För ett par dagar sedan skrev jag på DN Debatt tillsammans med mina allianskollegor om förändringarna av Vårdval Stockholm, där vi bland annat viktar om åldersersättningar och fördubblar miljöersättningen. När jag läser kommentarerna om "reträtt", varav många säkert har läst bara den av DN Debatt satta rubriken, slås jag av hur underlig debatten har blivit. Vår ambition som vi har varit helt öppna med från början har varit att finjustera vårdvalet allt efter vi upptäcker behov av förändringar. Reträtten i frågan är i själva verket Socialdemokraternas.
Oppositionen menar att Vårdval Stockholm innan förändringarna missgynnade invandrare, när vi har på bara sex månder fått 18 nya husläkarmottagningar (pdf) varav 6 stycken i socialt utsatta områden. Innan årets slut förväntar vi oss nå ca 40 nya mottagningar över hela länet. Oppositionslandstingsrådet Dag Larsson tycks mena att det är klasspolitik. Men mellan 2002 - 2006 när (S) var i majoritet var det istället en nettoförlust på 2 mottagningar. Om Vårdval Stockholm, då som nu, är orättvist måste frågan ställas vad deras egen modell för tillgänglighet var. En mediabild har satt sig, ivirigt påeldad av oppositionen, att vårdvalet har inneburit fler besök per patient och läkare. Alltså, att ersättningssystemet premierar återbesök för åkommor som kunde behandlats vid ett enda tillfälle. Men så är det inte. Utvärderingen (pdf) konstaterar istället:
Det finns ingenting i denna rapport som visar på att varje individ får fler besök till följd av att man delar upp besök i fler eller att man kallar till "onödiga" återbesök.
I själva verket har antalet läkarbesök ökat med 12% enligt de två utvärderingarna som kom i halvårsskiftet. I absoluta tal har antalet människor som faktiskt kommer fram till vården ökat med 100 000. Det är fantastisk tillgänglighetsökning som visar att läkare spenderar mindre tid med att vända papper och mer tid med att möta vårdtagare.
Socialdemokraternas alternativ då
Att Vårdval Stockholm granskas och utsätts för kreativ kritik är i grunden bra. Inte desto mindre har vårdvalsidén att pengarna följer individen (och hälsobehov) i största möjliga mån fått mycket orimlig kritik, särskilt när vi beaktar vad vi hade när (s) styrde landstinget. Istället för att pengarna följde individens vårdbehov och geografiska förflyttningar existerade det ca 170 särskilda avtal med olika vårdcentraler som kontinuerligt förhandlades om. Men ersättningarna var inte kopplade till prestation. T ex kunde vårdcentraler i Tensta få oerhört mycket resurser, men medborgare fick ändå inte kontakt med vården eftersom det inte existerade ett incitamentssystem där bra tillgänglighet ledde till mer resurser, och vice versa.
Det tidigare systemet var orättvist även på andra sätt. Då ersättningar bestämdes i förhandlingar, kunde två vårdcentraler med likvärdig vårdtyngd få helt olika ersättningar - enbart för att förhandlaren på den ena vårdcentralen var skicklig. Till detta lapptäcke av hundratals specialavtal och godtyckliga ersättningar som inte alls med nödvändighet speglade vårdbehoven existerade en situation där politiker och profession förhandlade i media. En medialt skicklig chef i vården kunde sätta i system att utmåla sin egen vårdcentral som särskilt utsatt och på så vis sätta politiskt tryck för mer resurser. Politiker delade efter eget tycke (och medialt tryck) ut resurser utefter vad de trodde skulle vara en behövande vårdcentral. Men eftersom någonting så komplext som vårdbehov och vårdutbud inte går att centralplanera, allra minst i en organisation som måste göra politiska avvägningar, drogs vården med utbudsbrister och konstanta felsatsningar.
Socialdemokraternas alternativ i dag
En av oppositionens huvudsakliga kritik mot Vårdval Stockholm är att ersättningssystemet är mer finkorningt än tidigare. Ersättningar utgår i högre utsträckning från individens eget vårdbehov istället för bostadsort. Därför är det både häpnadsväckande - och glädjande - att Socialdemokraterna nu vill ta Vårdvalet ett steg längre genom ett s.k. ACG-system (Adjusted Clinical Groups) som är ett ännu mer individbaserat ersättningssystem än vårdvalet. Det är en riktig kovändning från bara ett par dagar sedan när (s) fortfarande ville dela ut pengar efter samma stadsdels- och kommun-modell som ledde till den dåliga tillgänglighet och nedläggningar som har varit kännetecknet för primärvården i Stockholm under S-styret.
