Förvirrad MP-jenka om landstinget miljöarbete

Miljöpartiets gruppledare i Stockholms läns landsting, Lena-Maj Anding, skriver den 11 december ett förbryllande inlägg där majoriteten får skulden för att Miljöpartiets jenkaliknande klimatpolitik inte kan genomföras. Det är inte Centerpartiet och Alliansens fel att Miljöpartiet inte är rakryggade och konsekventa nog att genomföra sin egen klimatpolitik - som ändras ungefär vartannat år.

Centerpartiet och Alliansen genomför ett mycket kraftfullt klimatarbete som bland annat innebär att hälften av landstingets transporter - bussar, waxholmsbåtar, färdtjänst - ska vara fossilbränslefria till utgången av 2011. Vi genomför de största satsningarna på miljöbussar i SL:s historia.

Medan Miljöpartiet och vänsteralliansen lyckades åstadkomma 150 miljöbussar under åren 2003-2006 kommer vi att nå cirka 350 nya miljöbussar under åren 2007-2010 och planerar för ytterligare 100 under 2011.

Vi storsatsar på rening av den klimatskadliga lustgasen i förlossningsvården. Medan MP och deras kompisar åstadkom EN lustgasreningsanläggning fixar vi FYRA.

Det kanske är dags att rannsaka sitt eget agerande innan Anding & Co väljer att kritisera andra. Er plädering om ett fossilbränslefritt landsting rimmar dessutom illa med ert beslut att beställa 200 dieselbussar strax innan ni förlorade valet 2006. Ett drygt halvår senare tyckte Mp det var lämpligt att flytta fram klimatmålsättningen med sex år. Är det seriöst?

Anding påstår också att jag skulle vara ointresserad av att ta kontakt med näringslivet och andra intressenter i samband med landstingets klimatarbete. Det är struntprat. Arbetet med landstingets nya miljöprogram sker i unik öppenhet mot övriga samhället.

Dessutom påstår hon att regeringen inte gjorde tillräckligt för att få världen ledare att enas om ett bra klimatavtal i Köpenhamn. Pust! Ett sådant påstående visar antingen att hon inte är insatt i förhandlingsprocessen eller att hon bara vill göra partipolitik av en komplicerad fråga. Ingen svensk regering har någonsin ägnat sig åt en så omfattande, aktiv och engagerad klimatdiplomati som Andreas Carlgren (c) och Fredrik Reinfeldt (m).

När det gäller landstingets klimatarbete tänker nog Anding på den diskussion vi hade i samband med det klimatseminarium (gå till miljöseminarium 3/12 i länken) vi arrangerande i december, då vi diskuterade landstingets klimatarbete i förhållande till länets kommuner. Här påpekade jag att landstinget inte kan styra kommunerna - delvis till skillnad från Skåne och Västra Götaland som är regioner och inte landsting. Jag sade också att jag anser att Stockholms läns landsting bör bli region och få samma verktyg och uppdrag.

Jag får påminna Anding om att när Miljöpartiet hade ansvar för miljöfrågorna i landstinget togs miljöprogrammet fram utan att varken folkvalda, intresseorganisationer eller allmänhet fick säga sitt. För övrigt det mycket ambitiösa program som Centerpartiet nu genomför i praktiken.

Så arbetar vi med att ta fram landstingets långsiktiga klimatstrategi. Först faktainsamling, utvärdering och analys, därefter bestäms strategi och målsättningar. För i slutändan är det handling och resultat – inte ord – som räknas i klimatarbetet.

Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, MP, Centerpartiet, centern, miljöbussar, lena-maj anding, regeringen, andreas carlgren, alliansen, de rödgröna, klimat, miljö, Stockholms läns landsting, Stockholm, regionfrågan

Både Maud och Federley passar utmärkt på Stockholmscenterns riksdagslista

Skriverierna (Aftonbladet, Politikerbloggen) om Stockholmscenterns toppnamn till riksdagsvalet 2010 speglar verkligheten dåligt. Mediernas story är att Fredrick Federley petats och att Maud Olofsson lyfts in på listan för att säkra att hon kommer in i riksdagen.

