Kristdemokraterna missar bussen och skadar familjen

Alliansregeringen lyckades inte enas om ett regeringsförslag om äktenskapslagstiftningen (SvD, DN). Det är tråkigt. Men det behöver inte vara katastrofalt om de 3 HBT-vänliga allianspartierna snabbt enar sig om hur de ska föra frågan genom riksdagen. Det bästa är väl om man på något vis kan förhandla fram en lösning med oppositionen så att riksdagen med mycket bred majoritet kan fatta beslut om ett juridiskt och politiskt hållbart förslag.

Så får väl Göran Hägglund stå där vid vägkanten med tanken malande i huvudet om huruvida inte bussen just gick med ett historiskt tillfälle att fullfölja omvandlingen till ett modernt socialkonservativt eller kommunitärt parti. Motståndet mot att bejaka och hedra stabila relationer mellan två personer av samma kön har mycket lite med verklig kristendom att göra. Det är också oerhört svårt att se på vilket vis motstånd mot homoäktenskap skulle stärka familjen.

Är det inte precis tvärtom? Kristdemokraterna och deras kristfundamentalistiska kompisar har lyckats få familjebegreppet att framstå som hopplöst gammalmodigt. Man kan inte utesluta att det faktiskt har en viss effekt på i vilken utsträckning som människor faktiskt gifter sig. Men den största effekten är att familjen blir politiskt misskrediterad och att vänsterradikaler får öppet mål för sin familjekritiska agenda.

Homomotståndet och den märkliga uppfattningen att jämställdhet mellan mammor och pappor skulle skada familjen har lett till att inget av de övriga riksdagspartierna idag känner sig bekväma med att driva någon form av positiv familjepolitik. Det är ett ödets ironi att det parti som kallar sig familjens främsta försvarare har lyckats isolera familjen från alla andra allierade än sig själva och - Sverigedemokraterna.

Intressant? Andra bloggar om Kristdemokraterna, Alliansen, könsneutrala äktenskap

Bäst för världen: Obama president - McCain handelsminister

Trots hosta och feber satt jag uppe hela natten och följde noggrant valvakan på CNN och när jag - tidigare än CNN:s valexperter! - drog slutsatsen att Florida och Virignia skulle tillfalla Obama drog jag ett djupt andetag av lättnad: 8 år av förödande vanskötsel av USA:s globala ansvar har härmed nått sitt slut.

Glädjande var att höra McCains nobla anförande från Phoenix. Tillbaka var den gamle hederlige McCain från primärvalen, innan hoppet om presidentmakten och samröret med Sarah Palin dragit in honom i komprometterande svek av alla sina gamla ståndpunkter. Man fick nästan känslan av att McCain själv skulle ha röstat på Obama om han inte själv ställt upp i valet. Denna känsla av försoning bör Obama självklart ta vara på (har en liten idé om detta i slutet).

Trots att McCain möjligen skulle inneburit en viss förbättring jämfört med Bush junior fanns allt skäl att fasa för hotet om att Bush:s antiintellektuella cynism skulle komma tillbaka bakvägen genom Sarah Palin efter en ingalunda osannolik presidentlig hjärtattack.

Det finns flera skäl varför Obama är det bästa som hänt världspolitiken på mycket länge:
- Minskat beroende av oljeindustrin och andra republikanska särintressen som blockerar att USA tar sitt ansvar i det egna och internationella miljöarbetet.
- En sansad inställning till världspolitiken och konfliktlösning som minskar risken för att de växande spänningarna i världspolitiken ska förvärras.
- Att Obama som person är en symbol för att rasism, diskriminering och strukturella orättvisor mellan folkgrupper och länder minskar i betydelse, medan den liberala grundprincipen om lika möjligheter - både för individer och länder - stärks. Häri ligger en stor möjlighet för ökad förståelse och förbättrat samarbete mellan de fattiga och de rika delarna av världen. Inte minst kan valet av Obama inspirera till optimism och empowerment bland tredje världens folk och bland utanförskapets kohorter i Europas storstäder - krafter som i sig är halva lösningen på fattigdomens problem.

Slutligen är mycket av det som är vänsterpolitik i USA god liberal politik i Sverige. Dit hör självklart en lösning på sjukvårdsfrågan som säkerställer att alla medborgare oavsett inkomst får tillgång på vård. Likaså är det angeläget att den sk kristna högerns offensiv mot minoriteters rättigheter nu bryts.

Visst finns det ett allvarligt minustecken: Obamas och demokraternas populistiska retorik i frihandelsfrågor. Men att uppfatta denna klart negativa sida väga tyngre än de globala miljöfrågorna och en mindre hökmässig och egenrättfärdig utrikespolitik måste vara ett misstag av svenska liberaler. Särskilt med tanke på att det sannolikt främst är just retorik.

Skulle mot förmodan Obama ringa mig för att be om råd så har jag dock en lösning på det problemet: Gör McCain till handelsminister i Obamas regering.

DN, SvD

Intressant? Andra bloggar om Obama, McCain, Palin, USA, demokraterna

Budget nu upplagd på YouTube

Budgeten för 2009 som vi i Landstingsalliansen lät presentera på en presskonferens igår finns nu även online på YouTube. Jag pratar bland annat om ökad miljöersättning, lustgasreduktion, större konkurrens i tandvården, och ett nytt skärgårdsråd. Se även Catharinas, Birgittas och Pias presentationer.

Intressant? Andra bloggar om landstinget, stockholm, centerpartiet

Centerpartiet bör leda Sverige till euron

Finanskrisen har gjort det övertydligt att den svenska kronan - hur starkt förankrad den än må vara i statsfinanser och låg inflation - blir en skvalpvaluta när vågorna går höga i världsekonomin. Det är ingen slump att det nu är centerpartister som främst aktualiserar att Sverige bör gå med i euron. Centerpartiet har som inget annat parti gått till botten med EU-frågorna och har sannolikt Sveriges mest genomtänkta EU-vänner (och EU-kritiker). Centerpartiet bör fullfölja sin omvändelse till det mest konstruktiva och europademokratiska partiet i EU-frågorna genom att leda Sveriges väg till euron.

Ett svenskt EMU-medlemskap kan knappast aktualiseras utan en enighet mellan allianspartierna och socialdemokraterna. Centerpartiet har här ett stort ansvar och kan spela en nyckelroll.

Inför folkomröstningen 2003 landade centerpartiets ledning i ett negativt ställningstagande, men det var nog mest för husfridens skull - ett tröstpris till partiets EU-kritiker i ett läge när partiet i övrigt utvecklats i starkt EU-vänlig riktning. Bland ledande centerpartister torde det idag vara med euron som med kärnkraften - få som egentligen är emot av övertygelse, något fler som inte bryr sig och en majoritet som skulle vilja byta position men inte tror att det går att få med sig partiets gräsrötter.

