Skärgårdens bästa går före trafikens driftsform

Ett antal mindre skärgårdsrederier kritiserar idag planerna på en "samordnad" upphandling av skärgårdstrafiken. Jag förstår deras oro, inte minst mot bakgrund av att ärendet har dragit ut på tiden. Oron är allvarlig eftersom rederierna är småföretag med anställda och kostsamt tonnage där framförhållning är viktig både för personal- och investeringsbeslut.

Varför har då upphandlingen dragit ut på tiden? Jo därför att beslutsunderlaget inför Trafiknämndens planerade beslut om intriktningsdokument i juni inte höll tillräcklig kvalitet. Det fanns en risk att viktiga delar av landstingets ansvar för skärgårdens kollektivtrafik inte skulle täckas upp. Likaså saknades svar på huruvida upphandlingen skulle riskera att leda fram till ett privat monopol. I det läget vägrade Centerpartiet och Folkpartiet att gå vidare om inte underlaget utvecklades på tolv punkter. I det läget valde alliansen att återremittera förslaget till SL:s förvaltning. Av någon anledning har det tagit mycket längre tid än väntat.

Som skärgårdslandstingsråd möter jag oron bland skärgårdsbor och företagare dagligen. Även om jag inte håller i ärendet (operativa sjötrafikfrågor sorterar under trafiklandstingsrådet Wennerholm) kan jag ge ett väldigt tydligt besked till de boende och besökare som använder trafiken: Skärgårdstrafikens innehåll kommer inte att försämras utan förstärkas. I dessa delar är den regionala utvecklingsplanen (RUFS 2010) och landstingets skärgårdspolitiska program styrande. Jag uppfattar att Wennerholms vilja är att förbättra trafiken och vad mig och Centerpartiet beträffar kommer vi inte att acceptera någon driftsform som försämrar trafiken.

De boende, besökarna och företagarna i skärgården har därför inget att oroa sig för. En eventuell upphandling kommer inte att påverka landstingets servicenivå. Återstår redarna. För deras framtid som entreprenörer på en marknad är det driftsformen, inte innehållet i trafiken som är det viktigaste. De förtjänar ett tydligt besked så snart som möjligt. Och mycket längre kan de inte vänta.

Nya öppningar för privat "folktandvård"

Obs. Varning för landstingsspråk, men låt er inte förskräckas för detta är intressant:

Landstinget Hälso- och sjukvårdsnämnd fattade för tre veckor sedan ett så kallat tilldelningsbeslut för Sveriges första upphandling av områdesansvaret i tandvården. Det är den senaste i ett pärlband av viktiga beslut som innebär att den tandvård som landstinget betalar för, främst den kostnadsfria barn- och ungdomstandvården och tandvården för (äldre- och funktionshindrade) personer med stort omvårdnadsbehov, nu är nästan helt avmonopoliserad.

Områdesansvaret innebär att vart annat år kalla de barn i närområdet till tandvårdsbesök som inte gjort ett aktivt val av tandvårdsgivare. Det är faktiskt en svår och viktig uppgift att få så många barn som möjligt, även dem med tandläkarskräck eller ointreserade föräldrar, att verkligen komma på de regelbundna besöken. Dessutom innebär områdesansvaret att man inte har rätt att avvisa några vuxna i området som söker tandvård. Hittills har enbart Folktandvården haft områdesansvaret i Stockholms län, men nu har ett antal privata tandvårdsbolag alltså åtagit sig detta ansvar i flera områden i länet, bl. a. Skärholmen, Nykvarn och Salem. Det ska bli spännande att se om exempelvis nytänkande Distriktstandvården i Sverige AB (som bildades när landstinget 2009 sålde tio Folktandvårdsmottagningar) och de andra aktörer som vunnit upphandlingen för ett område, kan hitta nya och mer effektiva metoder att öka antalet barn som kommer till tandvården.

Centerpartiet har haft ansvar för landstingets tandvårdspolitik sedan valet 2006. Fram till 2010 var jag ordförande för tandvårdsberedningen, och nu är det Catrin Mattsson som driver det viktiga arbetet framåt. Sedan 2006 har vi bl a genomfört följande:
- Förbättrat och konkurrensneutralt vårdvalssystem för bastandvården för barn och unga. Sedan 1991har det dock varit möjligt att välja privata alternativ om man gör ett aktivt val.
- Införande av ett "privat" folktandvårdsbolag genom försäljning av tio av Folktandvårdens kliniker. Detta gav nytt liv till flera tidigare nedläggningshotade mindre tandvårdsmottagningar och ska förhoppningsvis bidra till bättre konkurrens och verksamhetsutveckling även i vuxentandvården.
- Vårdval och etableringsfrihet i specialisttandvården för barn och ungdomar. Folktandvårdens monopol bröts i april 2010 och flera privata mottagningar kunde öppna för barn. Redan i september 2010 hade de ända upp till två år långa köerna i stort sett försvunnit och många barn med svår tandvärk slapp månadslånga väntetider.

Ibland har jag fått frågan varför det är så viktigt att öppna upp för konkurrens i landstingets tandvårdsansvar när det redan finns så mycket privat vuxentandvård. Våra resultat talar för sig själva. Kortare köer och nya arbetssätt är bra för våra patienter. Men i förlängningen är det också viktigt att det växer fram fler tandvårdsbolag i samma viktklass som Folktandvården, så att vuxna patienter - som betalar större delen av sina tandvårdskostnader ur egna plånböcker - får en ökad makt att också påverka sin prislapp.

Läs DNs artikel om att landstinget avreglerar tandvårdsmonopol.

T-baneutbyggnad går före spårvägsstrategin

Idag skriver SvD om Centerpartiets tveksamhet inför den spårvägsstrategi Etapp 1 som Trafiknämnden skickat ut för synpunkter till kommunerna i Stockholms län. Våra företrädare i många kommuner och i landstingets trafiknämnd är störda av mediabilden i nyhetsrapporteringen kring strategin, eftersom den ger bilden av att det nu skulle vara klappat och klart att Stockholm ska bli en spårvagnsstad istället för att bygga ut t-banan. Det är felaktig mediabild eftersom den omdebatterade strategin är ett rent analysdokument och vägen till bindande beslut är lång.

Vi befarar att en fixering vid en snabb utbyggnad av spårvägar riskerar att tränga undan en tidigarelagd utbyggnad av t-banan och åtgärder i de befintliga kollektivtrafiksystemen, som är mer strategiska för att minska bilpendlingen in till Stockholms innerstad. En minskad bilpendling skulle både minska miljöbelastningen och skapa bättre framkomlighet för den viktiga stombusstrafiken i innerstaden.

Det är olyckligt att den analys som gäller övriga länet (utom innerstaden) inte presenteras samtidigt - eller t o m innan Etapp 1 - eftersom kollektivtrafiken in till stadskärnan är avgörande för framkomligheten och behoven innanför tullarna.

Centerpartiet står för Stockholmsöverenskommelsen och Alliansöverenskommelsen efter valet 2010. Det innebär att vi står bakom:
- Renoveringen av Lidingöbanan och dess sammanbindning med Spårväg City som behövs för att trafikförsörja de nya bostads- och kontorsområdena i Värtan och Gärdet.
- Förlängningen av Tvärbanan från Sickla till Slussen (även om den kraftigt försenade utredningen om hur kopplingen till Saltsjöbanan ska se ut, liksom en eventuell tidigareläggning av t-baneutbyggnad, kanske kan föranleda omprövningar inom Alliansen).
- En eventuell konvertering av 4:ans mycket trafikerade stombusslinje som är samhällsekonomiskt lönsam och skulle stärka tvärttrafiken.

Men när det gäller satsningar utöver Stockholmsöverenskommelsen och länsplanen - och vi behöver sådana satsningar! - måste förlängningen av t-banans blåa linje komma i första rummet. I våras skrev Allianspartierna skrev till regeringen om behovet av nya statliga pengar för t-baneutbyggnad. Vi förväntar oss förstås att den överenskommelsen betyder något. Om ytterligare spårvagnslinjer ska anläggas ligger det därför enligt min bedömning långt fram i tiden, kanske kring 2030 eller 2040, och efter en kraftfull utbyggnad av t-banan.

Slutligen: Det är akut och viktigt att vi får bättre flöde i stombusstrafiken i Stockholm. Det duger inte att det går fortare att gå från Sofia till Fridhemsplan än att åka buss. Vi välkomnar en kraftfull förstärkning av stomtrafikens status och anser att de ursprungliga planerna på att ge stombussarna egna körfält och signalprioritering måste genomföras. För att skapa utrymme i den nuvarande trafiksituationen måste mer biltrafik styras bort från de mest trafikerade delarna av innerstaden. Det är ett viktigt argument för en skyndsam höjning av trängselskatten.

Läser fler debattörer och artikar:
Göran Tégner i DN Stockholmsdebatt, SvDs artikelserie.

Tack Per Unckel

Jag känner en stor sorg över av Per Unckels bortgång. Mina tankar går till Pers familj.

Per Unckel har gjort bestående intryck genom sina kraftfulla gärningar för Stockholmsregionen. För skärgårdsfrågorna har hans engagemang varit av stor betydelse.

Alliansen måste prioritera miljöpolitiken

Idag på SvD Brännpunkt skriver jag tillsammans med Lars Bergwall och Murharrem Demirok – några av de tyngsta miljöföreträdarna i kommunpolitiken och i Centerpartiet om att Centerpartiet måste prioritera upp miljöfrågorna i Alliansregeringen. Lars Bergwall är förutom ansvarig politiker för Lunds klimatstrategiska arbete, som gav kommunen Miljöaktuellts pris för bästa miljökommun 2011, dessutom ordförande för Klimatkommunerna. Muharrem Demirok är kommunalråd i Linköping med ansvar för kommunens miljöarbete, samt vice ordförande för Klimatkommunerna och även ledamot av Centerpartiets partistyrelse. Trots att miljö och klimatfrågan är en av de mest centrala för Centerpartiet, och trots många bra förslag och offensiva utspel från både partiet och miljödepartementet har inte miljöfrågorna fått gehör i regeringens praktiska politik. För oss som arbetar med miljöfrågorna på regional och kommunal nivå är detta oroväckande. Jag och mina medförfattare är alla ansvariga för miljöpolitiken i kommuner och landsting där vi varit framgångsrika på området. Vi vet att miljöfrågorna måste prioriteras och att vi måste stå upp för att vara Alliansens gröna röst i förhandlingar. Men detta verkar inte Centerpartiet ha lyckats med i regeringen. Det är inte primärt ett underbetyg för Centerpartiets miljöpolitik, det är ett underbetyg för prioriteringarna i regeringsförhandlingarna.