Fredrick Federley säger i en kommentar till Aftonbladet och Politikerbloggen:

– Med Maud som etta på listan är det ännu viktigare att vi som kandiderar för
Stockholm är ännu tydligare med vår liberala reformagenda.

Men ursäkta, Fredrick. Maud Olofsson är den person som spelat störst roll för att göra Centerpartiet till ett tydligare liberalt parti. Hon vanpryder knappast valsedeln ur ideologiskt hänseende och står väl i allt väsentligt för samma ideologiska tydlighet som du själv.

Min bild är att Stockholmscentern har varit angelägna om att övertala Maud att ställa upp på riksdagslistan. Och detta för att hon ses som en naturlig toppkandidat för den liberala Stockholmscentern. Och uppfattar det definitivt inte som en markering mot Fredrick Federley.

För att Maud Olofssons mandat i Västerbotten ska vara hotat krävs en jordbävning. Risken är - tyvärr - betydligt större att Centerpartiet tappar mandat i huvudstadsregionen. I en valrörelse där Mauds och Fredricks kommunikativa begåvningar kommer till full rätt både regionalt och nationellt har vi dock en god chans att rädda Stockholmsmandaten.

Och med två eller tre mandat i Stockholms stad, kan Maud som toppnamn vara det som säkrar att Fredrick Federley får fortsätta sitt utmärkta riksdagsarbete ytterligare fyra år. Om vi därtill behåller regeringsmakten får vi dessutom in Abir Al-Sahlani.

Läs hela förslaget på Per Ankersjös blogg. Anders W Jonsson, Staffan Danielsson och Johan Hedin har också bloggat om Centerpartiets riksdagslista i Stockholms stad.

För övrigt är jag mycket tacksam för medlemmarnas förtroendeförklaring i medlemsomröstningen till landstingslistan och nomineringskommitténs förslag om att jag ska toppa densamma.

Andra intressanta bloggar om Centerpartiet, Maud Olofsson, Fredrick Federley, Stockholmscentern, Val 2010, Alliansen, Stockholm, liberalism

Förhastade slutsatser i dagens DN

I fredagens DN (pappersupplagan) presenteras en granskning av Vårdval Stockholm, där det framhävs att vårdvalet har gett fler ”onödiga” besök. Man pekar på det faktum att läkarbesöken på vårdcentralerna har ökat med 20 % och ett antal läkare uttalar kritik mot vad som upplevs som snabba och omotiverade besök.

Den linje som framförs i artikeln visar en attityd där man anser sig kunna avgöra vad som är ett nödvändigt läkarbesök för någon annan. Det är en inställning som tyder på en viss arrogans inför patienters förmåga att avgöra sina egna behov. Människors oro för krämpor eller symptom - även om dessa senare visar sig vara ofarliga - måste tas på allvar och inte avfärdas. Tryggheten för en sjuk person eller en orolig småbarnsförälder att kunna få svar ska inte underskattas.

Inget i de rapporter och uppföljningar av Vårdval Stockholm som hittills gjorts, tyder heller på att patienter uppsöker läkare utan att det finns ett behov. Det är inte troligt att fullt friska personer skulle välja att gå till läkaren av okynne.

Problemen som fanns med det tidigare systemet, var att sjuka människor tvingades vänta ibland över en vecka på att få träffa en läkare. De som blev värst drabbade var ofta äldre och multisjuka som inte fick vård i tid eller tvingades söka sig till överbelastade akutmottagningar.

Om krämpor som hade kunnat klaras av på ett läkarbesök delas upp i flera besök är detta naturligtvis ett problem. Men vården har ett ansvar att ge patienterna den tid de behöver och göra bedömningen om den aktuella åkomman kräver ett eller flera besök. Dessutom kan det ofta vara en trygghet för människor att ha möjligheten att göra ett återbesök för uppföljning.