Jag tror detta är en felbedömning. Medborgaropinionen har nog aldrig varit stark. Finanskrisen skapar en stor längtan efter trygghet och stabilitet. Politiskt ledarskap i denna situation skulle kunna utlösa ett opinionsskred som definitivt möjliggjorde ett EMU-inträde med folkligt stöd. Tillfället att visa detta ledarskap i opinionsbildningen är den ena sidan av Centerpartiets nyckelposition i eurofrågan.

Den andra aspekten är att ett center-ja troligen är en förutsättning för att socialdemokraterna ska våga närma sig eurofrågan på nytt. Om det enda "etablerade" partiet som tidigare sagt nej till euron plötsligt skulle argumentera för en ny folkomröstning skulle det nog dra med sig en debatt där socialdemokraterna med sitt tidigare positiva ställningstagande knappast skulle kunna säga nej. Sannolikt skulle det inte ske utan vånda. Det skulle tvivelsutan fördubbla svårigheterna i Mona Sahlins relationsspel med vänsterpartiet och miljöpartiet. För (mp) skulle dessutom såren från den mödosamt genomgångna EU-omvändelsen rivas upp ordentligt. Men detta är knappast effekter som Centerpartiet och Maud Olofsson har anledning att beklaga.

Centerpartiet har alltså en historisk chans. På samma sätt som vi ända sedan 1995 konsekvent drivit på för att vidga EU ("från Akureyri till Antalya och från Murmansk till Marakech") och därvidlag drivit de andra riksdagspartierna med oss och på samma sätt som vi modigt vände debatten om övergångsregler och fick Lars Leijonborg, Alf Svensson och Fredrik Reinfeldt att göra helt om och lämna Perssons regering ensam i ett förödmjukande riksdagsnederlag. På samma sätt - fast möjligen ännu tydligare - har Centerpartiets ledning nu chansen att påskynda Sveriges inträde i den europeiska valutaunion som de flesta av oss tror att Sverige kommer och bör hamna. Ta den chansen och säkra er plats i historieböckerna.

Mer patientmakt genom privat folktandvård

Idag har vi i landstingsalliansen presenterat vårt förslag om hur vi ska kunna få en bättre konkurrens på den dåligt fungerande tandvårdsmarknaden. DN rapporterar om det här. Detta är en nyckelfråga för att säkra en tandvård som medborgarna har råd med och för att förhindra att tandhälsan blir en klassfråga.

Vårt förslag innebär att landstingsägda Folktandvården AB får ett uppdrag att sälja mottagningar motsvarande 7-9 procent av sin omsättning. Uppskattningsvis handlar det om 4-8 tandvårdsmottagningar. Förslaget är ett sätt att nå målet med fler större aktörer som var intentionen bakom avknoppning.

Krav kommer att ställas på att köparna - oavsett om det är personalgrupper, nya tandvårdsbolag som Thea, Smile, City Dental eller Mörby Dental Group - tar över Folktandvårdens "områdesansvar" som t. ex. innebär att man måste ta emot alla slags patienter och kalla barn och ungdomar till tandvårdsundersökning om de inte själva har valt tandläkare. Man skulle kunna säga att vi skapar "privat folktandvård".

Ibland hävdas att mångfalden redan är tillräckligt stor inom tandvården. Flertalet mottagningar är ju privata. Problemet är dock att det finns för få större och medelstora tandvårdsmottagningar och bolag. De små aktörerna har svårt att bli tydliga för konsumenterna och utmana Folktandvården. För att ge stressade patienter med begränsade inkomster en verklig kundmakt så behöver det finnas fler större tandvårdsmottagningar som på ett tydligt sätt förmår visa upp sina priser och sin kvalitet och som är beredda att konkurrera också med priset.

Med vårt förslag ger vi landstingets eget folktandvårdsbolag möjligheter att hålla sin egen struktur som modernt tandvårdsbolag någorlunda intakt. Det är viktigt. Jag och många andra invånare i Stockholms län uppskattar Folktandvårdens höga kvalitet och goda service. Men det är bra också för Folktandvårdens utveckling att få konkurrenter i sin egen viktklass.

Intressant? Andra bloggar om folktandvård, tandvård, stockholms läns lansting

Helikopterläkarna på krigsstigen

Idag skriver DN om akutläkarna som inte vill byta arbetsplats. Oppositionslandstingsrådet Dag Larsson är inte sen med att kalla beslutet hyckleri och en försämring av akutsjukvården - när han själv tog beslutet om att avskaffa den livsviktiga sommarhelikoptern under sin tid vid makten. En helikopter vi återinförde efter valet. En och annan läsare tänker nog att politikerna - särskilt undertecknad - är helkorkade. Men som vanligt är verkligheten mer komplicerad än media gör gällande. Begrunda följande:

1. Förslaget att flytta akutläkarna från helikoptern på Värmdö till en mer centralt placerad akutläkarbil - är framtaget av landstingets främsta medicinska expertis. Syftet till skillnad från vad Larsson antyder att skapa en säkrare ambulanssjukvård. Med andra ord:

- Expertisen bedömer att det till flertalet olycksplatser går fortare att föra fram läkarna med bil.

- Expertisen bedömer att i de fåtal fall där helikopter behövs för att föra fram läkarna till olycksplatsen så kan antingen läkarna hämtas av helikoptern eller Uppsala-helikoptern anropas.

2. Att akutläkarna sitter i helikoptern innebär att de som är beroende av helikopter för vanliga ambulansuppdrag - dvs. skärgårdsbor och boende i avlägsna delar av länet - inte får en lika bra ambulanssjukvård som de som kan nås med bilambulans. Detta eftersom helikoptern måste hållas i största möjliga beredskap för stora olyckor eller de mest allvarliga fallen.

3. Akutsjuksköterskorna är faktiskt basen i hela länets ambulanssjukvård och minst lika bra lämpade som akutläkarna att ta hand om de allra flesta fall där ambulans behövs. Det gäller t. ex. sannolikt för den motorsågsolycka på Ljusterö som nämns i DN-artikeln. Med andra ord:

- De som är beroende av helikopter för att nås av ambulans har i allmänhet inte något större behov av akutläkare än de som bor på fastlandet eller i länets centrala delar.

- Snabbhet och akutsjuksköterskor är de avgörande faktorerna i en trygg ambulanssjukvård.

4. Ambulanssjukvården behöver hela tiden noggrant utvärderas. Det gäller också denna förändring. Märker vi att det av expertisen framtagna förslagen inte fungerar bra kommer vi att vidta snabba åtgärder.

