Två stolligheter från de rödgröna

Nummer 1: Kent Persson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet som är olycklig över Volvo-Geely-affären som han befarar ska leda till att kinesiska regeringen flyttar svenska jobb till Kina. På sig själv känner man andra. Kina har inte blivit rikt på att "köpa" jobb utan på marknadsekonomi och smarta investeringar.

Här skiljer de gamla kinakommunisterna från (v), (mp) och (s) som tävlat i iver att förstatliga bilfabrikerna i Västsverige under de gångna åren. Skulle Kina följa de svenska partikamraternas exempel hade det inte blivit mycket med den kinesiska tillväxten.

För övrigt börjar vi nu på facit på Maud Olofssons av oppositionen så förhånade krispolitik i Västsverige. Saab verkar vekligen ha fått en nystart och varumärket stärks nu åter snabbt. Och nu verkar också Volvo ha fått nya förutsättningar som säkrar jobb och tillväxt i sunda fundamenta.

Stollighet nummer 2: Det måste ha varit avslutningsfest innan sommaruppehållet för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Kanske EU-motståndaren Marita Ulvskog och anhängaren Göran Ferm försystrades mellan vinglasen och fann en vag men varm känsla av socialdemokratisk ideologisk gemenskap? Kanske Marita tyckte att hon varit för osynlig i svensk politik sedan EU-valet (det tycker faktiskt jag också)? Kanske sa Göran: "Jag tycker vi måste göra nåt för att hjälpa Mona och kamraterna hemma i Sverige"?

Upphovet till dagens SvD Brännpunkt från väcker spekulationer. Det Marita Ulvskog progagerar mot är "Europas överdrivna nedskärningsiver". Istället bör "Europa" satsa på att bygga ut offentlig sektor och bygga fler vägar och järnvägar i god Keynesiansk tradition. Detta är tydligen osviklig mirakelmedicin: "Offensiva investeringar i infrastruktur [är] en krismedicin som har fungerat bra i alla tider" säger de ogenerat med Roosevelts New Deal som enda exempel. Nå, riktigt så enkelt är det nu inte och framgången för New Deal är starkt ifrågasatt av ekonomihistoriker.

Men det stora problemet är förstås att Marita m. fl. helt missat att Keynes politik bygger på överskott i goda tider som satsas i dåliga tider. En premiss som i de flesta fall - inklusive svenskt 80-tal - visat sig orealistisk. I dagens läge är de europeiska ladorna intecknade över husknutarna och det lilla som fanns investerades i de massiva stimulansåtgärder som sattes igång 2008 och 2009 av just de skäl som Marita Ulvskog idag efterlyser. Att fortsätta dessa stimulansåtgärder ännu längre är snart sagt omöjligt för flertalet länder med Sverige asom ett av undantagen.

Man frågar sig - tycker Marita Ulvskog inte att Grekland behöver sanera sin ekonomi? Eller Spanien? Eller Storbritannien? Man frågar sig isåfall hur Marita Ulvskog kunde jobba som minister åt Göran Persson när han fullföljde Bildtregeringens sparprogram efter krisen 1990-93? Borde Sverige också ha "investerat" sig ur krisen då?

Jag tror att s-utspelet på SvD:s Brännpunkt var en freudiansk felsägning som visar hur många socialdemokrater fortfarande tänker. Att de inte tar intryck av verkligheten - inte ens Göran Perssons dyrköpta erfarenheter - är beklagligt men fullt begripligt när man ser deras grunda och faktabefriade tyckande i dagens tidning.

Marita Ulvskog lyckades Mona Sahlin exportera men bevare oss för alla de meningsfränder hon kan ha kvar i hemlandet. Vulgärkeynesiansk utgiftspolitik och statssocialistisk industripolitik är vå recept som snabbt kan sänka Sverige. Riskerna finns inbäddade i varje vrå av det rödgröna regeringsalternativet.

Intressant? Andra bloggar om Lars Ohly, Mona Sahlin, socialdemokraterna, rödgröna, vänsterpartiet, val 2010, statligt ägande, socialism, centerpartiet, Maud Olofsson, Keynes, Europaparlamentet , Marita Ulvskog, Volvo, Saab, Kina, kommunism

Reinfeldt vs Mona: "Alliansen, det är jag?"

I DN:s papperstidning har fem frågor om valet ställts till Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Jag ska här inte orda om Mona Sahlins innehållslösa prat om arbetslösheten. Fjortonåringen Elias Giertz har ju redan visat att han kan prestera en mer substantiell arbetsmarknadspolitik. Men det är ju inget nytt att socialdemokratin och de rödgröna saknar politik för fler riktiga jobb. Har bloggat om det tidigare.

Reinfeldts svar är i sak bra om också lite riktingslösa. De cashar in på regeringsdugligheten, pekar på vikten av försiktighet med statens finanser och pekar på sambanden mellan jobbpolitik och välfärd.

Lite bekymmersamt är dock ordvalen. Reinfeldt talar om regeringens politik som det var en privat eller personlig affär och osynliggör helt alliansregeringen. Han talar om regeringens jobbpolitik som "min jobbpolitik". Och han beskriver hur han rangordnat att först "fredar jag välfärdens kärna och därefter ytterligare skattesänkningar". Eller mest tydligt: "Vänsterpartierna gör enorma satsningar på utökade bidrag ... som jag istället använder till satsningar i välfärden". Orden "alliansen" eller "regeringen" förekommer inte en enda gång.

Jobbpolitiken är sannerligen ingen exklusiv moderataffär. Redan från start har Centerpartiet och övriga allianspartier varit väl så pådrivande. Idéerna som nu genomförs eller genomförts kommer från flera olika partikanslier. Och Reinfeldt beskriver ju inga nya förslag trots att vi har en hög arbetslöshet i finanskrisens spår.

