Utmaning till politikerna: Köp en utsläppsrätt på Earth Hour-dagen

I morgon är det Earth Hour, världens största manifestation för klimatet då många lampor släcks runt om i världen en timme för att sätta fokus på klimatfrågan.

Det är knappast någon hemlighet att jag och min stadshuskollega Per Ankersjö (C) inte är eniga i Earth Hour-frågan. Jag tycker att det är ett kostnadseffektivt sätt att skapa opinion för klimatfrågan. Per tycker däremot att det är ett utslag för "green wash" - ett sätt att köpa sig fri från att ta de nödvändiga besluten för ett bättre klimat.

Vi är däremot eniga om att klimat- och miljöarbetet förtjänar reella insatser och inte bara opinionsbildning. Därför har vi båda köpt var sin utsläppsrättighet motsvarande två ton koldioxid - vi vill med detta lyfta betydelsen av utsläppshandel som lösning på miljö- och klimatfrågan.

Lite snabb huvudräkning gav vid handen att om alla landstings- och borgarråd köpte var sin utsläppsrättighet till i morgon skulle det motsvara två miljoner släckta glödlampor i en timme. En för varje invånare i Stockholms län.

Vi har därför utmanat de andra politikerna i Alliansen och vänstern i Stadshuset och Landstingshuset i ett debattinlägg på politikerbloggen att göra gemensam sak med oss och också köpa var sin utsläppsrättighet.

Bildbevis kan med fördel skickas till gustav.andersson@politik.sll.se - jag lovar att lägga upp bilderna på bloggen.

Om vi tillsammans kan föregå med gott exempel kan vi kanske skapa en folkrörelsen för köp av utsläppsrättigheter på Earth Hour-dagen. Då kan vi förena opinionsbildning med en gemensam krafthandling som verkligen ger effekt och aldrig kan kritiseras som green wash.


Se även Centerpartiets i Stockholms läns landstings webbsida, Pers bloggpost, samt Johan Norberg och Johan Hedin för ett annat perspektiv.

Intressant? Andra bloggar om Earth Hour, alliansen, centern, centerpartiet, stockholm, utsläppshandel, utsläppsrättigheter

Kommer stadshuset att vidga sitt perspektiv i år?

I fjol skrev jag på Svenska Dagbladets Brännpunkt om landstingets beslut att delta i WWF:s manifestation Earth Hour, och kritiserade kollegorna i stadshusets beslut att inte göra det.

I dag ser jag via ABC att min kollega miljöborgarrådet Ulla Hamilton (M) verkar ha svängt i frågan, och Stockholms Stad kommer förhoppningsvis att delta den 27 mars. Mycket bra och välkommet!

Motståndarna, som säkert kommer att finnas även detta år, har fortfarande rätt i att en timmes släckt belysning inte har någon egentlig miljöeffekt. Men då missar de poängen, i år igen: att Earth hour är ett kostnadsfritt och effektivt sätt att både visa vilket globalt tryck som finns i miljöfrågorna och sätta fokus på det reella miljöarbetet.

Många av landstingets verksamheter är svåra att släcka ned under en dryg timma för att delta i manifestationen. Operationer bör inte utföras med stearinbelysning, och busshållplatser behöver vara upplysta av säkerherhetsskäl. Men jag kommer att verka för de lokaler vi har som inte behöver vara upplysta kommer att släckas den 27 mars.

Den som vill göra något handgripligt utöver att släcka ned själv, kan likt min kollega Per Ankersjö i stadshuset köpa en utsläppsrätt, motsvarande ca 80 000 släckta glödlampor i en timme. Jag kommer att göra både och.

Intressant? Andra bloggar om stockholms läns landsting, stockholms stad, ulla hamilton, per ankersjö, centern, centerpartiet, earth hour, klimat, koldioxid, miljö, utsläppsrätter, wwf

Kampen mot växthuseffekten måste vinnas på hemmaplan

Hade egentligen tänkt gå ut i solen men känner att den debatt min gode vän Magnus Andersson idag för på UNT:s debattsida och sin egen blogg berör så intressanta frågor att jag måste kommentera dem.

