Churchill eller Chamberlain? Dags för regeringen att visa korten.

Khadaffis järnnäve närmar sig Benghazi och därmed minskar hoppet snabbt för frihetsrörelsen. Det är mycket som går förlorat om så sker:

Först och främst riskeras en fruktansvärd terrorregim mot de besegrade frihetskämparna. Det finns ingen anledning att tro att Khadaffi kommer att visa överseende eller eftersträva försoning. Hans maktställning vilar inte på folkligt stöd utan på oljerikedomar och köpta maktresurser. Oljekällorna blir inte mindre produktiva för att Khadaffi skjuter 100.000 rebeller i summariska rättegångar. Khadaffis hämndbegär kommer sannolikt att riktas mot mycket stora delar av det libyska folket.

För det andra kommer alla andra odemokratiska regimer som nu skakas av den "arabiska våren" att ogenerat tillgripa det våld som ingen frihetsrörelse kan stå emot. Khadaffi visar att till och med en regim som står helt isolerad i sitt eget land kan besegra ett helt folk med enbart militära medel och utan att riskera utländsk intervention eller effektivt stöd till frihetsrörelserna.

För det tredje är risken stor att auktoritära element kommer att kunna kapa revolutionerna i Egypten och Tunisien. Eftersom inga utländska reaktioner riskeras ligger egentligen makten i dens hand som kan behärska och vågar begagna sig av en tillräcklig militär styrka.

Därför tar alla länders regeringar som nu inte tydligt tar ställning ett mycket stort ansvar. Vissa tror att den arabiska våren kommer igen eftersom befolkningen är så ung. Historien ger inget stöd för den förhoppningen. Tvärtom, utifrån historiska erfarenheter från exempelvis revolutionsvågen 1848, 1871 och spanska inbördeskriget kan man vänta sig bl a följande:

För det första: Dikaturernas vinter riskerar att bli långvarig eftersom frihetsvännerna förlorar tron på att de kan segra.

För det andra kommer idealisterna bland frihetsvännerna att bli desillusionerade. Det kommer att leda fler av dem till mer militanta rörelser. Sannolikt missgynnar det demokratiska och liberala värderingar och kommer att spela islamister och fascister i händerna.

Därför hoppas jag verkligen att regeringarna i världen tydligare tar ställning och försöker forma underlag för effektivt stöd till revolutionen i Libyen. Det gäller inte minst vår egen regering. Bildt och Reinfeldt, det är dags att snabbt uttala att ni ställer er i Frankrikes och Storbritanniens läger. Det är bråttom. Visa att ni är av Churchills virke och inte av Chamberlains.

Fler bloggar: Fredriks blogg, Johan Norberg, Cecilia Malmström, Kildén och Åsman, Omvärldsanalys

Andra intressanta länkar om Libyen, Khadaffi, Gadaffi, FN, EU, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, demokrati, diktatur, arabisk vår

ps. Enligt DN och SVT har Bildt nu tydligt uttalat att en intervention behövs om också i lite kryptiska ordalag. Hoppas han framför att Sverige kräver ansvar från säkerhetsrådet. DS.

Reinfeldt vs Mona: "Alliansen, det är jag?"

I DN:s papperstidning har fem frågor om valet ställts till Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Jag ska här inte orda om Mona Sahlins innehållslösa prat om arbetslösheten. Fjortonåringen Elias Giertz har ju redan visat att han kan prestera en mer substantiell arbetsmarknadspolitik. Men det är ju inget nytt att socialdemokratin och de rödgröna saknar politik för fler riktiga jobb. Har bloggat om det tidigare.

Reinfeldts svar är i sak bra om också lite riktingslösa. De cashar in på regeringsdugligheten, pekar på vikten av försiktighet med statens finanser och pekar på sambanden mellan jobbpolitik och välfärd.

Lite bekymmersamt är dock ordvalen. Reinfeldt talar om regeringens politik som det var en privat eller personlig affär och osynliggör helt alliansregeringen. Han talar om regeringens jobbpolitik som "min jobbpolitik". Och han beskriver hur han rangordnat att först "fredar jag välfärdens kärna och därefter ytterligare skattesänkningar". Eller mest tydligt: "Vänsterpartierna gör enorma satsningar på utökade bidrag ... som jag istället använder till satsningar i välfärden". Orden "alliansen" eller "regeringen" förekommer inte en enda gång.

Jobbpolitiken är sannerligen ingen exklusiv moderataffär. Redan från start har Centerpartiet och övriga allianspartier varit väl så pådrivande. Idéerna som nu genomförs eller genomförts kommer från flera olika partikanslier. Och Reinfeldt beskriver ju inga nya förslag trots att vi har en hög arbetslöshet i finanskrisens spår.

Ordvalen är troligen olycksfall i arbetet. En statsminister som åtnjuter så stort förtroende bland både väljarna och samarbetspartierna löper dock alltid en risk att förföras av sin egen storhet. Det är en risk som Reinfeldt behöver vara medveten om. Politiskt förtroende är en färskvara och det finns sentida exempel på statsministrar - läs Göran Persson - som snabbt tappat förtroende när de uppfattats som alltför självtillräckliga. Och för Alliansens framtid är det förstås också viktigt att statsministern bekräftar samarbetets betydelse och inte bara sitt eget parti eller sin egen person.

Rent generellt vill både väljarna och samarbetspartierna hellre känna sig inkluderade i ett agerande "vi" än reduceras till beundrande publik till statsmannaskapets genius. Spelreglerna är trots allt annorlunda i dagens demokratiska mediasamhälle än i Ludvig XIV:s franska hovliv.