Ordvalen är troligen olycksfall i arbetet. En statsminister som åtnjuter så stort förtroende bland både väljarna och samarbetspartierna löper dock alltid en risk att förföras av sin egen storhet. Det är en risk som Reinfeldt behöver vara medveten om. Politiskt förtroende är en färskvara och det finns sentida exempel på statsministrar - läs Göran Persson - som snabbt tappat förtroende när de uppfattats som alltför självtillräckliga. Och för Alliansens framtid är det förstås också viktigt att statsministern bekräftar samarbetets betydelse och inte bara sitt eget parti eller sin egen person.

Rent generellt vill både väljarna och samarbetspartierna hellre känna sig inkluderade i ett agerande "vi" än reduceras till beundrande publik till statsmannaskapets genius. Spelreglerna är trots allt annorlunda i dagens demokratiska mediasamhälle än i Ludvig XIV:s franska hovliv.

Läs också intervjun med Reinfeldt i DN:s nättidning - där är ordvalet bättre. En sak till: Även Reinfeldt bör spotta upp jobbpolitiken med lite nytänkande kring LAS, lite fler regelförenklingar och inte bara sänkta inkomstskatter utan också sänkta arbetsgivaravgifter. Annars kanske Elias Giertz börjar jämföra sin jobbpolitik också med Reinfeldts. :-)

Läs även andra bloggares åsikter om fredrik reinfeldt, mona sahlin, maud olofsson, alliansen, rödgröna, arbetsmarknaden, elias giertz, socialdemokraterna, val 2010

Bilen ska bli en grön frihetsmaskin

Problemet med bilismen är inte bilen - som många miljöpartister instinktivt har något emot - utan dess utsläpp.

Jag tycker därför att Centerpartiets förslag om en ny hög och teknikneutral miljöbilspremie hamnar rätt. Angrip utsläppen! Och låt marknaden fixa fram det bästa bränslet. På så vis kan vi kombinera en kraftfull miljöpolitik med ett fortsatt bevarande av individens frihet att kunna transportera sig.

Kollektivtrafiken har sina självklara förtjänster, men för den som ska hämta och lämna på dagis, storhandla, åka till sommarstugan eller IKEA är tunnelbanan inte det första alternativet. Det glöms också lätt bort i debatten att majoriteten av Sveriges befolkning "faktiskt" inte bor i Stockholms innerstad..

Med den förra miljöbilspremien på blott 10 000 kronor tiodubblade vi antalet miljöbilar till över 250 000 på bara ett par år. Om vårt förslag genomförs mer än tredubblas drivkraften att byta upp sig till en bättre bil. Lägg därtill att bensinpriserna gradvis ökar p.g.a. sinande oljelager, vilket ytterligare ökar drivkraften.

Sverige har redan Europas mest ambitiösa klimat- och miljöpolitik, med målet att minska koldixidutsläppen med 40% till 2020. Den stora utmaningen är att ställa om fordonsflottan för att uppnå målet. Dagens förslag är ett kraftfullt första steg som jag hoppas kan bli Alliansens gemensamma politik nästa mandatperiod.

Andra bloggar: Helene, Per,

Intressant? Andra bloggar om Andreas Carlgren, Maud Olofsson, centerpartiet, vägen ut ur fossilsamhället, miljöbil, miljöbilspremie

Stoppa myndigheters lobbyism.

Timbrochefen Maria Rankka och statsvetaren Svend Dahl skriver idag på SvD Brännpunkt under rubriken: "Lägg ner alla lobbande myndigheter". Hade rubriken varit "Stoppa all lobbying från myndigheter" hade jag hållit med 100 procent. Återkommer till varför.

Lobbande myndigheter var enligt min uppfattning en del av maktutövningen under det socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 . Genom att ge myndigheter en tydligare opinionsbildande roll kunde det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet institutionaliseras. Dessutom fördubblades effektiviteten genom att myndigheter upplevs vara politiskt neutrala som avsändare.

Det är lite samma grej som jag skrev apropos PRO och Swedbank i går kväll men mycket allvarligare. Myndigheterna är nämligen en del av staten. Opinionsbildande myndigheter innebär i viss utsträckning att Staten gör sig immun mot påverkan från medborgare och civilsamhälle. Makten går innifrån och ut istället för utifrån och in.

Regeringen byttes ut men myndigheterna skriver debattartiklar, ordnar opinionsundersökningar och betalar PR-konsulter mer än någonsin förr. Eftersom många av myndigheterna fortfarande propagerar för socialdemokratisk politik och åtminstone i betydligt lägre utsträckning driver klart borgerliga ståndpunkter kan propagandamaskinerna inte på samma sätt ses som en del av Alliansregeringens maktapparat.

Varför vill jag då hellre ha en annan rubrik på Rankkas och Dahls artikel? Jo så här. Idag trånar nästan alla myndigheter efter en DN-debattartikel om året. Att lägga ned alla lobbande myndigheter blir i praktiken att lägga ned nästan alla myndigheter. Och fullt så långt vill jag faktiskt inte gå.

Men en rejäl översyn av regleringsbreven för alla myndigheter med ett mer eller mindre bokstavligt förbud mot publicering på DN-debatt skulle jag vara den förste att välkomna. Det vore en naturlig uppgift för centerpartiet att ta upp med utgångspunkt från vår historiska kamp för decentralisering av makt och mot maktkoncentration. Och lika naturligt bode det vara för Maud Olofsson med hennes patos för värderingsskifte och aktuella erfarenheter av motstånd från statliga företag.

Andra som bloggar om detta: Segerfeldt & Westerberg

Fler bloggar om: socialdemokraterna, alliansen, centerpartiet, centern, Maud Olofsson, decentralisering, maktdelning, maktmissbruk, timbro, maria rankka, svend dahl, stat, staten, myndighet, den socialdemokratiska maktapparaten

Maud lyser i TV8, Mona flagnar på DN-debatt

Tittar på TV8 där Adaktusson och Jan Carlzon grillar Maud Olofsson. Har sällan sett henne så lysande. Det som i början av hennes partiledarskap beskrevs som hennes svaghet - brister i faktakunskaper - är helt bortblåst. Med lugn saklighet svarar hon på frågor och belyser samband mellan företagande och välstånd. Hennes principiella försvar för entreprenörskap och marknadsekonomi har både djup, engagemang och praktisk förståelse. Jag älskar vad jag hör och är övertygad om att den nya Maud kommer att lyfta Centerpartiet i valrörelsen.