Än mer häpnadsväckande än att Socialdemokraterna tycks ha lagt klasskampsretoriken åt sidan och nu stället upp på det som är vårdvalets grundtanke, resurserna följer individen, är att de vill införa ett ACG-system inom ett år. Den med gott minne minns säkert kritiken från (s) mot att vi tvingades snabbutreda Vårdvalet och lansera det på ett halvår för att ta itu med de skriande brister som fanns i vården. Sedan i tisdags är stora omstruktureringar av vården (ACG är en reform i storleksordningen Vårdval Stockholm eller större) inget problem för Socialdemokraterna. Även här har (s) vänt, bokstavligt talat, över en natt.
Alliansen i landstinget ställer sig positiva till ACG, det är ett lovande system som prövas i bl.a. Region Skåne. Men det måste givetvis utvärderas noggrant hur det eventuellt kan anpassas till Stockholms egna förhållanden innan det kan bli aktuellt att införa det i Stockholms läns landsting. Det är i vilket fall som helst glädjande att Socialdemokraterna har tagit av sig de ideologiska skygglapparna och nu förespråkar individbaserade ersättningssystem.
Intressant? Andra bloggar om Vårdval Stockholm, Socialdemokraterna, Alliansen
Jag började som städhjälp
2 månader sedan
2 kommentarer:
Hässelby – 15 år senare
Jag är uppväxt i Hässelby Strand, i nordvästra Stockholm. Jag bodde där mellan 1972 och 1993, och jag minns det som en ganska sömnig förort. Mycket pensionärer, hyfsat mycket alkisar, en hel del finnar, någon enstaka italienare/turk. 1993 stack jag till USA för att plugga och jag blev kvar där i drygt 10 år. Flyttade hem till Stockholm 2004 och bor numera i Fredhäll. Jag har inte besökt min barndoms Hässelby en enda gång – förrän igår kväll.
Blev uppringd av en gammal polare som bor kvar i Hässelby. Åkte hem till honom för att dricka några öl och prata lite minnen. Redan på T-banan började jag ana oråd. Efter Islandstorget var det 80% blattar i vagnen. Så var det definitivt inte på min tid. Drog mig till minnes att jag någon gång reflekterat över att det kan vara ganska svart i vagnen när jag hoppar på T-banan in mot City på mornarna. Hoppade av vid Hässelby Gård, där min polare bor, och trodde fan att jag hade hamnat i Rinkeby. Stora gäng med spänniga blattar och huckleförsedda gamla blattehaggor drog omkring. Fick gå ur vägen flera gånger för att inte kollidera med spännblattar som gick i bredd (vågar inte tänka på vad som hade hänt om jag hade råkat stöta till någon). När jag närmade mig polarens lägenhet blev det mer och mer obehagligt. Stora sjok glassplitter över trottoaren vittnade om en stor mängd bilinbrott. Ett antal utbrända och demolerade bilvrak som stod huller om buller. Ur vartenda öppet fönster strömmade arabisk musik på mycket hög volym.
Det var för varmt i polarens lägenhet så vi bestämde oss för att gå och bada vid Maltesholmsbadet. Det var nu den stora chocken kom. Det var smäckfyllt med folk på badstranden. Senast jag var där var sommaren 1992 – då var stranden fylld med snygga toplessolande blondiner. Så icke nu - det var kolsvart på stranden! Om jag säger att där fanns fem etniska svenskar så överdriver jag kraftigt! Det var fan som att besöka en basar i Medina. Oräkneliga lakansklädda arabkärringar, varav somliga till och med hade burka (vad fan gör man på en badstrand om man ska ha fem lager filtar över kroppen?), en armé av negerbarn som sprang omkring, kopiösa mängder spännblattar. Det satts och grillades halalslaktat fårkött överallt (trots stora skyltar överallt som påpekade att det rådde grillningsförbud pga torkan). Några spännblattar stog och kastade stora stenar på några stackars änder. Ett tiotal bandspelare pumpade ut denna hysteriska mellanösternmusik. Och överallt detta jävla lach-lach-lach-tjatter. Måste blattar alltid skrika för att göra sig förstådda?
Vi blev inte långvariga på stranden. Jag åkte hem, knytande min näve i fickan. Frågorna hopade sig. Hur fan blev det såhär? Varför satte ingen stopp innan det var för sent? Var det det här samhället vi ville ha? Har de som bestämt att mångkultur är fint någonsin satt sin fot i sådana här förorter och sett resultatet av den förda politiken?
Om detta är ett uttryck för det mångkulturella samhället så vill jag inte ha någon mångkultur. Jag vill att Sverige ska bebos av människor som pratar svenska och som beter sig på ett civiliserat sätt. Var ska man bosätta sig för att förvissa sig om att slippa råka ut för sådant här? Skulle man kunna dela upp Sverige i två regioner – en mångkulturell och en etnisk svensk? Jag vill definitivt inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle som ens avlägset påminner om det jag upplevde igår.
Amen
Skicka en kommentar