Breddad energiuppgörelse - En chans för Centerpartiet

Skriver idag på Newsmill om att den öppning för kärnkraften som Jan Björklund tycks se om det blir fråga om en ny energiuppgörselse, sannolikt inte kommer att infinna sig. Snarare skulle en blocköverskridande energiöverenskommelse gynna Centerpartiet och miljöpolitiken.

T-baneutbyggnad går före spårvägsstrategin

Idag skriver SvD om Centerpartiets tveksamhet inför den spårvägsstrategi Etapp 1 som Trafiknämnden skickat ut för synpunkter till kommunerna i Stockholms län. Våra företrädare i många kommuner och i landstingets trafiknämnd är störda av mediabilden i nyhetsrapporteringen kring strategin, eftersom den ger bilden av att det nu skulle vara klappat och klart att Stockholm ska bli en spårvagnsstad istället för att bygga ut t-banan. Det är felaktig mediabild eftersom den omdebatterade strategin är ett rent analysdokument och vägen till bindande beslut är lång.

Vi befarar att en fixering vid en snabb utbyggnad av spårvägar riskerar att tränga undan en tidigarelagd utbyggnad av t-banan och åtgärder i de befintliga kollektivtrafiksystemen, som är mer strategiska för att minska bilpendlingen in till Stockholms innerstad. En minskad bilpendling skulle både minska miljöbelastningen och skapa bättre framkomlighet för den viktiga stombusstrafiken i innerstaden.

Det är olyckligt att den analys som gäller övriga länet (utom innerstaden) inte presenteras samtidigt - eller t o m innan Etapp 1 - eftersom kollektivtrafiken in till stadskärnan är avgörande för framkomligheten och behoven innanför tullarna.

Centerpartiet står för Stockholmsöverenskommelsen och Alliansöverenskommelsen efter valet 2010. Det innebär att vi står bakom:
- Renoveringen av Lidingöbanan och dess sammanbindning med Spårväg City som behövs för att trafikförsörja de nya bostads- och kontorsområdena i Värtan och Gärdet.
- Förlängningen av Tvärbanan från Sickla till Slussen (även om den kraftigt försenade utredningen om hur kopplingen till Saltsjöbanan ska se ut, liksom en eventuell tidigareläggning av t-baneutbyggnad, kanske kan föranleda omprövningar inom Alliansen).
- En eventuell konvertering av 4:ans mycket trafikerade stombusslinje som är samhällsekonomiskt lönsam och skulle stärka tvärttrafiken.

Men när det gäller satsningar utöver Stockholmsöverenskommelsen och länsplanen - och vi behöver sådana satsningar! - måste förlängningen av t-banans blåa linje komma i första rummet. I våras skrev Allianspartierna skrev till regeringen om behovet av nya statliga pengar för t-baneutbyggnad. Vi förväntar oss förstås att den överenskommelsen betyder något. Om ytterligare spårvagnslinjer ska anläggas ligger det därför enligt min bedömning långt fram i tiden, kanske kring 2030 eller 2040, och efter en kraftfull utbyggnad av t-banan.

Slutligen: Det är akut och viktigt att vi får bättre flöde i stombusstrafiken i Stockholm. Det duger inte att det går fortare att gå från Sofia till Fridhemsplan än att åka buss. Vi välkomnar en kraftfull förstärkning av stomtrafikens status och anser att de ursprungliga planerna på att ge stombussarna egna körfält och signalprioritering måste genomföras. För att skapa utrymme i den nuvarande trafiksituationen måste mer biltrafik styras bort från de mest trafikerade delarna av innerstaden. Det är ett viktigt argument för en skyndsam höjning av trängselskatten.

Läser fler debattörer och artikar:
Göran Tégner i DN Stockholmsdebatt, SvDs artikelserie.

Alliansen måste prioritera miljöpolitiken

Idag på SvD Brännpunkt skriver jag tillsammans med Lars Bergwall och Murharrem Demirok – några av de tyngsta miljöföreträdarna i kommunpolitiken och i Centerpartiet om att Centerpartiet måste prioritera upp miljöfrågorna i Alliansregeringen. Lars Bergwall är förutom ansvarig politiker för Lunds klimatstrategiska arbete, som gav kommunen Miljöaktuellts pris för bästa miljökommun 2011, dessutom ordförande för Klimatkommunerna. Muharrem Demirok är kommunalråd i Linköping med ansvar för kommunens miljöarbete, samt vice ordförande för Klimatkommunerna och även ledamot av Centerpartiets partistyrelse. Trots att miljö och klimatfrågan är en av de mest centrala för Centerpartiet, och trots många bra förslag och offensiva utspel från både partiet och miljödepartementet har inte miljöfrågorna fått gehör i regeringens praktiska politik. För oss som arbetar med miljöfrågorna på regional och kommunal nivå är detta oroväckande. Jag och mina medförfattare är alla ansvariga för miljöpolitiken i kommuner och landsting där vi varit framgångsrika på området. Vi vet att miljöfrågorna måste prioriteras och att vi måste stå upp för att vara Alliansens gröna röst i förhandlingar. Men detta verkar inte Centerpartiet ha lyckats med i regeringen. Det är inte primärt ett underbetyg för Centerpartiets miljöpolitik, det är ett underbetyg för prioriteringarna i regeringsförhandlingarna.

Det är bra att miljöministern tar initiativ till långsiktigt visionsarbete. Exempelvis hur Sverige ska kunna bli helt klimatneutralt till år 2050 som på DN debatt i juli i år. Men sådana initiativ kan inte ersätta tydliga ansatser i den nära framtiden. Tvärtom kan motståndare beskriva sådana initiativ som dimridåer, ägnade att dölja bristen på konkreta förslag. Det tydligaste exemplet på regeringens oförmåga att visa handlingskraft i att uppnå långsiktiga mål är målet att Sveriges fordonspark ska vara fossiloberoende år 2030. Det är ett oerhört ambitiöst och viktigt mål. Men det är också otydligt och det saknas tillräckliga konkreta åtgärder för att uppnå det. Att en trovärdig färdplan saknas har resulterat i stor osäkerhet bland bränsledistributörer som bland biltillverkare. Intrycket är att Sverige blir frånkört av alltfler länder i Europa när det gäller strategiskt arbete för att få fram framtidens bilar.

