Låt "verklighetens folk" smaka vin där det produceras.

Kristdemokraternas ministrar utövar idag självkritik på DN-debatt. Också de har varit alltför angelägna om att reglera vardagen för verklighetens folk. Nu backar de från filmcensur och kan tänka sig att utvidga möjligheter för markägare att bygga strandnära. Om alkoholen skriver ministrarna:

"Vi vill därför bidra till att förändra och förenkla flera alltför rigida regler
kring alkoholförsäljningen.Exempelvis är det rimligt att förbudet för
restaurangägare att krydda och ombuteljera brännvin efter eget recept hävs. Vi
tycker också att den som bedriver cateringverksamhet för slutna sällskap ska
kunna få stadigvarande serveringstillstånd, liksom att det ska bli möjligt för
restauranger att servera alkohol utan att de prompt måste servera varm mat."

Men här saknas en fråga som har ännu mindre alkoholpolitisk logik bakom sig. Möjligheten för en lokal vin- eller spritdrycksproducent att låta besökare smaka eller köpa produkten. Risken för att gårdsförsäljning blir en inkörsport till alkoholmissbruk eller att det blir en täckmantel för illegal alkoholdistribution är betydligt mindre än för de två regleringar kristdemokraterna säger sig vilja ändra. Här har vi dessutom en reglering som hindrar små företag att växa, landsbygdssamhällen att utveckla matturism och människor från att få jobb. Jag har tidigare pekat på exemplet med den lilla brännvinsfabriken på skärgårdsön Möja.

Hägglund, Larsson och Odell antyder att de kan tänka sig fler förändringar än ombuteljeringsförbudet, serveringstillstånd för catering samt varmmats-tvånget. Men då är det dags att prata ur skägget, kristdemokrater. Det är gårdsförsäljningen som är den brännande aktuella frågan som nu måste avgöras. Det är ju kristdemokraternas motstånd som hindrat en lösning. Därför är det först och främst i denna fråga ni måste ge besked: Står ni på samma sida som "verklighetens folk" på skärgårdsön Möja eller fortsätter ni att hålla systembolagsbyråkratin i handen?

Intressant? Fler bloggar om alkoholpolitik, gårdsförsäljning, systembolaget, verklighetens folk, kristdemokraterna

Palliativ vård: Regeringen kommer inte undan ansvaret.

Dagens Nyheter har i dagarna publicerat en artikelserie om avvägningen mellan smärtlindning och den risk vårdpersonal löper med att ofrivilligt ta livet av döende och lidande människor när de ger morfin och andra smärtstillande mediciner.

Den osäkerhet som finns är förståelig mot bakgrund av det uppmärksammade fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus, där en läkare nu står åtalad för att ha gett en dödlig dos till ett sjukt barn (och som blev "friad" av Socialstyrelsen så sent som i dag). Vårdpersonal hamnar i en situation där de ska leva upp till den medicinska etiken om att lindra det de inte kan bota, och samtidigt inte bringa någon om livet.

Med det sagt borde det finnas ett mått av flexibilitet. Förvisso har socialminister Göran Hägglund en poäng i att avväganden måste göras från fall till fall utifrån rådande praxis. Ett för hårt regelverk riskerar att undergräva snarare än förstärka den medicinska etiken när vårdpersonal försöker lindra - och ibland - ofrivilligt bidrar till tidigare död med några dagar eller veckor för äldre som vistas inom den palliativa vården.

Men samtidigt kan man inte sitta på båda stolar samtidigt. Avvägningarna mellan det livsuppehållande och det smärtlindrande perspektivet måste kunna se olika ut i olika skeden av livet. Intuitivt tycker nog de flesta att det livsuppehållande perspektivet väger tyngre än det smärtlindrande för yngre patienter med en hög medvetandenivå.

Kanske är det för svårt att kodifiera regler som fångar denna intuitiva aspekt. Men om så är fallet måste vårdens personal själva kunna göra dessa bedömningar och anförtros ett sådant ansvar. Att vara lyhörd och förstående att för den demente nittioåringen som ligger för döden kan en för stark dos morfin vara en befrielse medan en försiktig smärtlindring enbart förlänger ett plågsamt sluttillstånd. Medan för 50-åringen, eller 5-åringen som bara önskar leva ett par veckor eller ett år till, om än med smärta, är en ofrivilligt dödande dos smärtstillande däremot kan vara det värsta som kan hända.

Avstår vi från att ge vårdpersonalen tydliga riktlinjer i dessa svåra frågor så måste det också få konsekvenser för hur vi bedömer vårdpersonalens ansvar för dödsfall i vården - något som också avgörs av nationell lagstiftning. Vårdpersonalens oro och känsla av otydligt ansvar med sitt jobb, sitt rykte och i värsta fall sin frihet som insats är både rimliga och förståeliga. De måste tas på allvar. För detta har regeringen också ett ansvar.

Intressant? Andra bloggar om sjukvård, etik, filosofi, palliativ vård

Kristdemokraterna missar bussen och skadar familjen

Alliansregeringen lyckades inte enas om ett regeringsförslag om äktenskapslagstiftningen (SvD, DN). Det är tråkigt. Men det behöver inte vara katastrofalt om de 3 HBT-vänliga allianspartierna snabbt enar sig om hur de ska föra frågan genom riksdagen. Det bästa är väl om man på något vis kan förhandla fram en lösning med oppositionen så att riksdagen med mycket bred majoritet kan fatta beslut om ett juridiskt och politiskt hållbart förslag.

Så får väl Göran Hägglund stå där vid vägkanten med tanken malande i huvudet om huruvida inte bussen just gick med ett historiskt tillfälle att fullfölja omvandlingen till ett modernt socialkonservativt eller kommunitärt parti. Motståndet mot att bejaka och hedra stabila relationer mellan två personer av samma kön har mycket lite med verklig kristendom att göra. Det är också oerhört svårt att se på vilket vis motstånd mot homoäktenskap skulle stärka familjen.

Är det inte precis tvärtom? Kristdemokraterna och deras kristfundamentalistiska kompisar har lyckats få familjebegreppet att framstå som hopplöst gammalmodigt. Man kan inte utesluta att det faktiskt har en viss effekt på i vilken utsträckning som människor faktiskt gifter sig. Men den största effekten är att familjen blir politiskt misskrediterad och att vänsterradikaler får öppet mål för sin familjekritiska agenda.

Homomotståndet och den märkliga uppfattningen att jämställdhet mellan mammor och pappor skulle skada familjen har lett till att inget av de övriga riksdagspartierna idag känner sig bekväma med att driva någon form av positiv familjepolitik. Det är ett ödets ironi att det parti som kallar sig familjens främsta försvarare har lyckats isolera familjen från alla andra allierade än sig själva och - Sverigedemokraterna.

Intressant? Andra bloggar om Kristdemokraterna, Alliansen, könsneutrala äktenskap