Snacka inte upp Sverigedemokraterna, snälla Mona

Så fick då Sverigedemokraterna en positiv mätning för första gången på riktigt länge. Låt oss dock inte överdramatisera denna mätning som går mot trenden i alla andra mätningar. Det finns ingen anledning att vara överdrivet orolig för att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. Av tre skäl:

För det första är deras trend vikande och de ligger i ett genomsnitt av alla opinionsmätningar lägre än på nästan ett år. Det är också logiskt. Alla vet att Sverigedemokraternas värsta fiende är en tydlig debatt mellan de två huvudalternativen i svensk politik. Även de relativt få främlingsfientliga tycker nämligen att jobben, ekonomin och välfärden är viktigare frågor än invandringen. För det andra är alla svenska partier tydliga med att de inte avser att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är ett besked vi alla lugnt bör förtrösta på.

För det tredje är oron för Sverigedemokraterna destruktiv och leder bara till en debatt som gynnar partiet. Som i höstas när Sd i två obskyra opinionsundersökningar av institut med väldokumenterat opålitliga resultat fick siffror över 4-procentsspärren. Då började plötsligt Mona Sahlin uttrycka sin oro offentligt, antyda att Fredrik Reinfeldt nog skulle kunna tänka sig att regera med stöd av (Sd) samt spekulera i vilka tänkbara regeringsalternativ som skulle kunna förebygga detta.

Resultatet blev att Sverigedemokraterna verkligen började växa lite i opinionen under oktober. Då startade Mona debatten på allvar om vem som skulle regera med vem och tyckte - hör och häpna - att Centerpartiet skulle kunna få hoppa över till de rödgröna för att skapa en tydlig majoritet. Och i november ökade följdriktigt (Sd) ännu mer.

Nu blev det riktigt panik och snart var Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ute och flirtade med Maria Wetterstrand och menade att (mp) nog var det rödgröna parti som bäst skulle kunna rädda en alliansmajoritet om (Sd) blev vågmästare. Det var nog ett misstag för plötsligt fick liberalt sinnade storstadsbor för sig att miljöpartiet nog ändå var ett sansat mittenparti som det var ok att rösta på även för en borgare.

Lyckligtvis återkom fokus på sakpolitiken, ekonomin, jobben, välfärden och de tydliga regeringsalternativen. För så fort det skedde började Sverigedemokraterna att krympa igen. Och i maj månad låg de för första gången på nästan ett år under 4-procentspärren i poll-of-polls. Låt oss nu för Guds skull inte skrämmas upp av en enstaka Sifo-mätning.

Det slog mig redan i höstas att det kunde vara klok partistrategi för Mona Sahlin att prata mycket om hotet från Sverigedemokraterna. Dels därför att antirasism är en av få värderingar där socialdemokraternas position fortfarande är tydlig och enig. Dels därför att "snack om spelet" förtar intresset från sakpolitiken. Särskilt i höstas fanns helt klart ett behov för de rödgröna att skapa en rökridå framför sina interna förhandlingar.

Tyvärr finns tecken på att Mona Sahlin vill spela Sverigedemokrat-kortet igen. I förra lördagens DN-intervju var det ett huvudnummer att hon "vägrar flirta med rasister". Snälla Mona, hitta på nåt bättre sätt att rätta upp opinionssiffrorna och skapa enighet i det egna partiet än att snacka upp Sverigedemokraterna en gång till. För nu är det snart val och du vill väl inte gå till historien som den som i praktiken hjälpte ett rasistiskt parti in i riksdagen i världens minst främlingsfientliga land?

Intressant? Andra bloggar om socialdemokraterna, mona sahlin, sverigedemokraterna, alliansen, sifo, sd, rödgröna, vänsteralliansen, val2010