Andelen miljöbilar bland nyregistrerade bilar nådde sin topp 2008 och sedan dess ligger andelen strax under 40 %. Enligt Bil Swedens senaste beräkningar av nyregistrerade bilar har miljöbilsandelen hittills i år stigit med 0.9 procentenheter jämfört samma period förra året - en nivå som är helt otillräcklig om målet om fossiloberoende fordonsflotta ska uppnås till 2030.Dessutom är det stora flertalet miljöbilar som säljs idag fossilbränslebilar, och andelen biobilar har nästan kollapsat.

Om målet att ha en helt fossilfri fordonsflotta år 2030 ska uppnås måste saker hända nu och snabbt. Man brukar räkna med att fordonsparken byts ut på tio år. I så fall måste andelen miljöbilar bland nysålda bilar år 2020 uppgå till 100 %. Det är snart bara åtta år kvar till dess och med den takt som övergången sker idag finns det ingen chans att nå målet.

Centerpartiet i Stockholmsregionen var med på att genomföra byggandet av Förbifart Stockholm genom Stockholmsöverenskommelsen 2007, därför att vi var övertygade om att det är möjligt för Sverige att ha en kraftigt miljöanpassad bilflotta med låg klimatpåverkan när förbifarten tas i drift runt 2025. Det var argumentation som gick hem hos opinionen, som visar starkt stöd för förbifarten. Vi kan nu inte svika de väljare som, precis som vi, är tror på en miljöanpassning av vägtrafiken genom teknikutveckling.

På fredag väljer Centerpartiet en ny partiledare och under hela stämman fattas viktiga beslut om partiet framtida politik. Jag vill att Centerpartiet ska gå till val och vinna valet 2014 som en del av Alliansen. Och där har Centerpartiet och Centerpartiets nya ledare som en av de viktigaste uppgifterna att få med sig övriga Allianspartier i att miljöfrågorna har stor betydelse, både för att regeringen ska bli omvald och för Sverige som föregångare i miljö- och klimatpolitiken.

SL-kortet måste få kosta - för miljöns skull

Igår höjdes priset på SL:s biljetter. Ett månadskort för hela länet höjdes från 690 kronor till 790 kronor och för det priset får du resa i hela Stockholms län. Det är bland det billigaste i landet för ett kort som gäller i hela länet eller regionen.


Vi måste öka andelen resande med kollektivtrafik om vi ska klara regionens klimatmål, det gör vi inte genom sänkta priser för kollektivtrafiken. Problemet idag är att det inte finns tillräcklig kapacitet för fler resenärer. Dessutom upplever många kollektivtrafiken som mindre bekväm än biltrafik. Att åka bil är ju definitivt inte billigare än att åka kollektivt.


Därför är utbyggd kollektivtrafik med godtagbar kvalitet - inte lägre biljettpriser - den avgörande faktorn för om bilresandet ska minska. Det är rimligt att resenärer är med och delar på kostnaden. Jag blir allvarligt upprörd på personer ur allmänheten som tycker att höjda biljettpriser ger dem rätt att planka. De flesta resor på avstånd över gång- och cykelavstånd är kraftigt subventionerade - även vid köp av enkelresa. Lite respekt för övriga skattebetalare som faktiskt betalar hälften av kollektivtrafikanternas resa vore faktiskt på sin plats.


Jag skulle önska en blocköverskridande samsyn på biljettpriserna för SL som utgår från principen att landstinget står för halva kostnaden och resenärerna för halva kostnaden och att detta räknas upp i takt med inflationen. På det viset skulle vi slippa den populism som breder ut sig varje gång priset på SL-kortet höjs. Vissa i oppostionen tillsammans med organisationer som planka.nu bedriver en kampanj för sänkta eller bibehållna priser, det är ofinansierade populistiska förslag som inte leder till ökat resande med kollektivtrafik. Tvärt om. Sänkta taxor leder förr eller senare till en svältfödd kollektivtrafik.


Sen är det en annan sak att även kostnaden för biltrafik skulle behöva öka, och det rätt kraftigt. Biltrafiken är också kraftigt subventionerad av skattebetalarna. Dels genom att förstöringen av vår gemensamma miljö från fossilbränslen inte är rimligt prissatt i förhållanden till de kostnader de orsakar. I storstadsområdena tillåts biltrafiken uppta enorma markytor för vägar, parkeringsplatser med mera utan att någon ersättning betalas för detta. Men bilens utrymme skulle ha ett alternativt marknadsvärde om mer mark kunde frigöras för till exempel bostäder och kommersiella lokaler. Det är ett faktum att gångtrafikanter, cyklister och kollektivtrafik tar väsentligt mindre plats.


Med högre pris på biltrafik och en rimlig prissättning på kollektivtrafik som ger nödvändiga resurser för en bra kapacitet och kvalitet gynnas framför allt de trafikantgrupper som har den allra lägsta miljö- och samhällskostnaden - cyklister och gångtrafikanter. Det är rimligt och rättvist.


Läs Johan Ingarös klarsynta ledare i gårdagens SvD om kollektivtrafiktaxan.

Vad DN inte skrev om Svenskt Landskapsskydd

Idag skriver DN i papperstidningen om det välorganiserade motståndet mot vindkraftsutbyggnaden i en mycket intressant och balanserad artikel där båda sidor får komma till tals.

Dock verkar inte DN-journalisten Annika Nilsson ha upptäckt att Svenskt Landskapsskydd sannolikt är en täckmantel för ekonomiska intressen som av något skäl engagerar sig mot vindkraft. Jonny Fagerström som är talesman för organisationen är också en av ledarna för det klimatförnekande nätverket Stockholmsinitiativet.

Och det finns personsamband mellan Stockholmsinitiativet och PR-byrån Hillanders som bland annat har eller har haft flera energibolag som kunder. Maggie Crusell (tidigare Thauerskjöld) som tills nyligen jobbade på Hillanders var den drivande kraften bakom Stockholmsinitiativet och driver också klimatförnekarbloggen "The climate scam" där Jonny också skriver poster.

Jag har all respekt för att människor som berörs av den nödvändiga vindkraftsutbyggnaden i sin närmiljö kan vara oroade och kritiska. Det finns också självklart platser som kan vara olämpliga för vindkraftanläggningar. Och jag är inte heller övertygad om att det kommunala vetot bör upphävas.

