Hierarki vs Demokrati i vården

I dagens nummer av Dagens Samhälle skriver jag i en debattartikel om den demokratisering av sjukvården som vårdval har medfört. Idén till artikeln har växt fram ur den debatt där både delar av media - däribland återkommande DN:s ledarsida och den annars omdömesgilla Hanne Kjöller- samt den rödgröna oppositionen ägnat sig åt angrepp mot en tillgängligare vård. Med den så kallade behovsprincipen som alibi har en imaginär konflikt målats upp mellan god tillgänglighet och behoven hos de mest sjuka.

Motsättningen mellan tillgänglig primärvård och bra vård till kroniker och multisjuka stämmer inte. Det finns inte några belägg för att den ökade tillgängligheten i vårdvalet skulle ha gått ut över de patienter som har stora behov. Tvärtom visar Karolinska Institutets utvärdering att kroniker får en större del av vårdens resurser och att de också drar nytta av en förbättrad tillgänglighet och ett större fokus på att tillmötesgå patienten.

Jag vill hävda att den bild som förmedlats av DN och de rödgröna, står för en reaktionär ståndpunkt som vänder sig mot vårdens demokratisering. Det ter sig både oroande och märkligt att oppositionen vill bejaka en syn på läkare som allsmäktiga domare med rätten att bedöma vad som är ett behov och inte - till och med utan att träffa patienten.

En av de allra största förtjänsterna med vårdval är det maktskifte som inneburit att vården tvingas utgå från patienternas önskemål och behov. När vårdgivarna måste sträva efter patienternas förtroende blir det nödvändigt med god tillgänglighet och hög kvalitet. Jag är övertygad om att en större lyhördhet för patienternas krav också leder till en mer förtroendefull relation mellan läkare och patient.

Oppositionen och DN:s ledare har gjort sig till tolkar för en egenrådig syn på läkarrollen, där den osvikliga förmågan att definiera vårdbehov utgör grunden. En roll som med vårdvalet nödgats till att börja ge vika för den framväxande moderna synen på närsjukvården, där patienten står i centrum.

Dags att slakta heliga kor i klimatpolitiken?

Cancun-mötet är precis avslutat. Ytterligare några små framsteg men faktum är fortfarande att de bindande åtagandena är helt otillräckliga för att dra ned utsläppstrenderna i någorlunda hållbara intervall.

På DN-debatt framför Joakim Sonnegård i lördags uppfattningen att EU bör lämna FN-spåret mot ett bindande internationellt klimatavtal och satsa på andra mer pragmatiska strategier. Sonnegård sällar sig därmed till en liten men växande skara debattörer och experter.

Tankesmedjan Fores VD Martin Ådahl skrev efter Köpenhamnsmötet att idén om att alla länder ska delta i en binande uppgörelse borde uppges och att istället de största utsläpparna borde komma överens sinsemellan. De komplicerade förhandlingar med de många små och fattiga länder i t.ex. G77-gruppen som på kort sikt inte betyder så mycket för att hitta en lösning får bli en senare fråga.

Även tankesmedjan Global Utmaning har talat för att strategier måste tas fram för att få drivkraft i klimatarbetet även om ett globalt avtal inte är omedelbart tillgängligt.

Må vara att ett omedelbart uppbrott från FN-spåret kan vara väl radikalt. Nytänkarna har rätt i att klimatförhandlingarna måste vara beredda att slakta heliga kor för att komma framåt.

För det första måste fokus ligga på det som är det uttalade syftet: dvs. att snabbt och effektivt trycka ned utsläppen av klimatpåverkande gaser. Globala rättvisefrågor må vara viktiga men man kan starkt ifrågasätta motiven hos många av de fattiga ländernas företrädare.

