Hierarki vs Demokrati i vården

I dagens nummer av Dagens Samhälle skriver jag i en debattartikel om den demokratisering av sjukvården som vårdval har medfört. Idén till artikeln har växt fram ur den debatt där både delar av media - däribland återkommande DN:s ledarsida och den annars omdömesgilla Hanne Kjöller- samt den rödgröna oppositionen ägnat sig åt angrepp mot en tillgängligare vård. Med den så kallade behovsprincipen som alibi har en imaginär konflikt målats upp mellan god tillgänglighet och behoven hos de mest sjuka.

Motsättningen mellan tillgänglig primärvård och bra vård till kroniker och multisjuka stämmer inte. Det finns inte några belägg för att den ökade tillgängligheten i vårdvalet skulle ha gått ut över de patienter som har stora behov. Tvärtom visar Karolinska Institutets utvärdering att kroniker får en större del av vårdens resurser och att de också drar nytta av en förbättrad tillgänglighet och ett större fokus på att tillmötesgå patienten.

Jag vill hävda att den bild som förmedlats av DN och de rödgröna, står för en reaktionär ståndpunkt som vänder sig mot vårdens demokratisering. Det ter sig både oroande och märkligt att oppositionen vill bejaka en syn på läkare som allsmäktiga domare med rätten att bedöma vad som är ett behov och inte - till och med utan att träffa patienten.

En av de allra största förtjänsterna med vårdval är det maktskifte som inneburit att vården tvingas utgå från patienternas önskemål och behov. När vårdgivarna måste sträva efter patienternas förtroende blir det nödvändigt med god tillgänglighet och hög kvalitet. Jag är övertygad om att en större lyhördhet för patienternas krav också leder till en mer förtroendefull relation mellan läkare och patient.

Oppositionen och DN:s ledare har gjort sig till tolkar för en egenrådig syn på läkarrollen, där den osvikliga förmågan att definiera vårdbehov utgör grunden. En roll som med vårdvalet nödgats till att börja ge vika för den framväxande moderna synen på närsjukvården, där patienten står i centrum.