Det går inte att undvika att jämföra med Mona Sahlin. Hennes DN-debatt om "omprövning" av s-politiken idag var en ren upprepning av Göran Perssons floskulösa politiska mål men helt utan några konkreta förslag utom tre nya bidrag till barnfamiljer som dessutom var kända tidigare. Har skrivit en mer precis granskning i tidigare inlägg. Hennes oförmåga känns lika övertygande som Mauds förmåga.

Intressant? Andra bloggar om Maud Olofsson, centerpartiet, näringspolitik, entreprenörskap, småföretag, marknadsekonomi, arbetslöshet, val2010, Mona Sahlin, socialdemokraterna

Frusen lögn vs trafikpolitisk triumf

Jag är mycket glad att jag gissade rätt i måndags och att Alliansregeringen verkligen beviljade den samlade spår- och vägsatsningen som de regionala parterna i Stockholmsförhandlingen/16-gruppen kommit överens om. Det var inte helt lätt att utläsa ur DN-debatt men det pekade t det hållet.


Nu kan jag bara konstatera att Åsa Torstensson (c) brutit den gamla traditionen att regeringarna låter Stockholms behov av trafikinvesteringar stå tillbaka för satsningar på andra håll. Vi har fått full pott helt enkelt. Det är också en tydlig signal att Centerpartiet idag är ett Stockholmsvänligt parti.


Carin Jämtins påstående i DN:s nättidning i måndags om att Moderaterna skulle ha kört över Centerpartiet och Kristdemokraterna om Förbifarten hade redigerats bort i papperstidningen eftersom det var lätt att visa att det var en lögn - något Jämtin rimligen måste ha vetat eftersom både hon och jag ingick i Stockholmsförhandlingen. Tyvärr har denna lögn frusits fast i Jämtins samtidigt uttalade ultimativa löfte att köra över (mp) och (v) och yttrandet återgavs idag av Henrik Brors i DN:s analyskolumn.


Det blir nu allt klarare att motsatsen gäller: Centerpartiet har utövat ett mycket stort inflytande över trafiköverenskommelsen:

- Trängselskatten har permanentats. Centerpartiet var ända borgerliga parti som drev den frågan.

- Förbifarten genomförs kraftigt miljöanpassat med tunnellösning som sparar viktiga natur- och kulturlandskap. Centerpartiet uttalade sig 2005 för ett bygge av Förbifart Stockholm men med största möjliga miljöanpassning.

- Österleden genomförs inte (Jan Björklunds påstående om att detta är ett förverkligande av "Dennispaketet" är alltså inte sant). Här har Centerpartiet inte ändrat uppfattning.

- Trafiksatsningen består i stort sett av "hälften väg, hälften spår", något som var en av mina viktigaste utgångspunkter som Centerpartiets förhandlare. faktum är att det är marginellt mer pengar till väg men å andra sidan har en del av vägsatsningen en klar kollektivtrafikprofil, t. ex. busskörfält.

- Miljöbilsexplosionen. Andelen miljöbilar har mångdubblats sedan 2006, tack vare trängselskatt, miljöbilspremier, fordonsskatter och andra aktiva verktyg. För Centerpartiet är en huvudfråga att bilar behövs även i framtiden men att en förutsättning är att vi klarar att bryta sambandet mellan biltrafik och miljöförstöring.


Så sanningen ligger långt från Carin Jämtins desperata påståenden. Centerpartiet har kopplat ett tydligt grepp om Stockholms trafikproblem. Centerministrarnas insatser i kombination med en tydlig strategi i den lokala och regionala Centerorganisationen har gett resultat: Ett stort kliv i riktning mot en modern trafikpolitik för Stockholm som löser upp motsättningarna mellan jobb, välstånd och en hållbar miljö.


Jag befarar att Jämtins frusna lögn kommer att leva vidare. Men i historiens ljus är den - och dess annex av ultimativa löften - ett betydligt större hot mot henne och hennes parti än mot Centerpartiets uppenbara triumf.

Läs även Flanking i GP, Expressen, Peter Andersson, Jonas Pettersson, PJ Anders Linder, Signerat Kjellberg, Albin Ring Broman, Johan Hedin

Intressant? Andra bloggar om infrastruktur, stockholmsöverenskommelsen, stockholm, tvärspårväg, tvärbana, förbifarten, förbifart stockholm, åsa torstensson, centern, centerpartiet, alliansen, stockholms läns landsting, maud olofsson

Debatten avspeglar inte förtroendet

Läser man bloggar som Alliansfritt Sverige kan man kanske som utomstående få intrycket av att det är hela havet stormar i Centerpartiet. Det är inte bilden jag får på interna möten, och nu senast på kommundagarna - där till och med en och annan journalist som bevakade tillställningen fick erkänna att det var svårt att hitta kritiska röster.

Därför kan det vara bra att få siffror svart på vitt: Det finns ingen partiledare i Sverige som har högre förtroende bland sina egna än Maud.

Det är ett faktum som förtjänar lika mycket uppmärksamhet som att det finns ingen partiledare som har mindre förtroende än Mona Sahlin. Märkligt tyst bland vänsterbloggare dock, både kring Maud och Monas siffror..

Läs även Per Ankersjö

Andra intressanta bloggar om centern, centerpartiet, förtroende, maria wetterstrand, maud olofsson, mona sahlin, socialdemokraterna, val 2010

Intelligent men fel: Lena Andersson om RUT

DN:s vänsteralibi Lena Andersson (s) utvecklar idag den mest intelligenta kritiken av RUT-avdraget hittills i ett försök att komma den vacklande Mona Sahlin till undsättning. Hon menar att hushållsnära tjänster skiljer sig från t.ex. hantverkartjänster eftersom den som jobbar i hemmet inordnas i hemmets känsliga maktförhållanden. Till skillnad från andra jobbtransaktioner utförs denna inte på neutral mark. Det är bestickande.

