Nummer 1: Kent Persson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet som är olycklig över Volvo-Geely-affären som han befarar ska leda till att kinesiska regeringen flyttar svenska jobb till Kina. På sig själv känner man andra. Kina har inte blivit rikt på att "köpa" jobb utan på marknadsekonomi och smarta investeringar.
Här skiljer de gamla kinakommunisterna från (v), (mp) och (s) som tävlat i iver att förstatliga bilfabrikerna i Västsverige under de gångna åren. Skulle Kina följa de svenska partikamraternas exempel hade det inte blivit mycket med den kinesiska tillväxten.
För övrigt börjar vi nu på facit på Maud Olofssons av oppositionen så förhånade krispolitik i Västsverige. Saab verkar vekligen ha fått en nystart och varumärket stärks nu åter snabbt. Och nu verkar också Volvo ha fått nya förutsättningar som säkrar jobb och tillväxt i sunda fundamenta.
Stollighet nummer 2: Det måste ha varit avslutningsfest innan sommaruppehållet för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Kanske EU-motståndaren Marita Ulvskog och anhängaren Göran Ferm försystrades mellan vinglasen och fann en vag men varm känsla av socialdemokratisk ideologisk gemenskap? Kanske Marita tyckte att hon varit för osynlig i svensk politik sedan EU-valet (det tycker faktiskt jag också)? Kanske sa Göran: "Jag tycker vi måste göra nåt för att hjälpa Mona och kamraterna hemma i Sverige"?
Upphovet till dagens SvD Brännpunkt från väcker spekulationer. Det Marita Ulvskog progagerar mot är "Europas överdrivna nedskärningsiver". Istället bör "Europa" satsa på att bygga ut offentlig sektor och bygga fler vägar och järnvägar i god Keynesiansk tradition. Detta är tydligen osviklig mirakelmedicin: "Offensiva investeringar i infrastruktur [är] en krismedicin som har fungerat bra i alla tider" säger de ogenerat med Roosevelts New Deal som enda exempel. Nå, riktigt så enkelt är det nu inte och framgången för New Deal är starkt ifrågasatt av ekonomihistoriker.
Men det stora problemet är förstås att Marita m. fl. helt missat att Keynes politik bygger på överskott i goda tider som satsas i dåliga tider. En premiss som i de flesta fall - inklusive svenskt 80-tal - visat sig orealistisk. I dagens läge är de europeiska ladorna intecknade över husknutarna och det lilla som fanns investerades i de massiva stimulansåtgärder som sattes igång 2008 och 2009 av just de skäl som Marita Ulvskog idag efterlyser. Att fortsätta dessa stimulansåtgärder ännu längre är snart sagt omöjligt för flertalet länder med Sverige asom ett av undantagen.
Man frågar sig - tycker Marita Ulvskog inte att Grekland behöver sanera sin ekonomi? Eller Spanien? Eller Storbritannien? Man frågar sig isåfall hur Marita Ulvskog kunde jobba som minister åt Göran Persson när han fullföljde Bildtregeringens sparprogram efter krisen 1990-93? Borde Sverige också ha "investerat" sig ur krisen då?
Jag tror att s-utspelet på SvD:s Brännpunkt var en freudiansk felsägning som visar hur många socialdemokrater fortfarande tänker. Att de inte tar intryck av verkligheten - inte ens Göran Perssons dyrköpta erfarenheter - är beklagligt men fullt begripligt när man ser deras grunda och faktabefriade tyckande i dagens tidning.
Marita Ulvskog lyckades Mona Sahlin exportera men bevare oss för alla de meningsfränder hon kan ha kvar i hemlandet. Vulgärkeynesiansk utgiftspolitik och statssocialistisk industripolitik är vå recept som snabbt kan sänka Sverige. Riskerna finns inbäddade i varje vrå av det rödgröna regeringsalternativet.
