Finanskrisen har gjort det övertydligt att den svenska kronan - hur starkt förankrad den än må vara i statsfinanser och låg inflation - blir en skvalpvaluta när vågorna går höga i världsekonomin. Det är ingen slump att det nu är
centerpartister som främst
aktualiserar att Sverige bör gå med i euron. Centerpartiet har som inget annat parti gått till botten med EU-frågorna och har sannolikt Sveriges mest genomtänkta EU-vänner (och EU-kritiker). Centerpartiet bör fullfölja sin omvändelse till det mest konstruktiva och europademokratiska partiet i EU-frågorna genom att leda Sveriges väg till euron.
Ett svenskt EMU-medlemskap kan knappast aktualiseras utan en enighet mellan allianspartierna och socialdemokraterna. Centerpartiet har här ett stort ansvar och kan spela en nyckelroll.
Inför folkomröstningen 2003 landade centerpartiets ledning i ett negativt ställningstagande, men det var nog mest för husfridens skull - ett tröstpris till partiets EU-kritiker i ett läge när partiet i övrigt utvecklats i starkt EU-vänlig riktning. Bland ledande centerpartister torde det idag vara med euron som med kärnkraften - få som egentligen är emot av övertygelse, något fler som inte bryr sig och en majoritet som skulle vilja byta position men inte tror att det går att få med sig partiets gräsrötter.
Jag tror detta är en felbedömning. Medborgaropinionen har nog aldrig varit stark. Finanskrisen skapar en stor längtan efter trygghet och stabilitet. Politiskt ledarskap i denna situation skulle kunna utlösa ett opinionsskred som definitivt möjliggjorde ett EMU-inträde med folkligt stöd. Tillfället att visa detta ledarskap i opinionsbildningen är den ena sidan av Centerpartiets nyckelposition i eurofrågan.
Den andra aspekten är att ett center-ja troligen är en förutsättning för att socialdemokraterna ska våga närma sig eurofrågan på nytt. Om det enda "etablerade" partiet som tidigare sagt nej till euron plötsligt skulle argumentera för en ny folkomröstning skulle det nog dra med sig en debatt där socialdemokraterna med sitt tidigare positiva ställningstagande knappast skulle kunna säga nej. Sannolikt skulle det inte ske utan vånda. Det skulle tvivelsutan fördubbla svårigheterna i Mona Sahlins relationsspel med vänsterpartiet och miljöpartiet. För (mp) skulle dessutom såren från den mödosamt genomgångna EU-omvändelsen rivas upp ordentligt. Men detta är knappast effekter som Centerpartiet och Maud Olofsson har anledning att beklaga.
Centerpartiet har alltså en historisk chans. På samma sätt som vi ända sedan 1995 konsekvent drivit på för att vidga EU ("från Akureyri till Antalya och från Murmansk till Marakech") och därvidlag drivit de andra riksdagspartierna med oss och på samma sätt som vi modigt vände debatten om övergångsregler och fick Lars Leijonborg, Alf Svensson och Fredrik Reinfeldt att göra helt om och lämna Perssons regering ensam i ett förödmjukande riksdagsnederlag. På samma sätt - fast möjligen ännu tydligare - har Centerpartiets ledning nu chansen att påskynda Sveriges inträde i den europeiska valutaunion som de flesta av oss tror att Sverige kommer och bör hamna. Ta den chansen och säkra er plats i historieböckerna.