Men hon har fel. Dagens hemstädare är inte anställda av familjerna som 40-talets hembiträden. De är anställda av företag som bygger varumärken på kvalitet, trygghet och självförtroende. Den patriarkala arbetsrelation som Lena Andersson beskriver existerar alltså inte. Åtminstone inte bland de vars tjänster köps med hjälp av RUT-avdragets maximalt 50.000 kronor. Tvärtom har hemstädarna arbetsgivare som har ett starkt intresse att bygga en god relation med sina medarbetare för att säkra ett gott arbetsresultat. Troligen är detta intresse av motiverad personal betydligt större än i både äldreomsorgen och kontorsstädningen där köparnas krav sällan är lika höga.

Därtill kommer att hemstädning utvecklas mot en alltmer standardiserad tjänst som ställer krav också på köparna. T.ex. är det ofta ett villkor att hemmet ska vara förstädat så att oredan inte hindrar städarna att avlägsna smuts och damm.

Dessutom sker nästan all hemstädning när köparna befinner sig på arbetet. Med andra ord träffas städare och köparna nästan aldrig. Och då är det för mig en gåta var den maktutövning som Lena Andersson beskriver kan utföras.

Slutligen är värderingarna i dagens samhälle idag helt annorlunda. Den medelklass som är de vanligaste köparna av tjänsterna ser sig inte som några övermänniskor. Oftast har de dåligt samvete för att de inte hinner med livspusslet på egen hand. Och lika ofta känner de en skamsen tacksamhet mot de professionella städare som mot anständigt betalt hjälper dem.

Den fråga man vill bolla tillbaka till Lena och hennes kamrater i vänsterblocket är: Tror du att de som arbetar med hushållsnära tjänster har den starkaste ställningen om de anställs svart eller vitt - med hjälp av RUT-avdraget?

Intressant? Andra bloggar om hushållsnära tjänster, RUT-avdraget, RUT, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Thomas Östros, centerpartiet, Maud Olofsson, rödgröna, val 2010, hushållsnära, Lena Andersson (Signerat Kjellberg, Kulturbloggen, Helen Törnqvist)

Vad var det jag sa; Nu börjar om(s)vängningen

Som jag skrev igår är det inte troligt att Mona Sahlin fortsätter motståndet mot de hushållsnära tjänsterna Sedan Almegas rapport visar att de blivit en succé. I morgonens Rapport meddelas att (s) är splittrade och att ordföranden i Stockho0lms läns partidistrikt vill ha kvar hushållsnära tjänster.

Att partiledningen ännu uppges stå bakom Östros-linjen - dock utan att framträda i TV - är bara för att inte sälja ut en ståndpunkt som blir en lämplig eftergift till (mp) i de rödgröna förhandlingarna. En nyckelmening är att Thomas Östros redan igår sade att frågan naturligtvis ska diskuteras med de andra rödgröna partierna.

En annan stormsvala är förstås att den tyngste s-bloggaren Peter Andersson uttalar sig försiktigt positivt. Det bör dock noteras att Maud Olofsson och de andra allianspartierna hela tiden har argumenterat utifrån det familje- och äldreperspektiv som Peter Andersson efterlyser. Det är inte något som Peter Andersson, TCO eller Mikael Damberg har uppfunnit. Men självklart är det ett framsteg om de överger den demonbild de själva har målat upp av RUT-avdraget och Allianspartiernas intentioner.

Ett varningens finger är dock att Mikaela Valtersson (mp) enbart motiverar miljöpartiets stöd för hushållsnära tjänster med att de inte vill ta bort något som ger jobb. I ett annat arbetsmarknadsläge kan alltså deras bedömning förändras. Och Mikael Damberg flaggar för ett förändrat system med lägre tak - dvs. att man inte får köpa så mycket tjänster som idag.

Det bör tilläggas att det inte är helt enkelt för Mona Sahlin att svänga partiet efter det högljudda dogmatiska motstånd man så länge presterat mot "pigavdraget". Det finns förvisso de socialdemokrater som tar partiets socialistiska principer på allvar och nu protesterar mot tendenserna till upplösning i motståndet. Så exempelvis Ola Möller, Bengt Silfverstrand och HBT-sossen. Det skulle vara intressant att läsa fler socialdemokratiska bloggares dagsuppfattning i frågan. Jag tror nämligen att dessa dagsuppfattningar kan komma att bli väldigt flytande över tid...

En viktig uppgift för Maud Olofsson och Alliansen i debatten fram till valet är därför att kräva tydlighet om hur det rödgröna förslaget till hushållsnära tjänster kommer att se ut. Mikaelas principlöshet och Mikaels detaljer kan kväva reformens potential trots att de rödgröna formellt sett byter fot i frågan.

Media: SVT om splittring i socialdemokratin, SVT om oppositionen och hushållsnära tjänster, DN, Aftonbladet Debatt, Svd, SR Ekot, VK, UNT

Bloggar: Robert Noord, Åsa Westlund, Magnus Andersson, Kent Persson, Mark Klamberg, Seved Monke, Hållplats Hådén, Thomas Böhlmark, Linnea Darell, Rasmus,Intressant?

Intressant? Andra bloggar om hushållsnära tjänster, RUT-avdraget, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Thomas Östros, centerpartiet, Maud Olofsson, rödgröna, val 2010, Mikael Damberg, Valtersson, hushållsnära

Nu tystnar nog sossarnas motstånd mot RUT.

Under helgen rapporteras att de rödgröna är oeniga om framtiden för avdraget om hushållsnära tjänster. Mikaela Valtersson (mp) säger att miljöpartiet "vill inte göra något som leder till färre jobb". 11.400 personer har fått jobb varav en majoritet kommer från arbetslöshet. Dessutom rapporteras om att RUT-avdraget snart är en ren vinstaffär också för statskassan.

