Behoven först - fortfarande vårdens stora utmaning

Dagens Nyheter tar idag upp ett viktigt problem i sin artikelserie "Vården och vi", där tidningen granskar den svenska sjukvården. Under rubriken "Envishet en genväg till läkaren" diskuterar man det faktum att patienter som är välinformerade och tillräckligt påstridiga, ofta lyckas få vård i bättre tid jämfört med personer som inte besitter samma envetenhet eller kunskap.

Jag och Centerpartiet har uppmärksammat detta fenomen tidigare. Bland annat i en artikel förra året på DN Debatt om utvecklingen av Vårdvalet och vårdgarantin lyfte vi fram vikten av att få till en automatik i vårdgarantin, som inte är beroende av patientens egna ansträngningar.

Jag är trött på att höra patienter berätta hur läkare skäller på varandra och skyller ifrån sig, istället för att inse att deras ansvar för patienten inte är slut så fort hon eller han lämnat mottagningen.

Även om väntetiderna inom sjukvården i Stockholms län har kortats avsevärt sedan Alliansen kom till makten 2006, finns det fortfarande patienter som får vänta på besök eller behandling. Många av dem är äldre, kroniker eller multisjuka - grupper som är särskilt beroende av att vårdkedjorna fungerar smidigt. Men det är sällan den som är gammal, sjuklig och skröplig som har möjlighet eller kraft att armbåga sig fram till en snabbare vård.

En förutsättning för en fungerande vårdgaranti är vårdgivarnas ansvar för att slussa patienten till rätt omhändertagandenivå och behandling. Den ena vårdgivaren MÅSTE ta ansvaret för att patienten "överlämnas" till nästa vårdgivare utan att det ska vara avhängigt patientens eget initiativ.

Det kräver reformer av primärvården, remiss-systemet, vårdgarantin, den digitala infrastrukturen och - kanske viktigast - läkarrollen. Detta handlar i grunden om att kvalitetssäkra vården. Då kan det kan inte hänga på patientens envishet huruvida vård erbjuds i tid.

Att hälso- och sjukvården ska vara behovsstyrd är ett mantra som upprepas i vårdsammanhang så frekvent att det gränsar till det klichéartade. Men likväl kan det konstateras att personliga ansträngningar fortfarande tillåts gå före vårdtyngd. Klyscha eller inte - en jämlik och god sjukvård kräver att det är patienten som sätts i centrum. Det är så vi får en vårdgaranti värd namnet.