Men vad jag inte respekterar är företag som i hemlighet och för snöd vinnings skull anlitar lobbyister för att mobilisera opinion mot den nödvändiga klimatanpassningen och utvecklingen av hållbara energikällor. Och en betald opinionsbildare som Jonny Fagerström med största sannolikhet är borde redovisa vem hans uppdragsgivare är.

Jag har i flera debattartiklar och insändare (hittar inte alla på nätet) skrivit om detta. Det är nu dags att vi miljövänner gemensamt anstränger oss för att röka fram dessa ohederliga intressen - oavsett vilka de må vara - ur det hålor där de konspirerar för att sabotera räddningsarbetet för vårt hotade jordklot.

Intressant? Andra bloggar om klimatpolitik Svenskt Landskapsskydd, vindkraft, Stockholmsinitiativet, Maggie Thauerskjöld, Maggie Crusell, Jonny Fagerström, klimat, klimatfrågan, energi

Dags att slakta heliga kor i klimatpolitiken?

Cancun-mötet är precis avslutat. Ytterligare några små framsteg men faktum är fortfarande att de bindande åtagandena är helt otillräckliga för att dra ned utsläppstrenderna i någorlunda hållbara intervall.

På DN-debatt framför Joakim Sonnegård i lördags uppfattningen att EU bör lämna FN-spåret mot ett bindande internationellt klimatavtal och satsa på andra mer pragmatiska strategier. Sonnegård sällar sig därmed till en liten men växande skara debattörer och experter.

Tankesmedjan Fores VD Martin Ådahl skrev efter Köpenhamnsmötet att idén om att alla länder ska delta i en binande uppgörelse borde uppges och att istället de största utsläpparna borde komma överens sinsemellan. De komplicerade förhandlingar med de många små och fattiga länder i t.ex. G77-gruppen som på kort sikt inte betyder så mycket för att hitta en lösning får bli en senare fråga.

Även tankesmedjan Global Utmaning har talat för att strategier måste tas fram för att få drivkraft i klimatarbetet även om ett globalt avtal inte är omedelbart tillgängligt.

Må vara att ett omedelbart uppbrott från FN-spåret kan vara väl radikalt. Nytänkarna har rätt i att klimatförhandlingarna måste vara beredda att slakta heliga kor för att komma framåt.

För det första måste fokus ligga på det som är det uttalade syftet: dvs. att snabbt och effektivt trycka ned utsläppen av klimatpåverkande gaser. Globala rättvisefrågor må vara viktiga men man kan starkt ifrågasätta motiven hos många av de fattiga ländernas företrädare.

Alltför ofta representeras de av cyniska och korrupta diktaturer som visat litet engagemang sina svältande massor annat än som argument för mer bidrag till dem själva. Det är ingen orättvisa mot ländernas befolkningar att obstruerande diktatorers utrymme vid förhandlingsborden inte prioriteras. Ett kraftfullt internationellt klimatarbete kommer sannolikt ge vida starkare och mer sunda tillväxtimpulser till många fattiga länder än nya transfereringar till korrupta statsapparater.

För det andra: EU och andra internationella aktörer som tar klimatfrågan på allvar behöver lägga större diplomatiskt och även handelspolitiskt tryck på länder som försöker komma undan ansvar. Att inte sätta pris på klimatförstörande utsläpp är ju faktiskt en exportsubvention, må vara att alla länder i dagsläget - i växlande utsträckning - ägnar sig åt den. I takt med ökat klimatansvar behöver det också bli ett internationellt synsätt.

Även om klimattullar är något som i det längsta måste undvikas kan klimatansvar mycket väl vara en faktor att ha i beaktande i t.ex. WTO-förhandlingar. Men samtidigt måste hela tiden strävan i klimatarbetet - oavsett om det sker inom FN:s ram eller mellanstatligt - vara att hitta lösningar som tar tillvara frihandelns och den globala arbetsdelningens unika omställningskraft. Enbart klimatliberalism ger förutsättningar för de mest kostnadseffektiva klimatlösningarna som tar största möjliga hänsyn till övriga samhällsintressen.

Bland nackdelarna med att förhandla klimatpolitiken med 200 länder i rummet, varav nästan hälften med mycket svaga track-record när det gäller good-governance, är att rationella lösningar kommer i skymundan för otaliga obskyra nationella intressen och trosuppfattningar. Även här finns ett argument för Sveriges och EU:s miljöministrar att utveckla både parallella och alternativa strategier till FN-spåret.

Helen Törnqvist lyfter fram det positiva med Cancun-uppgörelsen. Lena Sommestad argumenterar för FN-spåret med smittande FN-entusiasm men samtidigt med just den otydlighet i fokus som jag menar är den stora risken. Jens Holm (v) och Ola (s) är tydligare med att sättet klimatet ska räddas på är viktigare än att det faktiskt fungerar i praktiken. Många andra har också bloggat.

Intressant? Andra bloggar om Cancun, klimatmöte, Andreas Carlgren, klimatförhandlingar, klimatavtal, klimatpolitik

SNF spelar roulette med sin trovärdighet

Jag finner det helt otroligt hur Svenska Naturskyddsföreningen partipolitiserar sin roll. Nu senast på gårdagens DN-debatt. Ensidigt proklamerar man att de rödgröna gör rätt och Alliansen fel trots att det aldrig skett så mycket i praktiska miljöresultat som under den senaste mandatperioden när Andreas Carlgren varit miljöminister.

Man vägrar se de historiska resultaten av regeringens miljöpolitik. SNF vägrar också se målkonflikterna i sin egen och de rödgrönas energipolitik. Att både ropa rädda klimatet, stoppa kärnkraften och tillåt inga vindkraftverk någonstans är helt enkelt inte miljöpolitik utan oförmåga att ta ansvar för helheten. Andreas Carlgren svarar bra på sin blogg.

Jag ska debattera landstingets miljöfrågor med (mp):s landstingsråd Raymond Wigg i samband med Eco Now-mässan i Stockholm 4 september. Wigg föreslog i all välmening att vi som moderator skulle anlita en person från Naturskyddsföreningen. No way. SNF har en alltför partisk inställning till våra respektive partier.

För övrigt har regeringen snarast gått för långt i att skärpa strandskyddet i skärgården och andra särskilt värdefulla naturmiljöer vilket riskerar att lägga en död hand över möjligheterna tt t.ex. bedriva företag eller öka befolkningen på öarna.

Vem är det som inte vill prata miljö? Jag bara frågar.

