Mp:s skatteväxling och företagspolitik på soptippen

Så har då äntligen den efterlysta finansieringen av de rödgröna förslagen börjat ramla in. Hittills har vi fått reda på att förmögenhetsskatten ska återinföras, inkomstskatterna höjas, liksom en serie miljöskatter med höjd bensinskatt som grädde på moset. Totalt lägger man konkreta förslag på 41 miljarder i ökade skatter till 2012.

Bensinskatten upplever jag som den minst problematiska. Oavsett vilken regering vi har så är min gissning att bensinskatten kommer att höjas. Omställningen till en klimatvänlig bilpark kommer att behöva accelereras ytterligare och bensinskatten/CO2-skatten är ett kraftfullt verktyg.

Men en höjd bensinskatt måste balanseras av att hushållen kompenseras med andra skattelättnader. Annars blir resultatet sämre ekonomi för barnfamiljer och sämre konkurrenskraft för landsbygden. Det är därför skatteväxling är en så bra metod.

Miljöpartiet har flirtat med företagare och marknadsekonomiskt sinnade mittenväljare genom att vifta med förslag om sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt tjänstemoms. Om dessa förslag verkligen hade drivits med kraft hade det kunnat rädda ett sken av "grön skatteväxling".

Men dessa skattesänkningar blir det ingenting av. Henrik Brors skriver i sin krönika att de föreslagna skattehöjningarna inte räcker för att finansiera de rödgrönas satsningar. Alltså är det troliga att det kommer förslag på ytterligare skattehöjningar - eller kanske ännu troligare, att de inte presenteras innan valet men blir en följd av underskott som uppkommer. Något utrymme för sänkta arbetsgivaravgifter eller tjänstemoms kan omöjligen uppkomma. Företagarna får istället en återinförd förmögenhetsskatt som gör det ännu svårare att bli rik på företagande.

Därmed är skatteväxlingen i Miljöpartiet nu död. Inget tyder på att sänkta skatter varit en prioriterad fråga för Wetterstrand och Eriksson. De verkar ha lagt sin mesta kraft på de av sina förslag som kostar pengar. Och i vilket fall som helst har de inte kunnat visa något som helst resultat.

Läser man Magasinet Neos intervju med Wetterstrand framstår partiledaren som ideologiskt hal. Det är kanske därför partiet i stort har hitintills kommit undan med att försöka profilera sig på företagarfrågan? Ju mindre konkret, ju enklare är det. Men i takt med att allt fler rödgröna kompromisser presenteras, desto mer klart borde det bli att (mp) antingen inte vill eller inte förmår hävda företagspolitik och skatteväxling i förhandling med (s) och (v).

Men när MP nu presenterar sitt förslag om 11 miljarder i höjda miljöskatter matchar de detta med en ny "kompromiss" kring en förmögenhetsskatt som "inte är en förmögenhetsskatt". Den förra kostade hundratals miljarder i kapitalflykt.

Den gröna skatteväxlingen blev en röd skattehöjning.

Andra röster: Annie Johansson, SvD:s ledare är insiktsfull och balanserad, DN:s ledare kör på spåret att klimatåtgärder utomlands är viktigare än i Sverige - rätt i princip men rätt fel i praktiken, Seved Monke, Kent Persson, Karl Malmqvist.

Intressant? Fler bloggar om: finansiering, budget, rödgröna, val 2010, kommun, landsting, välfärd, skatter, miljöpartiet, maria wetterstrand, peter eriksson

Folkpartistisk övertro på staten?

DN-debattutspelens okrönte mästare Jan Björklund förordar idag (DN) ett förstatligande av skolorna (SR). Det tycks vara själva ägandet det handlar om denna gång. I styrinstrumenten har ju redan en omfattande stärkning av statens makt genomförts.

Argumentationen känns något svag: Skolan är idag sämre än förr i världen. Staten skulle bättre kunna målstyra skolan än kommunerna. Läraryrkets status skulle höjas med förstatligande.

Utan att vara någon expert på skolfrågor känner jag dock igen en del av den vaga entusiasmen från dem som tror att ett förstatligande av sjukvården skulle lösa alla dess problem. Och jag reagerar med viss skepsis. Ett antal frågor infinner sig:

1. Hur undviker man risken för en statlig superbyråkrati? Den brittiska sjukvårdsbyråkratin är t. ex. beryktad. Vad jag hört från min pappa brukade berätta om den gamla svenska skolbyråkratin och hur lärare och rektorer drog den vid näsan är inte enbart positivt.

2. Beslutsvägarna riskerar att bli långa i alla frågor som omfattas av den statliga styrningen. Här är dock fp-artikeln oklar. Det handlar ju om målstyrning, men någon ökad makt ska väl också föras över till staten.

3. Hur förhindrar man en felaktig balans i investeringarna i central administration i förhållande till lärarnas löner och skolans verksamhet? En superbyråkrati kan lätt bli ett mycket starkt intresse som får stort inflytande över resursfördelningen.