Intressant? Andra bloggar om ambulans, stockholms läns landsting

Vi arbetar fortfarande för mångfald i Stockholm

Den som läser dagens DN kan få intrycket att Alliansen tvärbromsar i frågan om avknoppningar som en intervju med ett de fyra sjukvårdslandstingsråden ger sken av. Så är inte fallet - något beslut om att stoppa arbetet för mångfalden i vården finns inte. Vi är alla gemensamt fast beslutna om att öka personal- och patientinflytandet. För att klargöra vår ståndpunkt skickade vi nyss ut följande pressmeddelande.

När det gäller folktandvården har det hela tiden framgått att överlåtanden till personal ska ske på marknadsmässiga villkor. Därför är risken för förseningar på detta område små även om tekniken för verksamhetsöverlåtelserna och priset kan justeras.

Centerpartiets utgångspunkt är att de modiga och driftiga medarbetarna som har börjat processen med avknoppning fortfarande ska kunna ha möjlighet att driva inrättningarna i egen regi. Vi tänker inte lättvindligt överge varken de personalgrupper som med stora vedermödor och personliga risker utvecklat avknoppningsidéer eller medborgarna som har behov av en bättre konkurrens i tandvården.

Vårdval Stockholm: Socialdemokratisk reträtt

För ett par dagar sedan skrev jag på DN Debatt tillsammans med mina allianskollegor om förändringarna av Vårdval Stockholm, där vi bland annat viktar om åldersersättningar och fördubblar miljöersättningen. När jag läser kommentarerna om "reträtt", varav många säkert har läst bara den av DN Debatt satta rubriken, slås jag av hur underlig debatten har blivit. Vår ambition som vi har varit helt öppna med från början har varit att finjustera vårdvalet allt efter vi upptäcker behov av förändringar. Reträtten i frågan är i själva verket Socialdemokraternas.

Oppositionen menar att Vårdval Stockholm innan förändringarna missgynnade invandrare, när vi har på bara sex månder fått 18 nya husläkarmottagningar (pdf) varav 6 stycken i socialt utsatta områden. Innan årets slut förväntar vi oss nå ca 40 nya mottagningar över hela länet. Oppositionslandstingsrådet Dag Larsson tycks mena att det är klasspolitik. Men mellan 2002 - 2006 när (S) var i majoritet var det istället en nettoförlust på 2 mottagningar. Om Vårdval Stockholm, då som nu, är orättvist måste frågan ställas vad deras egen modell för tillgänglighet var. En mediabild har satt sig, ivirigt påeldad av oppositionen, att vårdvalet har inneburit fler besök per patient och läkare. Alltså, att ersättningssystemet premierar återbesök för åkommor som kunde behandlats vid ett enda tillfälle. Men så är det inte. Utvärderingen (pdf) konstaterar istället:

Det finns ingenting i denna rapport som visar på att varje individ får fler besök till följd av att man delar upp besök i fler eller att man kallar till "onödiga" återbesök.

I själva verket har antalet läkarbesök ökat med 12% enligt de två utvärderingarna som kom i halvårsskiftet. I absoluta tal har antalet människor som faktiskt kommer fram till vården ökat med 100 000. Det är fantastisk tillgänglighetsökning som visar att läkare spenderar mindre tid med att vända papper och mer tid med att möta vårdtagare.

Socialdemokraternas alternativ då
Att Vårdval Stockholm granskas och utsätts för kreativ kritik är i grunden bra. Inte desto mindre har vårdvalsidén att pengarna följer individen (och hälsobehov) i största möjliga mån fått mycket orimlig kritik, särskilt när vi beaktar vad vi hade när (s) styrde landstinget. Istället för att pengarna följde individens vårdbehov och geografiska förflyttningar existerade det ca 170 särskilda avtal med olika vårdcentraler som kontinuerligt förhandlades om. Men ersättningarna var inte kopplade till prestation. T ex kunde vårdcentraler i Tensta få oerhört mycket resurser, men medborgare fick ändå inte kontakt med vården eftersom det inte existerade ett incitamentssystem där bra tillgänglighet ledde till mer resurser, och vice versa.

Det tidigare systemet var orättvist även på andra sätt. Då ersättningar bestämdes i förhandlingar, kunde två vårdcentraler med likvärdig vårdtyngd få helt olika ersättningar - enbart för att förhandlaren på den ena vårdcentralen var skicklig. Till detta lapptäcke av hundratals specialavtal och godtyckliga ersättningar som inte alls med nödvändighet speglade vårdbehoven existerade en situation där politiker och profession förhandlade i media. En medialt skicklig chef i vården kunde sätta i system att utmåla sin egen vårdcentral som särskilt utsatt och på så vis sätta politiskt tryck för mer resurser. Politiker delade efter eget tycke (och medialt tryck) ut resurser utefter vad de trodde skulle vara en behövande vårdcentral. Men eftersom någonting så komplext som vårdbehov och vårdutbud inte går att centralplanera, allra minst i en organisation som måste göra politiska avvägningar, drogs vården med utbudsbrister och konstanta felsatsningar.

Socialdemokraternas alternativ i dag
En av oppositionens huvudsakliga kritik mot Vårdval Stockholm är att ersättningssystemet är mer finkorningt än tidigare. Ersättningar utgår i högre utsträckning från individens eget vårdbehov istället för bostadsort. Därför är det både häpnadsväckande - och glädjande - att Socialdemokraterna nu vill ta Vårdvalet ett steg längre genom ett s.k. ACG-system (Adjusted Clinical Groups) som är ett ännu mer individbaserat ersättningssystem än vårdvalet. Det är en riktig kovändning från bara ett par dagar sedan när (s) fortfarande ville dela ut pengar efter samma stadsdels- och kommun-modell som ledde till den dåliga tillgänglighet och nedläggningar som har varit kännetecknet för primärvården i Stockholm under S-styret.

Än mer häpnadsväckande än att Socialdemokraterna tycks ha lagt klasskampsretoriken åt sidan och nu stället upp på det som är vårdvalets grundtanke, resurserna följer individen, är att de vill införa ett ACG-system inom ett år. Den med gott minne minns säkert kritiken från (s) mot att vi tvingades snabbutreda Vårdvalet och lansera det på ett halvår för att ta itu med de skriande brister som fanns i vården. Sedan i tisdags är stora omstruktureringar av vården (ACG är en reform i storleksordningen Vårdval Stockholm eller större) inget problem för Socialdemokraterna. Även här har (s) vänt, bokstavligt talat, över en natt.

Alliansen i landstinget ställer sig positiva till ACG, det är ett lovande system som prövas i bl.a. Region Skåne. Men det måste givetvis utvärderas noggrant hur det eventuellt kan anpassas till Stockholms egna förhållanden innan det kan bli aktuellt att införa det i Stockholms läns landsting. Det är i vilket fall som helst glädjande att Socialdemokraterna har tagit av sig de ideologiska skygglapparna och nu förespråkar individbaserade ersättningssystem.

