Hjälp socialdemokraterna med den gordiska knuten

S-bloggaren Roger Jönsson den SvD.se-artikel jag och 16 andra c-partister skrev om behovet av att sänka eller avskaffa den statliga skatten. Han skriver bl. a:

"När det handlar om högre studier och antalet studenter är det intressant att se att om Centerpartiets sätt att resonera borde antalet personer som söker sig till högre studier vara lägre än vad det är. Antalet som har utbildat sig skulle också vara lägre. Det sättet att resonera håller inte."

Här hamnar dock socialdemokraterna i ett cirkelresonemang. Att andelen som väljer att studera vidare i Sverige är hög trots höga marginalskatter beror på många saker. Ett viktigt skäl är att hela arbetsmarknaden för unga är svag. Att studera är i många fall nödvändigt för att över huvud taget få ett jobb. I andra fall blir det ett sätt att "vinna tid" inför det brutala mötet med arbetsmarknaden. Tyvärr väljer inte alltid denna typ av i viss mening omotiverade studenter studiestrategier som ger förutsättningar till jobb.

Självklart är det värdefullt med en hög utbildningsnivå på befolkningen och en hög standard på hela utbildningskedjan, men jag tror vi bör släppa en del av övertron på att vilken akademisk utbildning som helst hos vilken student som helst är lika värdefull. Och det gäller både på det existensiellt individuella som på det samhällsekonomiska planet.

Sverige behöver inte bara slopad statlig skatt utan också kraftfulla reformer (reformerade turordningsregler, sänkta arbetsgivaravgifter, enklare regler för företagare och arbetsgivare generellt) för en mer dynamisk arbetsmarknad där det är lätt och billigt att anställa och där även kompetenta personer utan akademisk stämpel kan få jobb som de passar för och trivs i.

Det är den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken - till stora delar fortfarande oreformerad av Alliansregeringen - som dumpar arbetsmarknadens efterfrågan på unga. Därmed skapas en felaktig drivkraft till studier, och alltför ofta - som ett sätt att hålla sig sysselsatt - studier med begränsat framtida värde. Det är med andra ord en riktig härva av osunda drivkrafter och belöningssystem som enbart kan nystas upp genom en sund centerpartistisk reformpolitik.

Mp:s skatteväxling och företagspolitik på soptippen

Så har då äntligen den efterlysta finansieringen av de rödgröna förslagen börjat ramla in. Hittills har vi fått reda på att förmögenhetsskatten ska återinföras, inkomstskatterna höjas, liksom en serie miljöskatter med höjd bensinskatt som grädde på moset. Totalt lägger man konkreta förslag på 41 miljarder i ökade skatter till 2012.

Bensinskatten upplever jag som den minst problematiska. Oavsett vilken regering vi har så är min gissning att bensinskatten kommer att höjas. Omställningen till en klimatvänlig bilpark kommer att behöva accelereras ytterligare och bensinskatten/CO2-skatten är ett kraftfullt verktyg.

Men en höjd bensinskatt måste balanseras av att hushållen kompenseras med andra skattelättnader. Annars blir resultatet sämre ekonomi för barnfamiljer och sämre konkurrenskraft för landsbygden. Det är därför skatteväxling är en så bra metod.

Miljöpartiet har flirtat med företagare och marknadsekonomiskt sinnade mittenväljare genom att vifta med förslag om sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt tjänstemoms. Om dessa förslag verkligen hade drivits med kraft hade det kunnat rädda ett sken av "grön skatteväxling".

Men dessa skattesänkningar blir det ingenting av. Henrik Brors skriver i sin krönika att de föreslagna skattehöjningarna inte räcker för att finansiera de rödgrönas satsningar. Alltså är det troliga att det kommer förslag på ytterligare skattehöjningar - eller kanske ännu troligare, att de inte presenteras innan valet men blir en följd av underskott som uppkommer. Något utrymme för sänkta arbetsgivaravgifter eller tjänstemoms kan omöjligen uppkomma. Företagarna får istället en återinförd förmögenhetsskatt som gör det ännu svårare att bli rik på företagande.

Därmed är skatteväxlingen i Miljöpartiet nu död. Inget tyder på att sänkta skatter varit en prioriterad fråga för Wetterstrand och Eriksson. De verkar ha lagt sin mesta kraft på de av sina förslag som kostar pengar. Och i vilket fall som helst har de inte kunnat visa något som helst resultat.

Läser man Magasinet Neos intervju med Wetterstrand framstår partiledaren som ideologiskt hal. Det är kanske därför partiet i stort har hitintills kommit undan med att försöka profilera sig på företagarfrågan? Ju mindre konkret, ju enklare är det. Men i takt med att allt fler rödgröna kompromisser presenteras, desto mer klart borde det bli att (mp) antingen inte vill eller inte förmår hävda företagspolitik och skatteväxling i förhandling med (s) och (v).

Men när MP nu presenterar sitt förslag om 11 miljarder i höjda miljöskatter matchar de detta med en ny "kompromiss" kring en förmögenhetsskatt som "inte är en förmögenhetsskatt". Den förra kostade hundratals miljarder i kapitalflykt.

Den gröna skatteväxlingen blev en röd skattehöjning.

Andra röster: Annie Johansson, SvD:s ledare är insiktsfull och balanserad, DN:s ledare kör på spåret att klimatåtgärder utomlands är viktigare än i Sverige - rätt i princip men rätt fel i praktiken, Seved Monke, Kent Persson, Karl Malmqvist.

Intressant? Fler bloggar om: finansiering, budget, rödgröna, val 2010, kommun, landsting, välfärd, skatter, miljöpartiet, maria wetterstrand, peter eriksson