Hur tänker en socialdemokrat?

Min kollega i opposition Johan Sjölander (som för övrigt har en läsvärd blogg) skriver om min och Helens artikel på Newsmill jag tidigare har nämnt på bloggen.

Han hävdar att vi driver tesen att välfärdsföretagande skulle lösa alla problem med välfärdens finansiering. Det gör vi inte. Vår utgångspunkt är att man långsiktigt får en både bättre och effektivare välfärd om den byggs av entreprenörer och eldsjälar. Vi vänder oss emot en oftast orättvis propaganda mot vinster i vård och skola. Vi ser det som rimligt att "stigfinnare" som hittar vägar till bättre kvalitet och eller bättre effektivitet också kan tjäna en hacka.

Samtidigt pekar vi på att goda idéer sprids i hela välfärden (särskilt om patienter och elever/föräldrar själva får välja) och att stora vinster - om de överhuvudtaget uppkommer - i första hand uppkommer innan dessa goda erfarenheter har hunnit sprida sig. Dessa vinster är en viktig och rimlig belöning för pionjärinsatser. Om mycket höga vinster kvarstår även sedan de nya idéerna spridit sig tyder det sannolikt på för höga ersättningsnivåer eller svaga upphandlingar. Som skattebetalarnas representanter ska vi både stimulera nytänkande och säkra att vi får mesta möjliga vård och skola av god kvalitet för skattepengarna.

Vi menar vidare att privat driven verksamhet med sina kortare beslutsvägar och sin större benägenhet att klara förändringar har förutsättningar att erbjuda en mer inspirerande och mer motiverande arbetsmiljö.

Huruvida vårdens samlade finansieringsproblem kan lösas genom privat drift är en öppen fråga. Stockholms läns landstings framtidsutredning tyder på att det finns en stor effektiviseringspotential, såväl i själva driften av sjukvården som i ett starkare förebyggande arbete.

Min och Helens huvudpoäng är att en solidarisk välfärdspolitik som släpper makten över utförandet av (men behåller makten att finansiera, ställa kvalitetskrav och följa upp) vård, skola och annan välfärd blir mer dynamisk och i grunden mer människovänlig än om driften och styrningen är direkt underställd politiker och administratörer. Vi har samma tilltro till växandet underifrån och marknadsekonomins förnyelsekraft här som inom övriga näringslivet.

Johan skjuter in sig på den synbarliga paradoxen hur vinstdrivande företag inom skola och vård kan skapa mer verksamhet inom samma ekonomiska ramar samtidigt som entreprenören eller ägaren ska ha en vinst. Såtillvida har Johan rätt att det inte kan bli fullt lika många kronor kan gå ut på den samlade utgiftssidan för t. ex. en vårdcentral om också en vinst ska levereras. Erfarenheten visar dock tydligt att olika utförare skiljer sig enormt mycket åt i effektiv resursanvändning.

Vissa skolor frigör större resurser till personal genom att hålla nere lokalkostnaderna. Vissa tandvårdsmottagningar levererar en bättre tandvård till lägre pris genom en bättre arbetsdelning och teamarbete mellan tandhygienister och tandläkare. I vissa fall kan nya tekniska hjälpmedel - t.ex. i skolan - stödja undervisningen. Och den "medicinsk-tekniska utveckling" som alltid förutses öka kostnaderna för vården kan i åtskilliga fall - rätt använda - leda till mer vård för pengarna. Se bara på diabetesvården. I andra fall kan schemaläggning medföra att personalen på en vårdavdelning får bättre förutsättningar att arbeta eller att skolsalarna används mer effektivt.

Till detta kommer skillnader i förmågan att få personalen att känna sig motiverad på jobbet. Det finns rimligen skillnader i motivation mellan de värmländska vårdcentraler där läkarna på den ena mottagningen hade fyra patienter per dag och läkarna på den andra hade tjugo patienter per dag. Detta är ett extremexempel men jag tror Johan Sjölander vet att det finns många liknande fall runt om i vården.

Välfärden som tillväxtbranch har åtminstone tre öppna intäktssidor som talar mot vänsterns idé om välfärden som nollsummespel. Det ena är vårdtjänster som ligger utanför det offentliga välfärdsutbudet. Det andra är den framväxande globala vårdmarknaden. Den tredje är att vård- och utbildningstjänster i större utsträckning ställs i andra viktiga samhällsfunktioners tjänst (t. ex. bättre samverkan med rehab/företagshälsovård/arbetsförmedling). Och i ett samhälle som totalt sett tar tillvara marknadsekonomins dynamiska kraft kan också skatteutrymmet och kunskapsutvecklingen väntas leda till att större resurser för välfärdsutvecklingen genereras.

Den fråga man vill rikta tillbaka till Johan Sjölander är varför han tycker att den offentliga sektorns "hårda" investeringar i sjukhus, vägar och järnvägar ska levereras av privata och vinstdrivna företag - utan restriktioner för sina vinster - medan han och (kanske i högre grad) hans partikamrater visar en sådan misstänksamhet mot privata utförare i vård, skola och omsorg? Och hur vill Johan Sjölander stimulera välfärdsföretagare att utveckla nya lösningar under stora risker om de inte kan tjäna en hacka om de hittar bättre och billigare lösningar?

Intressant? Andra bloggar om socialdemokraterna, centerpartiet, johan sjölander, stockholms läns landsting