Utgångspunkten för Vårdvalet är och måste vara patienternas behov. Att fler människor träffa läkare i rimlig tid är därför en stor framgång. Bedömningen om patienters behov av vård måste vara upp till varje enskild individ – inte missnöjda läkare.

Intressant? Andra bloggar om Vårdval Stockholm

Dags ge SJ bakläxa, Åsa!

SvD och DN (papperstidningen) och en massa andra media rapporterar om att SJ når en bottennotering i kundnöjdhet i Svenskt kvalitetsindex. Ledningen uttrycker förvåning. Jag är däremot inte förvånad och som tågälskare och miljövän delar jag övriga resenärers irritation.

SJ:s ledning har gjort flera allvarliga misstag på senare tid vid sidan av den irritation som hela tiden uppkommer pga förseningar och liknande.

Införandet av "personliga biljetter" är helt omotiverat från ett kundperspektiv. Tågets främsta fördel framför flyget är att det är enkelt att köpa och boka biljetter såväl i automater som över internet. Att krångla till detta genom krav på personuppgifter och identitetskontroller är huvudlöst. I ett läge när många medborgare upplever att övervakningssamhället stärks är det dessutom helt feltajmat. Praktiska svårigheter har uppkommit för ungdomar som ännu inte har ID-kort och när man vill överlåta biljetter mellan personer.

Motivet - att man vill undanröja grunden för en andrahandshandel med billiga förbokningsbiljetter - är inte relevant och ger ingen nämnvärd nytta för resenärerna. Om "mäklare" ser en möjlighet att göra sig en hacka på att de kan hitta resenärer som är beredda att betala ett något högre pris så bidrar de å andra sidan också till att hitta resenärer. Det blir lika många trafikanter och SJ får inte lägre intäkter.

Ett annat allvarligt misstag rör kvällstrafiken mellan två av Sveriges största städer Stockholm och Uppsala. Linjen är Sveriges mest trafikerade och SJ:s stora kassako. Med tiotusentals arbetspendlare, kulturpendlare och studenter som vill resa mellan städerna för att ta sig till studieorten eller hälsa på kompisar har den en betydelse för regionen som knappast kan överskattas.

När jag pluggade i Uppsala på 90-talet kunde man fortfarande ta sig mellan städerna vid midnatt och dessutom fanns flera nattbussar (som gick fulla) under helgnätterna. Både midnattståget och nattbussarna är dock - trist nog - historia sedan länge.

I oktober drog dock SJ-ledningen in 23:10-tåget. Visserligen har man nu backat så att tågen åter går. Kanske efter påtryckningar från landshövdingarna som jag och flera politiker påtalat problemen för. Men attityden vittnar om en bristande förståelse - både för behoven av trafik mellan Uppsala och Stockholm nattetid och den skada man åsamkar resenärernas tilltro till tidtabellen.

Båda dessa manövrer skadar mitt förtroende för SJ-ledningen. Och uppenbarligen även övriga resenärers. Det är dags att regeringen och främst min egen partikamrat infrastrukturminister Åsa Torstensson tar sig en funderare om två saker:

1. Utövar SJ-ledningen med Ulf Adelsson i spetsen sitt uppdrag på det sätt som krävs för att stärka förtroendet för bolaget och för att främja tågresandet? Samt

2. Består SJ:s till synes endemiska problem på dess otydliga status som offentligt ägt bolag och bör i så fall en privatisering övervägas?

Oavsett hur regeringen ställer sig till dessa frågor hoppas jag att de ger SJ en rejäl bakläxa innan resenärerna gör det. Vi behöver en stark och attraktiv järnvägstrafik för miljön och mobiliteten. Men då krävs fokus på det väsentliga och slut på krångelmentaliteten.