Det är bra att miljöministern tar initiativ till långsiktigt visionsarbete. Exempelvis hur Sverige ska kunna bli helt klimatneutralt till år 2050 som på DN debatt i juli i år. Men sådana initiativ kan inte ersätta tydliga ansatser i den nära framtiden. Tvärtom kan motståndare beskriva sådana initiativ som dimridåer, ägnade att dölja bristen på konkreta förslag. Det tydligaste exemplet på regeringens oförmåga att visa handlingskraft i att uppnå långsiktiga mål är målet att Sveriges fordonspark ska vara fossiloberoende år 2030. Det är ett oerhört ambitiöst och viktigt mål. Men det är också otydligt och det saknas tillräckliga konkreta åtgärder för att uppnå det. Att en trovärdig färdplan saknas har resulterat i stor osäkerhet bland bränsledistributörer som bland biltillverkare. Intrycket är att Sverige blir frånkört av alltfler länder i Europa när det gäller strategiskt arbete för att få fram framtidens bilar.

Andelen miljöbilar bland nyregistrerade bilar nådde sin topp 2008 och sedan dess ligger andelen strax under 40 %. Enligt Bil Swedens senaste beräkningar av nyregistrerade bilar har miljöbilsandelen hittills i år stigit med 0.9 procentenheter jämfört samma period förra året - en nivå som är helt otillräcklig om målet om fossiloberoende fordonsflotta ska uppnås till 2030.Dessutom är det stora flertalet miljöbilar som säljs idag fossilbränslebilar, och andelen biobilar har nästan kollapsat.

Om målet att ha en helt fossilfri fordonsflotta år 2030 ska uppnås måste saker hända nu och snabbt. Man brukar räkna med att fordonsparken byts ut på tio år. I så fall måste andelen miljöbilar bland nysålda bilar år 2020 uppgå till 100 %. Det är snart bara åtta år kvar till dess och med den takt som övergången sker idag finns det ingen chans att nå målet.

Centerpartiet i Stockholmsregionen var med på att genomföra byggandet av Förbifart Stockholm genom Stockholmsöverenskommelsen 2007, därför att vi var övertygade om att det är möjligt för Sverige att ha en kraftigt miljöanpassad bilflotta med låg klimatpåverkan när förbifarten tas i drift runt 2025. Det var argumentation som gick hem hos opinionen, som visar starkt stöd för förbifarten. Vi kan nu inte svika de väljare som, precis som vi, är tror på en miljöanpassning av vägtrafiken genom teknikutveckling.

På fredag väljer Centerpartiet en ny partiledare och under hela stämman fattas viktiga beslut om partiet framtida politik. Jag vill att Centerpartiet ska gå till val och vinna valet 2014 som en del av Alliansen. Och där har Centerpartiet och Centerpartiets nya ledare som en av de viktigaste uppgifterna att få med sig övriga Allianspartier i att miljöfrågorna har stor betydelse, både för att regeringen ska bli omvald och för Sverige som föregångare i miljö- och klimatpolitiken.

Centerpartiet sätter ner foten i missbruksfrågan

På onsdagens Folkhälso- och psykiatriberedning gjorde Centerpartiet genom vår ledamot Lotta Nordfeldt ett särskilt uttalande med anledning av Stockholms läns landstings yttrande över utredningen "Bättre insatser vid missbruk och beroende"

I vårt uttalande gick vi emot den del av Alliansens förslag till beslut som motsätter sig
utredningens förslag om ett överförande av huvudmannaskapet för missbruksvården till landstingen. Vi tog också ställning för en sänkning av åldersgränsen för deltagande i sprutbytesprogram.

Inriktningen för missbruksutredningen har framför allt varit hur en bättre samordning av missbruksvården kan skapas. För att komma till rätta med de problem som idag uppstår på grund av det delade huvudmannaskapet, föreslår utredaren Gerhard Larsson att landstingens och kommunernas ansvar för vårdkedjan tydliggörs genom ny lagstiftning.

Det är Centerpartiets uppfattning att landstingen är bättre lämpade att ta hand om det samlade ansvaret för missbruksvården. Detta eftersom missbruk och beroende i allt högre grad har kommit att definieras som sjukdomstillstånd. Ofta har personer med missbruk även behov av andra medicinska insatser - inte minst psykiatrisk bedömning. Med landstinget som huvudman ges bättre förutsättningar att följa kunskaps- och metodutvecklingen på området, som går i riktning mot ökade medicinska inslag.

I Gerhard Larsson utredning framgår det att personer som är fast i någon form av beroende hellre söker vård hos sjukvården än socialtjänsten. Mycket talar alltså för att ett system där landstingen har ansvaret för beroendevården, ger bättre förutsättningar att nå ut till personer med missbruksproblem. Detta är i min mening ett tungt argument för ett överförande av huvudmannaskapet.

Jag har tidigare bloggat om vikten av att utredningen tydligt sätter ner foten i huvudmannaskapsfrågan. Jag menar att landstingen bör ges ett ännu tydligare ansvar än vad som föreslås i utredningen. Klara riktlinjer om landstingens respektive kommunernas ansvar ger de bästa förutsättningarna för att äntligen komma till rätta med den eftersatta missbruksvården.

Hoppas att C står upp mot onödig lagstiftning

I slutet av veckan på Centerpartiets stämma i Åre kommer min motion om att upphäva eller göra om den nya sjöfyllerilagen att debatteras. Jag hoppas verkligen att ombuden på stämman står upp för Centerpartiets grundläggande utgångspunkt om att förhindra onödiga regleringar som krånglar till människors vardag.

Jag noterar att Partistyrelsen i sitt yttrande över min motion i stora delar bekräftar att det finns oklarheter kring behovet av de skärpta alkoholgränserna samt att det otydliga straffansvaret, där andra än föraren kan åtalas, är problematiskt. Deras förslag är att den nya lagstiftningen ska ses över men ändå föreslår de avslag av mina konkreta förslag. Jag ser det som ett fall framåt men att man egentligen i konsekvensens namn borde bifalla min motion.

Se vad jag tidigare skrivit om sjöfyllerilagen på SvD Brännpunkt, på min blogg här, här och här samt inslaget på ABC och i Radio Stockholm.


Nedan följer motionen i sin helhet:


Den förfelade ändringen av sjöfyllerilagstiftningen

Tilläggen till sjöfyllerilagen som trädde i kraft sommaren 2010 är förfelad och måste ändras. Den omfattar inte de situationer där de flesta olyckor och dödsfall inträffar. Samtidigt är den mycket svårtolkad, full av gråzoner och medför en omfattande rättsosäkerhet. Följden av detta är orimliga och oproportionerliga inskränkningar i människors legitima rörelsefrihet till sjöss. Ett onödigt krångel har uppkommit som faktiskt försvårar både rimligt socialt liv och utvecklingen av besöksnäring i Sveriges skärgårdssamhällen.

Nyheten är att promillegränsen sänks från 1,0 till 0,2 promille. För yrkestrafik gäller annan lagstiftning så sjöfyllerilagen har i första hand bäring på fritidstrafik. Det kan tyckas rimligt att samma gräns gäller för trafikanter till sjöss som för bilister till lands och det är också så det argumenterats för den nya lagen. Men förhållandena i verkligheten är radikalt annorlunda.

0,2 promille är en gräns som är satt för att säkra att människor inte sätter sig bakom en bilratt innan de nyktrat till ordentligt. Det är rimligt eftersom biltrafik sker i mycket höga farter och med mycket små avståndsmarginaler vid möten.

Båttrafik sker i betydligt lägre farter och säkerhetsavstånd på tiotals meter kan utan vidare hållas i de områden som inte omfattas av hastighetsrestriktioner under 22 km/h. För båttrafiken blir en 0,2 promillegräns en sakligt omotiverad karantänregel utan faktisk inverkan på sjösäkerheten.

Ändå är sjöfyllerilagen till och med strängare än bestämmelserna för biltrafiken eftersom inte bara föraren utan även övriga medresenärer kan ges straffansvar om det kan göras troligt att de behövs för ”uppgifter av väsentlig betydelse för sjösäkerheten”. Dessa uppgifter kan omfatta allt från att biträda vid angöringen av båten till att läsa sjökort. Den vitt spridda osäkerheten om hur straffansvaret ska tolkas och vilket beteende som förväntas av lagstiftaren skapar obehag och olust bland både båtfolk och myndigheter.

Att något egentligt behov av de genomförda lagändringarna inte finns avslöjas redan vid en granskning av de olyckor och dödsfall som sker till sjöss. Det absoluta flertalet personer, ca 90 procent, som omkommer till sjöss faller överbord från små rodd- eller motorbåtar i lugna vatten utan inblandning av annan trafik. Oftast ligger båten stilla. Absurt nog omfattas inte dessa situationer av den skärpta sjöfyllerilagen då båtarna är kortare än 10 meter eller har lägre maxhastighet än 15 knop.

Enbart 3-4 dödsfall per år sker i samband med snabbgående motorbåtar. I de fall alkohol är inblandat rör det sig vanligen om alkoholnivåer över 1 promille som omfattades också av den gamla lagen. I stort sett inga trafikolyckor inträffar på segelbåtar längre än 10 meter. Sjöolyckorna har för övrigt minskat under det senaste decenniet som en följd av frivilliga beteendeförändringar.

Den nya lagen har mycket låg legitimitet bland dem som berörs, såväl bland fritidsbåtsägare som bland boende i Sveriges skärgårdar. Detta eftersom den inte är utformad efter sjö- och ölivets faktiska förhållanden utan från en abstrakt och okunnig analogi med vägtrafiken. Lagen har också fått hård kritik från ledande jurister och andra sakkunniga.

Det nya tillägget till sjöfyllerilagen behöver skyndsamt ses över eller upphävas. Promillegränsen bör vara enhetlig oavsett båtstorlek och den bör fastställas efter de hastigheter och trafikförhållanden som råder till sjöss. Eftersom båttrafikens hastigheter är mycket lägre och trängseln i trafiken mycket mindre än till lands kan motsvarande trafiksäkerhet som till lands av allt att döma uppnås vid en högre promillegräns. I normalfallet bör enbart en person ha straffansvar.

Att åtgärda den förfelade sjöfyllerilagen och ersätta den med sakligare och mer legitima bestämmelser är viktigt av respekt för de grupper som berörs. Lagstiftaren har ett särskilt ansvar när det gäller sakförhållanden som många människor kan ha lättvindliga uppfattningar om men som betydligt färre har sakkunskap om eller berörs av. Centerpartiet, som hämtar sin kraft ur decentraliseringstanken och underifrånperspektivet, borde ta särskilt allvarligt på detta ansvar.

