Tänkvärt av Karl Malmqvist

Nyblivne CUF-förbundsstyrelseledamoten Malmqvist pekar med rätta på att FN-konventioner inte i sig är ett argument. Jag svarar i en kommentar:

Som en av artikelförfattarna instämmer jag delvis i Karls kritik. FN-konventioner kan inte i sig vara argument. Men SvD:s debattredaktion kräver obönhörligt förkortningar o tyvärr skalades många sakargument ned. Dessa kan emellertid förutsättas vara kända och i grunden torde de flesta förstå huvudfrågan.

Ett perspektiv anser att vårdtillgång leder till social turism, det andra perspektivet anser att kostnadsansvar för papperslösa leder till att de i praktiken ofta inte kan och vågar vända sig till vården samt att vårdpersonalen riskerar att hamna i dilemman i förhållande till sina arbetsgivare eller läkaretiken.

Den juridiska lösningen på problemet är jag egentligen osäker på. Kanske behövs egentligen inte någon särlagstiftning om hälso- och sjukvårdslagen tydligt markerar att människor i behov av vård ej får avvisas, att vårdinformation kan säkras från att komma i migrationsverkets händer samt att den nationella nivån avstår från att ha synpunkter på hur den regionala nivån väljer att organisera hälso- och sjukvården och finansieringen av de kostnader som ofrånkomligen kommer att uppstå när utfattiga personer (som de papperslösa i allmänhet är) behöver vård.

Problemet finns och måste lösas utifrån ett humanistiskt hälso- och sjukvårdsperspektiv, inte som en - egentligen helt betydelselös - del av migrationspolitiken. Därmed bör frågan vara landstingspolitikernas, Göran Hägglunds och Socialutskottets, inte Tobias Billströms, Fredrick Federleys och det för migrationsfrågor ansvariga Socialförsäkringsutskottet.

Papperslösa: Hedersam reträtt har redan börjat.

Som en och annan noterat har jag i dagarna deltagit i ett par opinionsyttringar (SvD:s Brännpunkt samt Det Stora Uppropet) till förmån för att förbättra tillgången till vård för personer som vistas i Sverige utan giltigt uppehållstillstånd, s k papperslösa. Jag tänker inte fördjupa argumentationen här, bara konstatera att vården inte ska vara ett instrument för migrationspolitiken samt att det är synnerligen märkligt att en del representanter i den nationella politiken tycks tro att en förbättrad tillgång till vård skulle medföra risk för social turism, dvs att Sverige drog till sig människor som önskar få ta del av vår vård som illegala invandrare.

Idag ska dock konstateras att Centerpartiets riksdagsgrupp (på partiets hemsida) tycks vara på väg att tydliggöra en ståndpunkt som är mer positiv till papperslösas rätt till vård än vad som var fallet för bara en vecka sedan. Samma sak gäller migrationspolitiske talesmannen Fredrick Federleys blogginlägg som visserligen fortfarande upprepar en del av sin gamla argumentation men det är väl mest för dölja ett i grunden hedersamt återtåg till en liberalare och humanare ståndpunkt.

Nu bejakar man initiativ på landstingsnivå i frågan - vilket åtminstone ledande företrädare för riksdagsgruppens migrationspolitik direkt motverkade får några veckor sedan. Nu pekar man på svårigheterna i frågan istället för att tvärsäkert hävda Tobias Billströms uppfattning. Och man tycks tendera åt att frågan verkligen seriöst ska utredas. Då kan slutsatsen bara bli en.

Min tolkning är att man råkade hamna snett - troligen utan särskilt bred förankring någonstans - och att man nu söker en väg tillbaka till den för det nya grönt liberala centerpartiet naturliga vägen: Att verka för ett öppnare samhälle där färre behöver vara papperslösa, men också att vårdens uppdrag att rädda liv och främja hälsa inte ska börja med en passkontroll. För Centerpartiet är det ett sundhetstecken att det första stora partiupproret under regeringsperioden sker i denna fråga.

ps. Argumentet att papperslösa visst har tillgång till vård - om de betalar själv - är naturligtvis tämligen tomt. Vem tror att Lilja for ever, den thailändska målaren för 10 kronor i timmen eller den syriska flyktingen som fått avslag på sin asylansökan sitter på de resurser som krävs för att betala den fulla kostnaden för vård i Sverige? Dessutom är den utbyggda offentliga vården inte van att hantera privatbetalande patienter. Osäkerheten i transaktionerna med personer utan personnummer och adress torde medföra att det ändå i praktiken blir välgörenhetsvård på vårdgivarens bekostnad och vårdpersonalens risk.