Intressant? Andra bloggar om Lars Ohly, Mona Sahlin, socialdemokraterna, rödgröna, vänsterpartiet, val 2010, statligt ägande, socialism, centerpartiet, Maud Olofsson, Keynes, Europaparlamentet , Marita Ulvskog, Volvo, Saab, Kina, kommunism
Jag började som städhjälp
2 månader sedan
2 kommentarer:
Bäste Gustav Andersson:
Jag föreslår att du ägnar en stund åt att läsa Keynes' egen pedagogiska beskrivning av sin krispolitik i essän "The Means to Prosperity" (1933) i "Essays in Persuasion" (Keynes samlade verk nionde bandet).
Du påstår att "Keynes politik bygger på överskott i goda tider som satsas i dåliga tider". Detta är en missuppfattning. Keynes föreslår förvisso att budgeten ska balanseras på lång sikt, men budgetbalansering är inte poängen med teorin. Poängen är en helt annan. Den handlar om att underbalansering av en budget i ett recessionsläge ökar aktiviteten i ekonomin och därmed skapar en högre nationalinkomst och högre skatteinkomster.
En statsbudget är inte som budgeten i en hushållsekonomi, där pengar läggs på hög i goda tider för att användas i dåliga. Keynes' stora insats var att han visade att det finns olika makroekonomiska situationer som kräver olika typ av penning- och finanspolitik.
Den föreställning som fanns före den stora depressionen, och som även många moderna ekonomer har, är att utbud på marknaden alltid har en efterfrågan. Kort sagt: marknader fungerar. Keynes visade att detta var ett felaktigt antagande. Det finns lägen när ekonomin fastar i ett läge under fullt kapacitetsutnyttjande, så att sparandet under en längre tid överstiger investeringarna. Detta är ett läge med otillräcklig efterfrågan – en efterfrågekris.
I ett sådant recessionsläge är det enligt Keynes konstruktivt att satsa på offentliga investeringar, därför att sådana – genom multiplikatoreffekter – kommer att leda till högre nationalinkomst, och därmed också stegvis till högre skatteinkomster. Ökade investeringsutgifter för staten i ett recessionsläge kommer med andra ord inte att leda till ett underskott som motsvarar den ursprungliga utgiften. Förutsättningarna är goda för att den ökade aktivitet i ekonomin helt kompenserar utgiften. (Om regeringar i ett recessionsläge istället bestämmer sig för att spara sig ur krisen, så kommer resultatet bli det motsatta; en negativ spiral.).
Det väsentliga i dagens läge är att fråga sig vilken typ av kris som världsekonomin befinner oss i. Vår uppfattning är att dagens kris har stora likheter med 1930-talets depression, såtillvida att vi har samma typ av vikande efterfrågan. Denna bedömning delar vi med bl.a. Paul Krugman, se t ex hans bok "Return to Depression Economics". Se även artiklar om G20-mötet Financial Times 25 juni . Oron för en alltför hård åtstramningspolitik delar vi med bl.a. IMF:s chef Dominique Strauss Kahn. Han konstaterar att samfälld åtstramningspolitik kan leda till att 60 miljoner miljoner fler människor i världen blir arbetslösa.
Till sist: I Göran Persson krispolitik ingick en kraftfull investeringssatsning i form av lokala miljöinvesteringsprogram (LIP). Dessa byggde explicit på keynesianska idéer. Satsningen skedde i samarbete med bl.a kommuner och under en tioårsperiod satsades totalt ca 30 miljarder på miljöinvesteringar.
Se även http://www.lenasommestad.wordpress.com
Om Keyenes teorier skulle översättas till fysiska lagar så skulle det vara möjligt att lyfta sig själv i håret.
Till Lene Sommestad vill jag påpeka att det inte är möjligt att lyfta sig själv i håret.
Om inte poängen framgick så kan en annan jämförelse göras. Det går inte heller att ställa sig i en spann och sedan lyfta den.
Ett annat förslag är att googla på "why keynes was wrong".
Skicka en kommentar