Det är lätt i Sverige att ha attityden att ”klart samma regler ska råda för festande rika båtägare som för oss vanliga bilister”. Men detta är en felaktig utgångspunkt. Bland de drabbade finns helt andra grupper:
• Skärgårdsbor som redan har mer krångel och regler i sina liv än flertalet landboende kan drömma om, som nu får ännu svårare att planera sina hemresor från socialt samliv på andra öar. • Skärgårdskrogar som riskerar att få lägga ned för att besökare med båt inte vågar dricka måttliga mängder vin till maten.
• Eller helt enkelt vanliga båtägare som vill förgylla middagen efter en härlig dag i segelbåten med vinet i fråga.

Som ett decentralisitiskt parti bör vi i Centerpartiet vara mer uppmärksamma än andra på hur regler, krångel och byråkrati faktiskt hindrar människor från att uppnå spontan lycka och okomplicerade, autentiska livsupplevelser eller förverkliga idéer och konstruktiva livsstrategier. Vi borde därför ställa oss frågan om inte bevisbördan på ett tydligare sätt bör ligga hos dem som vill införa nya bestämmelser, hinder och regler, och inte hos dem som drabbas av reglerna. Att erkänna felet och göra om sjöfyllerilagen utifrån de verkliga förhållandena skulle vara ett viktigt steg i den riktningen.

Med hänvisning till vad som ovan anförts föreslås partistämman besluta
• Att Centerpartiet verkar för att ändringarna i sjöfyllerilagen avseende promillegränsen skyndsamt ses över och anpassas efter ö- och båtlivets verkliga förhållanden och hur de verkliga olycksriskerna ser ut.
• Att denna översyn medför att i normalfallet enbart en person har straffansvar som förare av fartyget i fråga.
• Att Centerpartiets grundinställning till nya regler bör vara restriktiv om det inte kan visas att reglerna har en tydlig nytta som är större än de hinder och olägenheter den nya regeln medför för de berörda.

Gustav Andersson

Kungsholmen

SL-kortet måste få kosta - för miljöns skull

Igår höjdes priset på SL:s biljetter. Ett månadskort för hela länet höjdes från 690 kronor till 790 kronor och för det priset får du resa i hela Stockholms län. Det är bland det billigaste i landet för ett kort som gäller i hela länet eller regionen.


Vi måste öka andelen resande med kollektivtrafik om vi ska klara regionens klimatmål, det gör vi inte genom sänkta priser för kollektivtrafiken. Problemet idag är att det inte finns tillräcklig kapacitet för fler resenärer. Dessutom upplever många kollektivtrafiken som mindre bekväm än biltrafik. Att åka bil är ju definitivt inte billigare än att åka kollektivt.


Därför är utbyggd kollektivtrafik med godtagbar kvalitet - inte lägre biljettpriser - den avgörande faktorn för om bilresandet ska minska. Det är rimligt att resenärer är med och delar på kostnaden. Jag blir allvarligt upprörd på personer ur allmänheten som tycker att höjda biljettpriser ger dem rätt att planka. De flesta resor på avstånd över gång- och cykelavstånd är kraftigt subventionerade - även vid köp av enkelresa. Lite respekt för övriga skattebetalare som faktiskt betalar hälften av kollektivtrafikanternas resa vore faktiskt på sin plats.


Jag skulle önska en blocköverskridande samsyn på biljettpriserna för SL som utgår från principen att landstinget står för halva kostnaden och resenärerna för halva kostnaden och att detta räknas upp i takt med inflationen. På det viset skulle vi slippa den populism som breder ut sig varje gång priset på SL-kortet höjs. Vissa i oppostionen tillsammans med organisationer som planka.nu bedriver en kampanj för sänkta eller bibehållna priser, det är ofinansierade populistiska förslag som inte leder till ökat resande med kollektivtrafik. Tvärt om. Sänkta taxor leder förr eller senare till en svältfödd kollektivtrafik.


Sen är det en annan sak att även kostnaden för biltrafik skulle behöva öka, och det rätt kraftigt. Biltrafiken är också kraftigt subventionerad av skattebetalarna. Dels genom att förstöringen av vår gemensamma miljö från fossilbränslen inte är rimligt prissatt i förhållanden till de kostnader de orsakar. I storstadsområdena tillåts biltrafiken uppta enorma markytor för vägar, parkeringsplatser med mera utan att någon ersättning betalas för detta. Men bilens utrymme skulle ha ett alternativt marknadsvärde om mer mark kunde frigöras för till exempel bostäder och kommersiella lokaler. Det är ett faktum att gångtrafikanter, cyklister och kollektivtrafik tar väsentligt mindre plats.


Med högre pris på biltrafik och en rimlig prissättning på kollektivtrafik som ger nödvändiga resurser för en bra kapacitet och kvalitet gynnas framför allt de trafikantgrupper som har den allra lägsta miljö- och samhällskostnaden - cyklister och gångtrafikanter. Det är rimligt och rättvist.


Läs Johan Ingarös klarsynta ledare i gårdagens SvD om kollektivtrafiktaxan.

Unikt dynamisk partiledning för Centerpartiet

Så har då valberedningen lagt fram sitt förslag inför Centerpartiets stämma i september. Jag är förundrad över hur skickligt valberedningen har arbetat och hur väl Centerpartiets öppna nomineringsprocess har verkat.

Annie Lööf föreslås som partiordförande och partiledare. Det är också den kandidat jag förordat och kampanjat för och hon behöver idag ingen upprepning av de artiklar jag och andra skrivit om henne.

Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson lyfts upp till vice ordföranden om förslaget till nya stadgar antas på stämman. De blir viktiga medspelare i Centerpartiets yttersta ledning och de är väl meriterade för sina nya roller. Anders W Jonsson är en av Centerpartiets mest drivande riksdagsledamöter och imponerade stort även i sin tidigare roll i som välfärdsförhandlare i statsrådsberedningen. Jag har nog aldrig träffat på en politiker som klarar att hålla så många bollar i luften och samtidigt behålla ett intellektuellt öppet förhållningssätt.

Anna-Karin Hatt har genomfört den kanske mest nydanande partiledarkampanjen (Hattresan) som gjort henne känd för Centersverige från hennes tidigare mer undanskymda men maktpolitiskt centrala roller. Ibland har det invänts att hon inte varit så synlig i sin roll som IT- och regionminister. Det är ett orättvist omdöme. Det finns inga quick-fix i de för Sverige viktiga men komplexa frågorna om den digitala agendan och tillväxtavtalen, där framgång förutsätter att många aktörer (inte minst kommuner och landsting) är med på noterna. Frågorna är inte heller publika till sin karaktär, utan det är ett långsiktigt arbete där resultaten först på sikt kan utvärderas.

Som landstingspolitiker med uppdrag inom både IT-området (inom Sveriges kommuner och landsting) och regionala utvecklingsfrågor har jag flera gånger imponerats av Anna-Karins insatser och man hör många goda ord från både byråkrater och politikerkollegor i andra partier.

Mer överraskande är att valberedningen lyckats skapa ett förslag till partistyrelse som borgar för stor dynamik och handlingskraft. Nya är bl. a. Fredrick Federley och Abir Alsahlani som jag råkade pricka in i mitt blogginlägg redan igår. Men också den legendariska CUF-ordföranden från nytänkandets nittiotalsgeneration Kristina Jonäng och tidigare centerstudenten och kommunalrådet från Övertorneå, Linda Ylivainio finns med i förslaget. Denna fyrklöver ansluter sig till de yngre partistyrelseledamöterna Sofia Jarl, Gagnef, och Muharrem Demirok, miljökommunalråd i Linköping. Tillsammans blir det ett starkt och mångsidigt nytänkarblock.

Ungdom är dock i sig inget kriterium för kvalitet. Det är därför glädjande att Lena Ek föreslås bli kvar i både partistyrelse och verkställande utskott. Marie-Louise Wernersson, Torbjörn Egerhag och Anders Åkesson är också rutinerade och drivande politiker i varierande åldrar som finns kvar från den gamla styrelsen.

Om den nya partistyrelsen väljs på stämman i Åre innebär det att Centerpartiets förnyelse till ett mer idéinriktat, frihetligt parti blir oåterkallelig. Partiledarkampanjen har också visat att kandidaterna delar ett starkt miljöengagemang som rimligen kommer att bli än mer markant i partiets prioriteringar och profil. Det är viktigt, inte minst för Centerpartiet i Stockholmsområdet som haft stora framgångar i de senaste valen.

En av utmaningarna är likväl att visa hur det "Nya Centerpartiet" är en logisk fortsättning på Centerpartiets historiska arv. Det är nödvändigt för att behålla traditionella medlemmar och väljare men också för trovärdigheten i vår förnyelse. I ett politiskt parti - liksom i ett samhälle - är idéer och åsikter något som måste växa fram organiskt för att vara trovärdigt, förankrat och hållbart. Centerpartiet är nu moget att ta ytterligare modiga steg i denna utveckling men bör i den processen inte glömma sin historia och sina rötter. Kan vi förstå och kommunicera sambanden i vår ideologiska resa kan vi också bidra till det svenska samhällets självförståelse och omorientering från 1900-talets kollektiva lösningar till 2000-talets frihetspolitik.

Nominerad till partistyrelsen

Centerstudenter, tidigare Centerpartiets högskoleförbund, där jag var vice förbundsordförande 1994-96, har nominerat mig till partistyrelsen som ska väljas på stämman i Åre i slutet av september.

Jag har inte aktivt eftersträvat en plats i partistyrelsen. Listan på kamrater och meningsfränder från Stockholmsregionen som enligt min uppfattning är högt meriterade för uppdrag i partistyrelsen kan göras lång, med personer som Per Ankersjö, Fredrick Federley, Abir Al-Sahlani och Magnus Andersson. Men därför känner jag mig också oerhört hedrad att Centerpartiets studenter och akademiker vill se mig i partistyrelsen. Deras motivering är också värmande och uppmuntrande.


Hur än resonemangen må gå i valberedningen är jag tacksam för förtroendet från mitt gamla förbund, där jag självklart fortfarande är medlem.





Se Centerstudenters nominering. Aftonbladets Politikerkollen har också snappat upp detta.

Att svära i kyrkan

Hur många gånger har jag nu inte läst att "alkohol och båtkörning inte hör ihop". Det är det bärande argumentet från försvararna av den nya sjöfyllerilagen. Trots att ingen ännu visat hur de tillägg till sjöfyllerilagen som infördes förra sommaren ger bättre sjösäkerhet. Att alkohol inte hör i hop med det ena eller det andra verkar vara ett giltigt argument för sig självt.

Jag har visst svurit i kyrkan när jag stått upp för människors frihet att välja måltidsdryck, att välja livsstil och semesterliv. Med vad är det mer som alkohol inte hör ihop med? Snart kanske vi inte får promenera alkoholpåverkade, inte bada alkoholpåverkade eller som signaturen "Glädjen är borta för alltid" skrev i en kommentar till Birgitta Rydbergs blogginlägg, köra barnvagn med 0,2 promille i blodet.