Intressant? Andra bloggar om Vårdval Stockholm, Socialdemokraterna, Alliansen

Glöm ej icke-svenskars rättigheter när FRA förändras!

Det är bra att Centerpartiet idag presenterar förslag på grundliga inskränkningar i FRA:s möjligheter att kabelspana på svensk internettrafik. Risken för invånare i Sverige att drabbas av följderna av felaktig informationsanvändning kan sannolikt minskas om sådana inskränkningar kan göras. Dessutom sätter det möjligen stenarna i rullning för en grundligare genomlysning av FRA-lagstiftningen.

Dock får vi inte glömma att de personer som möjligen riskerar att drabbas hårdast av felaktig informationsanvändning inte bor i Sverige. Jag tänker på personer som är verksamma i andra länder som FRA kan ha ett informationsutbyte med. I tidigare debattinlägg har jag lyft fram HBT-personer i länder där homosexuella handlingar är straffbara - i många fall med döden - eller HBT-personer kan riskera att drabbas av sanktioner i yrkeslivet (USA:s armé) eller i det sociala livet.

När regeringen tar upp frågan om förändringar i FRA-lagen måste också dessa frågor beaktas. Det får inte - som idag - vara tillåtet för FRA att kartlägga personers sexuella läggning. Och framför allt måste riktlinjer tas fram för vilken typ av information som får spridas till andra länders underrättelsetjänster och därmed emitteras på den internationella informationsutbytesmarknaden.

Läs även Magnus Andersson och Per Ankersjö som skriver tänkvärt om FRA-lagstiftningen.

Intressant? Andra bloggar om FRA-lagen, Centerpartiet

Kampen mot växthuseffekten måste vinnas på hemmaplan

Hade egentligen tänkt gå ut i solen men känner att den debatt min gode vän Magnus Andersson idag för på UNT:s debattsida och sin egen blogg berör så intressanta frågor att jag måste kommentera dem.

Självklart har Magnus rätt i att kampen mot växthuseffekten endast kan vinnas om vi väljer de enklaste, bekvämaste och mest resurseffektiva sätten att ta bort utsläppen av växthusgaser. Det talar precis som han framhåller för att marknadsekonomiska styrmedel ska vara en central del i klimatstrategierna.

Men det är skillnad mellan enklaste och enkelt, bekvämaste och bekvämt. Segern över den hotande klimatkatastrofen kommer sannolikt inte att vara lättvunnen.

Det finns flera finesser med ett svenskt beslut att slänga våra utsläppsrättigheter och istället köpa nya på världsmarknaden. Bl. a. att det leder kan leda till transfereringar till fattiga länder. Avgörande är dock hur utsläppsrättigheterna fördelas från början. Gör man det efter dagens utsläpp kommer de fattiga länderna ha lite rättigheter att sälja. Delar man däremot lika stora utsläppsrättigheter per invånare kan utsläppshandeln bli en stor resurs för fattiga länder (förutsatt att inte försäljningsintäkterna försnillas av korrupta byråkrater).

Jag vill dock varna för tron att klimathotet kan besegras genom insatser i fattigare länder. Sanningen är ju den att dessa länder står för en ganska liten del av de totala utsläppen. Det går helt enkelt inte att radikalt minska utsläppen av växthusgaser utan att lika radikalt minska utsläppen av växthusgaser i I-länderna. I och för sig leder en internationell utsläppshandel - där länder som Sverige visserligen med fördel skulle kunna riva sina kvoter i bitar - till ett enhetligt pris på koldioxidutsläpp vilket skapar drivkrafter för förändring också i Sverige. Men om prisnivån sätts utifrån alltför försiktiga utsläppsmål och baserat på alternativkostnaden i länder med usel köpkraft och ekonomisk effektivitet riskerar prissignalerna till västvärldens marknader inledningsvis att bli alltför svaga vilket också riskerar att hålla tillbaka nödvändiga investeringar i ny teknik, infrastruktur med mera.

Förutsatt att man skärper kvoterna efter hand kommer visserligen prissignalerna att skärpas men här kan finnas en risk att startsträckan blir för kort. När prissignalerna skärps kommer ungefär samma åtgärder att bli nödvändiga i Sverige och i andra länder som Magnus, Daniel Barr och Ekonomistyrningsverket (?) anser för kostsamma att genomföra idag.

En nära besläktad fråga är vad en skrotning av den nationella klimatpolitiken tll förmån för utsläppshandel skulle få för teknikutvecklingen. I tredje världen torde klimatanpassning i stor utsträckning handla om att styra bort från verksamheter som är klimatpåverkande, inte att få fram mer klimateffektiv teknologi inom befintliga verksamheter. Detta eftersom produktiviteten är för låg för att detta ska bli lönsamt. För att det ska ske i stor skala krävs starka ekonomiska incitament som träffar de mer utvecklade ekonomierna.

Ett annat problem är utsläppsrättigheternas trovärdighet. Ännu är inte utsläppshandeln heltäckande och egentligen har inte världssamfundets förmåga att effektivt övervaka att inga utsläpp sker utanför kvoterna prövats på allvar.

Låt oss gärna riva utsläppskvoterna - kanske kommer det att få dessa utmärkta effekter - men låt oss inte lägga ner hela den nationella och europeiska klimatpolitiken (även om den också bör bli mer marknadsdriven). Och framför allt, Magnus, låt oss ta oss i akt för tanken att växthuseffekten kan lösas nån annanstans utan att vi behöver göra något här.

ps. För övrigt behöver klimatbiståndet förstärkas! DS.

Intressant? Andra bloggar om klimat, utsläppsrättigheter, Kyotoprotokollet, Magnus Andersson

Jag och 21 kända HBT-personer kritiserar FRA-lagen

Idag har jag tillsammans med 21 andra HBT-personer i samhällsdebatten och kulturlivet publicerat ett debattinlägg på Aftonbladets debattsida om riskerna med den aktuella FRA-lagen ur ett HBT-perspektiv. För att förtydliga min ståndpunkt har jag precis skickat ut följande pressmedddelande:

- - -

Pressmeddelande 2008-08-31

HBT-perspektivet blixtbelyser risker med FRA-lagen

Ledamoten i Centerpartiets HBT-nätverk, landstingsrådet Gustav Andersson (c) är en av de debattörer som i dag skriver på Aftonbladets debattsida om FRA-lagen och dess möjliga hot mot homo- bi- och transpersoners integritet i Sverige och andra länder:

– HBT-perspektivet blixtbelyser hur farligt det kan vara för den enskilde om privat information hamnar i fel händer. Jag vet att signalspaning behövs, men den måste ske på ett rättssäkert sätt, med klara begränsningar, möjligheter till ansvars­utkrävande och rätt att bli underrättad och kompenserad om man har blivit avlyssnad på felaktiga grunder. Sökbegreppen måste vara rigida och ha ett klart syfte. Inget av dessa kriterier för rättssäkerhet uppfyller FRA-lagen i dagsläget.

