Staten ska inte tjäna pengar på kolkraft - sälj Vattenfall!

Styrningsproblemen av Vattenfall visar en sak tydligt: Politik och produktion ska hållas åtskiljda. De som kritiserat Vattenfall för att dra in kosing till statskassan genom att bryta och bränna brunkol i Tyskland har rätt. Och de som pekar på svårigheterna och riskerna med att politiskt styra en gigantisk energikoncern har också rätt.

Maud Olofsson gör helt rätt som kräver att ett statligt bolags extravaganta erövringståg på energimarknaden i Tyskland underkastas rimliga miljökrav. Hon har också rätt i att vara kritisk mot att samma statliga företag konsekvent underlåter att följa instruktioner från den statliga ägaren - i det här fallet om att medverka i utveckling av energiteknik och energiomställning. Det är lätt att förstå att dropparna av ohörsamhet till slut fått bägaren att rinna över.

Men samtidigt är det fel typ av miljö- och energipolitik. Den svenska regeringen har ansvar för miljö- och energipolitiken i Sverige - inte i Tyskland. Alla energiaktörer bör behandlas likadant. Styrmedlen bör vara dels miljö- och klimatskatter, dels forsknings- och utvecklingsmedel, dels den hårda lagstiftningen. Men alla energibolag bör kunna genom forskningsmedel eller utvecklingsavtal bidra med det som Vattenfall skulle bidra med.

Varför säljs då inte Vattenfall? Ja ett uppenbart skäl är att regeringar oavsett färg har uppskattat att energiaffärer i Europa har kunnat generera lite extrainkomster att spendera på reformer i Sverige. Men det skälet håller inte.

Staten Sverige är inte en affärsrörelse. Lika lite som vi ska tjäna pengar på att exportera vapen från statligt ägda fabriker eller för den delen köpa upp och driva matt-fabriker med barnarbetare i länder i tredje världen - lika lite ska staten ha brunkolsgruvor och kolkraftsverk som extraknäck.

Kritiken mot Maud Olofsson kommer nu från tre håll.

Dels de som egentligen håller med henne om att Vattenfall gör miljömässigt och politiskt tveksamma saker utomlands.

Dels de som tvärtom tycker att Vattenfall gör rätt i Tyskland, t. ex. på grund av att man har en mer positiv syn på kärnkraft. Hit hör DN:s ledare idag. En fraktion inom denna grupp är de som tycker att man skadar företaget och sänker dess intäkter och värde genom att begränsa deras frihet. Det är rätt i sak, men det de glömmer är att detta är ett statligt företag.

Sen finns den "tredje ståndpunkten". Dess anhängare - socialdemokraterna - tycker både och. Det är fel att tillåta Vattenfall att investera i kolkraft och pantsätta bolaget i kärnkraftaffärer. Men när regeringen reagerar mot detta är det också fel. När regeringen inte omedelbart ingriper är det fel. Men hade regeringen gjort det hade säkerligen en anmälan för ministerstyre kommit som ett brev på posten.

Det lustiga är att det är samma socialdemokrater som när de regerade gnuggade händerna över extraintäkterna från den tyska brunkolen och förhandlade med miljöpartiet om hur pengarna skulle användas. Man behöver inte vara någon KG Bergström för att förstå att det här inte är sakfrågan som spelar huvudrollen utan hoppet om att skadeskjuta en av de farligaste motståndarna i en valrörelse.

Maud Olofsson har i huvudsak rätt. Om hennes agerande kan beskrivas som impulsivt så har det sin grund i rätt impulser. Vänsteroppositionen kan därtill inte bestämma sig för vilket ben deras kritik bottnar i. Därför kommer denna affär att blåsa över.

Tyvärr kan Maud som ansvarigt statsråd knappast tänka högt om framtiden för det statliga ägandet av Vattenfall. Och tyvärr kommer knappast Anders Borg och Per Schlingmann att billigt samtycka till en försäljning, såväl eftersom det skulle störa det nymoderata varumärket som av statsfinansiella skäl. Men det är ändå dags att den debatten startar och Centerpartiet som parti har all anledning att presentera en försäljning av Vattenfall som en utgångspunkt och en förhandlingsfråga för Alliansregeringen att ta itu med efter valet 2010.

