Folkpartistisk övertro på staten?

DN-debattutspelens okrönte mästare Jan Björklund förordar idag (DN) ett förstatligande av skolorna (SR). Det tycks vara själva ägandet det handlar om denna gång. I styrinstrumenten har ju redan en omfattande stärkning av statens makt genomförts.

Argumentationen känns något svag: Skolan är idag sämre än förr i världen. Staten skulle bättre kunna målstyra skolan än kommunerna. Läraryrkets status skulle höjas med förstatligande.

Utan att vara någon expert på skolfrågor känner jag dock igen en del av den vaga entusiasmen från dem som tror att ett förstatligande av sjukvården skulle lösa alla dess problem. Och jag reagerar med viss skepsis. Ett antal frågor infinner sig:

1. Hur undviker man risken för en statlig superbyråkrati? Den brittiska sjukvårdsbyråkratin är t. ex. beryktad. Vad jag hört från min pappa brukade berätta om den gamla svenska skolbyråkratin och hur lärare och rektorer drog den vid näsan är inte enbart positivt.

2. Beslutsvägarna riskerar att bli långa i alla frågor som omfattas av den statliga styrningen. Här är dock fp-artikeln oklar. Det handlar ju om målstyrning, men någon ökad makt ska väl också föras över till staten.

3. Hur förhindrar man en felaktig balans i investeringarna i central administration i förhållande till lärarnas löner och skolans verksamhet? En superbyråkrati kan lätt bli ett mycket starkt intresse som får stort inflytande över resursfördelningen.

4. Hur ska en statlig lönepolitik för höjda lärarlöner genomföras utan att bli en lekboll för starka fackliga intressen? Jag är en stark anhängare av höjd status för duktiga lärare och även för genomsnittet av lärare. Men en nationell lönesättningspolitik blir enklare för facken att påverka och styra än 290 kommunala. Och det är inte givet att facken vill belöna de duktigaste lärarna. Erfarenheten och den förda debatten från lärarfacken tyder snartare på en mer rigid löneskala och ett ensidigt fokus på den anställdes formella meriter.

För övrigt är det naivt att tro att staten skulle vara duktigare än kommunerna på att säkra en hållbar ekonomisk finansiering över tid. Fråga poliserna och militären. Och det är faktiskt i den landstingskommunala vården som lönerna stigit snabbast och individuell lönesättning fått störst genomslag.

5. Vad blir friskolornas roll och utrymme är en berättigad fråga. Man får anta att folkpartiet inte vill återförstatliga dessa. Men skulle ett förstatligande inverka på möjligheterna att starta nya friskolor?

6. Hur påverkas personalens arbetsmarknad och möjlighet att välja arbetsgivare om alla idag kommunala skolor samlas i en statlig jättekoncern? Blir det svårare att byta arbetsgivare för att få upp sin lön eller få nya arbetsvillkor. Blir det mer riskabelt att komma på kant med sin arbetsgivare. Det kan finnas fördelar med att odugliga lärare inte kan glida runt i systemet, men det finns också risker för maktmissbruk.

Jag säger inte att kommunerna är några perfekta huvudmän för skolan. Ett dubbelkommando finns, det har alltid funnits och finns kvar även med fp-förslaget även om gränserna förskjuts.
Men den stora frågan är om huvudmannaskapet är den quick fix som Jan Björklund hävdar.

Inom vården är jag en stark anhängare av att politiker inte ska lägga sig i utförandet utan skapa justa ersättningssystem, arbeta med uppföljning osv. Enligt min uppfattning tyder mycket på att det sker bäst då driftformen inte är offentlig.

Även skolan har under en följd av år utvecklats i den riktningen även om det ser olika ut i olika kommuner. Är det inte det som är den utvecklingslinje som man ska ta fasta på? Isåfall kan bl. a. en fortsatt decentraliserad lönesättning behållas. Räcker det egentligen inte med att tydliggöra nationella mål och förbättra uppföljningen? Har inte de åtgärder som Björklund själv vidtagit medfört ett viktigt trendbrott i riktning mot en bättre fungerande skola?

Det finns säkert fördelar med en förstatligad skola. Bl. a. kan karriärvägar skräddarsys. Men den som studerat förvaltningspolitik vet att verkligheten sällan ser ut som kartan. I verkligheten styr starka byråkratier och starka fackliga intressen minst lika mycket som de formella politiska beslutsfattarna. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar huvudmannaskap och organisationsformer såväl för skolan som för vården.

Varning för övertro alltså.

Stefan Tornberg har också bloggat om detta. Nu har också Helen Törnqvist - med stora insikter i skolpolitiken - bidragit med ett tugnt inlägg.

Intressant? Fler bloggar om skola, vård, välfärd, stat, kommuner, landsting, jan björklund, folkpartiet.

