Två stolligheter från de rödgröna

Nummer 1: Kent Persson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet som är olycklig över Volvo-Geely-affären som han befarar ska leda till att kinesiska regeringen flyttar svenska jobb till Kina. På sig själv känner man andra. Kina har inte blivit rikt på att "köpa" jobb utan på marknadsekonomi och smarta investeringar.

Här skiljer de gamla kinakommunisterna från (v), (mp) och (s) som tävlat i iver att förstatliga bilfabrikerna i Västsverige under de gångna åren. Skulle Kina följa de svenska partikamraternas exempel hade det inte blivit mycket med den kinesiska tillväxten.

För övrigt börjar vi nu på facit på Maud Olofssons av oppositionen så förhånade krispolitik i Västsverige. Saab verkar vekligen ha fått en nystart och varumärket stärks nu åter snabbt. Och nu verkar också Volvo ha fått nya förutsättningar som säkrar jobb och tillväxt i sunda fundamenta.

Stollighet nummer 2: Det måste ha varit avslutningsfest innan sommaruppehållet för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Kanske EU-motståndaren Marita Ulvskog och anhängaren Göran Ferm försystrades mellan vinglasen och fann en vag men varm känsla av socialdemokratisk ideologisk gemenskap? Kanske Marita tyckte att hon varit för osynlig i svensk politik sedan EU-valet (det tycker faktiskt jag också)? Kanske sa Göran: "Jag tycker vi måste göra nåt för att hjälpa Mona och kamraterna hemma i Sverige"?

Upphovet till dagens SvD Brännpunkt från väcker spekulationer. Det Marita Ulvskog progagerar mot är "Europas överdrivna nedskärningsiver". Istället bör "Europa" satsa på att bygga ut offentlig sektor och bygga fler vägar och järnvägar i god Keynesiansk tradition. Detta är tydligen osviklig mirakelmedicin: "Offensiva investeringar i infrastruktur [är] en krismedicin som har fungerat bra i alla tider" säger de ogenerat med Roosevelts New Deal som enda exempel. Nå, riktigt så enkelt är det nu inte och framgången för New Deal är starkt ifrågasatt av ekonomihistoriker.

Men det stora problemet är förstås att Marita m. fl. helt missat att Keynes politik bygger på överskott i goda tider som satsas i dåliga tider. En premiss som i de flesta fall - inklusive svenskt 80-tal - visat sig orealistisk. I dagens läge är de europeiska ladorna intecknade över husknutarna och det lilla som fanns investerades i de massiva stimulansåtgärder som sattes igång 2008 och 2009 av just de skäl som Marita Ulvskog idag efterlyser. Att fortsätta dessa stimulansåtgärder ännu längre är snart sagt omöjligt för flertalet länder med Sverige asom ett av undantagen.

Man frågar sig - tycker Marita Ulvskog inte att Grekland behöver sanera sin ekonomi? Eller Spanien? Eller Storbritannien? Man frågar sig isåfall hur Marita Ulvskog kunde jobba som minister åt Göran Persson när han fullföljde Bildtregeringens sparprogram efter krisen 1990-93? Borde Sverige också ha "investerat" sig ur krisen då?

Jag tror att s-utspelet på SvD:s Brännpunkt var en freudiansk felsägning som visar hur många socialdemokrater fortfarande tänker. Att de inte tar intryck av verkligheten - inte ens Göran Perssons dyrköpta erfarenheter - är beklagligt men fullt begripligt när man ser deras grunda och faktabefriade tyckande i dagens tidning.

Marita Ulvskog lyckades Mona Sahlin exportera men bevare oss för alla de meningsfränder hon kan ha kvar i hemlandet. Vulgärkeynesiansk utgiftspolitik och statssocialistisk industripolitik är vå recept som snabbt kan sänka Sverige. Riskerna finns inbäddade i varje vrå av det rödgröna regeringsalternativet.