Oscar F och Johan H bloggar också om detta

Intressant? Andra bloggar om Vattenfall, regeringen, Maud Olofsson, energi, energipolitik, miljö, klimat,

Godkänt för Maud

Allianspartiernas uppgörelse (DN, SvD, DI) om energi- och klimatpolitiken är godtagbar, men har starka och svaga punkter:

Plus:
+ Enighet om Världens mest ambitiösa klimatpolitik. Folkpartiet och moderaterna med på 40-procents CO2-reduktion, energieffektivisering och förnyelsebar energi. Jan Björklunds krypskytte mot en ambitiös nationell miljöpolitik är därmed desarmerad.
+ Stor satsning på förnyelsebar energi som lägger en ramp i riktning mot en helt förnyelsebar energiförsörjning.
+ Klimatfrågan får prioritet framför kärnkraften. Det förnyelsebara får prioritet framför både kärnkraft och olja/kol. Att ersätta kärnkraft med olja och kol innan det förnyelsebara hunnit växa tillräckligt hade inte varit ansvarsfullt.
+ Utbyggda gröna certifikat som tvingar elenergin att öka andelen förnyelsebart.
Satsningen på en klimatvänlig transportsektor med beredskap till starkare ekonomiska styrmedel.
+ Den gemensamma uppslutningen kring koldioxidskatten som det mest effektiva klimatverktyget och att denna ska höjas om det behövs.
+ Ambitionen att helt fasa ut fossilbränsle för uppvärmning till år 2020.

Minus:
- För stor andel flexibla mekanismer (en tredjedel). I första hand bör Sverige göra sitt klimatarbete på hemmaplan så att ny teknik utvecklas. Klimatbistånd bör naturligtvis också stärkas men inte räknas in i Sveriges CO2-minskning i den utsträckning som allianspartierna nu föreslår.
- Det saknas ett resonemang om uppgörelsens tidsmässiga räckvidd när det gäller förnyelse av kärnkraft. Vad händer när olja och kol har fasats ut ur hela energi- och transportsektorn? Det hade varit önskvärt med några långsiktiga kontrollstationer i detta syfte.

Maud Olofsson underströk på presskonferensen att Centerpartiets inställning är att kärnkraft inte är en bra energikälla. Hon beskrev det också som att "kärnkraftsparentesen förlängs". Det är en bra beskrivning på en ansvarsfull politik. Det är dock viktigt att Maud och centerledningen behåller ambitionen att avveckla kärnkraften den dag olje- och kolanvändningen upphört. Ambitionen bör vara att arbeta in långfristiga kontrollstationer i detta syfte. Kanske kan Mona Sahlin bidra med att ge Maud Olofsson draghjälp i detta.

Intressant? Andra bloggar om: energi, kärnkraft, klimat, Centerpartiet, alliansen, folkpartiet, förnyelsebar, Jan Björklund, Maud Olofsson, miljö, moderaterna.

Bioenergi är en möjlighet för de hungrande, inte ett hot

Idag har Aktuellt ett reportage som lyfter flera kritiska synpunkter mot etanol och biobränsle som alternativ till oljan. I reportaget säger en dyster forskare att han är oroad över "att gränsen mellan livsmedelsproduktionen och energiproduktionen är på väg att rivas upp". När mat kan bli energi riskerar livsmedelspriserna att stiga och de fattiga har inte råd att köpa sitt dagliga bröd. Den gamla tankefiguren om världsmarknaden som hot mot de fattiga går igen.

Argumentet är bestickande men troligtvis är effekten den motsatta. En av de viktigaste orsakerna till hunger och fattigdom är för låg efterfrågan på jordbruksprodukter - inte för hög. I många fattiga länder - särskilt i Afrika - svälter stora medborgargrupper samtidigt som ett överflöd av bördig mark ligger obrukad eller odlas dåligt. Vad dessa länder behöver är en internationell efterfrågan på deras produkter. Då kommer jordbruket att utvecklas, en inhemsk tillväxt att komma igång och lönerna stiga så att medborgarna har råd att köpa mat.

Jag har själv besökt Zambia för ett drygt år sedan. Landet är så stort och bördigt att det sägs att det skulle kunna producera mat till hela Afrika. Ändå odlas bara fem procent av den möjliga arealen och oftast med metoder som bara ger en bråkdel av den möjliga avkastningen.