Självklart har Magnus rätt i att kampen mot växthuseffekten endast kan vinnas om vi väljer de enklaste, bekvämaste och mest resurseffektiva sätten att ta bort utsläppen av växthusgaser. Det talar precis som han framhåller för att marknadsekonomiska styrmedel ska vara en central del i klimatstrategierna.

Men det är skillnad mellan enklaste och enkelt, bekvämaste och bekvämt. Segern över den hotande klimatkatastrofen kommer sannolikt inte att vara lättvunnen.

Det finns flera finesser med ett svenskt beslut att slänga våra utsläppsrättigheter och istället köpa nya på världsmarknaden. Bl. a. att det leder kan leda till transfereringar till fattiga länder. Avgörande är dock hur utsläppsrättigheterna fördelas från början. Gör man det efter dagens utsläpp kommer de fattiga länderna ha lite rättigheter att sälja. Delar man däremot lika stora utsläppsrättigheter per invånare kan utsläppshandeln bli en stor resurs för fattiga länder (förutsatt att inte försäljningsintäkterna försnillas av korrupta byråkrater).

Jag vill dock varna för tron att klimathotet kan besegras genom insatser i fattigare länder. Sanningen är ju den att dessa länder står för en ganska liten del av de totala utsläppen. Det går helt enkelt inte att radikalt minska utsläppen av växthusgaser utan att lika radikalt minska utsläppen av växthusgaser i I-länderna. I och för sig leder en internationell utsläppshandel - där länder som Sverige visserligen med fördel skulle kunna riva sina kvoter i bitar - till ett enhetligt pris på koldioxidutsläpp vilket skapar drivkrafter för förändring också i Sverige. Men om prisnivån sätts utifrån alltför försiktiga utsläppsmål och baserat på alternativkostnaden i länder med usel köpkraft och ekonomisk effektivitet riskerar prissignalerna till västvärldens marknader inledningsvis att bli alltför svaga vilket också riskerar att hålla tillbaka nödvändiga investeringar i ny teknik, infrastruktur med mera.

Förutsatt att man skärper kvoterna efter hand kommer visserligen prissignalerna att skärpas men här kan finnas en risk att startsträckan blir för kort. När prissignalerna skärps kommer ungefär samma åtgärder att bli nödvändiga i Sverige och i andra länder som Magnus, Daniel Barr och Ekonomistyrningsverket (?) anser för kostsamma att genomföra idag.

En nära besläktad fråga är vad en skrotning av den nationella klimatpolitiken tll förmån för utsläppshandel skulle få för teknikutvecklingen. I tredje världen torde klimatanpassning i stor utsträckning handla om att styra bort från verksamheter som är klimatpåverkande, inte att få fram mer klimateffektiv teknologi inom befintliga verksamheter. Detta eftersom produktiviteten är för låg för att detta ska bli lönsamt. För att det ska ske i stor skala krävs starka ekonomiska incitament som träffar de mer utvecklade ekonomierna.

Ett annat problem är utsläppsrättigheternas trovärdighet. Ännu är inte utsläppshandeln heltäckande och egentligen har inte världssamfundets förmåga att effektivt övervaka att inga utsläpp sker utanför kvoterna prövats på allvar.

Låt oss gärna riva utsläppskvoterna - kanske kommer det att få dessa utmärkta effekter - men låt oss inte lägga ner hela den nationella och europeiska klimatpolitiken (även om den också bör bli mer marknadsdriven). Och framför allt, Magnus, låt oss ta oss i akt för tanken att växthuseffekten kan lösas nån annanstans utan att vi behöver göra något här.

ps. För övrigt behöver klimatbiståndet förstärkas! DS.

Intressant? Andra bloggar om klimat, utsläppsrättigheter, Kyotoprotokollet, Magnus Andersson