Min gissning är att regeringen snart är en valfråga fattigare för motståndet mot RUT kommer nu att falla ihop. För Mona Sahlin är det viktigaste att vinna valet - inte att hävda sitt ideologiska motstånd mot hushållsnära tjänster. Frågan blir en lämplig eftergift till (mp) i förhandlingarna om en gemensam politik. Särskilt lämplig eftersom Monas valstrateger främst är rädda för att reta upp medelklassen.

Efter Almegas rapport skulle de säkert låtit frågan falla i glömska även om de inte varit beroende av (mp):s stöd. Det blir lite genant för Thomas Östros (s) som naturligtvis tuggade på som vanligt i gårdagens rapport, troligen helt omedveten om vad högre makter och flexiblare strateger kan tänkas slå råd om.

Maud Olofsson, initiativtagare till reformen, får svårt att få konfliktyta mot de rödgröna i just denna fråga. Men hon får den stora tillfredsställelsen att ha haft rätt från början och att ha dragit ett strå till stacken för rimliga livspussel för yrkesarbetande och bättre service för äldre som inte passerar hemtjänstens nålsöga.

Jag vågar slå vad om ett ex av vår bok "Med frihet följer ära - tio texter för ett liberalt värderingsskifte" att det här var sista gången vi fick höra Östros kräva att RUT-avdraget ska avskaffas, åtminstone innan valet. Någon som sätter emot?

Media: SVT om oppositionen och hushållsnära tjänster, DN, Aftonbladet Debatt, Svd, SR Ekot

Bloggar: Magnus Andersson, Kent Persson, Mark Klamberg, Seved Monke, Hållplats Hådén, Thomas Böhlmark, Linnea Darell, Rasmus,

Intressant? Andra bloggar om hushållsnära tjänster, RUT-avdraget, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Thomas Östros, centerpartiet, Maud Olofsson, rödgröna, vänsterpartiet, val 2010, socialism

Kan Norges villkor hindra Maud sälja SAS?

Regeringen har begärt tillstånd av Riksdagen att vid lämplig tidpunkt sälja SAS (SVT). Det är utmärkt, Maud Olofsson. SAS finns på en helt konkurrensutsatt och synnerligen svår marknad. Det finns inget skäl att skattebetalarnas pengar ska gå till att subventionera ett flygbolag med tvivelaktiga möjligheter att bli långsiktigt bärkraftigt.

Norges och Danmarks (DI) regeringar öppnar också för en försäljning. Norge dock med de oroväckande förbehållen att företaget först ska bli lönsamt igen, att priset blir bra och att de anställdas behov "vidareförs" på ett bra sätt (DI). Chansen för bolaget att bli lönsamt kan väl inte anses självklar och kan vara beroende av nya sammanslagningar eller ägare.

Det starkaste skälet att sälja SAS är att det drar skattebetalarnas pengar utan att ge något mervärde. Till skillnad från SAAB och Volvo har inte bolaget något starkt samband med underleveranter i de skandinaviska länderna. Medarbetarnas bästa långsiktiga intresse måste rimligen vara att bolaget snarast frigörs från det statliga ägandets tvångströja och kan köpas upp av någon aktör som har tillräcklig storlek för att vara långsiktigt bärkraftigt.

Förhoppningsvis är norske socialdemokratiske näringsministern Trond Giskes förbehåll delvis ett spel för galleriet men man vet aldrig. Björn Rosenbergs epitet "den sista sovjetstaten" är ju inte helt gripet ur luften.

I värsta fall kan den norska vänsterregeringen blockera Maud Olofssons ambition att skydda de svenska skattebetalarnas pengar. Och kanske också bli ett förebud om vad som väntar Sverige om de rödgröna vinner valet i höst. För även om Mona Sahlin nog är mer reformvänlig än Jens Stoltenbergs Arbeiderparti så har han ett reformerat vänsterparti i sin regering medan Mona kanske kommer att ha en näringsminister som heter Lars Ohly.

* * *

Märkligt nog har bara Ring Broman och Anna König Jerlemyr bloggat om detta. Anna-Lena Hansson proklamerar det också i stora bokstäver på sin blogg - dock utan egen kommentar. Kanske vill hon antyda "privatiseringsiver" men är samtidigt så upprymd över regeringens vishet att hon inte näns kritisera... Mot bakgrund av tidigare kritik/krypskytte mot regeringen samt bloggdebatt kring frågan finner jag detta lite märkligt...

Per Ankersjö, Richard Nordin och Mats Reimbertsson har skrivit om SAS sedan dess.


Intressant? Andra bloggar om SAS, centerpartiet, Maud Olofsson, Trond Giske, Arbeiderpartiet, Norge, Lars Ohly, Mona Sahlin, socialdemokraterna, rödgröna, vänsterpartiet, val 2010, statligt ägande, socialism

(C) ökar i alla februarimätningar

Dagens SIFO var trevlig läsning. Läget är åter jämt mellan Alliansen och oppositionen. För Centerpartiet bekräftas intrycket från andra opinionsinstitut att trenden vänt uppåt från katastrofsiffrorna i januari. I SIFO får Centerpartiet 5,6 procent (+0,6 %). I februaris Demoskop ökar (C) till 5,1 procent (+2,0%), i SKOP går (C) från 4,7 till 5,9 procent.

I genomsnitt ger februarisiffrorna ett genomsnitt på 5,5 procent - hyfsat respektavstånd till 4%-spärren även om det fortfarande är mycket låga tal. Men det intressanta är att trenden tycks ha vänt uppåt. Det kan finnas några skäl till det:

1. Vargdebatten tvärdog efter att ett stort antal viltforskare tog Miljödepartementet i försvar på DN-debatt. "Nyckeln till räddning av hotade stora rovdjur ligger i samarbete, inte konfrontation, med berörda lokalbefolkningar" skrev de bland annat.

2. SAAB-affären verkar någorlunda stabil. EIB skulle knappast godkänt lånet om de inte har tillgång till information som talar för Spykers trovärdighet.

