SNF spelar roulette med sin trovärdighet

Jag finner det helt otroligt hur Svenska Naturskyddsföreningen partipolitiserar sin roll. Nu senast på gårdagens DN-debatt. Ensidigt proklamerar man att de rödgröna gör rätt och Alliansen fel trots att det aldrig skett så mycket i praktiska miljöresultat som under den senaste mandatperioden när Andreas Carlgren varit miljöminister.

Man vägrar se de historiska resultaten av regeringens miljöpolitik. SNF vägrar också se målkonflikterna i sin egen och de rödgrönas energipolitik. Att både ropa rädda klimatet, stoppa kärnkraften och tillåt inga vindkraftverk någonstans är helt enkelt inte miljöpolitik utan oförmåga att ta ansvar för helheten. Andreas Carlgren svarar bra på sin blogg.

Jag ska debattera landstingets miljöfrågor med (mp):s landstingsråd Raymond Wigg i samband med Eco Now-mässan i Stockholm 4 september. Wigg föreslog i all välmening att vi som moderator skulle anlita en person från Naturskyddsföreningen. No way. SNF har en alltför partisk inställning till våra respektive partier.

För övrigt har regeringen snarast gått för långt i att skärpa strandskyddet i skärgården och andra särskilt värdefulla naturmiljöer vilket riskerar att lägga en död hand över möjligheterna tt t.ex. bedriva företag eller öka befolkningen på öarna.

Bioenergi är en möjlighet för de hungrande, inte ett hot

Idag har Aktuellt ett reportage som lyfter flera kritiska synpunkter mot etanol och biobränsle som alternativ till oljan. I reportaget säger en dyster forskare att han är oroad över "att gränsen mellan livsmedelsproduktionen och energiproduktionen är på väg att rivas upp". När mat kan bli energi riskerar livsmedelspriserna att stiga och de fattiga har inte råd att köpa sitt dagliga bröd. Den gamla tankefiguren om världsmarknaden som hot mot de fattiga går igen.

Argumentet är bestickande men troligtvis är effekten den motsatta. En av de viktigaste orsakerna till hunger och fattigdom är för låg efterfrågan på jordbruksprodukter - inte för hög. I många fattiga länder - särskilt i Afrika - svälter stora medborgargrupper samtidigt som ett överflöd av bördig mark ligger obrukad eller odlas dåligt. Vad dessa länder behöver är en internationell efterfrågan på deras produkter. Då kommer jordbruket att utvecklas, en inhemsk tillväxt att komma igång och lönerna stiga så att medborgarna har råd att köpa mat.

Jag har själv besökt Zambia för ett drygt år sedan. Landet är så stort och bördigt att det sägs att det skulle kunna producera mat till hela Afrika. Ändå odlas bara fem procent av den möjliga arealen och oftast med metoder som bara ger en bråkdel av den möjliga avkastningen.