Ofinansierad t-bana i omöjligheternas (S)tockholm

Socialdemokraterna för kampanj under rubriken "Möjligheternas Stockholm" och delar bland annat ut flygblad med sitt förslag till hur t-banan ska byggas ut (se bild). Kartan har inte bara spår till Karolinska och Nacka (relativt väletablerade förslag som många även i Alliansen och Centerpartiet anser angelägna att bygga när pengar finns) utan även

- Hjulsta-Barkarby
- Hagsätra-Älvsjö
- Liljeholmen-Fridhemsplan (tvärförbindelse)
- Mörby Centrum-Täby-Arninge
- Rinkeby-Hallonbergen (tvärförbindelse)
- samt "en yttre t-banering" som man inte ens bemödat sig att specificera dragningen för.

Den sammanlagda kostnaden för dessa planskisser lär lågt räknat uppgå till 100 miljarder kronor. I dagens penningvärde.

Detta är vackra drömmar som förvisso varav förmodligen några kommer att förverkligas under de kommande hundra åren. Men som kampanjmaterial i valrörelsen är det antingen oseriöst eller bedrägligt.

Visserligen sade en av socialdemokratins tidigare partiledare att "Politik är att vilja". Men enbart vilja räcker inte. Politik handlar också om att prioritera. Om nu socialdemokraterna tydligt sade att kollektivtrafiken stenhårt ska prioriteras framför sjukvården vore det en sak. Men det säger de inte. Tvärtom vill de satsa många hundra miljoner mer på vården varje år. Och deras politiska företrädare i landstinget hävdar att skattetrycket måste öka för att vårdens behov ska kunna tillgodoses.

Och även om man ställer upp på att prioritera t-baneutbyggnad framför andra spårvägar så ensidigt som spårvagnsmotståndarna i (s) gör så är det svårt att se att nyttan med flera av projekten står i någon proportion till kostnaderna. Det känns snarare som att (s) väljer att plocka upp varenda tänkbar t-baneutbyggnad i förhoppningen att överflankera konkurrenterna i miljöpartiet och alliansen om att vara mest kollektivtrafik- och miljövänlig. Ett PR-trick snarare än en seriös plan således.

Innan socialdemokraterna tydligt visar att de prioriterar kollektivtrafik framför sjukvård, fördubblar de statliga infrastrukturinvesteringarna (och därmed prioriterar trafik framför höjd a-kassa och friare sjukförsäkring) eller tänker chockhöja landstingsskatten med flera kronor är deras t-banekarta enbart en illustration av "omöjligheternas Stockholm".

Albin Ring Broman och Christer G Wennerholm har bloggat. Liksom förstås Peter Andersson.

Centerpartiet räddar Lidingöbanan – igen!

I dag godkände landstingsstyrelsen en överenskommelse med Lidingö stad om att rusta upp och bygga om Lidingöbanan. Det är ett historiskt beslut som innebär att Centerpartiet medverkar till att rädda Lidingöbanan igen – precis som vi gjorde när Knut Nilsson räddade banan 1982.

Lidingöbanan ska knytas ihop med Spårväg City. När renoveringen är klar 2014 ska du utan byte kunna resa från Gåshaga vid Lidingös östra strand, genom centrala Stockholm, till Hornsberg vid Kungsholmens västra strand.

Detta är en del av en historiskt stor satsning på spårbunden trafik som nu genomförts av Centerpartiet och Alliansen – med bland annat Citybanan, tvärbanorna, samt upprustning av Roslagsbanan och Saltsjöbanan. Det gör att fler kan välja tåg och spårvagn framför bil, vilket är en stor miljövinst.

Överenskommelsen innebär också att SL:s depå vid Aga byggs ut för att kunna ta emot de nya spårvagnarna. Depån kommer att förses med biogas från Käppalaverket, vilket gör att fler av SL:s bussar kan gå på biogas. Det är ytterligare en miljövinst.

Med upprustningen och utbyggnaden av Lidingöbanan får stockholmarna en modern och miljövänlig spårtrafik som knyter ihop stadens östra och västra delar. Jag är som centerpartist stolt över att vi – återigen – har bidragit till att rädda Lidingöbanan.