Birgitta Rydberg (FP), Barbro Westerholm (FP) och Centerpartiets Johan Linander har nu replikerat på min och Karl Malmqvist artikel på SvD Brännpunkt. De hävdar bland annat att sjöfyllerilagen blivit enklare att följa eftersom samma promillegräns gäller för båt och för bil. Detta är direkt skrattretande.

Den nya sjöfyllerilagen innebär för det första att det är högst oklart vilka personer ombord som kan åläggas straffansvar, har du med dig en onykter medpassagerare kan denna straffas. Det är inte heller alla båtar som omfattas av de nya reglerna, de gäller endast för båtar som är längre än tio meter eller kan gå i över 15 knop. Detta innebär att om en person kör en nio meter lång båt som bara kan gå i 14 knop med över 0,2 promille i blodet gäller inte regeln. Men om samma person kör en lika stor båt i 14 knop, men båten KAN gå över 15 knop och har samma promillenivå i blodet gäller regeln. Det är inte att göra en enklare lag.

Rydberg, Westerholm och Linander har dock sjösäkerheten som huvudargument, trots att de inte kan visa på hur sjösäkerheten blivit bättre sedan semesterfirare och skärgårdsbor förlorat en del av båtlivets charm.

Sjöfyllerilagen måste bli rättssäker och utgå från verklighetens förhållanden

Idag skriver jag tillsammans med Karl Malmqvist, seglande ledamot i Centerstudenters förbundsstyrelse på Brännpunkt om att den nya sjöfyllerilagen är en skam för alliansregeringen. Alliansens och Centerpartiets politik ska vara att minimera byråkrati, regler och krångel och skapa så mycket frihet som möjligt för människor - inte tvärt om som med sjöfyllerilagen.

Jag har därför motionerat till Centerpartiets stämma i Åre i september om att den översyn av lagen som utlovades då lagen instiftades förra sommaren skyndsamt måste genomföras. Denna översyn måste leda till att sjöfyllerilagen blir en rättssäker lag som är enkel att följa och med en tillämpning och promillegräns som utgår från båt- och skärgårdslivets verkliga förhållanden.

Läs mina tidigare inlägg om sjöfyllerilagen här och här.

Ett liberalt brev till min kollega om nya sjöfyllerilagen

Min kritik mot de tillägg till sjöfyllerilagen som infördes förra sommaren har väckt starka reaktioner, bland annat från min landstingsrådskollega Birgitta Rydberg (FP) som menar att lagen haft avsedd effekt eftersom "sjöfylleriet" halverats och insinuerar även att mitt motstånd mot lagen skulle bero på att sjökrogarna får lägre intäkter. Här kommer mitt svar:

Vän och kollega,
Det är naturligtvis befängt att hävda att jag är mot nya sjöfyllerilagen av skälet att den ger krögare lägre inkomster. Den som lyssnat på ABC eller Radio Stockholms korta inslag bör uppfatta att mitt motstånd är principiellt grundat i klassiska liberala och borgerliga principer om frihet och rättssäkerhet, respekt för civilsamhälle och människors egna val.

Däremot stör det mig att lagstiftarens (och tydligen även din) respekt för vanliga skötsamma båtmänniskors att leva sina semesterliv som de själva vill är så liten. Lyckliga semesterminnen och rekreerande båtliv - som borde ligga dig varmt om hjärtat i egenskap av folkhälsoansvarigt landstingsråd - har också ett värde som borde vägas in när onödiga regler hängs om halsen på båtfolket. Och två glas vin till middagen på Ingmarsö krog kan vara pricken över i:et på en dags underbar segling utan att medföra någon ökad fara för någon. Utflykten till ett ensligt skär med en pick-nick och en flaska vin är för många en semestertradition som den nya lagen brutalt undertryckt.

Att effekten hos krogarna är så stor tyder inte bara på att förarna lagt om beteende utan att även medpassagerarna känner olust och osäkerhet inför de rättsäkerhetsbrister som kännetecknar straffansvaret i den nya lagen. Är det verkligen bra, Birgitta, att ha lagar som nästan varje människa man talar med tolkar på olika sätt när det gäller straffansvaret? Och där, som i ett aktuellt rättsfall, till och med byte till en tryggare ankringsplats endast får ske sedan storm brutit ut om skepparen tagit en öl till middagen.

Min frihetliga utgångspunkt är att ingen lag ska vara strängare än vad som är sakligt motiverat för att förhindra skada, att det ska finnas proportion mellan regleringen och dess syfte, samt att lagen ska vara rättssäker. Som den liberale filosofen Mill uttryckte det har varje människa rätt till största möjliga frihet så länge den inte inkräktar på någon annans frihet. Den nya sjöfyllerilagen är en intressant prövosten för denna centrala liberala princip.

Du skriver att det minskade antalet personer med över 0,2 promille i blodet vid kustbevakningens kontroller är ett bevis på att nya sjötrafiklagen fungerar. Men det är väl självklart att en dramatiskt ökad kontroll av en lag som medför kännbara straff påverkar människors beteende? Jag hade gärna sett att en rimlig kontroll och tillsyn av den tidigare promillegränsen också hade utövats - vilket tyvärr inte gjordes. Då hade det farliga sjöbuset kunnat stävjas utan att de skötsamma båtmänniskorna och deras medpassagerare hade behövt påverkas.

Ingen vill ha fulla och farliga personer bakom båtrattarna. Frågan är dock om det är motiverat av sjösäkerhetsskäl att ställa lika höga krav för fritidsbåtar som för vägtrafikanter. Min bedömning utifrån olycksstatistiken är att det inte är sakligt motiverat.

Olycksfall till sjöss halverades från 2001-2010. De allra flesta fallen sker med ensamma onyktra människor på små båtar som inte omfattas av lagen. Och i de fall olyckor inträffar med större eller snabbare båtar har förarna i allmänhet högre berusningsgrad än den gamla lagens 1,0 promille.

Hade samma massiva insatser sats in utifrån den gamla lagen hade vi alltså sett i stort sett samma effekt på sjösäkerheten. Vi skulle också fått en lika dramatisk minskning av det verkliga sjöfylleriet men utan att göra brottslingar av hundratals försiktiga och skötsamma båtmänniskor.

Birgitta, om man vill ingripa med nya och strängare regler i människors semesterliv (eller i skärgårdsbornas redan krångliga vardagsliv), bör man då inte som liberal ställa ganska höga krav på att dessa ingrepp verkligen bidrar till bättre sjösäkerhet och att förespråkarna kan visa det? Eller är det så att lagen har ett annat syfte i dina och dina åsiktsfränders, nämligen att av generellt nykterhetspolitiska skäl bända och böja i skärgårdens och båtlivets semesterkultur i syfte.

Birgitta, i din roll som sjukvårdspolitiker brukar du alltid understryka värdet av evidens i vårdpolitiken. Borde inte rimliga evidenskrav ställas också på vår lagstiftning, särskilt när den griper djupt in i vanliga skötsamma människors sunda och rekreerande semestervanor?

Med vänliga, kollegiala och liberala hälsningar,

/Gustav

Ps. Självklart vill jag inte ändra promillegränsen för vägtrafik - ens i syfte att underlätta krogar på landet. Marginalerna i vägtrafiken är ju - till skillnad från i sjötrafiken - ytterst små och även det obetydligaste alkoholbruk kan ha livsfarliga konsekvenser. Men jag antar att denna antydning får ses som ett skämtsamt retoriskt grepp från din sida. DS.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Läs också Johan Hedin som stödjer min linje och Anders Ekegren (fp) som kritiserar den.

Nya sjöfyllerilagen - en onödig morallag

Många ställer frågor om varför jag kräver att den nya sjöfyllerilagen görs om. Utgångs­punkten är ofta en intuitiv känsla att det borde vara samma regler för sjötrafik som för vägtrafik. Man pekar också på Kustbevakningens mediakommunikéer som ger sken av att sjöfylleriet minskat till följd av lagen.

Jag bör först förklara min grundinställning. Min utgångspunkt är den individuella och kollektiva friheten att själv bestämma hur man vill leva sina liv. Lagar och regler som styr hur människor lever sina liv ska endast finnas om de är motiverade för att gagna viktiga samhällsintressen eller skydda människor från skador – särskilt om dessa åsamkas andra. Man måste också alltid väga de negativa effekterna av styrningen mot de positiva effekter som man eftersträvar.

1. Lagskärpningen är onödig:
Den nya lagen behövs inte för att öka sjösäkerheten och har dålig träffsäkerhet på de faktiska olyckorna. Olyckor till sjöss har minskat kontinuerligt sedan tjugo år. De flesta sjöolyckor drabbar ensamma kraftigt alkoholpåverkade personer i små båtar som inte omfattas av lagen. I de fåtaliga fall av trafikolyckor med stora eller snabba båtar är föraren nästan alltid kraftigt berusad och skulle kunna stoppas även med den tidigare promillegränsen på 1,0 promille eller med hänvisning till vårdslöshet i trafik. I grunden handlar det om att förhållandena i vägtrafik och i sjötrafik inte - som lagstiftaren säger - är lika utan faktiskt mycket olika när det gäller hastigheter och utrymme, vilket ger betydligt lägre olycksrisker för båttrafiken.

2. Den nya lagen är rättsosäker.
Den nya lagen innebär att alla personer på båten som kan anses ha för sjösäkerheten viktiga funktioner kan straffas för sjöfylleri. Exakt vilka är oklart. Otydligheten skapar olust och leder kanske till att man tar det säkra före det osäkra och inte besöker restaurang eller ger sig till sjöss över huvud taget.

3. Människors frihet i ett aktivt sjöliv har ett värde.
Främst för dem själva men också för samhället. Ett semestrande till sjöss innebär rekreation och skärgården och skärgårdslivet är ett viktigt kulturarv. Alltmer krångel inom denna sektor minskar spontanitet och ökar stress. Det kan minska aktiviteten i båtlivet och beröva människor värdefulla upplevelser av glädje och spontanitet. Indikatorer är att färre besöker sjökrogar men också fallande pris på båtar. Har inte lyckliga semesterminnen något värde för lagstiftaren – vilket de borde - så borde åtminstone effekterna på folkhälsan ha det.

4. Det finns en gräns för hur många onödiga regler skärgårdssamhällena (och annan glesbygd) kan bära.
Skärgårdsbor har större krångel i sin vardag än andra redan av naturliga orsaker som att man bor glest, har svag samhällsservice, besvärliga transporter och ofta driver egna små företag, egna reningsverk och servicefunktioner. En omotiverad inskränkning i möjligheten för en själv eller för besökande vänner att transportera sig själv till och från sociala tillställningar innebär ökad ensamhet. Dessutom slår den aktuella lagstiftningen hårt mot många restauranger som ger jobb. Varje ytterligare onödig regel – och de är redan många – bidrar till att lägga ytterligare hinder för människornas kraft att utveckla skärgården.