Alltför ofta representeras de av cyniska och korrupta diktaturer som visat litet engagemang sina svältande massor annat än som argument för mer bidrag till dem själva. Det är ingen orättvisa mot ländernas befolkningar att obstruerande diktatorers utrymme vid förhandlingsborden inte prioriteras. Ett kraftfullt internationellt klimatarbete kommer sannolikt ge vida starkare och mer sunda tillväxtimpulser till många fattiga länder än nya transfereringar till korrupta statsapparater.

För det andra: EU och andra internationella aktörer som tar klimatfrågan på allvar behöver lägga större diplomatiskt och även handelspolitiskt tryck på länder som försöker komma undan ansvar. Att inte sätta pris på klimatförstörande utsläpp är ju faktiskt en exportsubvention, må vara att alla länder i dagsläget - i växlande utsträckning - ägnar sig åt den. I takt med ökat klimatansvar behöver det också bli ett internationellt synsätt.

Även om klimattullar är något som i det längsta måste undvikas kan klimatansvar mycket väl vara en faktor att ha i beaktande i t.ex. WTO-förhandlingar. Men samtidigt måste hela tiden strävan i klimatarbetet - oavsett om det sker inom FN:s ram eller mellanstatligt - vara att hitta lösningar som tar tillvara frihandelns och den globala arbetsdelningens unika omställningskraft. Enbart klimatliberalism ger förutsättningar för de mest kostnadseffektiva klimatlösningarna som tar största möjliga hänsyn till övriga samhällsintressen.

Bland nackdelarna med att förhandla klimatpolitiken med 200 länder i rummet, varav nästan hälften med mycket svaga track-record när det gäller good-governance, är att rationella lösningar kommer i skymundan för otaliga obskyra nationella intressen och trosuppfattningar. Även här finns ett argument för Sveriges och EU:s miljöministrar att utveckla både parallella och alternativa strategier till FN-spåret.

Helen Törnqvist lyfter fram det positiva med Cancun-uppgörelsen. Lena Sommestad argumenterar för FN-spåret med smittande FN-entusiasm men samtidigt med just den otydlighet i fokus som jag menar är den stora risken. Jens Holm (v) och Ola (s) är tydligare med att sättet klimatet ska räddas på är viktigare än att det faktiskt fungerar i praktiken. Många andra har också bloggat.

Intressant? Andra bloggar om Cancun, klimatmöte, Andreas Carlgren, klimatförhandlingar, klimatavtal, klimatpolitik

Alliansens mål är bättre skärgårdstrafik för fastboende

DN skrev i går en artikel om landstingets kommande trafikupphandlingen med rubriken "Båtturer till öar i skärgården hotas". Det förtjänas att kommenteras.

Landstinget kommer via den nyvalda trafiknämnden att göra en upphandling av helhetsansvaret för skärgårdstrafiken. Direkt efter årsskiftet kommer nämnden lägga upp en tidsplan samt beskriva hur upphandlingen ska ske. Landstinget har två program som är vägledande för kollektivtrafiken i skärgården, RUFS 2010 samt Skärgårdspolitiska programmet.

En upphandling måste ha dessa program som utgångspunkter. Det innebär ett fortsatt starkt offentligt engagemang för en bastrafik på rimliga ekonomiska villkor för fastboende och besökare.

Det innebär också att försämringar av trafiken till de tretton kärnöarna eller andra befolkningscentra i skärgården inte kan bli aktuella.

Målet med upphandlingen är att förbättra skärgårdstrafiken för de boende ute i skär­gården. Det är viktigt att alla människor i länet har god tillgänglighet till kollektiv­trafik oavsett vart man bor. Vi ser en möjlighet att genom en upphandling få ännu mer trafik vår våra skattepengar.

I Alliansens överenskommelse lyfter vi också fram att frågan om en nord-sydlig förbindelse ska belysas i samband med upp­hand­lingen.

Andra bloggar om: waxholmsbolaget, strömma kanalbolag, skärgård, stockholms skärgård, stockholms läns landsting, centerpartiet