Mona Sahlin och Maria Wetterstrand hävdar att Allianspartierna inte vill prata miljö. Detta eftersom det enligt Mona och Maria skulle gynna de rödgröna. Andreas Carlgren avfärdar kritiken med berättigad indignation. Detta enligt Expressen.

Jag instämmer med Carlgren. Centerpartiet driver klimat- och miljöfrågorna hårt i valrörelsen. Det är därför att vi är övertygade om att väljarna uppskattar resultaten från fyra år med (c) vid miljömakten. En grön energiöverenskommelse, en kraftig miljöbilssatsning, en nystart för miljövänlig infrastruktur, historiskt stora avsättningar av naturmark. På alla punkter mångdubbelt bättre resultat än Persson-regeringarna lyckades åstadkomma.

Bilden är f ö likadan i Stockholms läns landsting. För första gången på länge byggs nya spårvägar. Miljöbussarna ökar mer än dubbelt så snabbt som när Raymond Wigg var med och styrde. Vi lanserar "gröna" ambulanser och klimatanpassar förlossningsvården. Och resten av Sverige följer efter.

Jag förnekar inte att miljöpartiet också pratar miljö - ibland. Ofta gammal skåpmat blandat med storvulna paroller. Ofta utan större konkretion. Men för all del. Där vill man nog prata miljö. Men att Mona Sahlin och socialdemokraterna skulle demonstrera något större intresse av en stor miljödebatt har sannerligen inte visats i handling. Tvärtom tyder det mesta på att Mona Sahlin skulle gå av på mitten om t.ex. klimat- och energipolitiken kom tydligare i fokus.

Det var också en mycket dålig dag för de rödgröna att kritisera Alliansen. För idag enades Allianspartierna om Centerpartiets förslag om en supermiljöbilspremie för att stimulera fram elbilarna. Och i ABC:s morgonsändningar Syntes Andreas Carlgren och lilla miljölandstingsrådet Andersson på Kungsholmen lansera ett nytt centerförslag om "guldkort" till elbilar i Stockholmsregionen med bl. a. gratis trängselskatt.

Vi i Centerpartiet är inte rädda att ta miljödebatter var och när miljöpartister eller socialdemokrater är beredda att ställa upp. Men det mesta tyder på att Mona Sahlin får gömma sig bakom Maria Wetterstrands kjolar om hon pressas på vad socialdemokraterna hvilja med miljön. Sen må dessa vara korta eller långa.

Intressant? Fler bloggar om Andreas Carlgren, miljö, klimat, Centerpartiet, alliansen, rödgröna, miljöpartiet, socialdemokraterna, Mona Sahlin, maria wetterstrand, elbil, trängselskatt, miljöbilspremie

Skärp dig, Wetterstrand

En garanterad snackis lär bli "kronprinsessan", boken om Maria Wetterstrand. I dagens Metro finns en försmak från boken där Wetterstrand passerar ett nytt lågvattenmärke. Hon beskriver Centerpartiets energiuppgörelse i ord som "så svagt, så jävla ryggradslöst, så fegt, så principlöst".

Jag tycker att det är mycket lågt att ifrågasätta vårt engagemang för miljön bara för att man inte råkar dela uppfattning i sakfrågan. Maud fick stående ovationer på partistämman i fjol när uppgörelsen presenterades. Centerpartister skäms inte för Sveriges nya klimat- och energipolitik.

Uppgörelsen om energin innebär att Sveriges nationella mål blir 50% förnyelsebar energi 2020 och 40% minskade utsläpp av klimatgaser. Utöver detta blir målet 30 TWh vindkraft 2020 och 25 TWh förnyelsebart via elcertifikatsystemet. Mig veterligen de högsta målsättningarna för något industriland.

Ja, allt detta är långt mycket mer ambitiöst än vad Miljöpartiet någonsin mäktade med som stödparti till Socialdemokraterna under 12 år. Det är kanske där skon klämmer för Maria?

Eller så förstår hon helt enkelt inte att för Centerpartiet är det viktigare att tackla klimatfrågan före kärnkraften. Att tycka annorlunda än Maria Wetterstrand är - hör och häpna - inte detsamma som att man är feg eller principlös.

I den bästa av världar skulle vi enbart ha förnyelsebar energi. Men det valet finns inte inom överskådlig framtid. Och en röst på MP förändrar inte det faktumet. De flesta centerpartister föredrar kombination koldioxidneutral kärnkraft och utbyggd vinkraft varje dag framför vindkraft och bolmande tyska kolkraftverk. Det står vi för. Uppgörelsen förlänger kärnkraftsparentesen - men när vi klarat den mycket större utmaningen att fasa ut kol och olja - säg 2040-2050) lär det inte vara någon omöjlighet att klara utfasningen också av kärnkraften om det skulle vara aktuellt om dess miljöproblem då inte är lösta.

Parentetiskt kan tilläggas att Centerpartiet var som störst innan kärnkraftsfrågan ens kom upp på den politiska dagordningen - och innan samarbetet började med Socialdemokraterna. Alltså 1973, tre år innan Barsebäck 2 laddades. Det passar kanske inte in i historiskt okunniga vänsterbloggares världsbild, men så är det.

Bloggar om: alliansen, centerpartiet, energiöverenskommelsen, energiproduktion, fältbiologerna, green peace, kärnkraft, kärnkraftsöverenskommelsen, klimat, miljö, regeringen, solveig ternström, vindkraft

Media: DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, AB

Läs även: Helene Törnqvist, Anders Dahlberg, Magnus Andersson, Annie Johansson, ETR, Elias Giertz och främst av alla Albin Ring Broman

Kommer stadshuset att vidga sitt perspektiv i år?

I fjol skrev jag på Svenska Dagbladets Brännpunkt om landstingets beslut att delta i WWF:s manifestation Earth Hour, och kritiserade kollegorna i stadshusets beslut att inte göra det.

I dag ser jag via ABC att min kollega miljöborgarrådet Ulla Hamilton (M) verkar ha svängt i frågan, och Stockholms Stad kommer förhoppningsvis att delta den 27 mars. Mycket bra och välkommet!

Motståndarna, som säkert kommer att finnas även detta år, har fortfarande rätt i att en timmes släckt belysning inte har någon egentlig miljöeffekt. Men då missar de poängen, i år igen: att Earth hour är ett kostnadsfritt och effektivt sätt att både visa vilket globalt tryck som finns i miljöfrågorna och sätta fokus på det reella miljöarbetet.