- Genom FRA-lagen skapar man ett verktyg vi faktiskt inte vet hur det kan komma att användas av framtida regeringar. Det krävs starkare rättsliga hinder – oberoende av dagspolitiska opinioner – mot glidningar i signalspaningens inriktning och användningsområden.

Debattartikeln pekar bl. a. på risken för att ett oreglerat utbyte av information från signalspaningen med länder som kränker HBT-personers rättigheter i värsta fall kan försätta utländska HBT-personer i fara. Det behövs särskilda restriktioner för hur information delas med andra länder så att inte för HBT-personer farlig ”överskottsinformation” kommer i HBT-fientliga regimers händer:

- Det vore oerhört olyckligt om information från FRA av misstag ledde till exempelvis att homosexuella soldater i amerikanska försvarsmakten blev avslöjade och avskedade. Ännu mycket värre skulle det förstås vara om HBT-personer i länder med förbud och dödsstraff för homosexualitet drabbades av oavsiktligt informations­läckage.

- Jag är säker på att om regeringen tar till sig kritiken kan man hitta en balanserad lösning som respekterar både den personliga integriteten och behovet av underrättelseverksamhet och därmed kan accepteras av många av oss som idag är kritiska, avslutar Gustav Andersson (c).


----------------------
För ytterligare information
Gustav Andersson (c), landstingsråd 070-737 41 36
Oscar Sundevall, pressekreterare 070-737 41 69

FAKTA:
Den så kallade FRA-lagen (Proposition 2006/07:63) som Riksdagen lagstiftade om den 18 juni ger Försvarets radioanstalt på uppdrag av andra myndigheter rätten och möjligheten att skanna av all kabelburen trafik som passerar landets gränser. Detta inkluderar all Internet-kommunikation samt telefoner. Lagen planeras att träda i kraft den 1 januari 2009.

Intressant? Andra bloggar om FRA-lagen, HBT

Arbetskraftsinvandring hjälper knappast alla.

Den intressante bloggaren och vännen Johan Hedin har till slut givit sig in i papperslösadebatten på Billströms och Federleys sida. Han menar att de som vill att papperslösa ska få tillgång till vården drivs av ädla men känslomässiga motiv och att det räcker med att bli arbetskraftsinvandrare för att lösa problemet.

Arbetskraftsinvandringen är naturligtvis en superviktig ventil i migrationssystemet. En av de viktigaste reformerna under mandatperioden faktiskt. Men det löser knappast hela problemet som Johan m fl hävdar. Det finns inga vita jobb för 27 kronor i timmen, prostituerade har inte f-skattesedel eller skattad månadslön och en gömd flykting har inte alltid möjlighet att hitta en anställning samtidigt som hon eller han försöker hålla sig undan migrationspolisen. Arbetskraftsinvandringen är viktig och värdefull men kan på sin höjd vara ett alternativ för säg hälften av de papperslösa.

Och då kvarstår problemet är att de papperslösa sällan har råd att betala vårdräkningar till fullpris eftersom de - om de har någon inkomst - i allmänhet har en mycket låg sådan. Och vart ska fakturan och inkassokraven skickas? Papperslösa lär inte vara särskilt benägna att uppge sin adress. Det borde inte krävas så mycket fantasi för att föreställa sig både reaktionerna från läkarsekreteraren i vårdcentralens reception eller effekten på de papperslösas benägenhet att söka vård.

Det är sant att det har varit en förvirrad debatt men enbart den som redan bestämt sig för vilket lag man håller på kan förneka att förvirringen till stor del skapats av Federley med flera på regeringssidan.

Och fortfarande har inget svar givits på varför det skulle vara så farligt om papperslösa gavs tillgång till vården på rimliga villkor? Menar Johan också att det är ett hot mot migrationskedjan? Om det är skattebetalarnas pengar du oroar dig för så tyder det mesta på att det skulle vara billigare om fler papperslösa kunde komma till vården innan tillstånd blev för allvarliga och även om så inte är fallet så är kostnaderna helt försumbara - i Skåne lär man räkna med 1-2 miljoner kronor.

Låt mig avslutningsvis säga: Jag ogillar också det högt uppskruvade tonläget från båda sidor. Men problemet finns och drabbar utsatta människor vars alternativ är synnerligen svåra att bedöma. För migrationspolitiken är frågan enbart principrytteri - helt utan verklig påverkan. Från läkaretisk och folkhälsosynvinkel är däremot problemet betydande. Om problemet ska lösas med en storståtlig lag eller med praktiska rutiner i landstingen är för mig underordnat. Ett hinder måste dock överkommas och det är de felaktiga argumenten att tillgång till sjukvården hotar migrationspolitiken.

Ylva Thörn tar dubbelt betalt för barnomsorgen

Fackförbundet Kommunals ordförande Ylva Thörn gillar inte regeringens vårdnadsbidrag. Hon vill hellre att pengarna ska gå till barnomsorgen (DN) där - surprise! - många av förbundets medlemmar arbetar. Inget konstigt med det och fullt legitimt men inte särskilt intressant i sig.

Intressant är däremot att granska det manipulativa upplägget i den opinionsundersökning som Kommunal beställt som visar att 60 procent av de tillfrågade hellre vill få bättre kvalitet i barnomsorgen än vårdnadsbidrag.

Dessa alternativ står nämligen inte emot varandra. Barn vars föräldrar väljer att plocka ut vårdnadsbidrag minskar nämligen direkt belastningen på dagis. Eftersom det är de yngsta och mest tillsynskrävande barnen som omfattas av vårdnadsbidraget, och eftersom bidraget är betydligt lägre (3.000 kronor per barn och månad i Danderyd) än kostnaden för en barnomsorgsplats (genomsnittskostnaden för barn i alla åldrar är i storleksordningen 100.000 kronor per år) blir det både vinst för de barn som är kvar på dagis som får färre konkurrenter om personalens uppmärksamhet, för föräldrar på jakt efter dagisplats som får kortare köer, och för skattebetalarna som på sikt får lägre kostnader för skattefinansierad barnomsorg.

Visserligen bortfaller en del skatteintäkter när en förälder är hemma lite längre, men det är få småbarnsföräldrar som betalar 120.000-150.000 kronor i skatt eller vad nu en dagisplats för en 1-3-åring kostar. Och ofta passar man nog på att ta hand om mer än ett barn. Dagis är viktigt och bra av en rad skäl (särskilt för föräldrar som hellre vill arbeta än vara barnpassare), men det är tveksamt om det är samhällsekonomiskt lönsamt, åtminstone för de yngre barnen.

