringsalternativen. För så fort det skedde började Sverigedemokraterna att krympa igen. Och i maj månad låg de för första gången på nästan ett år under 4-procentspärren i poll-of-polls. Låt oss nu för Guds skull inte skrämmas upp av en enstaka Sifo-mätning.

Det slog mig redan i höstas att det kunde vara klok partistrategi för Mona Sahlin att prata mycket om hotet från Sverigedemokraterna. Dels därför att antirasism är en av få värderingar där socialdemokraternas position fortfarande är tydlig och enig. Dels därför att "snack om spelet" förtar intresset från sakpolitiken. Särskilt i höstas fanns helt klart ett behov för de rödgröna att skapa en rökridå framför sina interna förhandlingar.

Tyvärr finns tecken på att Mona Sahlin vill spela Sverigedemokrat-kortet igen. I förra lördagens DN-intervju var det ett huvudnummer att hon "vägrar flirta med rasister". Snälla Mona, hitta på nåt bättre sätt att rätta upp opinionssiffrorna och skapa enighet i det egna partiet än att snacka upp Sverigedemokraterna en gång till. För nu är det snart val och du vill väl inte gå till historien som den som i praktiken hjälpte ett rasistiskt parti in i riksdagen i världens minst främlingsfientliga land?

Intressant? Andra bloggar om socialdemokraterna, mona sahlin, sverigedemokraterna, alliansen, sifo, sd, rödgröna, vänsteralliansen, val2010

(M) fortfarande oense med Alliansen

Till allas förvåning - även flera moderaters att döma av minerna - valde (M) som parti i dag att driva igenom en återremiss av ärendet om sprutbyten i Stockholms län. Det räcker med att en tredjedel av fullmäktiges 149 ledamöter kräver det för att en återremiss kan genomdrivas. Helt mot alla andra partiers uppfattning.

Sådana är visserligen de demokratiska spelreglerna - viktiga frågor måste kunna tas både ett och två varv. Men frågan om sprutbyten är väl mogen att gå till beslut i Stockholm. De frågor min kollega Filippa Reinfeldt anförde, fritt ur minnet: "Ska det vara ett hål i väggen där man får sprutor" visar nog att det är i stundens impuls Moderaterna lade sitt förslag på återremiss.

Med tanke på att de frågor de nu plötsligt ställer finns väl besvarade i landstingets utredning samt i förslaget till beslut finns det enligt min uppfattning ingen anledning att bereda ärendet ytterligare utan det blir enbart fråga om att beslutet får upprepas på ett extra fullmäktigesammanträde inom kort.

Många är nu besvikna och häpna vilket bland annat kan avläsas i reaktioner på nätet. Det är begripligt men det finns skäl att förtrösta. Centerpartiet drev tillsammans med kristdemokraterna igenom utredningen om sprutbyte hösten 2007. Om vi får vänta någon vecka extra på ett landstingsbeslut spelar egentligen mindre roll.

Betydligt viktigare är det nu att centerpartister och andra sprutbytesanhängare ser till att driva igenom beslut i Stockholms stad och länets övriga kommuner om att man vill driva sprutbyte tillsammans med landstinget. Innan någon kommun beslutat att de vill driva sprutbyte med landstinget kan inte en verksamhet startas. Här finns betydligt större risk för långbänkar.

Tidigare bloggat om sprutbyten här och mitt pressmeddelande här. Peter Andersson bloggar också om dagen i fullmäktigesalen, SvD rapporterar, liksom Radio Stockholm och ABC om C:s och FP:s krav på ett nytt fullmäktigesammanträde.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, moderaterna, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

Idag invigde jag framtidens tandvård

Idag nyinvigde jag en av de tandvårdskliniker som nybildade tandvårdsentreprenören Distriktstandvården i Sverige AB tagit över från landstinget. Distriktstandvården i Sverige AB (DTV) bildades när Stockholms läns landsting sålde 10 folktandvårdsmottagningar i slutet av förra året. Ett beslut som jag själv varit upphovsman till och pådrivare bakom.

