Surt sa räven om regeringens budgetpresentation.

Lyssnar på God Morgon Världen i bilen på väg till Skinnskatteberg. Håkan Ohlander, redaktör för Byggnadsarbetaren och tidigare presschef åt Marita Ulvskog, kallar September för ”en svart månad” för den kritiskt granskande journalistiken. Detta på grund av att regeringen fått så bra bevakning av nyheterna i budgetpropositionen. Journalisterna gör fel när de okritiskt presenterar allt regeringen presenterat. De borde istället presentera egna nyheter enligt Ohlander.

Orsakerna enligt Ohlander är: 1) Underbemannade redaktioner som inte hinner granska, 2) nätjournalistiken som gör att nyheterna stressas fram innan en kritisk vinkel hunnit utvecklas samt 3) att en gammal maktkritisk journalistgeneration (som Ohlander själv rubricerar som 68-orna) gått i pension och lämnat plats för journalister som främst vill maximera sin publik. Ohlander är också ledsen över att journalisterna var mindre benägna att förmedla de nyheter han själv försökte plantera som presschef för Marita Ulvskog.

Professorn i journalistik Jesper Strömbäck var dock med i programmet och tillbakavisade torrt och sakligt Ohlanders kritik. Regeringens nyheter måste enligt honom anses ha stort samhällsintresse eftersom de kommer att bli verklighet för medborgarna. ”Det är viktigare att journalistisken är granskande än kritisk” avfärdade Strömbäck Ohlanders drömmar om 68:generationen med en mening som förtjänar att läggas på minnet. Dock håller han med om att redaktionerna har för svag bemanning.

Man skulle kunna tillägga att skillnaden i rapportering under den nuvarande regeringen och den förra är att det blir mer nyheter när man försöker reformera och förändra än när man huvudsakligen förvaltar. En finanskris innebär också att regeringens aktiviteter blir viktigare.

Jag misstänker att Ohlanders utspel, liksom tidigare utspel från bl. a. den s-märkte statsvetaren Ulf Bjerreld, har ett partipolitiskt syfte: att genom att ifrågasätta journalistikens trovärdighet få nyhetsredaktionerna att dra öronen åt sig och anlägga ett mer regeringskritiskt perspektiv i sin mediarapportering. Detta är inte så svårt mot bakgrund av hur starkt vänsterideologi har färgat den traditionella bilden av journalistyrket. Fortfarande torde många aktiva journalister och redaktörer lystra hoppfullt vid appeller om det ärorika 1968.

Och det är klart att det är bittert för Ohlander personligen att alliansens pressfolk är mer framgångsrika än han själv var. Surt sa räven om rönnbären när han inte kunde nå dem…