Många av landstingets verksamheter är svåra att släcka ned under en dryg timma för att delta i manifestationen. Operationer bör inte utföras med stearinbelysning, och busshållplatser behöver vara upplysta av säkerherhetsskäl. Men jag kommer att verka för de lokaler vi har som inte behöver vara upplysta kommer att släckas den 27 mars.

Den som vill göra något handgripligt utöver att släcka ned själv, kan likt min kollega Per Ankersjö i stadshuset köpa en utsläppsrätt, motsvarande ca 80 000 släckta glödlampor i en timme. Jag kommer att göra både och.

Intressant? Andra bloggar om stockholms läns landsting, stockholms stad, ulla hamilton, per ankersjö, centern, centerpartiet, earth hour, klimat, koldioxid, miljö, utsläppsrätter, wwf

Förvirrad MP-jenka om landstinget miljöarbete

Miljöpartiets gruppledare i Stockholms läns landsting, Lena-Maj Anding, skriver den 11 december ett förbryllande inlägg där majoriteten får skulden för att Miljöpartiets jenkaliknande klimatpolitik inte kan genomföras. Det är inte Centerpartiet och Alliansens fel att Miljöpartiet inte är rakryggade och konsekventa nog att genomföra sin egen klimatpolitik - som ändras ungefär vartannat år.

Centerpartiet och Alliansen genomför ett mycket kraftfullt klimatarbete som bland annat innebär att hälften av landstingets transporter - bussar, waxholmsbåtar, färdtjänst - ska vara fossilbränslefria till utgången av 2011. Vi genomför de största satsningarna på miljöbussar i SL:s historia.

Medan Miljöpartiet och vänsteralliansen lyckades åstadkomma 150 miljöbussar under åren 2003-2006 kommer vi att nå cirka 350 nya miljöbussar under åren 2007-2010 och planerar för ytterligare 100 under 2011.

Vi storsatsar på rening av den klimatskadliga lustgasen i förlossningsvården. Medan MP och deras kompisar åstadkom EN lustgasreningsanläggning fixar vi FYRA.

Det kanske är dags att rannsaka sitt eget agerande innan Anding & Co väljer att kritisera andra. Er plädering om ett fossilbränslefritt landsting rimmar dessutom illa med ert beslut att beställa 200 dieselbussar strax innan ni förlorade valet 2006. Ett drygt halvår senare tyckte Mp det var lämpligt att flytta fram klimatmålsättningen med sex år. Är det seriöst?

Anding påstår också att jag skulle vara ointresserad av att ta kontakt med näringslivet och andra intressenter i samband med landstingets klimatarbete. Det är struntprat. Arbetet med landstingets nya miljöprogram sker i unik öppenhet mot övriga samhället.

Dessutom påstår hon att regeringen inte gjorde tillräckligt för att få världen ledare att enas om ett bra klimatavtal i Köpenhamn. Pust! Ett sådant påstående visar antingen att hon inte är insatt i förhandlingsprocessen eller att hon bara vill göra partipolitik av en komplicerad fråga. Ingen svensk regering har någonsin ägnat sig åt en så omfattande, aktiv och engagerad klimatdiplomati som Andreas Carlgren (c) och Fredrik Reinfeldt (m).

När det gäller landstingets klimatarbete tänker nog Anding på den diskussion vi hade i samband med det klimatseminarium (gå till miljöseminarium 3/12 i länken) vi arrangerande i december, då vi diskuterade landstingets klimatarbete i förhållande till länets kommuner. Här påpekade jag att landstinget inte kan styra kommunerna - delvis till skillnad från Skåne och Västra Götaland som är regioner och inte landsting. Jag sade också att jag anser att Stockholms läns landsting bör bli region och få samma verktyg och uppdrag.

Jag får påminna Anding om att när Miljöpartiet hade ansvar för miljöfrågorna i landstinget togs miljöprogrammet fram utan att varken folkvalda, intresseorganisationer eller allmänhet fick säga sitt. För övrigt det mycket ambitiösa program som Centerpartiet nu genomför i praktiken.

Så arbetar vi med att ta fram landstingets långsiktiga klimatstrategi. Först faktainsamling, utvärdering och analys, därefter bestäms strategi och målsättningar. För i slutändan är det handling och resultat – inte ord – som räknas i klimatarbetet.

Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, MP, Centerpartiet, centern, miljöbussar, lena-maj anding, regeringen, andreas carlgren, alliansen, de rödgröna, klimat, miljö, Stockholms läns landsting, Stockholm, regionfrågan

Tendensiös "granskning" av nödvändig infrastruktur

Det var närmast olustigt att se Uppdrag Gransknings "granskning" av Förbifart Stockholm och deras försök till karaktärsmord på miljöminister Andreas Carlgren. Uppdrag Granskning klipper ihop gamla uttalanden av Carlgren där han säger att västerleden ska stoppas, och ställer dessa mot hans uttalanden i regeringsställning för att sätta bilden av att hans miljöengagemang har försvunnit.

I själva verket är det så att omvärlden har förändrats, och tekniken har utvecklats. Förbifarten är inte Västerleden. På trettio år har utsläppen från en genomsnittlig bil minskat med hundra gånger. I takt med att oljan blir allt dyrare, av skatter och av naturlig brist, kommer utvecklingen bara att accelerera.

Parallellt med denna utveckling växer Stockholm, vare sig vi bygger vägar eller ej, med ett helt Göteborg på ett tiotal år. Alla dessa människor måste kunna bo och transportera sig i vår region. Detta betyder inte att bilismen ensamt är lösningen på transportproblemen - men till skillnad från föregående socialdemokratiska regering satsar denna regering och styrande Alliansmajoriteter i Stockholms län mer på spårbunden trafik.

Förbifart Stockholm har blivit en symbolfråga där leden ställs mot kollektivtrafik och miljömål. Det är en olycklig förenkling av två anledningar:

1) Vägverkets egna bedömning som citeras selektivt och friskt i programmet visar att leden beräknas öka utsläppen med mindre än 1 %. Det är en summa som med råge går att kompensera med styrmedel och tekniska landvinningar, men de kan inte att kompensera ett växande transportbehov.

2) Vi har mycket spårbunden trafik i länet - och mer ska byggas - men vi har också världens största flotta miljöbussar som kommer att fördubblas i storlek som måste kunna komma fram om kollektivtrafiken ska förbi attraktiv.