Distriktstandvårdens grundare - vd Ibbe Gnem, vice vd Jan Lindqvist och verksamhetschef Marianne Westerlund - är tre inspirerande drivkrafter med mångårig erfarenhet. De har lyckats identifiera hur tandvården kan utvecklas för att både bli effektivare, ge mer utveckling åt medarbetarna och en god och kostnadseffektiv tandvård för patienterna. Något som jag tror blir en frisk fläkt för den svenska tandvården.

Jag har goda förhoppningar om att Distriktstandvården kommer att lämna ett kraftfullt bidrag till utvecklingen av samhällstandvård i vårt län. Det bör noteras att Distriktstandvården har samma områdes och befolkningsansvar som Folktandvården tidigare hade i de områden mottagningarna ligger.

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg att Distriktstandvården med hårt jobb kan bli tandvårdens motsvarighet till Capios framgångsrika övertagande av Sankt Görans akutsjukhus. Överlåtelsen av detta sjukhus spelade en enorm roll som gott exempel på vad entreprenörskap kan betyda för välfärdens utveckling samtidigt som sjukhuset blev fröet till en internationell vårdkoncern som idag finns i många europeiska länder.

Det slår mig att oppositionens vildsinta kritik mot försäljningen av folktandvårdskliniker nu har dött. Är det därför att de inser att Distriktstandvården är en succé i framväxande?

Intressant? Andra bloggar om Folktandvården, tandvård, privat tandvård, centerpartiet, centern, alliansen, stockholms läns landsting, konkurrens, entreprenörskap, Distriktstandvården Sverige AB

Reinfeldt vs Mona: "Alliansen, det är jag?"

I DN:s papperstidning har fem frågor om valet ställts till Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Jag ska här inte orda om Mona Sahlins innehållslösa prat om arbetslösheten. Fjortonåringen Elias Giertz har ju redan visat att han kan prestera en mer substantiell arbetsmarknadspolitik. Men det är ju inget nytt att socialdemokratin och de rödgröna saknar politik för fler riktiga jobb. Har bloggat om det tidigare.

Reinfeldts svar är i sak bra om också lite riktingslösa. De cashar in på regeringsdugligheten, pekar på vikten av försiktighet med statens finanser och pekar på sambanden mellan jobbpolitik och välfärd.

Lite bekymmersamt är dock ordvalen. Reinfeldt talar om regeringens politik som det var en privat eller personlig affär och osynliggör helt alliansregeringen. Han talar om regeringens jobbpolitik som "min jobbpolitik". Och han beskriver hur han rangordnat att först "fredar jag välfärdens kärna och därefter ytterligare skattesänkningar". Eller mest tydligt: "Vänsterpartierna gör enorma satsningar på utökade bidrag ... som jag istället använder till satsningar i välfärden". Orden "alliansen" eller "regeringen" förekommer inte en enda gång.

Jobbpolitiken är sannerligen ingen exklusiv moderataffär. Redan från start har Centerpartiet och övriga allianspartier varit väl så pådrivande. Idéerna som nu genomförs eller genomförts kommer från flera olika partikanslier. Och Reinfeldt beskriver ju inga nya förslag trots att vi har en hög arbetslöshet i finanskrisens spår.

Ordvalen är troligen olycksfall i arbetet. En statsminister som åtnjuter så stort förtroende bland både väljarna och samarbetspartierna löper dock alltid en risk att förföras av sin egen storhet. Det är en risk som Reinfeldt behöver vara medveten om. Politiskt förtroende är en färskvara och det finns sentida exempel på statsministrar - läs Göran Persson - som snabbt tappat förtroende när de uppfattats som alltför självtillräckliga. Och för Alliansens framtid är det förstås också viktigt att statsministern bekräftar samarbetets betydelse och inte bara sitt eget parti eller sin egen person.

Rent generellt vill både väljarna och samarbetspartierna hellre känna sig inkluderade i ett agerande "vi" än reduceras till beundrande publik till statsmannaskapets genius. Spelreglerna är trots allt annorlunda i dagens demokratiska mediasamhälle än i Ludvig XIV:s franska hovliv.