Intressant? Andra bloggar om Lars Ohly, Mona Sahlin, socialdemokraterna, rödgröna, vänsterpartiet, val 2010, statligt ägande, socialism, centerpartiet, Maud Olofsson, Keynes, Europaparlamentet , Marita Ulvskog, Volvo, Saab, Kina, kommunism

Ingen försvarar Ryssland, Åsa Linderborg, men vad försvarar du?

Åsa Linderborg och Björn Elmbrant är båda dagsaktuella för två märkliga krönikor om Berlinmurens fall. Ingen av dem kan låta bli att klia på vänsterns ärr från 1989.

Åsa Linderborg pekar på att några av de ungerska reformkommunisterna från 1989 idag är mångmiljonärer, att den ryska genomsnittsåldern sjunker på grund av "den nyliberala chockterapin" och att östtyskarna återförenats med västtyskarna till priset av förlorad social trygghet och minskad jämlikhet mellan könen. "Hela Östeuropa är en exempelsamling på förlorade illusioner."

Visst finns det förlorade illusioner och det är väl just signifikant för verkligheten. Det finns inget Utopia och det öppna liberala samhällets förespråkare har aldrig påstått det. Det är egentligen självklart att glädjeruset från en aldrig så fredlig revolution aldrig kan bestå när friheten blivit vardag.

Det som är stötande är dock att Åsa Linderborg så konsekvent blandar äpplen och päron och försöker göra marknadsekonomin och den liberala demokratin ansvarig för alla missförhållanden i öst. Det är stor skillnad på de demokratiska stater i centraleuropa och Baltikum, som tidigare var lydstater till den sovjetiska ockupationsmakten, och Sovjetunionens ryska arvtagare i Ryssland, Ukraina och Vitryssland.

Att beskriva tillståndet 2009 i Ungern, Östtyskland eller Baltikum som likvärdigt eller jämförbart med läget innan 1989 är lyckligtvis inte bara anstötligt, det är också en hopplös uppgift. Den blir bara möjlig - men fortfarande mycket svår - genom att kasta ner dessa demokratiska marknadsekonomiska länder i samma korg som Ryssland och sedan skaka om ordentligt.

Reformerna och demokratiseringen av Ryssland fungerade aldrig väl. Privatiseringarna av de statliga tillgångarna vansköttes på ett sådant sätt att tidigare kommunistiska byråkrater och maffialedare kunde berika sig själva. Det var varken nyliberalt eller en chockterapi, det var ren korruption. Samtidigt genomfördes inte trovärdiga reformer av rättssystem och maktstrukturer. De demokratiska valen i Ryssland har aldrig givit en tydlig majoritet åt partier som fullt ut omfattar demokratins och det öppna samhällets ideal.

Ryssland är inget öppet samhälle och ingen liberal marknadsekonomi. Liberala och borgerliga företrädare har inget behov av att försvara hur detta land fungerar idag. Tvärtom har vi all anledning att arbeta för ytterligare reformer.

Det intressanta är att Åsa Linderborg har ett behov av att jämföra dagsläget med det som fanns innan 1989 och 1991. Hon söker fortfarande argumenten för att hon på något vis ändå hade rätt före 1989. Och trots att hon säger sig söka en ny vänster visar hon ingen vilja att lära sig något av de fel den gamla vänstern begått.

Varför kan inte Åsa Linderborg bara konstatera att det var bra att muren föll och att kommunisterna hade förskräckligt fel om Europa före 1989. Det skulle säkert också underlätta i sökandet efter en ny vänster. Och det finns många mycket bättre dagar för Åsa Linderborg att försöka vinna debatten över liberalismen än årsdagen av Berlinmurens fall. Och som det nu är måste man fråga sig om Åsa Linderborg - trots alla dimridåer - inte försvarar Berlinmuren.

Ingerö har skrivit bra om Elmbrants artikel. Synd på Elmbrant, han kan bättre än så här.

Intressant? Fler bloggar om kommunism, berlin, berlinmuren, åsa linderborg, björn elmbrant, socialism, vänster, liberalism, Sovjetunionen, Ryssland, Tyskland, Baltikum