Dags att slakta heliga kor i klimatpolitiken?

Cancun-mötet är precis avslutat. Ytterligare några små framsteg men faktum är fortfarande att de bindande åtagandena är helt otillräckliga för att dra ned utsläppstrenderna i någorlunda hållbara intervall.

På DN-debatt framför Joakim Sonnegård i lördags uppfattningen att EU bör lämna FN-spåret mot ett bindande internationellt klimatavtal och satsa på andra mer pragmatiska strategier. Sonnegård sällar sig därmed till en liten men växande skara debattörer och experter.

Tankesmedjan Fores VD Martin Ådahl skrev efter Köpenhamnsmötet att idén om att alla länder ska delta i en binande uppgörelse borde uppges och att istället de största utsläpparna borde komma överens sinsemellan. De komplicerade förhandlingar med de många små och fattiga länder i t.ex. G77-gruppen som på kort sikt inte betyder så mycket för att hitta en lösning får bli en senare fråga.

Även tankesmedjan Global Utmaning har talat för att strategier måste tas fram för att få drivkraft i klimatarbetet även om ett globalt avtal inte är omedelbart tillgängligt.

Må vara att ett omedelbart uppbrott från FN-spåret kan vara väl radikalt. Nytänkarna har rätt i att klimatförhandlingarna måste vara beredda att slakta heliga kor för att komma framåt.

För det första måste fokus ligga på det som är det uttalade syftet: dvs. att snabbt och effektivt trycka ned utsläppen av klimatpåverkande gaser. Globala rättvisefrågor må vara viktiga men man kan starkt ifrågasätta motiven hos många av de fattiga ländernas företrädare.

Alltför ofta representeras de av cyniska och korrupta diktaturer som visat litet engagemang sina svältande massor annat än som argument för mer bidrag till dem själva. Det är ingen orättvisa mot ländernas befolkningar att obstruerande diktatorers utrymme vid förhandlingsborden inte prioriteras. Ett kraftfullt internationellt klimatarbete kommer sannolikt ge vida starkare och mer sunda tillväxtimpulser till många fattiga länder än nya transfereringar till korrupta statsapparater.

För det andra: EU och andra internationella aktörer som tar klimatfrågan på allvar behöver lägga större diplomatiskt och även handelspolitiskt tryck på länder som försöker komma undan ansvar. Att inte sätta pris på klimatförstörande utsläpp är ju faktiskt en exportsubvention, må vara att alla länder i dagsläget - i växlande utsträckning - ägnar sig åt den. I takt med ökat klimatansvar behöver det också bli ett internationellt synsätt.

Även om klimattullar är något som i det längsta måste undvikas kan klimatansvar mycket väl vara en faktor att ha i beaktande i t.ex. WTO-förhandlingar. Men samtidigt måste hela tiden strävan i klimatarbetet - oavsett om det sker inom FN:s ram eller mellanstatligt - vara att hitta lösningar som tar tillvara frihandelns och den globala arbetsdelningens unika omställningskraft. Enbart klimatliberalism ger förutsättningar för de mest kostnadseffektiva klimatlösningarna som tar största möjliga hänsyn till övriga samhällsintressen.

Bland nackdelarna med att förhandla klimatpolitiken med 200 länder i rummet, varav nästan hälften med mycket svaga track-record när det gäller good-governance, är att rationella lösningar kommer i skymundan för otaliga obskyra nationella intressen och trosuppfattningar. Även här finns ett argument för Sveriges och EU:s miljöministrar att utveckla både parallella och alternativa strategier till FN-spåret.

Helen Törnqvist lyfter fram det positiva med Cancun-uppgörelsen. Lena Sommestad argumenterar för FN-spåret med smittande FN-entusiasm men samtidigt med just den otydlighet i fokus som jag menar är den stora risken. Jens Holm (v) och Ola (s) är tydligare med att sättet klimatet ska räddas på är viktigare än att det faktiskt fungerar i praktiken. Många andra har också bloggat.

Intressant? Andra bloggar om Cancun, klimatmöte, Andreas Carlgren, klimatförhandlingar, klimatavtal, klimatpolitik

Myter om mat

Måndagens pappers-DN rapporterar under rubriken "myterna vi sväljer" om en rapport från Stockholms konsumentförening om myter kring matfrågor. En myt som avlivas är att transporter av livsmedel är ett stort bidrag till livsmedels klimatpåverkan. Enligt rapporten uppstår den helt övervägande delen av klimatpåverkan vid tillverkningen av livsmedel och inte vid transporterna.

Myten om de klimatfarliga livsmedelstransporterna ligger till grund för "den gröna protektionismen", dvs föreställningen att den omfattande handeln mellan länder och kontinenter behöver minskas av klimatskäl. Istället ska vi enligt detta synsätt ständigt sträva efter att äta "lokalproducerat" och lika ständigt förfasa oss över tomater som transporteras hit från Spanien och ananas som fraktas hit från Karibien.

Det klassiska argumentet för handel är istället att den stärker allas välstånd och effektivitet. Om land A kan tillverka vete till halva kostnaden än land B som är bättre på tomater så kan både invånarna i land A och land B vinna på det.

Om det nu är så att produktionen står för en mycket större del av livsmedels klimatpåverkan än handeln och transporterna så innebär det snarare ett stöd för en "grön frihandel". Det viktigaste måste vara att de länder och företag som kan tillverka vete mest klimateffektivt får möjlighet att exportera det och istället importera klimateffektiva tomater från andra länder.

Självfallet måste målet för alla klimatvänner vara att teknik som leder till utsläpp av klimatpåverkande gaser avvecklas både inom jordbruket, industrin och transportsektorn. För att nå dit behövs så enhetliga och globala system som möjligt för att sätta ett pris på utsläpp av klimatgaser.

Den dag det har uppnåtts kan vi klimatvänner med gott samvete låta oss vägledas av de vanliga kriterierna vid beslut om att handla: pris (som bakar in klimatkostnaden) och kvalitet. Och sannolikt kommer världshandeln - också med mat - att fortsätta öka.

Men även fram till den dagen är det en god gissning att många närproducerade livsmedel är sämre än importerade ur både pris- och klimatsynpunkt. Det kan förvisso finnas andra skäl att vilja äta det närproducerade. Det finns också alla anledning att glädjas åt en fortsatt utveckling av den svenska livmedelskulturen med större tjänsteinnehåll i matvarorna.

Men det får inte stå ivägen för en god internationell konkurrens och att bulkvaror produceras där det är mest effektivt för klimatet och för ekonomin. Det får inte heller stå i vägen för fattiga länders möjlighet att använda sina "komparativa fördelar" för att anträda världshandelns gyllne väg till välstånd. Därför är den "gröna protektionismens" myt så viktig att spräcka. Tack DN och Stockholms konsumentförening.

Intressant? Andra bloggar om frihandel, protektionism