Läs också intervjun med Reinfeldt i DN:s nättidning - där är ordvalet bättre. En sak till: Även Reinfeldt bör spotta upp jobbpolitiken med lite nytänkande kring LAS, lite fler regelförenklingar och inte bara sänkta inkomstskatter utan också sänkta arbetsgivaravgifter. Annars kanske Elias Giertz börjar jämföra sin jobbpolitik också med Reinfeldts. :-)

Läs även andra bloggares åsikter om fredrik reinfeldt, mona sahlin, maud olofsson, alliansen, rödgröna, arbetsmarknaden, elias giertz, socialdemokraterna, val 2010

Stoppa myndigheters lobbyism.

Timbrochefen Maria Rankka och statsvetaren Svend Dahl skriver idag på SvD Brännpunkt under rubriken: "Lägg ner alla lobbande myndigheter". Hade rubriken varit "Stoppa all lobbying från myndigheter" hade jag hållit med 100 procent. Återkommer till varför.

Lobbande myndigheter var enligt min uppfattning en del av maktutövningen under det socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 . Genom att ge myndigheter en tydligare opinionsbildande roll kunde det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet institutionaliseras. Dessutom fördubblades effektiviteten genom att myndigheter upplevs vara politiskt neutrala som avsändare.

Det är lite samma grej som jag skrev apropos PRO och Swedbank i går kväll men mycket allvarligare. Myndigheterna är nämligen en del av staten. Opinionsbildande myndigheter innebär i viss utsträckning att Staten gör sig immun mot påverkan från medborgare och civilsamhälle. Makten går innifrån och ut istället för utifrån och in.

Regeringen byttes ut men myndigheterna skriver debattartiklar, ordnar opinionsundersökningar och betalar PR-konsulter mer än någonsin förr. Eftersom många av myndigheterna fortfarande propagerar för socialdemokratisk politik och åtminstone i betydligt lägre utsträckning driver klart borgerliga ståndpunkter kan propagandamaskinerna inte på samma sätt ses som en del av Alliansregeringens maktapparat.

Varför vill jag då hellre ha en annan rubrik på Rankkas och Dahls artikel? Jo så här. Idag trånar nästan alla myndigheter efter en DN-debattartikel om året. Att lägga ned alla lobbande myndigheter blir i praktiken att lägga ned nästan alla myndigheter. Och fullt så långt vill jag faktiskt inte gå.

Men en rejäl översyn av regleringsbreven för alla myndigheter med ett mer eller mindre bokstavligt förbud mot publicering på DN-debatt skulle jag vara den förste att välkomna. Det vore en naturlig uppgift för centerpartiet att ta upp med utgångspunkt från vår historiska kamp för decentralisering av makt och mot maktkoncentration. Och lika naturligt bode det vara för Maud Olofsson med hennes patos för värderingsskifte och aktuella erfarenheter av motstånd från statliga företag.

Andra som bloggar om detta: Segerfeldt & Westerberg

Fler bloggar om: socialdemokraterna, alliansen, centerpartiet, centern, Maud Olofsson, decentralisering, maktdelning, maktmissbruk, timbro, maria rankka, svend dahl, stat, staten, myndighet, den socialdemokratiska maktapparaten

Monas maskerade megafoner

TV4 Nyheterna rapporterar att "pensionärerna" är missnöjda med regeringens satsning på sänkt skatt. På bilderna ser man dock bara plakat med PRO:s logga. Vad TV4 inte säger är att PRO - Pensionärernas Riksorganisation - är en del av den socialdemokratiska organisationsfamiljen. Det är knappast förvånande att socialdemokratiska stödtrupper har ett intresse av att förminska effekten av regeringens politik.

Tittar man däremot på den andra stora pensionärsorganisationens SPF:s hemsida så uttrycker den tidigare mycket kritiska organisationen sig betydligt mer positivt om regeringens åtgärder. Det ska erkännas att SPF brukar anses ha en mer borgerlig profil och dess ordförande är den förträfflige förre EU-parlamentarikern Karl Erik Olsson (c). Icke förty är det magstarkt att en sosseorganisation beskrivs som synonym med opinionen bland pensionärerna.

