Churchill eller Chamberlain? Dags för regeringen att visa korten.

Khadaffis järnnäve närmar sig Benghazi och därmed minskar hoppet snabbt för frihetsrörelsen. Det är mycket som går förlorat om så sker:

Först och främst riskeras en fruktansvärd terrorregim mot de besegrade frihetskämparna. Det finns ingen anledning att tro att Khadaffi kommer att visa överseende eller eftersträva försoning. Hans maktställning vilar inte på folkligt stöd utan på oljerikedomar och köpta maktresurser. Oljekällorna blir inte mindre produktiva för att Khadaffi skjuter 100.000 rebeller i summariska rättegångar. Khadaffis hämndbegär kommer sannolikt att riktas mot mycket stora delar av det libyska folket.

För det andra kommer alla andra odemokratiska regimer som nu skakas av den "arabiska våren" att ogenerat tillgripa det våld som ingen frihetsrörelse kan stå emot. Khadaffi visar att till och med en regim som står helt isolerad i sitt eget land kan besegra ett helt folk med enbart militära medel och utan att riskera utländsk intervention eller effektivt stöd till frihetsrörelserna.

För det tredje är risken stor att auktoritära element kommer att kunna kapa revolutionerna i Egypten och Tunisien. Eftersom inga utländska reaktioner riskeras ligger egentligen makten i dens hand som kan behärska och vågar begagna sig av en tillräcklig militär styrka.

Därför tar alla länders regeringar som nu inte tydligt tar ställning ett mycket stort ansvar. Vissa tror att den arabiska våren kommer igen eftersom befolkningen är så ung. Historien ger inget stöd för den förhoppningen. Tvärtom, utifrån historiska erfarenheter från exempelvis revolutionsvågen 1848, 1871 och spanska inbördeskriget kan man vänta sig bl a följande:

För det första: Dikaturernas vinter riskerar att bli långvarig eftersom frihetsvännerna förlorar tron på att de kan segra.

För det andra kommer idealisterna bland frihetsvännerna att bli desillusionerade. Det kommer att leda fler av dem till mer militanta rörelser. Sannolikt missgynnar det demokratiska och liberala värderingar och kommer att spela islamister och fascister i händerna.

Därför hoppas jag verkligen att regeringarna i världen tydligare tar ställning och försöker forma underlag för effektivt stöd till revolutionen i Libyen. Det gäller inte minst vår egen regering. Bildt och Reinfeldt, det är dags att snabbt uttala att ni ställer er i Frankrikes och Storbritanniens läger. Det är bråttom. Visa att ni är av Churchills virke och inte av Chamberlains.

Fler bloggar: Fredriks blogg, Johan Norberg, Cecilia Malmström, Kildén och Åsman, Omvärldsanalys

Andra intressanta länkar om Libyen, Khadaffi, Gadaffi, FN, EU, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, demokrati, diktatur, arabisk vår

ps. Enligt DN och SVT har Bildt nu tydligt uttalat att en intervention behövs om också i lite kryptiska ordalag. Hoppas han framför att Sverige kräver ansvar från säkerhetsrådet. DS.

Att ta eller inte ta debatten med Sverigedemokraterna.

Efter Sverigedemokraternas massmediala genomslag de senaste veckorna är det nu omstart på den gamla debatten om man ska ta debatten. Sanna Rayman skriver bl. a. om detta på Svenska Dagbladets ledarblogg liksom min medarbetare Oscar Sundevall och min gamla uppsalakompis Stefan Olsson och många andra.

Vilken strategi ska de humanistiska partierna till höger och vänster om blockgränsen anamma för att inte Sverigedemokraterna ska vinna valet och komma in i riksdagen? Hur bör massmedia förhålla sig? Är det mera dåligt för Sverigedemokraterna att deras i allmänhet undermåliga argumentation granskas än det är bra för dem att få massmedial uppmärksamhet? Eller tvärtom?

Jag fylls av olust inför detta dilemma. Det är ett strategiskt problem utan facit. Och den typen av självcensur som ligger i slutsatsen att "inte ta debatten" eller "ge Sverigedemokraterna utrymme" strider mot politikens och demokratins logik.

Två frågor infinner sig:

1. Är det sunt att samtliga riksdagspartier och samtliga massmedia anser sig kunna eller anses kunna agera som en monolit med möjlighet att agera enhetligt enligt en strategisk plan?

2. Är det praktiskt möjligt för dessa partier och massmedier att formulera en sådan strategi och sedan agera för den på detta enhetliga sätt?

Jag lutar åt att svaret är nej på den första frågan och jag är övertygad om att svaret är nej på den andra frågan.

Min rekommendation är att ge upp dessa försök och omgående lämna debatten om debatten. Var och en måste agera efter sin bedömning och sin logik. Demokratin kan inte regisseras. För övrigt tror jag att den bästa strategin är att hålla fokus på de frågor respektive politiker, politiska parti eller journalist anser vara viktigast. I frågor om klimatet, jobben, sjukskrivningarna och säkerhetspolitiken hamnar knappast SD i fokus.

Därutöver kommer några - jag tror jag hör till dem - att vilja "ta debatten" medan andra inte vill göra det. Det är så det kommer att bli och det är så det bör vara.

Det vore mycket obehagligt om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen eller för den delen i Stockholms läns landsting. Men problemet bör ges rimliga proportioner. En förkrossande majoritet av Sveriges befolkning stödjer ett öppet samhälle och en liberal migrationspolitik. Och även om Sverigedemokraterna klarar 4-procentsspärren så kommer de att vara en extremistisk droppe i ett hav av politiska företrädare som liksom den stora majoriteten svenskar avskyr Sverigedemokraternas människosyn.

Intressant? Fler bloggar om sverigedemokraterna, sd, jimmie åkesson, rasism, val 2010, centerpartiet, debatt, retorik, strategi, demokrati