Folkpartistisk övertro på staten?

DN-debattutspelens okrönte mästare Jan Björklund förordar idag (DN) ett förstatligande av skolorna (SR). Det tycks vara själva ägandet det handlar om denna gång. I styrinstrumenten har ju redan en omfattande stärkning av statens makt genomförts.

Argumentationen känns något svag: Skolan är idag sämre än förr i världen. Staten skulle bättre kunna målstyra skolan än kommunerna. Läraryrkets status skulle höjas med förstatligande.

Utan att vara någon expert på skolfrågor känner jag dock igen en del av den vaga entusiasmen från dem som tror att ett förstatligande av sjukvården skulle lösa alla dess problem. Och jag reagerar med viss skepsis. Ett antal frågor infinner sig:

1. Hur undviker man risken för en statlig superbyråkrati? Den brittiska sjukvårdsbyråkratin är t. ex. beryktad. Vad jag hört från min pappa brukade berätta om den gamla svenska skolbyråkratin och hur lärare och rektorer drog den vid näsan är inte enbart positivt.

2. Beslutsvägarna riskerar att bli långa i alla frågor som omfattas av den statliga styrningen. Här är dock fp-artikeln oklar. Det handlar ju om målstyrning, men någon ökad makt ska väl också föras över till staten.

3. Hur förhindrar man en felaktig balans i investeringarna i central administration i förhållande till lärarnas löner och skolans verksamhet? En superbyråkrati kan lätt bli ett mycket starkt intresse som får stort inflytande över resursfördelningen.

4. Hur ska en statlig lönepolitik för höjda lärarlöner genomföras utan att bli en lekboll för starka fackliga intressen? Jag är en stark anhängare av höjd status för duktiga lärare och även för genomsnittet av lärare. Men en nationell lönesättningspolitik blir enklare för facken att påverka och styra än 290 kommunala. Och det är inte givet att facken vill belöna de duktigaste lärarna. Erfarenheten och den förda debatten från lärarfacken tyder snartare på en mer rigid löneskala och ett ensidigt fokus på den anställdes formella meriter.

För övrigt är det naivt att tro att staten skulle vara duktigare än kommunerna på att säkra en hållbar ekonomisk finansiering över tid. Fråga poliserna och militären. Och det är faktiskt i den landstingskommunala vården som lönerna stigit snabbast och individuell lönesättning fått störst genomslag.

5. Vad blir friskolornas roll och utrymme är en berättigad fråga. Man får anta att folkpartiet inte vill återförstatliga dessa. Men skulle ett förstatligande inverka på möjligheterna att starta nya friskolor?

6. Hur påverkas personalens arbetsmarknad och möjlighet att välja arbetsgivare om alla idag kommunala skolor samlas i en statlig jättekoncern? Blir det svårare att byta arbetsgivare för att få upp sin lön eller få nya arbetsvillkor. Blir det mer riskabelt att komma på kant med sin arbetsgivare. Det kan finnas fördelar med att odugliga lärare inte kan glida runt i systemet, men det finns också risker för maktmissbruk.

Jag säger inte att kommunerna är några perfekta huvudmän för skolan. Ett dubbelkommando finns, det har alltid funnits och finns kvar även med fp-förslaget även om gränserna förskjuts.
Men den stora frågan är om huvudmannaskapet är den quick fix som Jan Björklund hävdar.

Inom vården är jag en stark anhängare av att politiker inte ska lägga sig i utförandet utan skapa justa ersättningssystem, arbeta med uppföljning osv. Enligt min uppfattning tyder mycket på att det sker bäst då driftformen inte är offentlig.

Även skolan har under en följd av år utvecklats i den riktningen även om det ser olika ut i olika kommuner. Är det inte det som är den utvecklingslinje som man ska ta fasta på? Isåfall kan bl. a. en fortsatt decentraliserad lönesättning behållas. Räcker det egentligen inte med att tydliggöra nationella mål och förbättra uppföljningen? Har inte de åtgärder som Björklund själv vidtagit medfört ett viktigt trendbrott i riktning mot en bättre fungerande skola?

Det finns säkert fördelar med en förstatligad skola. Bl. a. kan karriärvägar skräddarsys. Men den som studerat förvaltningspolitik vet att verkligheten sällan ser ut som kartan. I verkligheten styr starka byråkratier och starka fackliga intressen minst lika mycket som de formella politiska beslutsfattarna. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar huvudmannaskap och organisationsformer såväl för skolan som för vården.

Varning för övertro alltså.

Stefan Tornberg har också bloggat om detta. Nu har också Helen Törnqvist - med stora insikter i skolpolitiken - bidragit med ett tugnt inlägg.

Intressant? Fler bloggar om skola, vård, välfärd, stat, kommuner, landsting, jan björklund, folkpartiet.