Ser nu att TV4 Ekonominyheter låter Swedbanks prognoschef genom sin expertroll kritisera regeringen för att inte satsa tillräckligt på de arbetslösa. Är det en slump att LO just har skärpt kontrollen över banken som ju uppstod när arbetarrörelsens Sparbanker slogs samman med den lantbrukarrörelsen närstående Föreningsbanken?

Förvisso ska självklart PRO:s och arbetarrörelsens synpunkter belysas i nyheterna men det är viktigt att journalister känner till den komplexa socialdemokratiska maktsfären. Det finns inget parti som kommer i närheten av socialdemokraterna vare sig när det gäller stödorganisationernas antal och styrka eller graden av partidisciplin.

Det är en av förklaringarna till socialdemokraternas enorma styrka i en valrörelse att de kan mönstra en kör av olika organisationsföreträdare för att inte tala om ombudsmän och funktionärer som ogenerat bedriver valrörelse för socialdemokraterna. Deras slagkraft är dubbel genom att väljarna - och uppenbarligen också journalisterna - inte känner till maktsambanden.

Bättre kunskaper bland journalister om de svenska "folkrörelserna" är därför önskvärt så att de kan förhålla sig något mer neutralt till Mona Sahlins maskerade megafoner.

Andra bloggar om regeringen, vårbudgeten, PRO, SPF, pensionärer, skatter, skattesänkning, TV4, socialdemokraterna, Mona Sahlin, arbetarrörelsen, Swedbank, media, mediakritik, val2010, Anders Borg, alliansen, centerpartiet, centern

Övriga budgetnyheter: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Expressen, Expressen, Expressen

Läs också SvD:s ledare

Läs också Annie Johansson och Johan Hedin

Kremlologi i förbifartsdebatten - vad vill vänstern?

Att uttolka hur vänsterpartierna ställer sig till Stockholms avgörande infrastrukturfrågor känns allt mer som att ägna sig åt kremlologi. Utifrån kryptiska uttalanden i pressmeddelanden och otydliga löften från talarstolar försöker man skaffa sig en uppfattning om vänsterns inre liv:

Kommer det bli någon förbifart Stockholm eller inte vid en vänsterseger?

Jag har tidigare bloggat flera gånger om splittringen i vänstern. Då lovade Carin Jämtin att köra över (MP) och (V). Samtidigt kommenterar flera tunga socialdemokrater om att "samtal pågår" och att de är "övertygade" om att ett besked ska komma från alla tre.

Vi får se hur det blir med det. Nu senast är (MP) ute på banan igen med anledning av dagens landstingsfullmäktige och upprepar samma ställningstagande som tidigare: Trängselskatten ska användas till "bättre kollektivtrafik".

Underförstått, för de som inte hänger med i svängarna, trängselskattepengar ska inte kunna användas för att finansiera Förbifart Stockholm enligt (MP). Samtidigt står Ingela Nylund Watz (S) i talarstolen och säger att Socialdemokraterna - som vill bygga förbifarten - inte har lovat att använda intäkter från trängselskatten för att finansiera trafikleden.

Det ändrar inte mycket i sak. Vill (S) inte finansiera Förbifarten via trängselskatten så måste pengarna fram från något annat håll. Det ändrar inte matematiken att (MP) helt bygger sin kollektivtrafiksatsning på den penningsumma som det kostar att bygga Förbifarten. Och den har (S) lovat att bygga.

Mystiken tätnar, och ingen verkar bli så mycket klokare om det blir någon förbifart vid en vänsterseger - eller hur den ska finansieras efter dagens besked av Ingela. Det enda man kan veta är att de rödgröna kommer att få väldigt svårt att få ihop plus och minus om de inte samtidigt kan bygga och låta bli att bygga Förbifart Stockholm.

Intressant? Andra bloggar om infrastruktur, stockholmsöverenskommelsen, stockholm, tvärspårväg, tvärbana, förbifarten, förbifart stockholm, åsa torstensson, centern, centerpartiet, alliansen, stockholms läns landsting, maud olofsson