Många tycker att alla klutar ska sättas till för att minska varje tänkbar olycka till sjöss. Det finns i så fall mer effektiva åtgärder. Men det är också dags att vi svenskar börjar vända på frågorna. Är det rimligt att lagstiftaren bestämmer vad vi ska och inte ska göra även när det inte går ut över samhället eller över andra människor? Är våra spontana fördomar och kvällstidningsbilder av fulla överklassungdomar, eller våra ytterst subjektiva uppfattningar om andras båtvett, verkligen en rimlig grund för att kräva regler mot skötsamma människor som visserligen tvingar fram ett ändrat beteende, men utan att dessa beteendeändringar faktiskt bidrar till högre sjösäkerhet.

Och är det verkligen så orimligt att människor kan få dricka ett par glas vin till maten och segla hem båten efteråt om det faktiskt inte har någon påvisbar effekt för sjösäkerheten? Ska vi förbjuda det bara för att vi har makten att göra det? Jag tycker inte det. Därför är den nya sjöfyllerilagen – vid sidan av dess negativa effekter på semesterlycka, folkhälsa och livskraft i skärgården - en viktig principfråga.

Se ABCs inslag och lyssna på Stockholmsnytt. Läs också Karl Malmqvists blogginlägg om sjöfyllerilagen. Även Båtnytt är starkt kritiska till lagen. Läs också experterna Hugo Tiberg, proffessor i sjörätt och Mats Edenius, professor i informationssystem som menar att nya regeln för sjöfylleri är förnedrande för båtförare.

Nya sjöfyllerilagen - en onödig morallag

Många ställer frågor om varför jag kräver att den nya sjöfyllerilagen görs om. Utgångs­punkten är ofta en intuitiv känsla att det borde vara samma regler för sjötrafik som för vägtrafik. Man pekar också på Kustbevakningens mediakommunikéer som ger sken av att sjöfylleriet minskat till följd av lagen.

Jag bör först förklara min grundinställning. Min utgångspunkt är den individuella och kollektiva friheten att själv bestämma hur man vill leva sina liv. Lagar och regler som styr hur människor lever sina liv ska endast finnas om de är motiverade för att gagna viktiga samhällsintressen eller skydda människor från skador – särskilt om dessa åsamkas andra. Man måste också alltid väga de negativa effekterna av styrningen mot de positiva effekter som man eftersträvar.

1. Lagskärpningen är onödig:
Den nya lagen behövs inte för att öka sjösäkerheten och har dålig träffsäkerhet på de faktiska olyckorna. Olyckor till sjöss har minskat kontinuerligt sedan tjugo år. De flesta sjöolyckor drabbar ensamma kraftigt alkoholpåverkade personer i små båtar som inte omfattas av lagen. I de fåtaliga fall av trafikolyckor med stora eller snabba båtar är föraren nästan alltid kraftigt berusad och skulle kunna stoppas även med den tidigare promillegränsen på 1,0 promille eller med hänvisning till vårdslöshet i trafik. I grunden handlar det om att förhållandena i vägtrafik och i sjötrafik inte - som lagstiftaren säger - är lika utan faktiskt mycket olika när det gäller hastigheter och utrymme, vilket ger betydligt lägre olycksrisker för båttrafiken.

2. Den nya lagen är rättsosäker.
Den nya lagen innebär att alla personer på båten som kan anses ha för sjösäkerheten viktiga funktioner kan straffas för sjöfylleri. Exakt vilka är oklart. Otydligheten skapar olust och leder kanske till att man tar det säkra före det osäkra och inte besöker restaurang eller ger sig till sjöss över huvud taget.

3. Människors frihet i ett aktivt sjöliv har ett värde.
Främst för dem själva men också för samhället. Ett semestrande till sjöss innebär rekreation och skärgården och skärgårdslivet är ett viktigt kulturarv. Alltmer krångel inom denna sektor minskar spontanitet och ökar stress. Det kan minska aktiviteten i båtlivet och beröva människor värdefulla upplevelser av glädje och spontanitet. Indikatorer är att färre besöker sjökrogar men också fallande pris på båtar. Har inte lyckliga semesterminnen något värde för lagstiftaren – vilket de borde - så borde åtminstone effekterna på folkhälsan ha det.

4. Det finns en gräns för hur många onödiga regler skärgårdssamhällena (och annan glesbygd) kan bära.
Skärgårdsbor har större krångel i sin vardag än andra redan av naturliga orsaker som att man bor glest, har svag samhällsservice, besvärliga transporter och ofta driver egna små företag, egna reningsverk och servicefunktioner. En omotiverad inskränkning i möjligheten för en själv eller för besökande vänner att transportera sig själv till och från sociala tillställningar innebär ökad ensamhet. Dessutom slår den aktuella lagstiftningen hårt mot många restauranger som ger jobb. Varje ytterligare onödig regel – och de är redan många – bidrar till att lägga ytterligare hinder för människornas kraft att utveckla skärgården.

Många tycker att alla klutar ska sättas till för att minska varje tänkbar olycka till sjöss. Det finns i så fall mer effektiva åtgärder. Men det är också dags att vi svenskar börjar vända på frågorna. Är det rimligt att lagstiftaren bestämmer vad vi ska och inte ska göra även när det inte går ut över samhället eller över andra människor? Är våra spontana fördomar och kvällstidningsbilder av fulla överklassungdomar, eller våra ytterst subjektiva uppfattningar om andras båtvett, verkligen en rimlig grund för att kräva regler mot skötsamma människor som visserligen tvingar fram ett ändrat beteende, men utan att dessa beteendeändringar faktiskt bidrar till högre sjösäkerhet.

Och är det verkligen så orimligt att människor kan få dricka ett par glas vin till maten och segla hem båten efteråt om det faktiskt inte har någon påvisbar effekt för sjösäkerheten? Ska vi förbjuda det bara för att vi har makten att göra det? Jag tycker inte det. Därför är den nya sjöfyllerilagen – vid sidan av dess negativa effekter på semesterlycka, folkhälsa och livskraft i skärgården - en viktig principfråga.

Se ABCs inslag och lyssna på Stockholmsnytt. Läs också Karl Malmqvists blogginlägg om sjöfyllerilagen. Även Båtnytt är starkt kritiska till lagen. Läs också experterna Hugo Tiberg, proffessor i sjörätt och Mats Edenius, professor i informationssystem som menar att nya regeln för sjöfylleri är förnedrande för båtförare.

Annie - primus inter pares

Centerpartiet har nu inlett en unik process för att välja partiledare. Det står mellan tre kandidater som alla har förutsättningar att bli bra partiledare.

Anders W Jonsson är en av de mest energiska personer jag träffat på i politiken. Denne högintelligenta person ångar av politiskt engagemang och visade en arbetskapacitet som måste vara unik under sitt jobb i statsrådsberedningen 2006-2010, då han utöver de vanliga arbetsuppgifterna höll tät mailkontakt med landstings- och kommunpolitiker för att förankra och analysera. Därtill lär han ha fortsatt att jobba helger på Gävle lasarett.

Anna-Karin Hatt känner jag som min tidigare chef på riksdagskansliet - en utmärkt sådan. Som minister har hon nästan osannolik koppling till mina uppdrag inom landstinget (regionutveckling) och i SKL (IT o e-samhället) och hon har definitivt fått upp sina frågor på agendan med sitt starka driv och sina smarta, delaktighetsskapande processer. Jag är som centerpartist stolt över henne och de positiva omdömen hon ständigt får.

Ändå är min slutsats efter moget övervägande att Annie Johansson är den bästa kandidaten till partiledare. Av tre skäl:

För det första är hon en unikt kapacitetsstark politiker som täcker både partiledarskapets intellektuella, karismatiska och ledarskapsmässiga krav. Hon är redan bäst TROTS att hennes unga ålder mänskligt att döma innebär att hon inte är färdigutvecklad.

För det andra för att hon har en djup och nyansrik förståelse för Centerpartiets idépolitiska karaktär och potential. Hennes frihetliga idealism och humanism kombineras med engagemang för miljön och de lokalsamhällen som är de fria individernas nödvändiga sociala fundament.

För det tredje att hennes person och politiska linje förkroppsligar den nödvändiga syntesen mellan "gamla" och "nya" centerpartiet. Och hon har den intellektuella och karismatiska kapaciteten att använda dessa förutsättningar för att få ihop det som hitintills för ofta spretar.

Jag kommer därför att stödja Annie fullt ut även om jag gör det med ett stygn av dåligt samvete mot de andra två kandidaterna som jag uppskattar så starkt och tycker om så mycket. Min förhoppning är att de får möjlighet att fylla andra viktiga uppgifter för Centerpartiet och politiken, t.ex i partiets presidium eller i regeringen. Annie, Anders och Anna-Karin är ett tecken på att Centerpartiet har en mycket ljusare framtid än opinionsmätningarna och proffstyckarna ger bilden av. Men Centerpartiets utmaningar är samtidigt så komplexa att plikten mot partiet i mina ögon kräver ett tydligt ställningstagande för den bästa av de bästa.

Läs mig och tio andra centerpartister i kommun, landsting och riksdag på DN debatt.

Läs också Aftonbladet där åtta centertoppar stödjer Annie.

Centerpartiets största partiledare tackar för sig?

Har just sett presskonferensen där Maud Olofsson meddelar att hon avgår som partiledare vid stämman i höst. Jag är imponerad av hur hon även i detta läge visar ledarskap och visdom.

Maud Olofsson kommer att bli ihågkommen som Centerpartiets kanske största ledare sedan partiet bildades. Hennes - visserligen inte landade - förnyelse av Centerpartiet, hennes ledarskap tillsammans med Reinfeldt i bildandet av och i valsegern för Allians för Sverige, hennes framgångsrika regeringsinsats och hennes inverkan på svensk värderingsdebatt innebär att hon mer än kanske någon tidigare Centerledare bidragit till att forma Sverige. Vid en jämförelse av Centerpartiets ledare efter pionjärårens täta partiledarskiften ter det sig ofrånkomligt att Mauds insatser måste ges ett mycket högt betyg.

I likhet med Axel Persson-Bramstorp omskapade hon det svenska politiska landskapet. Tillsammans med Reinfeldt var hon den drivande kraften och inspiratören till bildandet av Allians för Sverige och den opinionsvåg som ledde alliansen till seger 2006.

Man kan visserligen jämföra henne med Thorbjörn Fälldin som själv lyckades bilda tre regeringar men Thorbjörn Fälldin bidrog inte i samma utsträckning till att omforma samhällsklimatet. Hans ledarskap var inte i samma utsträckning i takt med tiden. Färdriktningen blev inte lika tydlig och resultaten inte lika bestående. I grunden blev Fälldin en förvaltande och inte en reforemerande statsminister, kanske därför att han egentligen inte besatt den klara visionära fjärrsyn som Maud Olofsson. Fälldin lämnade också efter sig ett Centerparti som kraftigt försvagats medan Maud faktiskt har vunnit tre val av fem och lyft Centerpartiets valresultat från 5,1 till 6,6 procent.