Reflextioner om barnbidraget

En av förra veckans stora nyheter var att centerledaren Maud Olofsson öppnar för ett inkomstprövat barnbidrag. Jag tycker det var väldigt bra även om själva sakfrågan inte är så lätt: Å ena sidan bör Centerpartiet och Alliansen jobba för att få större träffsäkerhet i välfärdssystemen så att en större frihet för individen och familjerna kan kombineras med en grundtrygghet. I allmänhet är jag för att förmånerna till höginkomsttagare begränsas och att skatten istället sänks. Å andra sidan är just transfereringar till barnfamiljerna motiverade eftersom man i ett högskattesamhälle bara har negativa ekonomiska drivkrafter (de höga kostnaderna) när det gäller barnafödande trots att barnafödande är viktigt både för livskvaliteten individuellt och kollektivt OCH för samhällets sociala och ekonomiska uthållighet.

I dagens Expressen drar centerdebattören Björn Pedersen upp debatten ytterligare en nivå och förordar att barnbidraget helt ska avskaffas. Han menar att samhället inte har några skäl att försöka påverka medborgarnas barnafödande. Jag tycker att denne hedervärde debattör är fel ute i denna debatt.

1. Barnafödande är ett individuellt och kollektivt intresse. Individuellt på grund av att barn skapar glädje och mening i många människors liv. Kollektivt därför att ett samhälle med få barn kommer att möta svåra demografiska (och därmed ekonomiska) problem men också sannolikt blir ett mer egoistiskt samhälle där färre människor utvecklar förmågor som medkänsla, ansvarstagande och omtanke om en längre framtid.

2. Med ett högskattesamhälle finns bara kostnader och inga ekonomiska vinster med barnafödande. Förr i världen var man beroende av familjen för sin ekonomiska trygghet i livscykeln. Så är inte längre fallet. Personer som står i tankar på att skaffa barn står inte i en situation där alternativen är kostnadsneutrala. De politiskt skapade incitamenten är redan idag negativa för barnafödande. Barnbidrag och ett visst stöd till barnomsorgen bidrar till att neutralisera politiskt skapade hinder för barnafödande.

3. Även om barn inte är en mänsklig rättighet är det viktigt att det inte enbart är de rika som har råd att skaffa barn. Det är också viktigt att de personer med låga inkomster som likväl skaffar barn får rimliga förutsättningar att tillförsäkra barnen en grundläggande ekonomisk trygghet.

4. Slutligen vänder jag mig starkt mot tendensen hos vissa ensamstående personer med liberal åskådning som anser sig var a diskriminerade därför att de inte får lika del av de förmåner som kommer barnfamiljerna till del. Dessa personer - jag vet inte om Björn Pedersen är en av dem - glömmer att de själva har en stor tacksamhetsskuld till sina föräldrar eller andra personer som skapat de ekonomiska och sociala förutsättningarna för deras tillblivelse och uppväxt - OCH till skattebetalarna som finansierat deras barnomsorg och skola. Människan är faktiskt ingen ö. Även om politiken kan och bör förändras så måste hänsyn tas till att människan inte skapar sig själv, att vi inte bara har rättigheter utan också skyldigheter till det samhälle som vi är en del av.

Avslutningsvis: Det är bra att debatten om barnbidraget förs. Det finns dock ingen självklarhet för liberaler i eller utanför centerpartiet att ta ställning mot ett generellt eller inkomstprövat barnbidrag. Och det är inte självklart att man som liberalt sinnad helt MÅSTE bortse från att individen är en social varelse som inte kan överleva utan ett samhälle och andra människor. Tvärtom är jag övertygad om att en alltför atomistisk liberalism är ett långsiktigt hot mot den verkliga frihetens överlevnad.

