Idag fattades beslut i upphandlingen av Sankt Görans sjukhus (svd1, dn1, abc, aktuellt) Mönstervårdbolaget Capio som drivit sjukhuset framgångsrikt i 13 år vann den nya upphandlingen. I budet utfäster sig företaget att ytterligare förbättra vårdresultaten samtidigt som sjukhuset ska sänka sina kostnader ytterligare.
Sankt Görans sjukhus producerar redan högkvalitativ vård till betydligt lägre kostnader än landstingets egna sjukhus. Den nya, lägre prislappen ökar differensen ytterligare. Det väcker frågor.
Även om det sker ett effektiviseringsarbete på landstingets egna sjukhus måste man fråga varför de inte lyckas lika väl som Sankt Göran. Är den offentliga driftsformen en strukturell nackdel? Leder den till sämre ledarskap och ansvarskultur, och långsammare genomförande av nya sätt att arbeta?
Stockholms läns landsting har den högsta landstingsskatten och möter enorma investeringsbehov i både kollektivtrafik och sjukhus under de kommande åren. Måste inte vi som är politiskt ansvariga för denna svåra ekvation, i ansvarets namn, bryta låsningen kring att upphandla driften av fler sjukhus?
Om landstingets egna sjukhus kunde producera lika bra vård till lika låga kostnader, som Capio Sankt Göran handlar det sannolikt om en potential att sänka vårdkostnaderna med flera miljarder. Kan vi verkligen avvisa den möjligheten och samtidigt säga att vi förvaltar skattebetalarnas pengar så bra som möjligt?
Jag är glad att miljöpartiet visar gott omdöme och står bakom upphandlingen till skillnad från (s) och (v) som tydligen ska försöka surfa på fördomar mot vårdbolag. Men jag tycker Helen Öbergs (mp) uttalande i ABC om att upphandlingen inte ska få påverka ersättningarna till landstingets egna sjukhus var lite olyckligt. Ska landstinget klara av en snabbare utbyggnad av miljövänlig kollektivtrafik kan vi inte säga nej till att spara miljarder. Särskilt med tanke på att Capio visat att det kan göras förenligt med utmärkt kvalitet.