Under Hedlund deltog Bondeförbundet/Centerpartiet i regeringar med socialdemokratin men bytte block efter pensionsomröstningen. Hedlund genomförde en historiskt unik förnyelse av Centerpartiet från ett landsbygdsparti till ett idéparti som utmanade den socialdemokratiska modellen såväl inom välfärdspolitiken, samhällsorganisationen och miljöfrågorna. Men även Mauds förnyelse av Centerpartiet är ett storartat bidrag även om den inte riktigt fullföljts och landats. Hedlund nådde aldrig tillbaka till regeringsställning med den förnyade, ideologiskt högpotenta Centerrörelsen. Maud däremot har fått möjligheten att i praktiken tillämpa förnyad Centerpolitik i regeringsställning, men å andra sidan har uppenbarligen partiets förnyelsearbete tappat fart under denna process.

Olof Johansson gjorde naturligtvis en jätteinsats genom att i Bildts regering och i samarbete med socialdemokratiska regeringen 1995-97 bidra till Sveriges internationellt unika saneringspolitik som lade grunden för mycket av den konkurrenskraft och stabilitet som Sverige åtnjutit under 2000-talet. Han återvitaliserade även Centerpartiets miljöengagemang. Men i grunden var Olof Johansson en partiledare som gick på tvärs mot de framväxande strömningarna i sitt eget parti. Därigenom försenade han Centerpartiets förnyelse med ett decennium och lämnade i från sig ett opinionsmässigt konkursbo. Maud Olofsson däremot har i grunden lett Centerpartiet i samklang med dess inneboende ideologiska vilja till en mer frihetlig, decentralistisk och entreprenöriell politik.

Även vid en sakpolitisk jämförelse står sig Maud Olofsson mycket bra i konkurrensen. Hennes största bedrift är förmodligen den missförstådda men mycket framsynta energiöverenskommelsen som ingicks med allianskamraterna 2009. RUT-avdraget har frigjort kraften i servicenäringen och spelar faktiskt också en växande välfärdspolitisk roll som komplement eller alternativ till offentliga, behovsprövade välfärdstjänster. Regelförenklingsarbetet har ofta beskrivits som ett misslyckande, men många upplever att det faktiskt så sakteliga börjar ge resultat. Inte minst det målmedvetna arbetet med att uppmuntra kommuner och myndigheter att minska onödigt krångel i myndighetskontakter börjar få genomslag. Det här är tre reformområden som har en inre dynamik och vars fulla effekter fortfarande ligger i framtiden.

De två Centerledare som i historiens ljus framstår som störst är enligt mitt förmenande Bramstorp och Hedlund. Även om det är vanskligt att fälla omdömen innan ett tillräckligt historiskt avstånd har uppkommit för en rättvisande jämförelse tycker jag definitivt att Maud Olofsson hör hemma i samma klass. Mycket talar för att det faktiskt är Maud Olofsson som när vi fått perspektiv på hennes gärning kvalificerar sig för förstaplatsen.

(DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, SVT)

Centerpartiet på DN.se: Trängselskatt+T-bana

Idag skriver jag och Per Ankersjö på DN.se om varför det egentligen inte finns något bra alternativ till att höja trängselskatten om Stockholmsregionen ska förbli ett föredöme när det gäller att kombinera ekonomisk och social dynamik med världsledande miljöambitioner.

DN stödjer Centerpartiet om trängselskatten

I dagens ledare skriver DN om behovet av höjda trängselskatter och kopplar det till en regional medfinansiering av utbyggd kollektivtrafik och t-bana i Stockholmsregionen. DN:s ledarsida har nu nått fram till Centerpartiets analys av hur Stockholms trafikproblem bör lösas. Det är glädjande och ökar sannolikheten för att vi kommer att få igenom vår linje.

Intressant nog antyder också Anna Gustafsson något liknande i sin krönika över landstingsalliansens omsvängning i t-banefrågan.

Gustafssons krönika beskriver det som väldigt osäkert om alliansutspelet verkligen kommer att leda till utbyggd t-bana. I en mening har hon rätt. Finansieringsfrågan är ju långtifrån löst. Samtidigt blir det svårt för infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Swärd att backa sedan hon låtit Wennerholm hänvisa till att regeringen sannolikt kommer att tillskjuta ytterligare medel.

Att hela Alliansen nu står bakom en agenda om tidigarelagd t-baneutbyggnad betyder att förväntningar skapas som i sig kommer att driva utvecklingen i den riktning Centerpartiet vill. Att backa kommer att leda till en synnerligen svår debatt.

Som Anna Gustafsson påpekar blir det dock svårt att komma undan regional medfinansiering om inte regeringen ska öppna för en vild huggsexa från hela landet. Och pengar till regional medfinansiering kan nästan bara komma från höjd trängselskatt. Så ja, Anna, Jag är väldigt nöjd och ser fram mot en spännande utveckling som kan leda till att Centerpartiets vision för Stockholmsregionens trafik- och miljöpolitik kan bli verklighet.

Slutligen: argumenten för höjda trängselskatten är:

- minskar trängsel och ger bättre samhällsekonomisk effektivitet i biltrafiken.

- ökar kollektivtrafikens relativa konkurrenskraft och bidrar därmed till minskad miljöpåverkan.

- ger intäkter som kan användas som medfinansiering för att bygga ut miljövänlig infrastruktur.

ps. En del andra har bloggat om ledarartikeln, bl a min vän i landstinget folkpartiets kommunalråd i Solna Anders Ekegren som bloggar under rubriken "DN delar vår syn på kollektivtrafiken". Min fråga till Anders är: Innebär detta att (fp) säger ja till högre och smartare trängselskatter? Det vore ett mycket glädjande besked.

Andra som bloggat är Karl Henriksson (kd) som också sitter i landstingsfullmäktige idag, Caroline Szyber (kd), Wennerholm och Filipsson.

Stort steg närmare t-baneutbyggnad.

Plötsligt har t-banefrågan börjat röra sig på allvar. Fort har det gått:

• I helgen kom allianspartierna överens om att skriva till regeringen om behoven av att påskynda utbyggnaden av spårsatsningarna i Cederschiöldöverenskommelsens andra steg.


• Igår (måndag) förhandlade vi gruppledare texten till ett brev till regeringen och pressekreterarna skrev ihop en utmärkt artikel som idag publicerades på SvD Brännpunkt.


• I gårdagens ABC uttalade Christer Wennerholm optimism om att regeringen är beredd att öka resurserna till Stockholmsregionen.


• Och idag i landstingsfullmäktige fattade vi ett formellt beslut om att verka för en tidigarelagd utbyggnad av andra stegets spår (t-bana till Nacka och Barkarby, spårväg Syd, pendeltåg till Täby och påfarterna på citybanan). (ABC)

Självklart återstår mycket osäkerhet innan vi verkligen har en uppgörelse med staten och jag kan inte bedöma hur säkra besked Wennerholm kan ha fått från infrastrukturministern. Min egen analys är att det nog kommer att krävas regional medfinansiering och att vi skulle kunna fixa grundplåten till den genom höjd trängselskatt som vi ändå behöver om vi ska hålla effektiviteten i vägtrafiken. (ABC, DN)

Men ändå känns det som en stor - och oväntad - seger för Centerpartiet. Vi gick till val på detta som enda alliansparti. Och nu står hela alliansen bakom -åtminstone i delar av förslagen.

För oppositionen blev detta nog också en omtumlande dag. Deras debattupplägg var påtagligt stört. Tyvärr var det mer surt-sa-räven-attityd än delad glädje.

Men det märkligaste - men samtidigt mest smickrande - inlägget stod folkpartiets trafikpolitiske talesman Lennart Rhodin för. Han beskrev i närmast konspirationsteoretiska ordalag, och med märkbar irritation, hur Handelskammaren, byggbolagen och STUREPLANSCENTERN (!) drivit kampanj för "lösryckta t-baneprojekt". (Johan Hedin)

Särskilt märkligt var detta med tanke på att folkpartiets gruppledare i kommunerna och landstinget nyligen uttalade sig för utbyggd t-bana. Men det kan förklara att (fp) inte tidigare stött Centerpartiets t-banelinje i landstingshuset. För Rhodin och Stella Fare är det nog en omvändelse under hårt tryck från folkpartiets kommunpolitiker.

Ja ni får ursäkta detta röriga inlägg men jag är bara så sjukt nöjd och nästan förundrad över att se denna händelseutveckling. Här kan ingen förneka att Centerpartiet spelar roll för Stockholmsregionens viktigaste framtidsfrågor.

Intressant? Andra bloggar om Centerpartiet, t-banan, kollektivtrafik, stockholm, stockholmsöverenskommelsen, trängselavgift, trängselskatt, tunnelbana, Per Ankersjö, moderaterna, socialdemokraterna, folkpartiet

Dags för borgerligt ja till höjda trängselavgifter!

Min kollega i stadshuset Per Ankersjö säger idag till DN att trängselskatten borde fördubblas. Detta med anleding av den ökade trängseln i Stockholm. I artikeln spekuleras också i ett återstartande av ett nätverk för borgerliga politiker som vill utveckla trängselskatten. Det är en mycket bra idé.

Centerpartiet är det enda borgeliga partiet som från början varit för trängselavgifter, och idag är trängselavgifterna accepterade av samliga partier. 2004 skrev jagtillsammans med Per Ankersjö en artikel under rubriken "Borgerligt Ja till trängselavgifter" i tidningen City varför man som liberal bör vara för trängselavgifter. Vi förordade också bildandet av en tvärborgerlig kampanjgrupp för trängselskatterna. 2005 bildades nätverket Borgerligt ja till trängselavgifter, där Per Ankersjö och jag ingick i styrelsen, bl a tillsammans med Anders Wijkman och Nina Ekelund från kristdemokraterna.

Efter valet 2006 enades allianspartierna i regeringen om att permanenta trängselskatten som en del av finansieringen av ett trafikpaket för Stockholmsregionen. Inga röster har därefter höjts för att avskaffa dem men entusiasmen tycks fortfarande sval i de övriga borgerliga partierna. Därför är det angeläget att fler företrädare i olika allianspartier som ser att höjda trängselskatter kan vara en nyckel till Stockholmsregionens växande trtafikproblem.