3. Framgångsrika kommundagar där Maud för första gången på länge kom igenom SAAB-filtret med offensiva utspel om sänkta skatter för tjänsteföretag och pensionärer med låga inkomster. Det blev också tydligt att partiet inte har någon intern kris samt att partiledningens linje i energi- och klimatpolitiken backas upp i både riksdagen och bland partimedlemmarna.

Centerpartiets ledning måste nu behålla bettet. Den positiva trenden måste nu förstärkas med en serie av nya utspel och positiv uppmärksamhet. Maud Olofsson är en fighter av en för Sverige unik typ och kan bli valrörelsens comeback-kid. Men det kräver riktigt urhårt arbete och fokus varje dag från nu till valdagen. Partiledningen får inte förfalla till önsketänkande för att vi nu verkar ha 4-procentsspärren i backspegeln.

Läs också Hedin, Magnus Andersson, Jonas Pettersson, Per Ankersjö, Mattias Larsson, Karl Hellberg, Sanna Rayman på SvD, motpol...

Intressant? Andra bloggar om centerpartiet, centern, alliansen, opinion, demoskop, sifo, skop, Maud Olofsson, val2010, val 2010, rödgröna.


ps. För övrigt är det dags för en seriös debatt om tolkningen av vissa opinionsinstitut. Ingen seriös bedömmare kan längre ta förändringarna i DEMOSKOPS bergochdalbaneundersökningar på allvar. Det är dags att journalisterna antingen tar sitt ansvar eller tar en kurs i statistik.

Notera t.ex. hur Expressen i höstas tog förändringar i DEMOSKOP till intäkt för att Sverigedemokraterna hade förlorat hälften av sina väljare. Och även om jag tror att Centerpartiet hade ett extremt lågt stöd i januari är det bra magstarkt att - som en del ledarskribenter och kommentatorer - ta en siffra från DEMOSKOP till intäkt för att "Centerpartiet sedan valet förlorat nästan två tredjedelar av sina väljare" när alla andra - mer seriösa institut - snarare pekade på mellan en tredjedel och hälften. DS.

Staten ska inte tjäna pengar på kolkraft - sälj Vattenfall!

Styrningsproblemen av Vattenfall visar en sak tydligt: Politik och produktion ska hållas åtskiljda. De som kritiserat Vattenfall för att dra in kosing till statskassan genom att bryta och bränna brunkol i Tyskland har rätt. Och de som pekar på svårigheterna och riskerna med att politiskt styra en gigantisk energikoncern har också rätt.

Maud Olofsson gör helt rätt som kräver att ett statligt bolags extravaganta erövringståg på energimarknaden i Tyskland underkastas rimliga miljökrav. Hon har också rätt i att vara kritisk mot att samma statliga företag konsekvent underlåter att följa instruktioner från den statliga ägaren - i det här fallet om att medverka i utveckling av energiteknik och energiomställning. Det är lätt att förstå att dropparna av ohörsamhet till slut fått bägaren att rinna över.

Men samtidigt är det fel typ av miljö- och energipolitik. Den svenska regeringen har ansvar för miljö- och energipolitiken i Sverige - inte i Tyskland. Alla energiaktörer bör behandlas likadant. Styrmedlen bör vara dels miljö- och klimatskatter, dels forsknings- och utvecklingsmedel, dels den hårda lagstiftningen. Men alla energibolag bör kunna genom forskningsmedel eller utvecklingsavtal bidra med det som Vattenfall skulle bidra med.

Varför säljs då inte Vattenfall? Ja ett uppenbart skäl är att regeringar oavsett färg har uppskattat att energiaffärer i Europa har kunnat generera lite extrainkomster att spendera på reformer i Sverige. Men det skälet håller inte.

Staten Sverige är inte en affärsrörelse. Lika lite som vi ska tjäna pengar på att exportera vapen från statligt ägda fabriker eller för den delen köpa upp och driva matt-fabriker med barnarbetare i länder i tredje världen - lika lite ska staten ha brunkolsgruvor och kolkraftsverk som extraknäck.

Kritiken mot Maud Olofsson kommer nu från tre håll.

Dels de som egentligen håller med henne om att Vattenfall gör miljömässigt och politiskt tveksamma saker utomlands.

Dels de som tvärtom tycker att Vattenfall gör rätt i Tyskland, t. ex. på grund av att man har en mer positiv syn på kärnkraft. Hit hör DN:s ledare idag. En fraktion inom denna grupp är de som tycker att man skadar företaget och sänker dess intäkter och värde genom att begränsa deras frihet. Det är rätt i sak, men det de glömmer är att detta är ett statligt företag.

Sen finns den "tredje ståndpunkten". Dess anhängare - socialdemokraterna - tycker både och. Det är fel att tillåta Vattenfall att investera i kolkraft och pantsätta bolaget i kärnkraftaffärer. Men när regeringen reagerar mot detta är det också fel. När regeringen inte omedelbart ingriper är det fel. Men hade regeringen gjort det hade säkerligen en anmälan för ministerstyre kommit som ett brev på posten.

Det lustiga är att det är samma socialdemokrater som när de regerade gnuggade händerna över extraintäkterna från den tyska brunkolen och förhandlade med miljöpartiet om hur pengarna skulle användas. Man behöver inte vara någon KG Bergström för att förstå att det här inte är sakfrågan som spelar huvudrollen utan hoppet om att skadeskjuta en av de farligaste motståndarna i en valrörelse.

Maud Olofsson har i huvudsak rätt. Om hennes agerande kan beskrivas som impulsivt så har det sin grund i rätt impulser. Vänsteroppositionen kan därtill inte bestämma sig för vilket ben deras kritik bottnar i. Därför kommer denna affär att blåsa över.

Tyvärr kan Maud som ansvarigt statsråd knappast tänka högt om framtiden för det statliga ägandet av Vattenfall. Och tyvärr kommer knappast Anders Borg och Per Schlingmann att billigt samtycka till en försäljning, såväl eftersom det skulle störa det nymoderata varumärket som av statsfinansiella skäl. Men det är ändå dags att den debatten startar och Centerpartiet som parti har all anledning att presentera en försäljning av Vattenfall som en utgångspunkt och en förhandlingsfråga för Alliansregeringen att ta itu med efter valet 2010.

