Reinfeldt vs Mona: "Alliansen, det är jag?"

I DN:s papperstidning har fem frågor om valet ställts till Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Jag ska här inte orda om Mona Sahlins innehållslösa prat om arbetslösheten. Fjortonåringen Elias Giertz har ju redan visat att han kan prestera en mer substantiell arbetsmarknadspolitik. Men det är ju inget nytt att socialdemokratin och de rödgröna saknar politik för fler riktiga jobb. Har bloggat om det tidigare.

Reinfeldts svar är i sak bra om också lite riktingslösa. De cashar in på regeringsdugligheten, pekar på vikten av försiktighet med statens finanser och pekar på sambanden mellan jobbpolitik och välfärd.

Lite bekymmersamt är dock ordvalen. Reinfeldt talar om regeringens politik som det var en privat eller personlig affär och osynliggör helt alliansregeringen. Han talar om regeringens jobbpolitik som "min jobbpolitik". Och han beskriver hur han rangordnat att först "fredar jag välfärdens kärna och därefter ytterligare skattesänkningar". Eller mest tydligt: "Vänsterpartierna gör enorma satsningar på utökade bidrag ... som jag istället använder till satsningar i välfärden". Orden "alliansen" eller "regeringen" förekommer inte en enda gång.

Jobbpolitiken är sannerligen ingen exklusiv moderataffär. Redan från start har Centerpartiet och övriga allianspartier varit väl så pådrivande. Idéerna som nu genomförs eller genomförts kommer från flera olika partikanslier. Och Reinfeldt beskriver ju inga nya förslag trots att vi har en hög arbetslöshet i finanskrisens spår.

Ordvalen är troligen olycksfall i arbetet. En statsminister som åtnjuter så stort förtroende bland både väljarna och samarbetspartierna löper dock alltid en risk att förföras av sin egen storhet. Det är en risk som Reinfeldt behöver vara medveten om. Politiskt förtroende är en färskvara och det finns sentida exempel på statsministrar - läs Göran Persson - som snabbt tappat förtroende när de uppfattats som alltför självtillräckliga. Och för Alliansens framtid är det förstås också viktigt att statsministern bekräftar samarbetets betydelse och inte bara sitt eget parti eller sin egen person.

Rent generellt vill både väljarna och samarbetspartierna hellre känna sig inkluderade i ett agerande "vi" än reduceras till beundrande publik till statsmannaskapets genius. Spelreglerna är trots allt annorlunda i dagens demokratiska mediasamhälle än i Ludvig XIV:s franska hovliv.

Läs också intervjun med Reinfeldt i DN:s nättidning - där är ordvalet bättre. En sak till: Även Reinfeldt bör spotta upp jobbpolitiken med lite nytänkande kring LAS, lite fler regelförenklingar och inte bara sänkta inkomstskatter utan också sänkta arbetsgivaravgifter. Annars kanske Elias Giertz börjar jämföra sin jobbpolitik också med Reinfeldts. :-)

Läs även andra bloggares åsikter om fredrik reinfeldt, mona sahlin, maud olofsson, alliansen, rödgröna, arbetsmarknaden, elias giertz, socialdemokraterna, val 2010