tisdag 17 november 2009

Staten ska inte tjäna pengar på kolkraft - sälj Vattenfall!

Styrningsproblemen av Vattenfall visar en sak tydligt: Politik och produktion ska hållas åtskiljda. De som kritiserat Vattenfall för att dra in kosing till statskassan genom att bryta och bränna brunkol i Tyskland har rätt. Och de som pekar på svårigheterna och riskerna med att politiskt styra en gigantisk energikoncern har också rätt.

Maud Olofsson gör helt rätt som kräver att ett statligt bolags extravaganta erövringståg på energimarknaden i Tyskland underkastas rimliga miljökrav. Hon har också rätt i att vara kritisk mot att samma statliga företag konsekvent underlåter att följa instruktioner från den statliga ägaren - i det här fallet om att medverka i utveckling av energiteknik och energiomställning. Det är lätt att förstå att dropparna av ohörsamhet till slut fått bägaren att rinna över.

Men samtidigt är det fel typ av miljö- och energipolitik. Den svenska regeringen har ansvar för miljö- och energipolitiken i Sverige - inte i Tyskland. Alla energiaktörer bör behandlas likadant. Styrmedlen bör vara dels miljö- och klimatskatter, dels forsknings- och utvecklingsmedel, dels den hårda lagstiftningen. Men alla energibolag bör kunna genom forskningsmedel eller utvecklingsavtal bidra med det som Vattenfall skulle bidra med.

Varför säljs då inte Vattenfall? Ja ett uppenbart skäl är att regeringar oavsett färg har uppskattat att energiaffärer i Europa har kunnat generera lite extrainkomster att spendera på reformer i Sverige. Men det skälet håller inte.

Staten Sverige är inte en affärsrörelse. Lika lite som vi ska tjäna pengar på att exportera vapen från statligt ägda fabriker eller för den delen köpa upp och driva matt-fabriker med barnarbetare i länder i tredje världen - lika lite ska staten ha brunkolsgruvor och kolkraftsverk som extraknäck.

Kritiken mot Maud Olofsson kommer nu från tre håll.

Dels de som egentligen håller med henne om att Vattenfall gör miljömässigt och politiskt tveksamma saker utomlands.

Dels de som tvärtom tycker att Vattenfall gör rätt i Tyskland, t. ex. på grund av att man har en mer positiv syn på kärnkraft. Hit hör DN:s ledare idag. En fraktion inom denna grupp är de som tycker att man skadar företaget och sänker dess intäkter och värde genom att begränsa deras frihet. Det är rätt i sak, men det de glömmer är att detta är ett statligt företag.

Sen finns den "tredje ståndpunkten". Dess anhängare - socialdemokraterna - tycker både och. Det är fel att tillåta Vattenfall att investera i kolkraft och pantsätta bolaget i kärnkraftaffärer. Men när regeringen reagerar mot detta är det också fel. När regeringen inte omedelbart ingriper är det fel. Men hade regeringen gjort det hade säkerligen en anmälan för ministerstyre kommit som ett brev på posten.

Det lustiga är att det är samma socialdemokrater som när de regerade gnuggade händerna över extraintäkterna från den tyska brunkolen och förhandlade med miljöpartiet om hur pengarna skulle användas. Man behöver inte vara någon KG Bergström för att förstå att det här inte är sakfrågan som spelar huvudrollen utan hoppet om att skadeskjuta en av de farligaste motståndarna i en valrörelse.

Maud Olofsson har i huvudsak rätt. Om hennes agerande kan beskrivas som impulsivt så har det sin grund i rätt impulser. Vänsteroppositionen kan därtill inte bestämma sig för vilket ben deras kritik bottnar i. Därför kommer denna affär att blåsa över.

Tyvärr kan Maud som ansvarigt statsråd knappast tänka högt om framtiden för det statliga ägandet av Vattenfall. Och tyvärr kommer knappast Anders Borg och Per Schlingmann att billigt samtycka till en försäljning, såväl eftersom det skulle störa det nymoderata varumärket som av statsfinansiella skäl. Men det är ändå dags att den debatten startar och Centerpartiet som parti har all anledning att presentera en försäljning av Vattenfall som en utgångspunkt och en förhandlingsfråga för Alliansregeringen att ta itu med efter valet 2010.

