Unikt dynamisk partiledning för Centerpartiet

Så har då valberedningen lagt fram sitt förslag inför Centerpartiets stämma i september. Jag är förundrad över hur skickligt valberedningen har arbetat och hur väl Centerpartiets öppna nomineringsprocess har verkat.

Annie Lööf föreslås som partiordförande och partiledare. Det är också den kandidat jag förordat och kampanjat för och hon behöver idag ingen upprepning av de artiklar jag och andra skrivit om henne.

Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson lyfts upp till vice ordföranden om förslaget till nya stadgar antas på stämman. De blir viktiga medspelare i Centerpartiets yttersta ledning och de är väl meriterade för sina nya roller. Anders W Jonsson är en av Centerpartiets mest drivande riksdagsledamöter och imponerade stort även i sin tidigare roll i som välfärdsförhandlare i statsrådsberedningen. Jag har nog aldrig träffat på en politiker som klarar att hålla så många bollar i luften och samtidigt behålla ett intellektuellt öppet förhållningssätt.

Anna-Karin Hatt har genomfört den kanske mest nydanande partiledarkampanjen (Hattresan) som gjort henne känd för Centersverige från hennes tidigare mer undanskymda men maktpolitiskt centrala roller. Ibland har det invänts att hon inte varit så synlig i sin roll som IT- och regionminister. Det är ett orättvist omdöme. Det finns inga quick-fix i de för Sverige viktiga men komplexa frågorna om den digitala agendan och tillväxtavtalen, där framgång förutsätter att många aktörer (inte minst kommuner och landsting) är med på noterna. Frågorna är inte heller publika till sin karaktär, utan det är ett långsiktigt arbete där resultaten först på sikt kan utvärderas.

Som landstingspolitiker med uppdrag inom både IT-området (inom Sveriges kommuner och landsting) och regionala utvecklingsfrågor har jag flera gånger imponerats av Anna-Karins insatser och man hör många goda ord från både byråkrater och politikerkollegor i andra partier.

Mer överraskande är att valberedningen lyckats skapa ett förslag till partistyrelse som borgar för stor dynamik och handlingskraft. Nya är bl. a. Fredrick Federley och Abir Alsahlani som jag råkade pricka in i mitt blogginlägg redan igår. Men också den legendariska CUF-ordföranden från nytänkandets nittiotalsgeneration Kristina Jonäng och tidigare centerstudenten och kommunalrådet från Övertorneå, Linda Ylivainio finns med i förslaget. Denna fyrklöver ansluter sig till de yngre partistyrelseledamöterna Sofia Jarl, Gagnef, och Muharrem Demirok, miljökommunalråd i Linköping. Tillsammans blir det ett starkt och mångsidigt nytänkarblock.

Ungdom är dock i sig inget kriterium för kvalitet. Det är därför glädjande att Lena Ek föreslås bli kvar i både partistyrelse och verkställande utskott. Marie-Louise Wernersson, Torbjörn Egerhag och Anders Åkesson är också rutinerade och drivande politiker i varierande åldrar som finns kvar från den gamla styrelsen.

Om den nya partistyrelsen väljs på stämman i Åre innebär det att Centerpartiets förnyelse till ett mer idéinriktat, frihetligt parti blir oåterkallelig. Partiledarkampanjen har också visat att kandidaterna delar ett starkt miljöengagemang som rimligen kommer att bli än mer markant i partiets prioriteringar och profil. Det är viktigt, inte minst för Centerpartiet i Stockholmsområdet som haft stora framgångar i de senaste valen.

En av utmaningarna är likväl att visa hur det "Nya Centerpartiet" är en logisk fortsättning på Centerpartiets historiska arv. Det är nödvändigt för att behålla traditionella medlemmar och väljare men också för trovärdigheten i vår förnyelse. I ett politiskt parti - liksom i ett samhälle - är idéer och åsikter något som måste växa fram organiskt för att vara trovärdigt, förankrat och hållbart. Centerpartiet är nu moget att ta ytterligare modiga steg i denna utveckling men bör i den processen inte glömma sin historia och sina rötter. Kan vi förstå och kommunicera sambanden i vår ideologiska resa kan vi också bidra till det svenska samhällets självförståelse och omorientering från 1900-talets kollektiva lösningar till 2000-talets frihetspolitik.