Hierarki vs Demokrati i vården

I dagens nummer av Dagens Samhälle skriver jag i en debattartikel om den demokratisering av sjukvården som vårdval har medfört. Idén till artikeln har växt fram ur den debatt där både delar av media - däribland återkommande DN:s ledarsida och den annars omdömesgilla Hanne Kjöller- samt den rödgröna oppositionen ägnat sig åt angrepp mot en tillgängligare vård. Med den så kallade behovsprincipen som alibi har en imaginär konflikt målats upp mellan god tillgänglighet och behoven hos de mest sjuka.

Motsättningen mellan tillgänglig primärvård och bra vård till kroniker och multisjuka stämmer inte. Det finns inte några belägg för att den ökade tillgängligheten i vårdvalet skulle ha gått ut över de patienter som har stora behov. Tvärtom visar Karolinska Institutets utvärdering att kroniker får en större del av vårdens resurser och att de också drar nytta av en förbättrad tillgänglighet och ett större fokus på att tillmötesgå patienten.

Jag vill hävda att den bild som förmedlats av DN och de rödgröna, står för en reaktionär ståndpunkt som vänder sig mot vårdens demokratisering. Det ter sig både oroande och märkligt att oppositionen vill bejaka en syn på läkare som allsmäktiga domare med rätten att bedöma vad som är ett behov och inte - till och med utan att träffa patienten.

En av de allra största förtjänsterna med vårdval är det maktskifte som inneburit att vården tvingas utgå från patienternas önskemål och behov. När vårdgivarna måste sträva efter patienternas förtroende blir det nödvändigt med god tillgänglighet och hög kvalitet. Jag är övertygad om att en större lyhördhet för patienternas krav också leder till en mer förtroendefull relation mellan läkare och patient.

Oppositionen och DN:s ledare har gjort sig till tolkar för en egenrådig syn på läkarrollen, där den osvikliga förmågan att definiera vårdbehov utgör grunden. En roll som med vårdvalet nödgats till att börja ge vika för den framväxande moderna synen på närsjukvården, där patienten står i centrum.

En freudiansk undanmanöver från (S)?

Tidningen City presenterar idag en enkät om Stockholmspartiernas inställning till vårdval och den fria etableringsrätten. En av frågorna handlade om huruvida den fria etableringsrätten för vårdcentraler och äldreboenden ska få finnas kvar. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet svarade blankt nej på frågan. Socialdemokraternas svar däremot, var allt annat än tydligt:

"Vårdgivare - offentliga och privata - som håller god kvalitet och vill utveckla vården. Det viktiga är att vi kan vara säkra på att alla stockholmare får hjälp med hög kvalitet"

Att slutet på den första meningen tycks ha fallit bort må vara ett misstag. Eller möjligen ett freudianskt sådant. Kan det måhända vara så att Socialdemokraterna med detta ofullständiga svar vill maskera det faktum att de faktiskt står bakom den fria etableringsrätten? I så fall är jag den förste att välkomna detta besked.

Det icke-svar som presenteras av (S) speglar den spretiga inställning kring vårdens inriktning som finns inom landstingsoppositionen. Något som skapar oro både för patienter och vårdföretagare. Ska den fria etableringsrätten, som lett till att 37 nya vårdcentraler startats i Stockholm sedan 2008, få vara kvar vid en eventuell rödgrön valseger? Nej, säger Mp och V. Vad säger (S)? Därom tvista de lärda...

Oppositionen - ett rödgrönt Kinderägg

Svenskan rapporterar idag att den rödgröna oppositionen inte lyckats komma överens om ett gemensamt rättspolitiskt program. "Allt är inte ämne för koalitioner och förhandlingar", meddelade Vänsterpartiets talesperson Alice Åström

och tillade att rättspolitiken inte är ett område som "lämpar sig för populism".

Men frågan den ovisse väljaren torde ställa sig är: vilka ämnen anser då de rödgröna är ämne för gemensam politik?

Detta är nämligen bara en i raden av alla områden där S, V och Mp misslyckats kapitalt i att hitta en unison linje. Det är allt ifrån rättspolitik och Afghanistanfrågan till RUT-avdrag och Förbifart Stockholm.

Ju mer valdagen närmar sig, desto tydligare syns sprickorna i oppositionen, som tycks segla under falsk alliansflagg. Det är alldeles uppenbart att en röst på de rödgröna är som att köpa ett politiskt Kinderägg: tre överaskningar i en.

För övrigt håller jag med Alice Åström att rättspolitik inte "lämpar sig för populism". Och om hon med det satte ett betyg på sin intressante rödgröne kollega Thomas Bodström så håller jag med om det också. ;-)

Mp:s budgetförslag: Var tog skatteväxlingen vägen?

Jag har en viss sympati för miljöpartiets förslag om att höja koldioxidskatten. Fortfarande är drivkraften att ersätta fossila bränslen med förnyelsebar energi alltför svaga. Det är också ett konkret förslag för att öka omvandlingstrycket i biltrafiken i riktning mot miljöbilism. Samtidigt sker inte svensk klimatpolitik i ett vakuum. Vi har redan både den högsta ekonomiska klimatpolitiska drivkraften och det högsta totala skattetrycket. Att ytterligare öka avståndet i CO2-skatt utan att sänka andra skatter för svensk basindustri riskerar att ytterligare försämra deras konkurrenskraft och leda till att jobb förloras till andra länder med lägre miljökrav.


Det är därför tråkigt att miljöpartiet har tappat bort den gamla center- och mp-idén om grön skatteväxling, dvs. att balansera höjda skatter på miljöförstöring med sänkta skatter på arbete. Ytterligare ett tecken på att miljöpartiet flyttat sig vänsterut i svensk politik.


Att socialdemokraterna knappast kommer att gå med på kraftiga höjningar av skatten för svensk basindustri är en klen tröst. Det kommer inte att bromsa inriktningen mot högre skatter, bara minska deras miljöpolitiska ambitioner.

Intressant? Andra bloggar om centern, centerpartiet, vänstern, oppositionen, mp, miljöpartiet