Andra intressanta bloggar om SJ, järnväg, Åsa Torstensson, Ulf Adelsson, stockholm, uppsalapendeln, kollektivtrafik, miljö, mälardalsregionen, regeringen, uppsala, spår, tåg, Stockholmsregionen, studenter

MP på landstingsfullmäktige: "Det finns inga miljöbilar"

I dag är det årets sista landstingsfullmäktige. Nyligen debatterade vi ett ärende om landstingets förmånsbilar, d.v.s. möjligheten att ha en bil via jobbet som en förmån i det enskilda anställningsavtalet. Bland våra 45 000 anställda finns det ca 30 förmånsbilar. Nästan alla, och alla nya, är miljöbilar.

Detta duger dock inte för MP och Vänsterpartiet som tycker att dessa avtal
ska brytas.

Men det mest intressanta är kanske Marie Åkesdotters (MP) kommentar:

"Det finns inga miljöbilar"

och

"Att ha en miljöbil är ingenting att vara stolt över".

Både Åke Askensten (mp) och tidigare mp-borgarrådet Vivianne Gunnarsson instämde i att miljöbilism inte finns.

Miljöpartiet är helt enkelt emot bilen som sådan, oavsett vilket bränsle den går på.

Min och Centerpartiets uppfattning är att bilism har miljöpåverkan - vilket också bussar, spårvägar, mat- och klädesproduktion också har - men att miljöbilar innebär att miljöpåverkan kan minskas kraftigt. Med framtida miljöbilar - gärna på el och biogas - kan miljöpåverkan begränsas dramatiskt och bli förenlig med en hållbar utveckling.

Centerpartiet tycker att det är viktigt att storsatsa på kollektivtrafiken och vi gör det också - SL har mer resurser och nöjdare resenärer än någonsin. Men vägar och bilar behövs också i framtiden. Det tydliga målet måste vara att snarast möjligt styra över till miljövänlig teknik. Vad miljöpartisterna anbelangar är det tydligt att de är emot biltrafiken som sådan.

Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, MP, Centerpartiet, centern, miljöbilar, miljö, bilism

Tendensiös "granskning" av nödvändig infrastruktur

Det var närmast olustigt att se Uppdrag Gransknings "granskning" av Förbifart Stockholm och deras försök till karaktärsmord på miljöminister Andreas Carlgren. Uppdrag Granskning klipper ihop gamla uttalanden av Carlgren där han säger att västerleden ska stoppas, och ställer dessa mot hans uttalanden i regeringsställning för att sätta bilden av att hans miljöengagemang har försvunnit.

I själva verket är det så att omvärlden har förändrats, och tekniken har utvecklats. Förbifarten är inte Västerleden. På trettio år har utsläppen från en genomsnittlig bil minskat med hundra gånger. I takt med att oljan blir allt dyrare, av skatter och av naturlig brist, kommer utvecklingen bara att accelerera.

Parallellt med denna utveckling växer Stockholm, vare sig vi bygger vägar eller ej, med ett helt Göteborg på ett tiotal år. Alla dessa människor måste kunna bo och transportera sig i vår region. Detta betyder inte att bilismen ensamt är lösningen på transportproblemen - men till skillnad från föregående socialdemokratiska regering satsar denna regering och styrande Alliansmajoriteter i Stockholms län mer på spårbunden trafik.

Förbifart Stockholm har blivit en symbolfråga där leden ställs mot kollektivtrafik och miljömål. Det är en olycklig förenkling av två anledningar:

1) Vägverkets egna bedömning som citeras selektivt och friskt i programmet visar att leden beräknas öka utsläppen med mindre än 1 %. Det är en summa som med råge går att kompensera med styrmedel och tekniska landvinningar, men de kan inte att kompensera ett växande transportbehov.

2) Vi har mycket spårbunden trafik i länet - och mer ska byggas - men vi har också världens största flotta miljöbussar som kommer att fördubblas i storlek som måste kunna komma fram om kollektivtrafiken ska förbi attraktiv.