Som jag sa för någon jag för någon månad sedan krävs ytterligare utbyggnad av den spårbundna kollektivtrafiken för att andelen som reser med bil inte ska öka. Samtidigt riskerar biltrafiken bli alltmer ineffektiv när köerna växer. Köer är också pengar. Hantverkare och andra mobila yrkesgrupper som tvingas tillbringa timmar varje vecka i bilen är inte gratis utan kostar miljardbelopp årligen. Därtill kommer den ännu större kostnaden för vanliga pendlare som betalas i kötid istället för pengar.

Höjda och smartare trängselskatter ger omedelbart en positiv samhällsekonomisk effekt genom att minska tidsslöseriet i Stockholms bilköer och medför att vägapparaten i själva verket kan användas mer effektivt. Fördubblade trängselskatter skulle samtidigt generera en intäkt på cirka 400-600 miljoner kronor per år som kan användas till investeringar i nya spår, t.ex. förlängning av t-banans blåa linje till Nacka.

Det är med denna utgångspunkt Centerpartiets stockholmnsdistrikt tagit ställning för att en utbyggd t-bana bör finansieras med höjd trängselavgift på distriktsstämman tidigare i vår.

Stockholmsregionens socialdemokrater, folkpartister och idag även moderaterna ställer sina - lite blåögda - förhoppningar till att staten ska gå in och satsa ytterligare tiotals miljarder i spårsatsningar. Ska en sådan ansats ha någon utsikt att lyckas måste vår region också visa att vi själva kan bidra med mer pengar. En Cederschiöld 2-uppgörelse är inte trovärdig utan regional medfinansiering.

Som miljölandstingsråd med ansvar för den regionala miljöplaneringen kommer jag fortsätta kämpa för höjda trängselskatter och utbygd t-bana. Jag vågar efter de senaste dagarnas mediarapportering slå vad om att utvecklingen också kommer att gå mot precis den lösningen.

Intressant? Andra bloggar om Centerpartiet, t-banan, kollektivtrafik, stockholm, stockholmsöverenskommelsen, trängselavgift, trängselskatt, tunnelbana, Per Ankersjö, moderaterna, socialdemokraterna, folkpartiet

Premiär för landstingets företagsstyrgrupp

Idag sammanträdde landstingets nyinrättade styrgrupp för företagsklimat för första gången. I samband med det första sammanträdet anordnade vi även ett kick-offseminarium med olika inspirerande talare. Bland annat Captus VD Nima Sanandaji talade om innovationer i vården, Almegas näringspolitiske chef Håkan Tenelius redogjorde för en nyligen publicerad enkät om vårdföretagarnas attityder till landstinget och Mama Mias grundare Christina Wahlström berättade om hur det är att vara kvinnlig företagare inom vården.

Tanken med den nya styrgruppen är att skapa en kontinuerlig dialog med vårdgivarna, där arbetet ska präglas av ett tydligt underifrånperspektiv. Syftet är att utreda hur ett gynnsamt företagsklimat kan skapas inom landstinget, samt att ta fram och sprida ny kunskap i dialog med aktörerna.

Projektet syftar inte till att åstadkomma nya uppifrånprivatiseringar. Snarare handlar detta om att hitta win-win-situationer, där vi genom att modernisera vårt sätt att arbeta hittar lösningar som både förbättrar villkoren för de som driver eller startar företag, för skattebetalarna och för patienterna.

Behoven först - fortfarande vårdens stora utmaning

Dagens Nyheter tar idag upp ett viktigt problem i sin artikelserie "Vården och vi", där tidningen granskar den svenska sjukvården. Under rubriken "Envishet en genväg till läkaren" diskuterar man det faktum att patienter som är välinformerade och tillräckligt påstridiga, ofta lyckas få vård i bättre tid jämfört med personer som inte besitter samma envetenhet eller kunskap.

Jag och Centerpartiet har uppmärksammat detta fenomen tidigare. Bland annat i en artikel förra året på DN Debatt om utvecklingen av Vårdvalet och vårdgarantin lyfte vi fram vikten av att få till en automatik i vårdgarantin, som inte är beroende av patientens egna ansträngningar.

Jag är trött på att höra patienter berätta hur läkare skäller på varandra och skyller ifrån sig, istället för att inse att deras ansvar för patienten inte är slut så fort hon eller han lämnat mottagningen.

Även om väntetiderna inom sjukvården i Stockholms län har kortats avsevärt sedan Alliansen kom till makten 2006, finns det fortfarande patienter som får vänta på besök eller behandling. Många av dem är äldre, kroniker eller multisjuka - grupper som är särskilt beroende av att vårdkedjorna fungerar smidigt. Men det är sällan den som är gammal, sjuklig och skröplig som har möjlighet eller kraft att armbåga sig fram till en snabbare vård.

En förutsättning för en fungerande vårdgaranti är vårdgivarnas ansvar för att slussa patienten till rätt omhändertagandenivå och behandling. Den ena vårdgivaren MÅSTE ta ansvaret för att patienten "överlämnas" till nästa vårdgivare utan att det ska vara avhängigt patientens eget initiativ.

Det kräver reformer av primärvården, remiss-systemet, vårdgarantin, den digitala infrastrukturen och - kanske viktigast - läkarrollen. Detta handlar i grunden om att kvalitetssäkra vården. Då kan det kan inte hänga på patientens envishet huruvida vård erbjuds i tid.

Att hälso- och sjukvården ska vara behovsstyrd är ett mantra som upprepas i vårdsammanhang så frekvent att det gränsar till det klichéartade. Men likväl kan det konstateras att personliga ansträngningar fortfarande tillåts gå före vårdtyngd. Klyscha eller inte - en jämlik och god sjukvård kräver att det är patienten som sätts i centrum. Det är så vi får en vårdgaranti värd namnet.

En budget för världens bästa miljöarbete

Idag presenterade jag och mina gruppledarkollegor i Alliansen den sjätte alliansbudgeten för Stockholms läns landsting.

På mina ansvarsområden finns några nyheter:

Sänkt taxa för skärgårdstrafiken under höst och vår för att bidra till en förlängd turistsäsong. Fler Stockholmare, och andra besökare, borde upptäcka Utö en solig aprildag eller en vacker oktoberdag på Nämdö. Fler besökare ger fler företag och jobb.

En regional miljöstrategi för Stockholmsregionens vatten. Landstinget har kommit långt med att minska utsläpp av läkemedel och kemikalier men de flesta utsläppen sker inte från sjukhus och vårdmottagningar. Därför behövs en bättre samordning med kommunerna, såväl i äldreomsorgen som i VA-hanteringen.

Insamling av matavfall till biogas. Stockholmsregionen ligger långt efter Syd- och Västsverige när det gäller att ta tillvara potentialen att tillverka biogas av avfall. Det beror delvis på att gas inte historiskt använts lika mycket i vår region, men också på ett svagare regionalt samarbete. Landstinget leder arbetet med den regionala klimat- och energistrategin där utveckling av länets potential till biogasproduktion är en viktig del. Då ska landstingets egna verksamheter också bidra konkret med sitt avfall.

I övrigt är jag stolt över en budget med fortsatt fokus på människors entreprenörskap både i vården, i kulturen och i skärgården. Det viktiga arbetet med att effektivisera vården och få bästa möjliga valuta för skattepengarna fortsätter. Investeringarna i ny kollektivtrafik är också av stor betydelse för Centerpartiet och ett viktigt bidrag till en hållbar regional miljö i en region som växer med nästan 40.000 personer om året.

Vad DN inte skrev om Svenskt Landskapsskydd

Idag skriver DN i papperstidningen om det välorganiserade motståndet mot vindkraftsutbyggnaden i en mycket intressant och balanserad artikel där båda sidor får komma till tals.

Dock verkar inte DN-journalisten Annika Nilsson ha upptäckt att Svenskt Landskapsskydd sannolikt är en täckmantel för ekonomiska intressen som av något skäl engagerar sig mot vindkraft. Jonny Fagerström som är talesman för organisationen är också en av ledarna för det klimatförnekande nätverket Stockholmsinitiativet.

Och det finns personsamband mellan Stockholmsinitiativet och PR-byrån Hillanders som bland annat har eller har haft flera energibolag som kunder. Maggie Crusell (tidigare Thauerskjöld) som tills nyligen jobbade på Hillanders var den drivande kraften bakom Stockholmsinitiativet och driver också klimatförnekarbloggen "The climate scam" där Jonny också skriver poster.

Jag har all respekt för att människor som berörs av den nödvändiga vindkraftsutbyggnaden i sin närmiljö kan vara oroade och kritiska. Det finns också självklart platser som kan vara olämpliga för vindkraftanläggningar. Och jag är inte heller övertygad om att det kommunala vetot bör upphävas.

Men vad jag inte respekterar är företag som i hemlighet och för snöd vinnings skull anlitar lobbyister för att mobilisera opinion mot den nödvändiga klimatanpassningen och utvecklingen av hållbara energikällor. Och en betald opinionsbildare som Jonny Fagerström med största sannolikhet är borde redovisa vem hans uppdragsgivare är.

Jag har i flera debattartiklar och insändare (hittar inte alla på nätet) skrivit om detta. Det är nu dags att vi miljövänner gemensamt anstränger oss för att röka fram dessa ohederliga intressen - oavsett vilka de må vara - ur det hålor där de konspirerar för att sabotera räddningsarbetet för vårt hotade jordklot.

Intressant? Andra bloggar om klimatpolitik Svenskt Landskapsskydd, vindkraft, Stockholmsinitiativet, Maggie Thauerskjöld, Maggie Crusell, Jonny Fagerström, klimat, klimatfrågan, energi

Klartecken för sprutbyte

Idag har Stadsborgarrådsberedningen sammanträtt i Stockholms stad. Under mötet tog man ställning för att införa sprutbytesverksamhet i Stockholm. Det är otroligt glädjade för oss i Centerpartiet, som länge arbetat med frågan- både för att den ska gå igenom i landstinget och även i Stockholms stad. Jag och Stina Bengtsson - C-ledamot i Socialnämnden i Stockholms stad - skriver idag om detta på Newsmill.

Det är framför allt Moderaterna som har bromsat frågan, även om också andra partier tidigare var negativa, men senare ändrat ståndpunkt. Både i landstinget och i staden har det varit en kamp att få igenom beslutet. Men - som jag bloggat om tidigare - vågar jag påstå att utan Centerpartiet hade det aldrig blivit något beslut om sprutbyte.

Införandet av ett sprutbytesprogram i Stockholm är symboliskt viktigt, eftersom det innebär ytterligare ett erkännande av skadereduktion som en viktig delstrategi i arbetet med att hjälpa socialt utslagna narkomaner tillbaka till en dräglig tillvaro och ett ordnat liv. Men symboler får aldrig skymma sakpolitiken. Sprutbyte innebär en möjlighet att förbättra mötesplatserna mellan den socialt utslagna människan å den ena sidan och samhällets hjälpinsatser å den andra. På så sätt kan sprutbytet ses som en repstege från avgrunden till det första steget i rehabiliteringstrappan.