Godkänt för Maud

Allianspartiernas uppgörelse (DN, SvD, DI) om energi- och klimatpolitiken är godtagbar, men har starka och svaga punkter:

Plus:
+ Enighet om Världens mest ambitiösa klimatpolitik. Folkpartiet och moderaterna med på 40-procents CO2-reduktion, energieffektivisering och förnyelsebar energi. Jan Björklunds krypskytte mot en ambitiös nationell miljöpolitik är därmed desarmerad.
+ Stor satsning på förnyelsebar energi som lägger en ramp i riktning mot en helt förnyelsebar energiförsörjning.
+ Klimatfrågan får prioritet framför kärnkraften. Det förnyelsebara får prioritet framför både kärnkraft och olja/kol. Att ersätta kärnkraft med olja och kol innan det förnyelsebara hunnit växa tillräckligt hade inte varit ansvarsfullt.
+ Utbyggda gröna certifikat som tvingar elenergin att öka andelen förnyelsebart.
Satsningen på en klimatvänlig transportsektor med beredskap till starkare ekonomiska styrmedel.
+ Den gemensamma uppslutningen kring koldioxidskatten som det mest effektiva klimatverktyget och att denna ska höjas om det behövs.
+ Ambitionen att helt fasa ut fossilbränsle för uppvärmning till år 2020.

Minus:
- För stor andel flexibla mekanismer (en tredjedel). I första hand bör Sverige göra sitt klimatarbete på hemmaplan så att ny teknik utvecklas. Klimatbistånd bör naturligtvis också stärkas men inte räknas in i Sveriges CO2-minskning i den utsträckning som allianspartierna nu föreslår.
- Det saknas ett resonemang om uppgörelsens tidsmässiga räckvidd när det gäller förnyelse av kärnkraft. Vad händer när olja och kol har fasats ut ur hela energi- och transportsektorn? Det hade varit önskvärt med några långsiktiga kontrollstationer i detta syfte.

Maud Olofsson underströk på presskonferensen att Centerpartiets inställning är att kärnkraft inte är en bra energikälla. Hon beskrev det också som att "kärnkraftsparentesen förlängs". Det är en bra beskrivning på en ansvarsfull politik. Det är dock viktigt att Maud och centerledningen behåller ambitionen att avveckla kärnkraften den dag olje- och kolanvändningen upphört. Ambitionen bör vara att arbeta in långfristiga kontrollstationer i detta syfte. Kanske kan Mona Sahlin bidra med att ge Maud Olofsson draghjälp i detta.

Intressant? Andra bloggar om: energi, kärnkraft, klimat, Centerpartiet, alliansen, folkpartiet, förnyelsebar, Jan Björklund, Maud Olofsson, miljö, moderaterna.

Bakläxa för fp-Björklunds klimatpolitik!

Den charmige populisten Jan Björklund har ett problem. Han kan inte stå emot publikfriande budskap om de fått minsta spridning i pressen. Nu har han också hakat på antibiobränslespåret som hävdar att användning av biobränsle driver upp livsmedelspriserna och därmed är ett hot mot världens fattiga. Trots att (fp) och alla andra liberaler hittills sagt att det låga livsmedelspriset är u-ländernas stora problem. Det som står i vägen för en utbyggnad och modernisering av jordbruket i Afrika, Sydamerika och Asien och därmed hindrat framväxten av en lokal industri.

Hela debatten om EU:s och USA:s jordbrukspolitik - där fp gärna synts med de allra mest massmediala plakaten - tar sin utgångspunkt i att de förstört den globala marknaden för biomassa och livsmedel och sänkt priserna. De senaste åren stiger nu priserna så att följderna av EU:s och USA:s regleringar och dumpnng omintetgörs. Men då ser Björklund, i sällskap med ett antal lobbyister för oljeindustrin och antiglobalister från vänstersidan, det som ett hot mot de fattiga.

Slutsatser:
1. Det kan inte vara den långsiktiga omsorgen om tredje världens invånare som är vägledande. Är man mot högre livsmedelspriser borde (fp) - synnerligen oliberalt - vara för fortsatt dumpning av livsmedelspriserna.
2. Det är inte fakta som väglett (fp):s klimatgrupp utan som vanligt jakten på ett populärt och bildmässigt budskap som sticker av från andra partiers.
3. Klimatfrågan har sitt primära intresse för Björklund som argument för kärnkraftsutbyggnad - en lösning som jag inte kategoriskt vill avfärda i sak men som alla insatta vet är helt otillräcklig för att möta de globala behoven. Ungefär lika otillräcklig som biobränslen.
4. Gamla Folkpartiet lever än och Björklunds ansvarskänsla - för en politik baserad på fakta och för Alliansens sammanhålling - har inte vuxit ett skvatt med partiledarskapet.

Jag beklagar detta. Förvirringen kring biobränsleanvändningen riskerar att få klimatomställningen att bromsas av osäkerhet samtidigt som en historisk möjlighet till ekonomisk utveckling i stora delar av tredje världen kvävs i sin linda. Folkpartiet behövs i kampen för ett bättre klimat. Men på det här utspelet borde utbildningsministern Björklund få en ordentlig hemläxa. Hem och läs på. Och tänk på att klimatfrågan är på riktigt - inte ett spel för att vinna väljare.