Oppositionspartierna MP och V protesterar mot förbifarten, och pratar gärna kollektivtrafik, men ingen av dem presenterar faktiska förslag på alternativa transportsätt över Saltsjö-Mälarsnittet - vilket är just den flaskhals Förbifart Stockholm är planerad att lösa upp.

När Essingeleden är stängd för tunga fordon måste t.ex. byggfirmor som bygger hus till en växande befolkning ta en omväg på 25 mil, för en sträcka som är ett par kilometer fågelvägen i centrala Stockholm. Hur någon kan få det till en miljövinst har jag svårt att se.

Var och en får tycka vad de vill om Förbifart Stockholm, men ska leden diskuteras i sammanhanget klimat, miljö och transportbehov, måste leden ställas mot alternativa transportlösningar i nord-sydlig riktning. Några sådana finns inte i några budgetförslag från något oppositionsparti.

Därmed är deras lösning att klimatmålen ska nås genom att göra livet för invånarna lite jobbigare genom lite längre bilköer, lite mer förlorad arbetstid, och lite mindre tid med familjen. Ett Uppdrag Granskning som hade tittat på effekterna av den politiken hade varit intressant att se.

Läs även Per Ankersjö 1 & 2, Johan Hedin och Magnus Andersson om Uppdrag gransknings kreativa klippningsteknik.

Andra intressanta bloggar om andreas carlgren, bilar, centern, centerpartiet, förbifart stockholm, klimat, kollektivtrafik, miljö, miljöbilar, regeringen, rödgröna, spår, tåg, val 2010

Till Gavelin: Liberal och folkpartist är inte synonymer

Harald Gavelin, folkpartistisk landstingspolitiker, går idag i polemik (politikerbloggen) med sprutbytesförespråkarna i Liberati. Han argumenterar för en individuell och uppsökande missbruksvård istället för sprutbyte som han menar är att underlätta för narkomaner att knarka ihjäl sig.

"Det är cyniskt av samhället att kaputulera för detta missbruk och låta de missbruka (självmedicinera ) vidare, bara därför det är billigare än att införa tvångs vård som har kostnader i paritet med tung sjukhus vård."

Jag tycker Gavelin är helt fel ute.

För det första: Sprutmissbrukare har idag en kraftigt förhöjd dödlighet jämfört med andra grupper. En sprutheroinist som är uteliggare lever inte många år. Insatser för att minska infektioner och sjukdomar som smittar med blod kan bidra till att minska dödligheten och stärka hälsan. Men viktigast är att sprutbytet kan inspirera till större försiktighet, mer ordning i tillvaron och större beredskap att delta i rehabilitering.

För det andra: Tvångsvård kan vara en nödvändighet men är ett starkt övergrepp mot den enskildes integritet och får inte tillgripas lättvindligt. Därför kan knappast tvångsvård ses som ett huvudalternativ till att "missbruka vidare". Kontakten med sprutbyte torde förbättra möjligheten att rekrytera missbrukare till rehabiliteringsprogram. Det medför ökade kostnader på kort sikt men på lång sikt är förstås förhoppningen att missbrukaren ska kunna försörja sig själv. Det är definitivt inte cyniska ekonomiska motiv som motiverar sprutbyte.

Självfallet respekterar jag Gavelins argument men jag kan inte på något sätt se att de har en solid grund i den liberala ideologi och tradition han så ivrigt åberopar. Förespråkande av tvångsvård är knappast en självklar liberal ståndpunkt. Inte heller tanken att offra den utsatta individens intressen för att bättra kollektivets moraliska föresatser. Gavelins inlägg är ytterligare en påminnelse om den gamla sanningen att liberal och folkpartist inte är synonyma begrepp.

Peter Andersson har skrivit.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, folkpartiet, liberati, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

Ge Socialstyrelsen bakläxa om blodgivningen

Socialstyrelsen har nu tagit fram regler för hur homosexuella män ska kunna få ge blod (DN, SvD, SR, SVT, Aftonbladet, GT, UNT, Västerbottens Kuriren).