Sjunkbomber utanför djurens barnkammare

Försvarsmakten har fattat beslut om att genomföra en så kallad sjunkbombfällning utanför Nåttarö i Haninge kommun på måndag. Detta beslut har fattats trots att Länsstyrelsens rekomenderat försvaret att inte genomföra övningen. Jag har idag i Radio Stockholm kritiserat försvaret för att de ändå framhärdar.

Anledningen till min kritik är för det första att de väljer att genomföra övningen i maj månad. Just nu ynglar fiskarna, fåglarna häckar och sälen har nyligen fått kutar. Havet är att betrakta som djurens barnkammare just denna tid. Att försvaret dessutom väljer att genomföra övningen med skarp ammunition gör det hela än mer oförståeligt. Ljudvågor sprider sig långt under vatten, både fisk, fågel och säl har god hörsel och påverkas av undervattensaktiviteter. Även tryckvågor och grumling av vattnet kan medföra problem i närområdet.

Det finns alltså en stor risk att bombningen kommer att påverka djurlivet negativt. Liknande övningar som genomförst i andra områden att lett till att fiskbeståndet helt försvunnit under en så pass lång tid som fem år. När Skärgårdsstiftelsen och andra ansvarsfulla aktörer genomför muddringar och likande arbeten genomförs alltid dessa under hösten och alltid så långt ut som möjligt.

Självklart ska försvaret öva, också i skärgården. Det är också förståeligt att försvaret vill öva så verklighetstroget som möjligt, det vill säga med skarpa laddningar. Men att välja att göra det så pass nära ett skyddat naturområdet och under denna tid på året är oacceptabelt.

Skärgårdens fågelliv är under hård press. Det visar också Skärgårdsstiftelsens Kustfågelinventeringar som nyligen presenterat sin rapport. Den visar bland annat oroväckande siffror om ejdern som de senaste två åren halverats. Även fiskbestånden är i obalans. Det är mot den bakgrunden man måste förstå hur viktigt det är att även viktiga samhällsintressen som Försvarsmakten tar största möjliga hänsyn.

* * *

PS. För övrigt anser jag att storskarven och mellanskarven inte hör till utrotningshotade fågelarter och att det därför är fullt rimligt att begränsa beståndens storlek. DS.

Överdriven försiktighet från regeringens utredare?

Gerhard Larsson lämnar idag över utredningen "Bättre insatser vid missbruk och beroende" till regeringen. Inriktningen för utredningen har framför allt varit hur en bättre samordning av missbruksvården kan skapas. För att komma till rätta med de problem som idag uppstår på grund av det delade huvudmannaskapet, föreslår Gerhard Larsson att landstingens och kommunernas ansvar för vårdkedjan tydliggörs genom ny lagstiftning.

Att utredningen nu presenteras är mycket välkommet - missbruksvården har länge varit ett problemområde där personer ofta faller mellan stolarna på grund av otydlighet kring vem som ska ge vården. Samtidigt är jag inte alldeles övertygad om att lösningarna som presenteras verkligen är tillräckligt progressiva för att få till de förbättringar som efterlyses.

Gerhard Larsson påpekar själv att personer som är fast i någon form av beroende hellre söker vård hos sjukvården än socialtjänsten. Det borde motivera att landstingen ges ett ännu tydligare ansvar än vad som föreslås i utredningen. En överdriven reformförsiktighet riskerar att resultera i en fortsättning i samma hjulspår.

Vad menar Miljöpartiet?

Yvonne Blombäck har sedan jag uttalat mitt uppfattning om att vi bör finna ytterligare finansiering för tidigareläggning av vissa kollektivtrafikinvesteringar varit ute och knorrat i artiklar på Newsmill.

Men det är oklart vari Blombäcks kritik egentligen ligger. I hennes första artikel menar hon att Centerpartiet borde ha röstat för Miljöpartiets förslag i landstingets trafiknämnd, men trängselskatten ingen fråga som landstinget kan besluta om. Enligt Blombäck bryter vi även överenskommelsen om att trängselavgifterna ska gå till att finasiera förbifart Stockholm, trots att vårt förslag handlar om en ytterligare höjning för att beskosta ytterligare investeringar.

Några dagar senare kommer artikeln nummer två, där hon föreslår precis det jag uttalat. Att en höjning av trängselskatterna kan gå till att finasiera en snabbare utbyggnad av kollektivtrafiken i Stockholm. Samtidigt säger hon att inget Alliansparti har sagt något om oron för att resandet med kollektivtrafik inte ökar tillräckligt mycket. Konstigt, då hon några dagar tidigare gick till attack mot mig eftersom jag uttalat min oro för just det. Hon efterfrågar också en bred blocköverskridande överenskommelse för kortsiktiga och långsiktiga lösningar för kollektivtrafiken. Blombäck tycks ha glömt bort att Miljöpartiet valde att inte skriva under Stockholmsöverenskommelsen som är just en bred överenskommelse för långsiktiga och kortsiktiga investeringar i Stockholmsregionens kollektivtrafik.

Yvonne Blombäck och jag är överens om en sak. Stockholmsregionen växer nästan dubbelt så fort som de regionala planerna räknat med. För att klara klimatmålen måste fler resa kollektivt och färre resa med miljöförsörande bilar och en lösning kan vara höjda trängselskatter. Men våra metoder för att nå fram skiljer sig åt, läs mitt svar på Newsmill: Miljömålen går före plakatpolitik

Fördubbla trängselavgifterna

Med anleding av ett underlag från SL som presenterades på landstingets trafiknämnd igår gick jag återigen ut med att vilja fördubbla trängselavgifterna. Detta var något Centerpartiet presenterade redan i valrörelsen, på bland annat Stockholmsdebatt.

Enligt uppgifter från SL ökade andelen resande med kollektivtrafik kraftigt i och med införandet av trängselavgifter 2006, denna kraftiga ökning har sedan år för år stagnerat. Jämför man ökningen av befolkningen i Stockholms län och ökningen av andelen resande med kollektivtrafiken växer de inte i samma takt.

För att klara av de regionala klimatmålen måste biltrafiken med miljöförstörande bilar minska och resandet med kollektivtrafiken öka. Med hänvisning till den kraftiga ökningen 2006 kommer höjda trängselavgifter leda till att fler låter bilen stå. Genom att höja trängselavgiften kan vi också genomföra viktiga investeringar i en utbyggd kollektivtrafik.

Resandet med kollektivtrafik ökar inte i och med en sänkning av taxan för SL-kortet, som Aftonbladetbloggaren Jonas, i häftiga ordalag mot mig, hävdar. Vi ökar andelen resande genom att göra kollektivtrafiken bättre och tillgänglig för fler.

Läs vad jag tidigare skrivit om SL-populism.

Earth Hour- en viktig symbol för klimatfrågan

Idag skriver jag och stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö på DN debatt om att Earth Hour bör fokusera på det teknikutveckling och inte på att spara energi under en timme. Dessvärre är rubriken en smula olycklig. Visst räddar vi inte klimatet genom att släcka våra lampor under en timme imorgon kväll, vi räddar klimatet genom en offensiv klimatpolitik, och det är något som Earth Hour är en viktig signal på att många ställer sig bakom.

Min ingång till manifestationen är att den är viktig. Stockholms läns landsting deltar i Earth Hour och kommer imorgon kväll att släcka ner och stänga av utrustning som inte är avgörande för säkerheten. Det gör vi för att visa att vi tar klimatfrågan på största allvar. Men det viktigaste vi gör är det dagliga miljöarbetet, där vi successivt fasar ut fossila bränslen ur kollektivttrafiken, genomför energieffektiviseringsåtgärder och ställer hårda miljökrav i våra upphandlingar.

Appråpå hårda miljökrav i upphandlingar tilldelades Stockholms läns landsting Miljöstyrningsrådets pris för Årets gröna upphandlare. Läs mer om det: Miljöaktuellt, Miljöstyrningsrådet, Stockholms läns landsting och Centerpartiet.

Förstärkt miljöarbete i landstinget

Idag skriver jag på Brännpunkt med anledning av den debatt som omorganiseringen av landstingets miljöarbete medfört. Vänsterpartiet har inför dagens fullmäktigesammanträde väckt en interpellationsdebatt i frågan och Miljöpartiet har tidigare hävdat att landstingets miljöarbete nedmonteras.

Som jag skriver i artikeln, antingen förstår inte oppositionen innebörden av omorganiseringen eller så försöker de medvetet vilseleda omgivningen. Landstingets miljöarbete förstärks i och med den nya organisationen som innebär att miljöarbetet tydligare knyts till verksamheterna och att landstingets interna miljöarbete knyts närmare det långsiktiga regionala uppdraget att skapa en grön Stockholmsregion.

Miljöpartiet tycks endast vurma för den gamla organisationsstrukturen som bygger på en centraliserad miljöförvaltning. För mig, Centerpartiet och alliansen är det viktigaste att uppnå de mål vi satt upp och vi gör de organisationsförändringar som krävs. Miljöfrågorna måste genomsyra alla verksamheter i landstinget, även de som utförs av privata utförare.

Det är resultaten som räknas och resultaten får vi genom att sätta höga politiska mål, ambitioner och satsningar, inte att kämpa för gamla strukturer.

Hopp för frihetskampen i Mellanöstern

Äntligen kom FN-resolutionen. Ett flygförbud införs. Därmed görs åtminstone en insats för att jämna ut oddsen mellan frihetskämparna och Khadaffis regim. DN, SvD, Expressen, AB, SvT.

Men det är en kamp mot klockan. Det är oklart exakt vilka styrkor som ska etablera flygförbudet men mycket talar för att det är Frankrikes och Storbritanniens flygvapen som kommer att inleda attackerna på Khadaffiregimens flygfält. Men när kan det ske?

I mellantiden kommer Khadaffi att försöka storma de sista fria städerna för att slå ner upproret innan styrkeförhållandena utjämnas. Hans brutalitet lär inte minskas. Vi kan förvänta oss en mycket hård konfrontation de närmaste dagarna.

Flygförbudet har begränsningar. Bl a kommer inte helikoptrar att angripas. Däremot kan det enligt CNN bli aktuellt att förse frihetskämparna med vapen.

Faran är sannerligen inte över för invånarna i Libyen, tvärtom. Men nu finns i alla fall hopp. Och för regimerna i andra länder i Mellanöstern visar nu världssamfundet att det finns en gräns för hur brutalt man får bekriga sin egen befolkning. Även om det fruktansvärda skulle inträffa att Khadaffi återtar kontrollen över Libyen förbättras åtminstone utsikterna för frihet i Mellanöstern på sikt.

Andra intressanta länkar om Libyen, Khadaffi, Gadaffi, FN, EU, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, demokrati, diktatur, arabisk vår