Sahlins debattstil ohederlig

Efter att ha sett debatten i Agenda mellan min kollega sjukvårdslandstingsrådet Reinfeldt och Mona Sahlin slås jag över det ohederliga i socialdemokraternas debatt-teknik. Den går ut på att blanda ihop en rad olika debatter:

För det första debatten om ersättningssystemet i vårdvalet. Det är en teknisk debatt där socialdemokraterna menar att ersättningssystemet missgynnar personer med stora vårdbehov. (Det är fel eftersom varje läkarbesök ersätts lika mycket oavsett var man bor. Om personer i förorten är sjukare än på Östermalm så blir det följaktligen mer pengar för den personen. Den gamla socioekonomiska ersättningen och den nya ersättningen för att kompensera att besök med tolk tar längre tid är lika stora.)


För det andra debatten om närakuternas nedläggning. Dessa infördes som en improviserad - och svindyr - lösning på att folk fick vänta så länge för att komma till på vårdcentralerna. Några av dessa läggs nu ned eller omvandlas som en följd av att de inte längre ska behövas eftersom vårdcentralerna måste ha jourmottagning och vårdvalet stimulerar bättre tillgänglighet.

För det tredje debatten om privata vårdförsäkringar. Dessa har vuxit fram under en lång följd av år och är en reaktion på att den offentliga vården haft längre väntetider än företag kunnat och privatpersoner velat acceptera. Med en skärpt vårdgaranti och starka stimulanser för ökad tillgänglighet ska förhoppningsvis färre känna detta behov. Hur som helst har det ingenting med alliansens vårdpolitik att göra.

Varje gång Mona inte kunde svara på en fråga växlade hon debatt genom att kasta in ett slagord längs någon av de andra argumentationslinjerna. För lyssnaren kunde det verka som om vårdvalet premierar människor med privata försäkringar och att man kan "köpa sig före i kön". Det är ju grundfalskt. Vårdvalet handlar ju om motsatsen - att ge alla medborgare, oavsett inkomst, konsumentmakt i förhållande till den offentliga vården. Det spelar troligen störst roll för de med sämst kunskaper om och kontakter i vårdsystemet för de har alltid lyckats krångla sig fram.

Det är trist att Mona Sahlin - i likhet med flera andra s-debattörer i bland annat Stockholms landstingsfullmäktige - väljer bort att föra en rak och logisk debatt där argument tas och ges till förmån för känsloladdade klyschor och avsiktlig begreppsförvirring. Det bådar faktiskt inte gott för demokratin.

Orättvisande kritik mot biodrivmedel

Dagens stora nyhet i Gomorron Sverige och DN är att "Biodrivmedel är sämre än bensin" alternativt "Biobränsle fara för klimatet". Bakgrunden är två amerikanska studier som publiceras i Science idag. Det finns säkert fog för en kritisk granskning - särskilt när det gäller exploatering av regnskog som ju pågått under många decennier för en rad olika syften. Men det finns också en rad frågor som särskilt SVT-journalisterna rimligen borde ha ställt:

1. På vilket sätt berör denna kritik biobränsle som odlas på befintlig odlingsmark eller övergiven jordbruksmark? Forskarna ger svaret på dessa frågor: Lite eller inte alls.

2. Hur ska en intjäningstid på 17 år för odling på ”skogig savann” bedömas (och varför nämns inte vanlig savann som rimligen har betydligt lägre bundet kol och dessutom utgör stora delar av odlingsreserverna i Afrika)? Är det så mycket egentligen? Bensin blir aldrig klimatmässigt lönsam. Kärnkraft kräver också betydande investeringar i energi och koldioxid för framställning av bränsle och anläggningar. Och till och med vindkraften och elbilarna består av komponenter som sätter ett initialt klimatavtryck.

3. Vem har egentligen förordat exploatering av regnskog och torvmark för biobränsleframställning? Kritiken härvidlag måste ljuda lika stark oavsett om det handlar om biobränsle, bananplantager, utvinning av möbelträ osv. Självklart behöver också en marknadsdriven utveckling av biobränsleproduktion ske inom tydliga ramar till skydd för viktiga naturmiljöer eller koldioxidfällor.

4. Borde inte skogsbruket bedömas efter samma kritiska skala. En nedhuggen skog kräver hundra år för att växa upp igen och assimilera all frigjord koldioxid. Det är likväl ett kretslopp även om stora delar av koldioxiden temporärt frigörs.