Oscar F och Johan H bloggar också om detta

Intressant? Andra bloggar om Vattenfall, regeringen, Maud Olofsson, energi, energipolitik, miljö, klimat,

Maud fick inga svar från Åkesson

Bra Maud! Debatten mellan Maud Olofsson och Jimmie Åkesson i SVT:s morgonsoffa sa mer om Sverigedemokraternas debattmetod än om deras politik. Inga svar gavs på kritiken mot debattartikeln i Aftonbladet. Åkessons mantra var istället att Centerpartiet låter en radikal islamist kandidera till riksdagen. Detta vidhåller han trots att han vet att det är fel.

Aldebe har förnominerats men det kan vem som helst bli enligt Centerpartiets stadgar. Det är först i nästa steg som partidistriktet väljer vilka personer som ska få bli riksdagskandidater och stå på partiets lista. Troligen är Aldebe chanslös på grund av hans åsikter, hans planer att starta eget parti och det faktum att han inte har betalt meddlemsavgiften.

Debatten visade inte bara att Åkesson inte kan försvara sina påståenden utan att han också är beredd att framföra påståenden som han vet är osanna om sina motståndare. Maud ställde bra frågor men jag saknade en: jag skulle vilja höra Jimmie Åkesson muntligt förklara vad han menar med att Sverige är ett "oikofobiskt" samhälle.

Intressant? Fler bloggar om centerpartiet, maud olofsson, sverigedemokraterna, jimmie åkesson, rasism, val 2010

Det falska brevet Reinfeldt bör läsa noggrant...

Det hade inte sett bra ut om Maud, Jan och Göran verkligen skrivit ett öppet brev till statsministern. Likväl gör Reinfeldt klokt i att noggrant läsa det fiktiva brev Wolodarski publicerar som sin ledarkommentar i dagens DN. Det fångar vissa nya stämningar som jag tycker mig känna igen från alla de mindre allianspartierna. Och dessa stämningar kan om de negligeras eller ges ny näring bli ett hot både mot en fortsatt utveckling av Alliansen och den historiskt unika sämjan mellan allianspartierna.

Delvis följer naturligtvis dessa stämningar av opinionsläget. Men Reinfeldt och andra ledande moderater har bidragit till att skapa oro i de övriga allianspartierna. Reinfeldts tal vid senaste moderata partistämman om att moderaterna skulle ta över socialdemokraternas traditionella roll i svensk politik är ett sådant exempel.

Sakpolitiskt ger jag också Wolodarski alla rätt. Han hade kunnat tillägga att en större inkänning av de övriga allianspartiernas syn på migrationspolitiken också hade varit önskvärd.

De flesta c-, fp- och kd-partister tycker och vill fortsätta att tycka att Fredrik Reinfeldt är en superbra statsminister och en viktig ledare för hela alliansen. Men då måste alliansen komma i första hand och det egna partiets profilering och strategi i andra hand.

Intressant? Fler bloggar om Fredrik Reinfeldt, Alliansen, Val 2010, Wolodarski.

ps. Det är vanskligt att skriva fiktiva brev. Uppenbarligen finns det läsare som trott att det var äkta. DS.

Godkänt för Maud

Allianspartiernas uppgörelse (DN, SvD, DI) om energi- och klimatpolitiken är godtagbar, men har starka och svaga punkter:

Plus:
+ Enighet om Världens mest ambitiösa klimatpolitik. Folkpartiet och moderaterna med på 40-procents CO2-reduktion, energieffektivisering och förnyelsebar energi. Jan Björklunds krypskytte mot en ambitiös nationell miljöpolitik är därmed desarmerad.
+ Stor satsning på förnyelsebar energi som lägger en ramp i riktning mot en helt förnyelsebar energiförsörjning.
+ Klimatfrågan får prioritet framför kärnkraften. Det förnyelsebara får prioritet framför både kärnkraft och olja/kol. Att ersätta kärnkraft med olja och kol innan det förnyelsebara hunnit växa tillräckligt hade inte varit ansvarsfullt.
+ Utbyggda gröna certifikat som tvingar elenergin att öka andelen förnyelsebart.
Satsningen på en klimatvänlig transportsektor med beredskap till starkare ekonomiska styrmedel.
+ Den gemensamma uppslutningen kring koldioxidskatten som det mest effektiva klimatverktyget och att denna ska höjas om det behövs.
+ Ambitionen att helt fasa ut fossilbränsle för uppvärmning till år 2020.

Minus:
- För stor andel flexibla mekanismer (en tredjedel). I första hand bör Sverige göra sitt klimatarbete på hemmaplan så att ny teknik utvecklas. Klimatbistånd bör naturligtvis också stärkas men inte räknas in i Sveriges CO2-minskning i den utsträckning som allianspartierna nu föreslår.
- Det saknas ett resonemang om uppgörelsens tidsmässiga räckvidd när det gäller förnyelse av kärnkraft. Vad händer när olja och kol har fasats ut ur hela energi- och transportsektorn? Det hade varit önskvärt med några långsiktiga kontrollstationer i detta syfte.

Maud Olofsson underströk på presskonferensen att Centerpartiets inställning är att kärnkraft inte är en bra energikälla. Hon beskrev det också som att "kärnkraftsparentesen förlängs". Det är en bra beskrivning på en ansvarsfull politik. Det är dock viktigt att Maud och centerledningen behåller ambitionen att avveckla kärnkraften den dag olje- och kolanvändningen upphört. Ambitionen bör vara att arbeta in långfristiga kontrollstationer i detta syfte. Kanske kan Mona Sahlin bidra med att ge Maud Olofsson draghjälp i detta.

Intressant? Andra bloggar om: energi, kärnkraft, klimat, Centerpartiet, alliansen, folkpartiet, förnyelsebar, Jan Björklund, Maud Olofsson, miljö, moderaterna.