Men det besväret hade man nästan kunnat bespara sig. Förslaget innebär att män som har sex med män får ge blod om det är längre tid än ett år sedan det senaste tillfället för den sexuella aktiviteten. De HBT-personer som kvalificerar sig för blodgivning blir av allt att döma mycket få. Det borde bli bakläxa på förslaget: Gör om.

Det finns inget undantag för personer som lever i fasta och monogama relationer. Ej heller för vilken typ av sex som praktiseras eller eventuella skyddsåtgärder. I remissförslaget föreslogs sex månader som en tänkbar karensperiod men nu har man alltså fastnat för ett år.

Naturligtvis är det ingen rättighet att lämna blod. Men i ett läge där risk för blodbrist ofta återkommer, en växande andel av befolkningen definierar sig som homo- eller bisexuell och där sexuella beteenden ändrats kraftigt också i den heterosexuella gruppen känns Socialstyrelsens skyddsbarriärer orealistiska och trubbiga.

Jag kan inte värja mig för tanken att reglerna återspeglar ett inslag av fördom och ovilja att se individuella skillnader och omständigheter. Att se dessa skillnader inom, snarare än mellan, de alltmer konturlösa grupperna homo-, bi- och heterosexuella är förmodligen på lång sikt både den säkraste och den rimligaste metoden. Även om ingen metod - någonsin - kan ge 100,000 procents säkerhet.

Troligen är det åter Sveriges Kommuners och Landstings ekonomiska intressen i försäljning av blodplasma till läkemedelsindustrin som ligger bakom att karenstiden förlängts från 6 månader till ett år. Beklämmande.

Läs också Held, Mats Persson, Micke Schirén, samt en anonym bloggare med läsvärt inlägg om detta.

män, SKL, Sveriges kommuner och landsting

Äntligen! Sprutbyte införs i Stockholm

Idag presenteras landstingets och Stockholms stads utredning om sprutbytesverksamhet för injecerande narkomaner. Utredningen presenteras först kl 14:00 men av Birgitta Rydbergs pressmeddelande, artikeln i DN samt inslag i ABC kan man utläsa att den förordar att sprutbyte införs.

Centerpartiet är det enda alliansparti somkonsekvent drivit ett Ja till sprutbyte på alla politiska nivåer: Riksdagen där Kenneth Johanssons aktiva arbete bidrog till att lagen ändrades så att sprutbytesverksamhet blev tillåten. Landstinget där Centerpartiet tillsammans med kristdemokraterna pressade igenom den utredning som idag presenteras. Har bloggat om detta tidigare. Och i Stockholms stad där Per Ankersjö engagerat sig i frågan.

Från mitt och Centerpartiets liberala perspektiv måste människor mötas i den situation där de faktiskt befinner sig. Hemlösa injektionsmissbrukare har en oerhört mycket högre ohälsa och dödlighet än andra grupper.

Sprutbytesmotståndarnas farhågor om att sprutbyte skulle sända en drogliberal signal innebär i praktiken att man håller människor som är fast i ett missbruk i en slags gisslansituation.

Samtidigt innebär en sprutbyte om det utformas rätt en möjlighet att stärka kontakterna mellan narkomaner och samhällets sociala inrättningar. Sprutbyte kan bli en repstege för missbrukaren till förbättrad hälsa och deltagande i rehabilitering.

Det är mycket glädjande om utredningen nu kan följas av resoluta politiska beslut. Jag ser fram emot att ta del av utredningens förslag. Huruvida det behöver beskrivas som en "försöksverksamhet" eller inte kommer jag att återkomma om. Spontant tycker jag att erfarenheterna från Malmö och Lund är så positiva att Stockholms läns landsting borde se sprutbyte som ett permanent verktyg i den narkotikapolitiska arsenalen.

Läs också Dick Erixon. Fyra liberatister skriver på Politikerbloggen.


Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte