Krafttag mot dålig tandhälsa och fetma hos barn

Idag skriver jag på DN Stockholmsdebatt om mitt och Centerpartiets förslag för att förbättra tandhälsan och förebygga fetma hos barn. Sambandet mellan socioekonomisk status och förekomsten av karies och övervikt hos barn är starkt. Kariesskador är ofta mer än dubbelt så vanliga hos barn i de mest utsatta områdena jämfört med barn i socioekonomiskt starka områden. Det är också ett välkänt faktum att barn i mindre välbärgade områden löper större risk att drabbas av övervikt och fetma, jämfört med barn i mer välsituerade områden.

Centerpartiets förslag är att bland annat samordna kommunernas och landstingets insatser för att komma till rätta med problemet. Vi föreslår därför en rad olika åtgärder som bör vidtas under nästa mandatperiod :

• Vi bör fördjupa det arbete för förebyggande tandvård hos de minsta barnen som påbörjats under denna mandatperiod. Extra fokus bör läggas på gruppen barn med allra störst kariesskador. Dessa barn ska vid behov bli kallade av BVC en extra gång.

• Områdesansvaret för barn- och ungdomstandvården ska öppnas upp för att släppa in nya aktörer. Det ska finnas tydliga kvalitetsmål som kriterium, där vårdgivarna ska ange hur de vill arbeta förebyggande för bättre tandhälsa hos barn. Detta blir ett sätt att driva på det förebyggande arbetet inom barn- och ungdomstandvården.

• Låt skola och förskola samverka med tandvården och sjukvården för att utbilda personal, barn och föräldrar i kostvanor och munhälsa. I skolorna bör skolsköterskan utbildas i grundläggande tandvårdskunskaper. Sköterskan kan på så sätt följa upp de åtgärder som barnets tandläkare förordar vid det årliga tandläkarbesöket.

• Kommunerna måste se över den kost som serveras på dagis, i skolor och på fritids. För att komma tillrätta med barns matvanor, bör mängden socker i mat och dryck på dagis och i skolan minskas.

Att grundlägga goda matvanor och bra tandstatus redan i tidig ålder, är en nyckel till en mer jämlik hälsa för alla barn. Naturligtvis har föräldrarna det största ansvaret för att se till att barnen får i sig en näringsriktig kost. Men att skillnaderna i tandstatus och hälsa mellan barn i olika områden är så pass stora redan innan barnen hunnit börja skolan, tyder på att det behövs krafttag även från samhällets sida. Centerpartiets förslag är därför ett steg i rätt riktning.

Rödgröna skär elva miljarder från kommuner och landsting

Idag presenterar vänsterpartierna hur de ser på anslagen till kommunerna under de kommande två åren. Och hör och häpna: De vill satsa 6 miljarder mer än regeringen under 2011 respektive 2012. Naturligtvis orkestreras denna "satsning" av jubel i den rödgröna bloggossfären.

Men 6 miljarder mer än regeringen innebär faktiskt också att större delen av alliansens tillfälliga krisstödet om 17 miljarder för 2010 dras tillbaka. Att Alliansen inte föreslog att detta krisstöd skulle fortsätta under 2011 har både av de rödgröna talesmännen och av bloggossfären beskrivits som en regelrätt välfärdsslakt.

17 miljarder förfärlig välfärdsslakt MINUS 6 miljarder fantastisk välfärdssatsning LIKA MED 11 miljarder förfärlig välfärdsslakt.

Efter denna enkla matematik vill jag i all välmening uppmärksamma s-bloggarna om att ni har missförstått innebörden av de rödgrönas förslag. Ni har fortfarande tid att ändra era inlägg. Eller var det hela tiden så att regeringen hade till två tredjedelar rätt när de inte förlängde krisstödet till kommunerna?

För övrigt anser jag att kommuner och landsting klarar sig alldeles utmärkt utan ideliga statliga jultomte-utryckningar. Vi har faktiskt kommunalt självstyre och kommunal beskattningsrätt och behöver inte göra oss till ömkliga tiggare varje gång det drar ihop sig till statsbudget.


Andra som bloggar om detta: Kent Persson, Johan Westerholm

Media: SvD 1, SvD 2, AB 1

Intressant? Fler bloggar om: finansiering, budget, rödgröna, val 2010, kommun, landsting, välfärd

Folkpartistisk övertro på staten?

DN-debattutspelens okrönte mästare Jan Björklund förordar idag (DN) ett förstatligande av skolorna (SR). Det tycks vara själva ägandet det handlar om denna gång. I styrinstrumenten har ju redan en omfattande stärkning av statens makt genomförts.

Argumentationen känns något svag: Skolan är idag sämre än förr i världen. Staten skulle bättre kunna målstyra skolan än kommunerna. Läraryrkets status skulle höjas med förstatligande.

Utan att vara någon expert på skolfrågor känner jag dock igen en del av den vaga entusiasmen från dem som tror att ett förstatligande av sjukvården skulle lösa alla dess problem. Och jag reagerar med viss skepsis. Ett antal frågor infinner sig:

1. Hur undviker man risken för en statlig superbyråkrati? Den brittiska sjukvårdsbyråkratin är t. ex. beryktad. Vad jag hört från min pappa brukade berätta om den gamla svenska skolbyråkratin och hur lärare och rektorer drog den vid näsan är inte enbart positivt.

2. Beslutsvägarna riskerar att bli långa i alla frågor som omfattas av den statliga styrningen. Här är dock fp-artikeln oklar. Det handlar ju om målstyrning, men någon ökad makt ska väl också föras över till staten.

3. Hur förhindrar man en felaktig balans i investeringarna i central administration i förhållande till lärarnas löner och skolans verksamhet? En superbyråkrati kan lätt bli ett mycket starkt intresse som får stort inflytande över resursfördelningen.

4. Hur ska en statlig lönepolitik för höjda lärarlöner genomföras utan att bli en lekboll för starka fackliga intressen? Jag är en stark anhängare av höjd status för duktiga lärare och även för genomsnittet av lärare. Men en nationell lönesättningspolitik blir enklare för facken att påverka och styra än 290 kommunala. Och det är inte givet att facken vill belöna de duktigaste lärarna. Erfarenheten och den förda debatten från lärarfacken tyder snartare på en mer rigid löneskala och ett ensidigt fokus på den anställdes formella meriter.

För övrigt är det naivt att tro att staten skulle vara duktigare än kommunerna på att säkra en hållbar ekonomisk finansiering över tid. Fråga poliserna och militären. Och det är faktiskt i den landstingskommunala vården som lönerna stigit snabbast och individuell lönesättning fått störst genomslag.

5. Vad blir friskolornas roll och utrymme är en berättigad fråga. Man får anta att folkpartiet inte vill återförstatliga dessa. Men skulle ett förstatligande inverka på möjligheterna att starta nya friskolor?

6. Hur påverkas personalens arbetsmarknad och möjlighet att välja arbetsgivare om alla idag kommunala skolor samlas i en statlig jättekoncern? Blir det svårare att byta arbetsgivare för att få upp sin lön eller få nya arbetsvillkor. Blir det mer riskabelt att komma på kant med sin arbetsgivare. Det kan finnas fördelar med att odugliga lärare inte kan glida runt i systemet, men det finns också risker för maktmissbruk.

Jag säger inte att kommunerna är några perfekta huvudmän för skolan. Ett dubbelkommando finns, det har alltid funnits och finns kvar även med fp-förslaget även om gränserna förskjuts.
Men den stora frågan är om huvudmannaskapet är den quick fix som Jan Björklund hävdar.

Inom vården är jag en stark anhängare av att politiker inte ska lägga sig i utförandet utan skapa justa ersättningssystem, arbeta med uppföljning osv. Enligt min uppfattning tyder mycket på att det sker bäst då driftformen inte är offentlig.

Även skolan har under en följd av år utvecklats i den riktningen även om det ser olika ut i olika kommuner. Är det inte det som är den utvecklingslinje som man ska ta fasta på? Isåfall kan bl. a. en fortsatt decentraliserad lönesättning behållas. Räcker det egentligen inte med att tydliggöra nationella mål och förbättra uppföljningen? Har inte de åtgärder som Björklund själv vidtagit medfört ett viktigt trendbrott i riktning mot en bättre fungerande skola?

Det finns säkert fördelar med en förstatligad skola. Bl. a. kan karriärvägar skräddarsys. Men den som studerat förvaltningspolitik vet att verkligheten sällan ser ut som kartan. I verkligheten styr starka byråkratier och starka fackliga intressen minst lika mycket som de formella politiska beslutsfattarna. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar huvudmannaskap och organisationsformer såväl för skolan som för vården.

Varning för övertro alltså.

Stefan Tornberg har också bloggat om detta. Nu har också Helen Törnqvist - med stora insikter i skolpolitiken - bidragit med ett tugnt inlägg.

Intressant? Fler bloggar om skola, vård, välfärd, stat, kommuner, landsting, jan björklund, folkpartiet.