Läs också intervjun med Reinfeldt i DN:s nättidning - där är ordvalet bättre. En sak till: Även Reinfeldt bör spotta upp jobbpolitiken med lite nytänkande kring LAS, lite fler regelförenklingar och inte bara sänkta inkomstskatter utan också sänkta arbetsgivaravgifter. Annars kanske Elias Giertz börjar jämföra sin jobbpolitik också med Reinfeldts. :-)

Läs även andra bloggares åsikter om fredrik reinfeldt, mona sahlin, maud olofsson, alliansen, rödgröna, arbetsmarknaden, elias giertz, socialdemokraterna, val 2010

Det falska brevet Reinfeldt bör läsa noggrant...

Det hade inte sett bra ut om Maud, Jan och Göran verkligen skrivit ett öppet brev till statsministern. Likväl gör Reinfeldt klokt i att noggrant läsa det fiktiva brev Wolodarski publicerar som sin ledarkommentar i dagens DN. Det fångar vissa nya stämningar som jag tycker mig känna igen från alla de mindre allianspartierna. Och dessa stämningar kan om de negligeras eller ges ny näring bli ett hot både mot en fortsatt utveckling av Alliansen och den historiskt unika sämjan mellan allianspartierna.

Delvis följer naturligtvis dessa stämningar av opinionsläget. Men Reinfeldt och andra ledande moderater har bidragit till att skapa oro i de övriga allianspartierna. Reinfeldts tal vid senaste moderata partistämman om att moderaterna skulle ta över socialdemokraternas traditionella roll i svensk politik är ett sådant exempel.

Sakpolitiskt ger jag också Wolodarski alla rätt. Han hade kunnat tillägga att en större inkänning av de övriga allianspartiernas syn på migrationspolitiken också hade varit önskvärd.

De flesta c-, fp- och kd-partister tycker och vill fortsätta att tycka att Fredrik Reinfeldt är en superbra statsminister och en viktig ledare för hela alliansen. Men då måste alliansen komma i första hand och det egna partiets profilering och strategi i andra hand.

Intressant? Fler bloggar om Fredrik Reinfeldt, Alliansen, Val 2010, Wolodarski.

ps. Det är vanskligt att skriva fiktiva brev. Uppenbarligen finns det läsare som trott att det var äkta. DS.

Varför nej till Turkiet, Reinfeldt?

Med viss bestörtning läser jag i DN att moderaterna avvisar ett turkiskt EU-medlemskap under de närmaste fem åren. Alla vet att Turkiet har en bit kvar innan de är helt färdiga för EU-medlemskap. Men det är fel av en statsminister att vid presentationen av sitt partis Europa-valplattform att välja att sända en negativ signal till ett EU-land på tröskeln till medlemskap. Av flera skäl:

För det första: Det är oerhört viktigt att Sverige står upp för ett EU som är öppet för ett sekulariserat muslimskt land. Turkiet är en del av Europa. Visst finns betydande problem med mänskliga rättigheter men samtidigt är det en relativt stabil demokrati. Ett turkiskt EU-medlemskap skulle vara en signal om att islam, demokrati och öppet samhälle är möjliga att förena.

För det andra: Hoppet om EU-medlemskap är en viktig drivkraft för utvecklingen av mänskliga rättigheter i Turkiet. Ju fler länder som stänger dörren för Turkiet, desto mindre blir hoppet i landet att man verkligen kan få bli medlem.

För det tredje: Flera EU-länder och ledande europeiska politiker har sagt nej till ett turkiskt medlemskap med en mer eller mindre tydlig hänvisning till att EU är en union för kristna länder eller åtminstone inte muslimska. Här finns en dimension av främlingsfientlighet som det är mycket olyckligt om Sveriges statsminister kan uppfattas understödja. Så är självklart inte fallet - alla i Sverige vet att Reinfelt inte är främlingsfientlig - men vet man det utomlands? Én svensk statsminister måste i likhet med Caesars hustru vara höjd över varje tvivel i denna fråga.

Och jag skulle däremot inte våga svära på att utspelet inte skulle kunna vara avsiktligt riktat mot väljargrupper som inte vill ha in svartmuskiga muslimer i den europeiska gemenskapen (men som däremot säkert gillar Norge och Island). Det är svårt att inte undra varför han annars skulle göra detta utspel mitt i EU-valrörelsen? Skulle så vara fallet vinglar faktiskt Reinfelt på väg mot det obehagligt sluttande plan som vårt södra grannland Danmark redan glidit utför.

För det fjärde: Reinfelt gjorde utspelet som moderat partiledare. Men talar han också som företrädare för regeringen? Denna punkt är egentligen den i mina ögon mest betänkliga. Det innebär nämligen att ett partipolitiskt dokument, syftande till att vinna ett val, i omvärlden - inte minst i Turkiet - uppfattas som Sveriges officiella politik.

Reinfeldt serverar oppositionen beklagligt nog ett tillfälle att anklaga moderaterna - och regeringen - att spela på den skepsis som finns gentemot Turkiet i Sverige och Europa. Är det Sveriges officiella hållning att vi inte vill att Turkiet ska kunna bli EU-medlemmar under överskådlig tid? Min klara minnesbild är nämligen att åtminstone ett av regeringspartierna, Centerpartiet, har den starka uppfattningen att Turkiet ska få bli EU-medlem den dag de uppfyller medlemskraven, precis som Rumänien och Bulgarien.

Intressant? Andra bloggar om Turkiet, EU, EP-valet