4. Hur ska en statlig lönepolitik för höjda lärarlöner genomföras utan att bli en lekboll för starka fackliga intressen? Jag är en stark anhängare av höjd status för duktiga lärare och även för genomsnittet av lärare. Men en nationell lönesättningspolitik blir enklare för facken att påverka och styra än 290 kommunala. Och det är inte givet att facken vill belöna de duktigaste lärarna. Erfarenheten och den förda debatten från lärarfacken tyder snartare på en mer rigid löneskala och ett ensidigt fokus på den anställdes formella meriter.

För övrigt är det naivt att tro att staten skulle vara duktigare än kommunerna på att säkra en hållbar ekonomisk finansiering över tid. Fråga poliserna och militären. Och det är faktiskt i den landstingskommunala vården som lönerna stigit snabbast och individuell lönesättning fått störst genomslag.

5. Vad blir friskolornas roll och utrymme är en berättigad fråga. Man får anta att folkpartiet inte vill återförstatliga dessa. Men skulle ett förstatligande inverka på möjligheterna att starta nya friskolor?

6. Hur påverkas personalens arbetsmarknad och möjlighet att välja arbetsgivare om alla idag kommunala skolor samlas i en statlig jättekoncern? Blir det svårare att byta arbetsgivare för att få upp sin lön eller få nya arbetsvillkor. Blir det mer riskabelt att komma på kant med sin arbetsgivare. Det kan finnas fördelar med att odugliga lärare inte kan glida runt i systemet, men det finns också risker för maktmissbruk.

Jag säger inte att kommunerna är några perfekta huvudmän för skolan. Ett dubbelkommando finns, det har alltid funnits och finns kvar även med fp-förslaget även om gränserna förskjuts.
Men den stora frågan är om huvudmannaskapet är den quick fix som Jan Björklund hävdar.

Inom vården är jag en stark anhängare av att politiker inte ska lägga sig i utförandet utan skapa justa ersättningssystem, arbeta med uppföljning osv. Enligt min uppfattning tyder mycket på att det sker bäst då driftformen inte är offentlig.

Även skolan har under en följd av år utvecklats i den riktningen även om det ser olika ut i olika kommuner. Är det inte det som är den utvecklingslinje som man ska ta fasta på? Isåfall kan bl. a. en fortsatt decentraliserad lönesättning behållas. Räcker det egentligen inte med att tydliggöra nationella mål och förbättra uppföljningen? Har inte de åtgärder som Björklund själv vidtagit medfört ett viktigt trendbrott i riktning mot en bättre fungerande skola?

Det finns säkert fördelar med en förstatligad skola. Bl. a. kan karriärvägar skräddarsys. Men den som studerat förvaltningspolitik vet att verkligheten sällan ser ut som kartan. I verkligheten styr starka byråkratier och starka fackliga intressen minst lika mycket som de formella politiska beslutsfattarna. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar huvudmannaskap och organisationsformer såväl för skolan som för vården.

Varning för övertro alltså.

Stefan Tornberg har också bloggat om detta. Nu har också Helen Törnqvist - med stora insikter i skolpolitiken - bidragit med ett tugnt inlägg.

Intressant? Fler bloggar om skola, vård, välfärd, stat, kommuner, landsting, jan björklund, folkpartiet.

Grundtrygghet och VÄLFÄRDSKONTO

I måndags publicerade DN min och Magnus Anderssons artikel om förändringar av socialförsäkringarna. Som vanligt har de flesta bara läst rubrik och ingress men inte själva artikeltexten. I så fall hade nog en större del av uppmärksamheten handlat om det som är nytt i debatten, nämligen välfärdskontot. Heder till Dagens Nyheters ledarsida som hittat kopplingen till Anne Wibbles gamla idé om en årslön på banken.

En del bloggare och ledarskribenter har återanvänt den gamla vanliga kritiken mot grundtrygghetstanken. I det korta perspektivet kan den ha viss giltighet. Men det är ju just därför vi nu propagerar för en modell som skapar en trygg brygga mellan inkomstbortfall och grundtrygghet - mellan dagens stora statliga ansvar och morgondagens stora individuella frihet.

Välfärd organiseras olika i olika länder. Skillnaden i socialpolitiskt resultat är mycket mindre än vad som syns i skattesatsen eller sociallagstiftningen. Så mycket har faktiskt inte Sveriges socialförsäkringsmodell att yvas över:

Marginellt lägre förekomst av ren materiell misär,
Väsentligt högre sjukfrånvaro,
Betydande trösklar till arbetsmarknaden som försvårar integrationen av de invandrare som vi så trängande behöver,
Ett privat sparande och ägande som ligger på en sjättedel av italienarnas,
Ett samlat skattetryck som alltjämt är högst i världen.