Oppositionspartierna MP och V protesterar mot förbifarten, och pratar gärna kollektivtrafik, men ingen av dem presenterar faktiska förslag på alternativa transportsätt över Saltsjö-Mälarsnittet - vilket är just den flaskhals Förbifart Stockholm är planerad att lösa upp.

När Essingeleden är stängd för tunga fordon måste t.ex. byggfirmor som bygger hus till en växande befolkning ta en omväg på 25 mil, för en sträcka som är ett par kilometer fågelvägen i centrala Stockholm. Hur någon kan få det till en miljövinst har jag svårt att se.

Var och en får tycka vad de vill om Förbifart Stockholm, men ska leden diskuteras i sammanhanget klimat, miljö och transportbehov, måste leden ställas mot alternativa transportlösningar i nord-sydlig riktning. Några sådana finns inte i några budgetförslag från något oppositionsparti.

Därmed är deras lösning att klimatmålen ska nås genom att göra livet för invånarna lite jobbigare genom lite längre bilköer, lite mer förlorad arbetstid, och lite mindre tid med familjen. Ett Uppdrag Granskning som hade tittat på effekterna av den politiken hade varit intressant att se.

Läs även Per Ankersjö 1 & 2, Johan Hedin och Magnus Andersson om Uppdrag gransknings kreativa klippningsteknik.

Andra intressanta bloggar om andreas carlgren, bilar, centern, centerpartiet, förbifart stockholm, klimat, kollektivtrafik, miljö, miljöbilar, regeringen, rödgröna, spår, tåg, val 2010

Lovande inför köpenhamn

Jag skrev tidigare ett inlägg med frågan om Nobelkommittén var vågade risktagare när de annonserade att president Obama skulle få årets fredspris. Det tycks inte vara någon tvekan om bevekelsegrunderna - kommittén har tidigare kopplat samman miljö och fred när Al Gore/IPCC fick priset. Det är rimligt att anta att priset går till Obama för att sätta tryck på honom inför Köpenhamn.

Det verkar nu ha gett effekt. DN rapporterar att Obama faktiskt kommer till Köpenhamn, med ett löfte om 17 % utsläppsminskningar från 2005 års nivå till år 2020. Även om ett mer offensivt bud till 2020 kanske hade varit bättre, kan det faktiskt vara lika bra med 30% till 2025. Det enskilt viktigaste är att de stora utsläppsländerna kan binda sig vid en offensiv men ändå realistisk siffra, som kan höjas om det skulle behövas.

Läget inför Köpenhamnsmötet ser något ljusare ut efter gårdagens nyhet.

Staten ska inte tjäna pengar på kolkraft - sälj Vattenfall!

Styrningsproblemen av Vattenfall visar en sak tydligt: Politik och produktion ska hållas åtskiljda. De som kritiserat Vattenfall för att dra in kosing till statskassan genom att bryta och bränna brunkol i Tyskland har rätt. Och de som pekar på svårigheterna och riskerna med att politiskt styra en gigantisk energikoncern har också rätt.

Maud Olofsson gör helt rätt som kräver att ett statligt bolags extravaganta erövringståg på energimarknaden i Tyskland underkastas rimliga miljökrav. Hon har också rätt i att vara kritisk mot att samma statliga företag konsekvent underlåter att följa instruktioner från den statliga ägaren - i det här fallet om att medverka i utveckling av energiteknik och energiomställning. Det är lätt att förstå att dropparna av ohörsamhet till slut fått bägaren att rinna över.

Men samtidigt är det fel typ av miljö- och energipolitik. Den svenska regeringen har ansvar för miljö- och energipolitiken i Sverige - inte i Tyskland. Alla energiaktörer bör behandlas likadant. Styrmedlen bör vara dels miljö- och klimatskatter, dels forsknings- och utvecklingsmedel, dels den hårda lagstiftningen. Men alla energibolag bör kunna genom forskningsmedel eller utvecklingsavtal bidra med det som Vattenfall skulle bidra med.

Varför säljs då inte Vattenfall? Ja ett uppenbart skäl är att regeringar oavsett färg har uppskattat att energiaffärer i Europa har kunnat generera lite extrainkomster att spendera på reformer i Sverige. Men det skälet håller inte.

Staten Sverige är inte en affärsrörelse. Lika lite som vi ska tjäna pengar på att exportera vapen från statligt ägda fabriker eller för den delen köpa upp och driva matt-fabriker med barnarbetare i länder i tredje världen - lika lite ska staten ha brunkolsgruvor och kolkraftsverk som extraknäck.

Kritiken mot Maud Olofsson kommer nu från tre håll.

Dels de som egentligen håller med henne om att Vattenfall gör miljömässigt och politiskt tveksamma saker utomlands.

Dels de som tvärtom tycker att Vattenfall gör rätt i Tyskland, t. ex. på grund av att man har en mer positiv syn på kärnkraft. Hit hör DN:s ledare idag. En fraktion inom denna grupp är de som tycker att man skadar företaget och sänker dess intäkter och värde genom att begränsa deras frihet. Det är rätt i sak, men det de glömmer är att detta är ett statligt företag.

Sen finns den "tredje ståndpunkten". Dess anhängare - socialdemokraterna - tycker både och. Det är fel att tillåta Vattenfall att investera i kolkraft och pantsätta bolaget i kärnkraftaffärer. Men när regeringen reagerar mot detta är det också fel. När regeringen inte omedelbart ingriper är det fel. Men hade regeringen gjort det hade säkerligen en anmälan för ministerstyre kommit som ett brev på posten.

Det lustiga är att det är samma socialdemokrater som när de regerade gnuggade händerna över extraintäkterna från den tyska brunkolen och förhandlade med miljöpartiet om hur pengarna skulle användas. Man behöver inte vara någon KG Bergström för att förstå att det här inte är sakfrågan som spelar huvudrollen utan hoppet om att skadeskjuta en av de farligaste motståndarna i en valrörelse.

Maud Olofsson har i huvudsak rätt. Om hennes agerande kan beskrivas som impulsivt så har det sin grund i rätt impulser. Vänsteroppositionen kan därtill inte bestämma sig för vilket ben deras kritik bottnar i. Därför kommer denna affär att blåsa över.