Det bästa vore om möjligheter skapades för fler alternativa sätt att ordna barnomsorgen, t. ex. flerfamiljslösningar, generationsöverskridande barntillsyn osv. Att Kommunal slår vakt om sitt monopol att passa barnen förvånar dock inte. Men att försöka snatta vårdnadsbidragspengarna till barnomsorgen är antingen att ta dubbelt betalt eller att luras.

Papperslösa: "Och ändock rör hon sig"

Jag noterar att tonvikten i Federleys och c-riksdagsgruppens argumentation har förflyttats. Nu framhåller man att ingen hindrar landstingen att agera. Likaså tycks man ha en neutral inställning till den utredning om papperslösas tillgång till vård som ska tillsättas i höst. Bortblåsta - eller åtminstone mindre framträdande - tycks argumenten om att "migrationskedjan" skulle raseras om papperslösa helt sonika kan få vård i Sverige utan att först hiva upp plånboken. Det är dessa argument som av mig och många andra uppfattats som en variant på varningar för "social turism". Om vi slipper dessa argument i framtiden så kanske partiets och migrationspolitiske talesmannens mer nyanserade uppfattningar - vare sig de är nya eller gamla -framträder bättre.

Ingen är gladare än jag om regeringen och alliansens riksdagspartier bejakar landstingsinitiativ och en från Socialdepartementets och vårdetikens perspektiv genomförd utredning. Centerpartiets företrädare vet nu att de har en massiv partiopinions stöd om de bidrar till att hitta en lösning som gör att det mycket verkliga problemet med papperslösas tillgång till vård kan avföras.

Jag avhåller mig från att vidare fördjupa mig kring debatten på Centerstämman i Stockholm och nöjer mig med att citera Gallileo Gallilei efter att han inför påven och under hot av inkvistionens eld avsvor sig sin tidigare uppfattning att jorden cirklade runt solen och inte tvärtom - "Och ändock rör hon sig".

Tänkvärt av Karl Malmqvist

Nyblivne CUF-förbundsstyrelseledamoten Malmqvist pekar med rätta på att FN-konventioner inte i sig är ett argument. Jag svarar i en kommentar:

Som en av artikelförfattarna instämmer jag delvis i Karls kritik. FN-konventioner kan inte i sig vara argument. Men SvD:s debattredaktion kräver obönhörligt förkortningar o tyvärr skalades många sakargument ned. Dessa kan emellertid förutsättas vara kända och i grunden torde de flesta förstå huvudfrågan.

Ett perspektiv anser att vårdtillgång leder till social turism, det andra perspektivet anser att kostnadsansvar för papperslösa leder till att de i praktiken ofta inte kan och vågar vända sig till vården samt att vårdpersonalen riskerar att hamna i dilemman i förhållande till sina arbetsgivare eller läkaretiken.

Den juridiska lösningen på problemet är jag egentligen osäker på. Kanske behövs egentligen inte någon särlagstiftning om hälso- och sjukvårdslagen tydligt markerar att människor i behov av vård ej får avvisas, att vårdinformation kan säkras från att komma i migrationsverkets händer samt att den nationella nivån avstår från att ha synpunkter på hur den regionala nivån väljer att organisera hälso- och sjukvården och finansieringen av de kostnader som ofrånkomligen kommer att uppstå när utfattiga personer (som de papperslösa i allmänhet är) behöver vård.

Problemet finns och måste lösas utifrån ett humanistiskt hälso- och sjukvårdsperspektiv, inte som en - egentligen helt betydelselös - del av migrationspolitiken. Därmed bör frågan vara landstingspolitikernas, Göran Hägglunds och Socialutskottets, inte Tobias Billströms, Fredrick Federleys och det för migrationsfrågor ansvariga Socialförsäkringsutskottet.

Papperslösa: Hedersam reträtt har redan börjat.

Som en och annan noterat har jag i dagarna deltagit i ett par opinionsyttringar (SvD:s Brännpunkt samt Det Stora Uppropet) till förmån för att förbättra tillgången till vård för personer som vistas i Sverige utan giltigt uppehållstillstånd, s k papperslösa. Jag tänker inte fördjupa argumentationen här, bara konstatera att vården inte ska vara ett instrument för migrationspolitiken samt att det är synnerligen märkligt att en del representanter i den nationella politiken tycks tro att en förbättrad tillgång till vård skulle medföra risk för social turism, dvs att Sverige drog till sig människor som önskar få ta del av vår vård som illegala invandrare.

Idag ska dock konstateras att Centerpartiets riksdagsgrupp (på partiets hemsida) tycks vara på väg att tydliggöra en ståndpunkt som är mer positiv till papperslösas rätt till vård än vad som var fallet för bara en vecka sedan. Samma sak gäller migrationspolitiske talesmannen Fredrick Federleys blogginlägg som visserligen fortfarande upprepar en del av sin gamla argumentation men det är väl mest för dölja ett i grunden hedersamt återtåg till en liberalare och humanare ståndpunkt.

Nu bejakar man initiativ på landstingsnivå i frågan - vilket åtminstone ledande företrädare för riksdagsgruppens migrationspolitik direkt motverkade får några veckor sedan. Nu pekar man på svårigheterna i frågan istället för att tvärsäkert hävda Tobias Billströms uppfattning. Och man tycks tendera åt att frågan verkligen seriöst ska utredas. Då kan slutsatsen bara bli en.

Min tolkning är att man råkade hamna snett - troligen utan särskilt bred förankring någonstans - och att man nu söker en väg tillbaka till den för det nya grönt liberala centerpartiet naturliga vägen: Att verka för ett öppnare samhälle där färre behöver vara papperslösa, men också att vårdens uppdrag att rädda liv och främja hälsa inte ska börja med en passkontroll. För Centerpartiet är det ett sundhetstecken att det första stora partiupproret under regeringsperioden sker i denna fråga.

ps. Argumentet att papperslösa visst har tillgång till vård - om de betalar själv - är naturligtvis tämligen tomt. Vem tror att Lilja for ever, den thailändska målaren för 10 kronor i timmen eller den syriska flyktingen som fått avslag på sin asylansökan sitter på de resurser som krävs för att betala den fulla kostnaden för vård i Sverige? Dessutom är den utbyggda offentliga vården inte van att hantera privatbetalande patienter. Osäkerheten i transaktionerna med personer utan personnummer och adress torde medföra att det ändå i praktiken blir välgörenhetsvård på vårdgivarens bekostnad och vårdpersonalens risk.

Reflextioner om barnbidraget

En av förra veckans stora nyheter var att centerledaren Maud Olofsson öppnar för ett inkomstprövat barnbidrag. Jag tycker det var väldigt bra även om själva sakfrågan inte är så lätt: Å ena sidan bör Centerpartiet och Alliansen jobba för att få större träffsäkerhet i välfärdssystemen så att en större frihet för individen och familjerna kan kombineras med en grundtrygghet. I allmänhet är jag för att förmånerna till höginkomsttagare begränsas och att skatten istället sänks. Å andra sidan är just transfereringar till barnfamiljerna motiverade eftersom man i ett högskattesamhälle bara har negativa ekonomiska drivkrafter (de höga kostnaderna) när det gäller barnafödande trots att barnafödande är viktigt både för livskvaliteten individuellt och kollektivt OCH för samhällets sociala och ekonomiska uthållighet.