Oscar F och Johan H bloggar också om detta

Intressant? Andra bloggar om Vattenfall, regeringen, , energi, energipolitik, miljö, klimat,

5 kommentarer:

Lars Carlsson sa...

Det är trist när Jan Björklund och Folkpartiet drar billiga poänger att vilja öppna för en försäljning av Vattenfall. Gustav Anderssons tankar om Vattenfall är mer nyanserade, men landar helt fel.

Vattenfall behövs som ett viktigt statligt verktyg i energiomställningen i Sverige och i norra Europa. Jag håller däremot med Gustav om att exempelvis tysk kolkraft kan och bör säljas ut. Men det är något helt annat än att sälja Vattenfall.

På samma sätt som Vattenfall har köpt olika kraftbolag går det också utmärkt att sälja av verksamheter, utan att sälja ut Vattenfall...

Lars Carlsson (C), Vallentuna
Ledamot i Regionplanenämnden, Stockholms läns landsting.

Karl Malmqvist sa...

Mycket bra skrivet Gustav! Att försöka detaljreglera fram en grön omställning genom statligt ägda bolag är dömt att misslyckas. Varför inte låta även andra energibolag känna samma omvandlingstryck genom att ha koldioxidskatter eller handel med utsläppsrätter? Att tro att någon regering, höger eller vänster, skulle sitta inne med tillräcklig kunskap för att kunna detaljstyra ett av Europas största energibolag till det gröna Nirvana är mer än lovligt naivt.

Gustav Andersson sa...

Tack för kommentarerna. Men varför Lars behövs Vattenfall som verktyg för energiomställningen?

Denna utveckling kan precis lika bra uppnås genom andra instrument där kraftfulla miljöskatter naturligtvis är det bästa men där också forskningssamarbeten eller stimulansmedel kan spela en roll.

Jag förstår att det finns känsliga frågor i detta, framför allt ägandet av vattenkrafttillgångarna i Norrland. Men det behöver inte bli ett problem. genom en rekonstruktion innan en försäljning kan Vattenkrafttillgångarna bli en statlig eller regional egendom som arrenderas ut till Vattenfall eller andra energibolag.

Jag tycker faktiskt man kan jämföra med driften av sjukvården i det landsting du och jag är med och styr. Det visar sig gång på gång att det är lättare att få sjukhusen att göra som politiken vill genom att INTE äga driften utan att styra den genom avtal med privata vårdgivare.

Lars Carlsson sa...

Ja, jag ser det vällovliga syftet med dina idéer kring Vattenfall och håller med om att det går att komma långt med kraftfulla miljöskatter. Men jag är rädd för att det inte kommer att räcka.

Det finns få exempel på där mycket stora satsningar på infrastruktur och ny teknik till hundra procent har drivits fram av endast privata medel.

Ofta har privata- och föreningsinitiativ som gas- och elproduktion - i exempelvis Stockholm - påbörjats med privata medel. Men för att möjliggöra en bredare satsning som kom att komma alla innevånare till del tvingades "det offentliga" att ta över.

Det kan komma tider då vår energiförsörjning kan komma att ställas på så stora prov, med krav på en blixtsnabb omställning.

Under en 15-årsperiod kan det komma att behöva byggas ny produktionskapacitet som kräver direkta investeringsinsatser på minst 500 miljarder kronor.

Jag är långtifrån säker att en lösning där samtliga kraftföretag står utanför ett offentligt delägande skulle klara av de viktigaste kraven. Krav på att snabbast möjligt ställa om vår energiförsörjning till enbart förnybara energikällor och samtidigt ändå kunna erbjuda ett rimligt pris.

Jämförelsen med sjukvården haltar en del.

Inom sjukvården är kunskapen och kompetensen hos personalel den stora kapitaltillgången (även om sjukhusbyggnader med mera också värderas till mångmiljardbelopp). Detta medan den kapitalintensiva kraftidustrin oftast har den största delen av kapitalet bundet i produktionsanläggningarna.

Precis som du Gustav tycker jag att delar av driften inom sjukvården sköts alldeles utmärkt av andra vårdgivare än landstinget. Men att landstingsdriven vård helt skulle försvinna är lika oönskat som att energipolitiken är möjlig att genomföra helt utan offentliga aktörer.

Kraxpelax sa...

Zeitgeist!