Tyvärr kan Maud som ansvarigt statsråd knappast tänka högt om framtiden för det statliga ägandet av Vattenfall. Och tyvärr kommer knappast Anders Borg och Per Schlingmann att billigt samtycka till en försäljning, såväl eftersom det skulle störa det nymoderata varumärket som av statsfinansiella skäl. Men det är ändå dags att den debatten startar och Centerpartiet som parti har all anledning att presentera en försäljning av Vattenfall som en utgångspunkt och en förhandlingsfråga för Alliansregeringen att ta itu med efter valet 2010.

Oscar F och Johan H bloggar också om detta

Intressant? Andra bloggar om Vattenfall, regeringen, Maud Olofsson, energi, energipolitik, miljö, klimat,

Klimatseminarium om lustgasen i vården

Idag är jag på på konferens om lustgasens klimatpåverkan där jag hållit inledningsanförandet. 2007 bildades på vårt initiativ i Stockholms läns landsting ett nationellt konsortium för att arbeta med att minska klimatpåverkan från vården lustgasanvändning. Det har blivit en succé.

Stockholms läns landsting är pionjärer inom området. 2007 fanns bara en lustgasdestruktionsnläggning i Sverige: På Karolinska sjukhusets förlossningsavdelning i Huddinge. Idag finns ytterligare två: På Danderyds sjukhus och på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Under 2010 kommer samtliga förlossningssjukhus i Stockholms län att ha eller ha beställt destruktionsanläggningar. Totalt i Sverige kommer det att finnas 15 anläggningar 2011.

Det är spännande att även andra länder så sakteliga börjar ta intryck av detta arbete. I Tyskland utreds frågan för närvarande. I Japan har man också lyft frågan.

Det är viktigt att minska utsläppen av lustgas från vården. Lustgasen är en mycket stark växthusgas - ca 300 gånger starkare än koldioxid. Trots att det rör sig om relativt små utsläpp från vården i jämförelse med bl.a. fossilbränsletrafiken blir det ändå en mycket märkbar insats. Det är dessutom kostnadseffektivt. Man får inte heller glömma att utsläppen är ett arbetsmiljöproblem för de anställda - att andas in lustgas dagligen leder till huvudvärk, koncentrationssvårigheter och kan orsaka missfall hos havande personal.

Intressant? Andra bloggar om lustgas, stockholms läns landsting, miljö, klimat, sjukvård, centern, centerpartiet

Nord Stream priset för att samla EU i klimatförhandlingarna?

Jag känner mig inte bekväm med regeringens Ja till Nord Stream (DN, SvD). Även om naturgas - eller rättare sagt fossilgas - är bättre för klimatet än brunkol och olja så är det ett fossilt bränsle. Lägre klimateffekt på kort sikt men en risk för att ett gammalt beroende ersätts av ett nytt. I slutändan måste ju faktiskt användningen av fossila bränslen för energiändamål helt upphöra.

Att den svenska regeringen har varit utsatt för ett starkt tryck från våra grannländer är dock uppenbart. De ryska påtryckningarna har i det sammanhanget varit av betydligt mindre betydelse än de tyska. Och sedan Danmark givit sitt samtycke har Andreas Carlgren blivit alltmer isolerad i sitt motsånd mot gasledningen.

De senaste veckorna har EU förhandlat internt om sin strategi i de internationella klimatförhandlingarna. Förvånande nog har den tyska regeringen varit en av de starkaste bromsklossarna som Andreas Carlgren och Anders Borg haft att hantera. Finansministrarnas oförmåga att komma överens hur ett klimatavtal ska finansieras kastade en mycket olycksdiger skugga över det kommande Köpenhamnsmötet. I sista sekund lyckades dock Reinfeldt få med sig alla EU-länder i en kompromiss förra veckan.

Nu väcks frågan om det tyska motståndet i klimatförhandlingarna i själva verket var en del i att öka pressen på Sverige att godkänna Nord Stream. Jag tror det. Och det kanske är ett pris värt att betala för att undvika ett misslyckande i Köpenhamn. Men det vittnar om en stor dos cynism från den tyska regeringens sida. Det är värt att komma ihåg för framtiden.

Intressant? Bloggar om klimat, gas, Nord Stream, Andreas Carlgren, Anders Borg, Tyskland, EU, Centerpartiet, ordförandeskapet, Köpenhamn, miljö, centern, centerpartiet

Enigt EU om klimatförhandlingarna

Ett pressmeddelande från regeringen meddelar att EU:s ministerråd under Andreas Carlgrens ledning nu nått enighet om ståndpunkter inför klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Målet för 2050 sätts till 80-95 procents utsläppsminskningar och för 2020 till 25-40 procent för industrialiserade länder och 15-30 procent för utvecklingsländer.

Glädjande är att EU också sätter upp målsättningar för att minska flygtrafikens och båttrafikens klimatpåverkande utsläpp med 10 resp 20 procent till 2020. Sätts kraft bakom dessa krav kan det leda till viktig teknikutveckling för att få fram klimatneutral teknik inom dessa eftersatta områden.

Frågan om hur flexibla mekanismer ska hanteras är tydligen inte riktigt löst men länderna har åtagit sig att bli överens innan Köpenhamnsmötet. Här döljer sig väl även svårigheterna att komma överens om finansieringen av klimatåtaganden ska göras, inte minst i tredje världen. Media igår rapporterade om att EU:s finansministrar inte lyckats komma överens i denna fråga.

Vi får hoppas att en bra överenskommelse verkligen kan nås också på detta område. Det torde vara av största betydelse för framgången i Köpenhamn för det är nog i denna detalj som djävulen bor. Det är glädjande att EU:s miljöledare utfäster sig att komma överens i tid även om det hade varit bättre om de redan varit det.

Intressant? Fler bloggar om EU, klimat, Köpenhamnsmötet, Andreas Carlgren, miljö, miljöteknik, centerpartiet

Ihålig och utvecklingsfientlig kritik mot Förbifart Stockholm

Så kom det - äntligen får jag säga - ett beslut om Förbifart Stockholm. Regeringen meddelade vid 11-tiden i dag att Förbifarten har klarat av miljöprövningen, och att det därför är grönt ljus från deras sida för en byggstart kring 2012.

Det finns politiska krafter som helst inte ser någon vägtrafik alls, särskilt Miljöpartiet ger uttryck för denna åsikt när de röstar emot nya vägprojekt. Argumentet är vanligtvis en variation på temat "bygger vi vägar ökar biltrafiken". Den uppenbara frågan som ställs allt för sällan är: får vi bättre miljö av att allt fler bilar trängs på allt mindre vägutrymme? Får vi bättre miljö genom att spä på den Stockholmska trafikinfarkten?