I dagens Expressen drar centerdebattören Björn Pedersen upp debatten ytterligare en nivå och förordar att barnbidraget helt ska avskaffas. Han menar att samhället inte har några skäl att försöka påverka medborgarnas barnafödande. Jag tycker att denne hedervärde debattör är fel ute i denna debatt.

1. Barnafödande är ett individuellt och kollektivt intresse. Individuellt på grund av att barn skapar glädje och mening i många människors liv. Kollektivt därför att ett samhälle med få barn kommer att möta svåra demografiska (och därmed ekonomiska) problem men också sannolikt blir ett mer egoistiskt samhälle där färre människor utvecklar förmågor som medkänsla, ansvarstagande och omtanke om en längre framtid.

2. Med ett högskattesamhälle finns bara kostnader och inga ekonomiska vinster med barnafödande. Förr i världen var man beroende av familjen för sin ekonomiska trygghet i livscykeln. Så är inte längre fallet. Personer som står i tankar på att skaffa barn står inte i en situation där alternativen är kostnadsneutrala. De politiskt skapade incitamenten är redan idag negativa för barnafödande. Barnbidrag och ett visst stöd till barnomsorgen bidrar till att neutralisera politiskt skapade hinder för barnafödande.

3. Även om barn inte är en mänsklig rättighet är det viktigt att det inte enbart är de rika som har råd att skaffa barn. Det är också viktigt att de personer med låga inkomster som likväl skaffar barn får rimliga förutsättningar att tillförsäkra barnen en grundläggande ekonomisk trygghet.

4. Slutligen vänder jag mig starkt mot tendensen hos vissa ensamstående personer med liberal åskådning som anser sig var a diskriminerade därför att de inte får lika del av de förmåner som kommer barnfamiljerna till del. Dessa personer - jag vet inte om Björn Pedersen är en av dem - glömmer att de själva har en stor tacksamhetsskuld till sina föräldrar eller andra personer som skapat de ekonomiska och sociala förutsättningarna för deras tillblivelse och uppväxt - OCH till skattebetalarna som finansierat deras barnomsorg och skola. Människan är faktiskt ingen ö. Även om politiken kan och bör förändras så måste hänsyn tas till att människan inte skapar sig själv, att vi inte bara har rättigheter utan också skyldigheter till det samhälle som vi är en del av.

Avslutningsvis: Det är bra att debatten om barnbidraget förs. Det finns dock ingen självklarhet för liberaler i eller utanför centerpartiet att ta ställning mot ett generellt eller inkomstprövat barnbidrag. Och det är inte självklart att man som liberalt sinnad helt MÅSTE bortse från att individen är en social varelse som inte kan överleva utan ett samhälle och andra människor. Tvärtom är jag övertygad om att en alltför atomistisk liberalism är ett långsiktigt hot mot den verkliga frihetens överlevnad.

Sahlins debattstil ohederlig

Efter att ha sett debatten i Agenda mellan min kollega sjukvårdslandstingsrådet Reinfeldt och Mona Sahlin slås jag över det ohederliga i socialdemokraternas debatt-teknik. Den går ut på att blanda ihop en rad olika debatter:

För det första debatten om ersättningssystemet i vårdvalet. Det är en teknisk debatt där socialdemokraterna menar att ersättningssystemet missgynnar personer med stora vårdbehov. (Det är fel eftersom varje läkarbesök ersätts lika mycket oavsett var man bor. Om personer i förorten är sjukare än på Östermalm så blir det följaktligen mer pengar för den personen. Den gamla socioekonomiska ersättningen och den nya ersättningen för att kompensera att besök med tolk tar längre tid är lika stora.)


För det andra debatten om närakuternas nedläggning. Dessa infördes som en improviserad - och svindyr - lösning på att folk fick vänta så länge för att komma till på vårdcentralerna. Några av dessa läggs nu ned eller omvandlas som en följd av att de inte längre ska behövas eftersom vårdcentralerna måste ha jourmottagning och vårdvalet stimulerar bättre tillgänglighet.

För det tredje debatten om privata vårdförsäkringar. Dessa har vuxit fram under en lång följd av år och är en reaktion på att den offentliga vården haft längre väntetider än företag kunnat och privatpersoner velat acceptera. Med en skärpt vårdgaranti och starka stimulanser för ökad tillgänglighet ska förhoppningsvis färre känna detta behov. Hur som helst har det ingenting med alliansens vårdpolitik att göra.

Varje gång Mona inte kunde svara på en fråga växlade hon debatt genom att kasta in ett slagord längs någon av de andra argumentationslinjerna. För lyssnaren kunde det verka som om vårdvalet premierar människor med privata försäkringar och att man kan "köpa sig före i kön". Det är ju grundfalskt. Vårdvalet handlar ju om motsatsen - att ge alla medborgare, oavsett inkomst, konsumentmakt i förhållande till den offentliga vården. Det spelar troligen störst roll för de med sämst kunskaper om och kontakter i vårdsystemet för de har alltid lyckats krångla sig fram.

Det är trist att Mona Sahlin - i likhet med flera andra s-debattörer i bland annat Stockholms landstingsfullmäktige - väljer bort att föra en rak och logisk debatt där argument tas och ges till förmån för känsloladdade klyschor och avsiktlig begreppsförvirring. Det bådar faktiskt inte gott för demokratin.

Orättvisande kritik mot biodrivmedel

Dagens stora nyhet i Gomorron Sverige och DN är att "Biodrivmedel är sämre än bensin" alternativt "Biobränsle fara för klimatet". Bakgrunden är två amerikanska studier som publiceras i Science idag. Det finns säkert fog för en kritisk granskning - särskilt när det gäller exploatering av regnskog som ju pågått under många decennier för en rad olika syften. Men det finns också en rad frågor som särskilt SVT-journalisterna rimligen borde ha ställt:

1. På vilket sätt berör denna kritik biobränsle som odlas på befintlig odlingsmark eller övergiven jordbruksmark? Forskarna ger svaret på dessa frågor: Lite eller inte alls.

2. Hur ska en intjäningstid på 17 år för odling på ”skogig savann” bedömas (och varför nämns inte vanlig savann som rimligen har betydligt lägre bundet kol och dessutom utgör stora delar av odlingsreserverna i Afrika)? Är det så mycket egentligen? Bensin blir aldrig klimatmässigt lönsam. Kärnkraft kräver också betydande investeringar i energi och koldioxid för framställning av bränsle och anläggningar. Och till och med vindkraften och elbilarna består av komponenter som sätter ett initialt klimatavtryck.

