Palliativ vård: Regeringen kommer inte undan ansvaret.

Dagens Nyheter har i dagarna publicerat en artikelserie om avvägningen mellan smärtlindning och den risk vårdpersonal löper med att ofrivilligt ta livet av döende och lidande människor när de ger morfin och andra smärtstillande mediciner.

Den osäkerhet som finns är förståelig mot bakgrund av det uppmärksammade fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus, där en läkare nu står åtalad för att ha gett en dödlig dos till ett sjukt barn (och som blev "friad" av Socialstyrelsen så sent som i dag). Vårdpersonal hamnar i en situation där de ska leva upp till den medicinska etiken om att lindra det de inte kan bota, och samtidigt inte bringa någon om livet.

Med det sagt borde det finnas ett mått av flexibilitet. Förvisso har socialminister Göran Hägglund en poäng i att avväganden måste göras från fall till fall utifrån rådande praxis. Ett för hårt regelverk riskerar att undergräva snarare än förstärka den medicinska etiken när vårdpersonal försöker lindra - och ibland - ofrivilligt bidrar till tidigare död med några dagar eller veckor för äldre som vistas inom den palliativa vården.

Men samtidigt kan man inte sitta på båda stolar samtidigt. Avvägningarna mellan det livsuppehållande och det smärtlindrande perspektivet måste kunna se olika ut i olika skeden av livet. Intuitivt tycker nog de flesta att det livsuppehållande perspektivet väger tyngre än det smärtlindrande för yngre patienter med en hög medvetandenivå.

Kanske är det för svårt att kodifiera regler som fångar denna intuitiva aspekt. Men om så är fallet måste vårdens personal själva kunna göra dessa bedömningar och anförtros ett sådant ansvar. Att vara lyhörd och förstående att för den demente nittioåringen som ligger för döden kan en för stark dos morfin vara en befrielse medan en försiktig smärtlindring enbart förlänger ett plågsamt sluttillstånd. Medan för 50-åringen, eller 5-åringen som bara önskar leva ett par veckor eller ett år till, om än med smärta, är en ofrivilligt dödande dos smärtstillande däremot kan vara det värsta som kan hända.

Avstår vi från att ge vårdpersonalen tydliga riktlinjer i dessa svåra frågor så måste det också få konsekvenser för hur vi bedömer vårdpersonalens ansvar för dödsfall i vården - något som också avgörs av nationell lagstiftning. Vårdpersonalens oro och känsla av otydligt ansvar med sitt jobb, sitt rykte och i värsta fall sin frihet som insats är både rimliga och förståeliga. De måste tas på allvar. För detta har regeringen också ett ansvar.

Intressant? Andra bloggar om sjukvård, etik, filosofi, palliativ vård