Intressant? Andra bloggar om kollektivtrafik, miljö, spårvägar, järnvägar, Lidingö, Lidingöbanan, Centerpartiet, Stockholms läns landsting, SL

Miljörasism - ett galet argument

Idag publicerar Politikerbloggen rond 3 i min debatt med min miljöpartistiske kollega Raymond Wigg. Jag menar att Raymonds svar bekräftar en icke-liberal samhällssyn som t. ex. är mot bilar och konsumtion som sådan, medan jag och andra liberala miljövänner vill få bort miljöförstöringen, men med minsta möjliga ingrepp i människors frihet och egna livsstilsval.

Vad som upprör mig mest är dock Raymonds och andra miljöpartisters anklagelse att det är ”miljörasism” att vilja bygga Förbifart Stockholm. Raymond Wigg skriver:

Centerpartiet sviker klimatengagemanget och de boende på Järvafältet där Förbifarten ska gå i ytläge – vilket faktiskt kan kallas miljörasism.

Andra miljöpartister har framfört samma argument, t.ex. Rebwar Hassan (MP) som är kommunalpolitiker i Skärholmen i nyhetsprogrammet ABC i förra veckan. Han utvecklar också resonemangen på sin blogg. Det finns flera skäl till att begreppet miljörasism är galet:

För det första, motortrafiken idag dras rakt genom Stockholms innerstad. De människor i vår region som har den sämsta luftmiljön och det högsta bullret är faktiskt inte låginkomsttagare och invandrare utan innerstadens medel- och höginkomsttagare. Självklart kommer en ny motorled att öka trafiken just där den dras men ur rättviseperspektiv är det snarare en utjämning än en ökad orättvisa. Miljöpartiet bortser också från att framtidens bilar kommer ha betydligt lägre utsläpp, och på sikt inga alls.

För det andra, Förbifarten dras i tunnel för att rädda värdefulla natur- och kulturområden. Vore det enligt miljöpartisterna mera rättvist att dra Förbifarten i ytläge över Ekerö, Lövön och Grimstaskogen? Är miljö- och naturvännerna som framgångsrikt slagits för att rädda Grimstaskogen för välartikulerade? Grimstaskogen ligger f ö inte i ett entydigt välbärgat område utan är grönområde för socialt belastade områden som Hässleby gård och Blackeberg.

För det tredje, Skärholmen och Järva är de platser där E4:an och E18 går idag. För att påfarterna ska kunna göras måste antingen Förbifarten upp ur tunneln eller de andra motorvägarna grävas ner eller överdäckas. En del av Förbifartens framtida trafik går förbi områdena redan idag.

För det fjärde, ett av de viktigaste skälen för Förbifarten är att hålla ihop regionen och göra det lättare att arbetspendla mellan norra och södra länet. Skärholmen och Järvafältet kommer att få radikalt förbättrade kommunikationer både kollektivt och via bil. Det är knappast en nackdel för invånarnas arbetsmarknad eller områdenas attraktionskraft.

Att beskylla sina meningsmotståndare för miljörasism är att sänka argumentationen till en låg nivå. Centerpartiet är ett av Sveriges mest invandrarvänliga partier och tar aktivt ställning mot diskriminering, utanförskap och särbehandling. Även om jag förstår att begreppet inte ska förstås som synonymt med uppsåtlig rasism leder det tanken fel och misstänkliggör meningsmotståndarnas goda avsikter. Får sådana vilseledande begrepp spridning kan det kortsluta det politiska samtalet. Den som ropar miljörasism först vinner!

Anklagelser om rasism är alltid farliga och riskerar att förstärka motsättningar i samhället. Det ger verkliga rasister vatten på sin kvarn samtidigt som personer som känner sig utsatta på grund av invandrarbakgrund stärks i känslan av att mäktiga samhällsintressen vill dem illa. Även motståndare till Förbifarten borde ta ansvar för att inte späda på sådana stämningar.

Läs även Annie Johansson, Johan Hedin, Per Ankersjö och Oscar Fredriksson.

Intressant? Andra bloggar om Centerpartiet, C, MP, Miljöpartiet, Förbifart Stockholm, miljöbilism, miljö,