Kärnkraften: Helt förnybar energi måste vara slutmålet

De hemliga överläggningarna i Centerpartiets riksdagsgrupp om kärnkraften är en av kvällens nyheter. De flesta förstår att klimatfrågan får konsekvenser för lämpligheten av en snabb kärnkraftsavveckling i Sverige. Likväl behöver Centerpartiets ledning göra några mycket viktiga preciseringar av sin inställning till kärnkraftens framtid inför en uppgörelse om klimat- och energipolitiken:

1. Även om klimathotet är mer akut och måste få högsta prioritet de närmaste decennierna är kärnkraften ingen bra energikälla ur miljö- och säkerhetspolitisk synpunkt. Ser man kärnkraft som en lösning på klimatproblemen krävs en mångdubbling av antalet reaktorer i världen med kraftigt ökade risker för olyckor, kärnvapenspridning och användning av radioaktivt material i terrorsyfte.

2. Förnyelsebara energikällor växer så det knakar i både Sverige och övriga världen. Den utvecklingen måste ges gynnsamma möjligheter att fortsätta och förstärkas.

3. Därför bör kärnkraftens andel av energiproduktionen inte tillåtas öka och därigenom tränga ut marginellt dyrare förnyelsebara alternativ.

4. Ett sätt att uppnå detta är att slå fast att subsitutionen av den olja och kol som används i Sverige bör ske med förnyelsebara alternativ.

5. När olje- och kolanvändningen i Sveriges energiförsörjning (i bred mening, dvs även inom transportsektorn) ersatts med förnyelsebara alternativ måste målsättningen vara att ersätta också kärnkraften med förnyelsebara energikällor.

6. Dessa utgångspunkter innebär att en överenskommelse om fortsatt drift och förnyelse av tio kärnreaktorer (kristdemokraternas förslag) måste vara tidsbegränsad och omprövas i takt med att de långsiktiga klimatmålen uppnås.

När Centerpartiet preciserar sin ståndpunkt inför slutförhandlingarna med övriga partier i Alliansen om klimatpropositionen och energipolitiken är det oerhört viktigt att Maud Olofsson och centerledningen är tydliga med att vi inte gillar kärnkraft men inser att klimatfrågan måste få prioritet på mellanlång sikt. Annars riskeras inte bara allvarliga problem med trovärdigheten som liberalt miljöparti inför väljarna, utan också partimedlemmarnas övertygelse om att partiledningen gör en ansvarsfull bedömning av vad som krävs för att rädda vår miljö. Annorlunda uttryckt står partiets själ då på spel.

Kommundagarna i Visby blir ett mycket viktigt tillfälle för centerledningen att klara denna balansakt.

Intressant? Andra bloggar om centerpartiet, alliansen, klimat, kärnkraft, Maud Olofsson

Centerpartiet bör leda Sverige till euron

Finanskrisen har gjort det övertydligt att den svenska kronan - hur starkt förankrad den än må vara i statsfinanser och låg inflation - blir en skvalpvaluta när vågorna går höga i världsekonomin. Det är ingen slump att det nu är centerpartister som främst aktualiserar att Sverige bör gå med i euron. Centerpartiet har som inget annat parti gått till botten med EU-frågorna och har sannolikt Sveriges mest genomtänkta EU-vänner (och EU-kritiker). Centerpartiet bör fullfölja sin omvändelse till det mest konstruktiva och europademokratiska partiet i EU-frågorna genom att leda Sveriges väg till euron.

Ett svenskt EMU-medlemskap kan knappast aktualiseras utan en enighet mellan allianspartierna och socialdemokraterna. Centerpartiet har här ett stort ansvar och kan spela en nyckelroll.

Inför folkomröstningen 2003 landade centerpartiets ledning i ett negativt ställningstagande, men det var nog mest för husfridens skull - ett tröstpris till partiets EU-kritiker i ett läge när partiet i övrigt utvecklats i starkt EU-vänlig riktning. Bland ledande centerpartister torde det idag vara med euron som med kärnkraften - få som egentligen är emot av övertygelse, något fler som inte bryr sig och en majoritet som skulle vilja byta position men inte tror att det går att få med sig partiets gräsrötter.

Jag tror detta är en felbedömning. Medborgaropinionen har nog aldrig varit stark. Finanskrisen skapar en stor längtan efter trygghet och stabilitet. Politiskt ledarskap i denna situation skulle kunna utlösa ett opinionsskred som definitivt möjliggjorde ett EMU-inträde med folkligt stöd. Tillfället att visa detta ledarskap i opinionsbildningen är den ena sidan av Centerpartiets nyckelposition i eurofrågan.

Den andra aspekten är att ett center-ja troligen är en förutsättning för att socialdemokraterna ska våga närma sig eurofrågan på nytt. Om det enda "etablerade" partiet som tidigare sagt nej till euron plötsligt skulle argumentera för en ny folkomröstning skulle det nog dra med sig en debatt där socialdemokraterna med sitt tidigare positiva ställningstagande knappast skulle kunna säga nej. Sannolikt skulle det inte ske utan vånda. Det skulle tvivelsutan fördubbla svårigheterna i Mona Sahlins relationsspel med vänsterpartiet och miljöpartiet. För (mp) skulle dessutom såren från den mödosamt genomgångna EU-omvändelsen rivas upp ordentligt. Men detta är knappast effekter som Centerpartiet och Maud Olofsson har anledning att beklaga.

Centerpartiet har alltså en historisk chans. På samma sätt som vi ända sedan 1995 konsekvent drivit på för att vidga EU ("från Akureyri till Antalya och från Murmansk till Marakech") och därvidlag drivit de andra riksdagspartierna med oss och på samma sätt som vi modigt vände debatten om övergångsregler och fick Lars Leijonborg, Alf Svensson och Fredrik Reinfeldt att göra helt om och lämna Perssons regering ensam i ett förödmjukande riksdagsnederlag. På samma sätt - fast möjligen ännu tydligare - har Centerpartiets ledning nu chansen att påskynda Sveriges inträde i den europeiska valutaunion som de flesta av oss tror att Sverige kommer och bör hamna. Ta den chansen och säkra er plats i historieböckerna.