3. Vem har egentligen förordat exploatering av regnskog och torvmark för biobränsleframställning? Kritiken härvidlag måste ljuda lika stark oavsett om det handlar om biobränsle, bananplantager, utvinning av möbelträ osv. Självklart behöver också en marknadsdriven utveckling av biobränsleproduktion ske inom tydliga ramar till skydd för viktiga naturmiljöer eller koldioxidfällor.

4. Borde inte skogsbruket bedömas efter samma kritiska skala. En nedhuggen skog kräver hundra år för att växa upp igen och assimilera all frigjord koldioxid. Det är likväl ett kretslopp även om stora delar av koldioxiden temporärt frigörs.

5. Hur kan onödiga koldioxidutsläpp undvikas vid framställning av biobränsle? Kanske kan man redan initialt säkerställa att motsvarande mängder kol som frigörs vid nyodlingar på lämpliga marktyper kan bindas? Antingen rent biologiskt eller genom någon form av biofinansiella instrument – t. ex. klimatcertifikat, eller kolsänkor.

Jag ska försöka hitta de två artiklarna för de förtjänar nog att studeras. Men om de inte innehåller något annat än det som DN redovisar så får man konstatera att rubrikmakare och framför allt SVT:s Gomorron Sverige-redaktion har tagit i alltför hårt i sin rubriksättning. Att säga att all biobränsleproduktion är dålig för att palmolja från regnskog är dålig är detsamma som att säga att all kärnkraft är dålig därför att Ignalina är ett dåligt kärnkraftverk.

DN, SvD

Varför DN-debatt?

Möjligen frågar sig någon varför jag idag går till hårt angrepp mot den folkpartistiska partiledningens nya "klimatpolitik". Låt mig i korthet ge några skäl:

1. Deras inlägg i fredagens DN spär på en osaklig kritik mot användningen av biobränslen somen del i arbetet för att minska utsläppen av klimatpåverkande gaser. Denna kritik är antiglobalistisk till sin karaktär och söker sitt stöd i en opinionsbildning från grupper som ser världsekonomin som ett nollsummespel.
2. Deras patentlösning - storskalig utbyggnad av kärnkraft - kan enbart spela en marginell roll i den globala klimatomställningen. Jag avvisar inte kärnkraft som en del av lösningen men...
3. ... det är farligt för klimatfrågans lösning om orealistiska och till synes bekväma patentlösningar hindrar en bred politisk insikt om omställningens magnitud och att den faktiskt kommer att ha fundamental inverkan på allokeringen av våra utvecklingsbara naturresurser.
4.Om biobränsleutvecklingen på konstlad och politisk väg bromsas så försvårar det en historisk chans för tredje världens jordbruksekonomier att utvecklas och möjligheter att avpolitisera jordbrukspolitiken i EU och USA.
5. Politiker ska inte bestämma hur naturresurser ska användas. De ska skapa förutsättningar för marknadsekonomin att ta hänsyntill miljökostnader och låta marknaden utveckla lösningarna. Både el och biomassa måste hitta nya jämviktspriser som kommer att få konsekvenser för användningen. dessa konsekvenser är dock globala och därmed konkurrensneutrala.

Min uppfattning är inte att den svenska kärnkraften ska avvecklas i dagens läge. Den är utan tvivel problematisk ur miljösynpunkt men växthuseffekten är kortsiktigt mer allvarlig. I ett globalt perspektiv ter sig kärnkraftens möjligheter än mer begränsade och riskerna mer omfattande.

Min principiella uppfattning är att olika lösningar för att minska växthuseffekten bör behandlas neutralt. Den enda "enkla" åtgärden är att skapa ekonomiska förutsättningar för en snabb utfasning av oljan och kolen. Därefter får vi se vilken mix av nya energikällor och andra tekniska lösningar (t. ex. kolfällor) som visar sig vara effektivast.

Jag kan inte undvika ett intryck att fp-utspelet utformats för att uppnå en massmedial positionering och utirån förutfattade meningar om lämpliga lösningar om energikällor. Det främjar inte klimatarbetet i ett läge när vi snart får ta del av den nationella klimatdelegationens utredning.

Bakläxa för fp-Björklunds klimatpolitik!

Den charmige populisten Jan Björklund har ett problem. Han kan inte stå emot publikfriande budskap om de fått minsta spridning i pressen. Nu har han också hakat på antibiobränslespåret som hävdar att användning av biobränsle driver upp livsmedelspriserna och därmed är ett hot mot världens fattiga. Trots att (fp) och alla andra liberaler hittills sagt att det låga livsmedelspriset är u-ländernas stora problem. Det som står i vägen för en utbyggnad och modernisering av jordbruket i Afrika, Sydamerika och Asien och därmed hindrat framväxten av en lokal industri.

Hela debatten om EU:s och USA:s jordbrukspolitik - där fp gärna synts med de allra mest massmediala plakaten - tar sin utgångspunkt i att de förstört den globala marknaden för biomassa och livsmedel och sänkt priserna. De senaste åren stiger nu priserna så att följderna av EU:s och USA:s regleringar och dumpnng omintetgörs. Men då ser Björklund, i sällskap med ett antal lobbyister för oljeindustrin och antiglobalister från vänstersidan, det som ett hot mot de fattiga.

Slutsatser:
1. Det kan inte vara den långsiktiga omsorgen om tredje världens invånare som är vägledande. Är man mot högre livsmedelspriser borde (fp) - synnerligen oliberalt - vara för fortsatt dumpning av livsmedelspriserna.
2. Det är inte fakta som väglett (fp):s klimatgrupp utan som vanligt jakten på ett populärt och bildmässigt budskap som sticker av från andra partiers.
3. Klimatfrågan har sitt primära intresse för Björklund som argument för kärnkraftsutbyggnad - en lösning som jag inte kategoriskt vill avfärda i sak men som alla insatta vet är helt otillräcklig för att möta de globala behoven. Ungefär lika otillräcklig som biobränslen.
4. Gamla Folkpartiet lever än och Björklunds ansvarskänsla - för en politik baserad på fakta och för Alliansens sammanhålling - har inte vuxit ett skvatt med partiledarskapet.

Jag beklagar detta. Förvirringen kring biobränsleanvändningen riskerar att få klimatomställningen att bromsas av osäkerhet samtidigt som en historisk möjlighet till ekonomisk utveckling i stora delar av tredje världen kvävs i sin linda. Folkpartiet behövs i kampen för ett bättre klimat. Men på det här utspelet borde utbildningsministern Björklund få en ordentlig hemläxa. Hem och läs på. Och tänk på att klimatfrågan är på riktigt - inte ett spel för att vinna väljare.