Essingeleden är den enda egentliga motorvägen över Saltsjö-Mälarsnittet. Den byggdes för 40 år sedan, och dimensionerades för ca 80 000 bilar / dygn. Då hade Stockholm 1.5 miljoner invånare. I dag är vi två miljoner stockholmare, och på leden flyter varje dygn över 160 000 bilar fram i en mycket maklig takt. Samtidigt beräknas länet växa med minst 600 000 människor till 2030. Situationen blir allt mer ohållbar.

Trots att Alliansen i Stockholms stad och län bygger nya spårvägar i form av Spårväg City, ny tvärbana till Nya Slussen, och en rad dubbelspårläggningar i Södertälje, Roslagen, Nacka-Saltsjöbaden är det ett faktum att de största satsningarna på spårvägar sedan 50-talet i regionen inte kan svälja alla pendlare.

Oppositionen, och särskilt miljöpartister, vill gärna utmåla Förbifart Stockholm som ett svek mot miljön. Vad de väljer att bortse ifrån är den stockholmska trafikinfarkten har ett par konkreta och mycket negativa miljöeffekter: 1) Bilar släpper ut mest avgaser när de står i kö 2) Att dra bil- och busstrafik genom innerstaden ökar partikelutsläpp i mycket tätbebyggda bostadsområden. Vi kan se effekterna av detta i att den genomsnittliga Stockholmarens liv är förkortad med sju månader p.g.a. utsläpp.

De vettiga miljöpartister som kan titta upp ur partiboken för ett ögonblick borde ställa sig frågan vilken effekt ytterligare 600 000 stockholmare på 20 år utan en enda ny väg skulle ha för livskvalitén, miljön, och folkhälsan i regionen.

Förbifart Stockholm är nämligen inte framförallt en satsning för fossilbränslebilar. Vi har i Stockholm världens största flotta miljöbussar som kräver framkomliga vägar för att kunna vara ett attraktivt alternativ till privatbilismen. Det är i ljuset av detta man måste se förbifarten.

Man får heller inte glömma att fossiltrafiken till stor del kommer att vara utfasad när bygget står klart. Centerpartister är teknikoptimister. Vi vet att utvecklingen går rasande snabbt mot miljöbilism. Här är en tydlig och mycket viktigt skiljelinje mellan oss och Miljöpartiets teknikfientliga inställning.

Fler synpunkter på Förbifart Stockholm: Per Ankersjö, Johan Hedin, Alliansfritt Sverige, Erik Laakso,

Intressant? Andra bloggar om Förbifart Stockholm, Stockholms läns landsting, Centerpartiet, miljöbilar, infrastruktur, klimat, kollektivtrafik,

Med Earth Hour på Brännpunkt

I dagens SvD utvecklar jag varför vi borgerliga politiker bör stödja den enda till buds stående globala klimataktionen Earth Hour. Lustigt nog gick miljöborgarrådet Ulla Hamilton i liknande tankar varför SvD-läsarna idag kan få både ett stadshusperspektiv och ett världsperspektiv på frågan.

Jag vill understryka att vår aktion inte har varit samordnad. Men vore jag vänstersympatisör skulle jag nästan tro det med tanke på vilken bra reklam båda artiklarna gör för allianspartiernas miljöarbete i stadshuset och landstinget. Även om Ulla i mina ögon har fel om Earth Hour uttrycker jag gärna min beundran för hennes energiska sätt att utveckla Stockholms stads miljö- och klimatpolitik.

Se även Aftonbladets artikel.

Intressant? Andra bloggar om earth hour, stockholms läns landsting, stockholms stad, centerpartiet, miljö, klimat

Klimatpolitik innanför tullarna...

Min kollega i Stockholms stadshus, Ulla Hamilton (m), och min partikamrat Per Ankersjö profilerar sig som bäst på sitt motstånd mot WWF:s klimataktion Earth Hour. De noterar båda att undertecknad och alliansen i Stockholms läns landsting har gjort en annan bedömning. Varför har vi gjort det?

Mitt svar är: klimatfrågan är global och kräver en global opinionsbildning för att nå framgång. Jag och Stockholms läns landsting anser att det är viktigt att vara med och skapa och uttrycka den opinion som krävs för att lägga tillräckligt tryck i frågan.

Det finns ingen motsatsställning mellan att bedriva ett tufft arbete för att minska klimatpåverkan och att delta i denna opinionsbildning. Stockholms läns landsting är världsledande i att utveckla klimatsmart kollektivtrafik - något som nyligen bidragit till att Stockholms stad och Ulla Hamilton fått motta pris som Europas miljöhuvudstad. Vi driver också ett aktivt arbete för att minska sjukvårdens klimatpåverkan där vi bl. a. ser till att den lustgas som används vid ff. a. förlossningar inte når atmosfären. En förlossning motsvarar i klimatpåverkan en bilresa till Hamburg.

Man kan undra om Ulla och Per - som förvisso gör ett strålande miljöarbete inom gränserna för Stockholms stad - har förstått att klimatfrågan inte kan lösas enbart på hemmaplan. Stadshusperspektivet räcker inte.

På ett vis är faktiskt det avancerade klimatpolitiska arbete som jag bedriver i landstinget och Ulla och Per i stadshuset också symbolpolitik. Vi vet att insatserna isolerat i Stockholmsregionen inte ensamt kan påverka klimatet. Dess viktigaste verkan är att tjäna som gott exempel och öka pressen på andra aktörer att också agera: Städer, regioner och stater. Om alla gör det vi gör skulle det verkligen innebära ett stort steg närmare en lösning på klimatproblemet. På det viset är landstingets och stadens klimatinsatser mycket mer värda än det antal ton som vi minskar utsläppen med. Och vår påverkan ökar ju mer kända vi gör våra insatser.

Till nästa år tror jag att klimatmedvetenheten i stadshuset har mognat till sig. Då kommer nog Ulla och Per att förstå att det inte bara handlar om att vara bäst i klassen utan om att nå största möjliga och snabbaste totala resultat på vår tids ödesfråga. Och det är där WWF:s Earth Hour kommer in. Jag och Stockholms läns landsting stödjer den helhjärtat!

Intressant? Andra bloggar om earth hour, wwf, landstinget, stockholms läns landsting, stockholms stad, klimat, miljö