5. Hur kan onödiga koldioxidutsläpp undvikas vid framställning av biobränsle? Kanske kan man redan initialt säkerställa att motsvarande mängder kol som frigörs vid nyodlingar på lämpliga marktyper kan bindas? Antingen rent biologiskt eller genom någon form av biofinansiella instrument – t. ex. klimatcertifikat, eller kolsänkor.

Jag ska försöka hitta de två artiklarna för de förtjänar nog att studeras. Men om de inte innehåller något annat än det som DN redovisar så får man konstatera att rubrikmakare och framför allt SVT:s Gomorron Sverige-redaktion har tagit i alltför hårt i sin rubriksättning. Att säga att all biobränsleproduktion är dålig för att palmolja från regnskog är dålig är detsamma som att säga att all kärnkraft är dålig därför att Ignalina är ett dåligt kärnkraftverk.

DN, SvD

Varför DN-debatt?

Möjligen frågar sig någon varför jag idag går till hårt angrepp mot den folkpartistiska partiledningens nya "klimatpolitik". Låt mig i korthet ge några skäl:

1. Deras inlägg i fredagens DN spär på en osaklig kritik mot användningen av biobränslen somen del i arbetet för att minska utsläppen av klimatpåverkande gaser. Denna kritik är antiglobalistisk till sin karaktär och söker sitt stöd i en opinionsbildning från grupper som ser världsekonomin som ett nollsummespel.
2. Deras patentlösning - storskalig utbyggnad av kärnkraft - kan enbart spela en marginell roll i den globala klimatomställningen. Jag avvisar inte kärnkraft som en del av lösningen men...
3. ... det är farligt för klimatfrågans lösning om orealistiska och till synes bekväma patentlösningar hindrar en bred politisk insikt om omställningens magnitud och att den faktiskt kommer att ha fundamental inverkan på allokeringen av våra utvecklingsbara naturresurser.
4.Om biobränsleutvecklingen på konstlad och politisk väg bromsas så försvårar det en historisk chans för tredje världens jordbruksekonomier att utvecklas och möjligheter att avpolitisera jordbrukspolitiken i EU och USA.
5. Politiker ska inte bestämma hur naturresurser ska användas. De ska skapa förutsättningar för marknadsekonomin att ta hänsyntill miljökostnader och låta marknaden utveckla lösningarna. Både el och biomassa måste hitta nya jämviktspriser som kommer att få konsekvenser för användningen. dessa konsekvenser är dock globala och därmed konkurrensneutrala.

Min uppfattning är inte att den svenska kärnkraften ska avvecklas i dagens läge. Den är utan tvivel problematisk ur miljösynpunkt men växthuseffekten är kortsiktigt mer allvarlig. I ett globalt perspektiv ter sig kärnkraftens möjligheter än mer begränsade och riskerna mer omfattande.

Min principiella uppfattning är att olika lösningar för att minska växthuseffekten bör behandlas neutralt. Den enda "enkla" åtgärden är att skapa ekonomiska förutsättningar för en snabb utfasning av oljan och kolen. Därefter får vi se vilken mix av nya energikällor och andra tekniska lösningar (t. ex. kolfällor) som visar sig vara effektivast.

Jag kan inte undvika ett intryck att fp-utspelet utformats för att uppnå en massmedial positionering och utirån förutfattade meningar om lämpliga lösningar om energikällor. Det främjar inte klimatarbetet i ett läge när vi snart får ta del av den nationella klimatdelegationens utredning.

Bakläxa för fp-Björklunds klimatpolitik!

Den charmige populisten Jan Björklund har ett problem. Han kan inte stå emot publikfriande budskap om de fått minsta spridning i pressen. Nu har han också hakat på antibiobränslespåret som hävdar att användning av biobränsle driver upp livsmedelspriserna och därmed är ett hot mot världens fattiga. Trots att (fp) och alla andra liberaler hittills sagt att det låga livsmedelspriset är u-ländernas stora problem. Det som står i vägen för en utbyggnad och modernisering av jordbruket i Afrika, Sydamerika och Asien och därmed hindrat framväxten av en lokal industri.

Hela debatten om EU:s och USA:s jordbrukspolitik - där fp gärna synts med de allra mest massmediala plakaten - tar sin utgångspunkt i att de förstört den globala marknaden för biomassa och livsmedel och sänkt priserna. De senaste åren stiger nu priserna så att följderna av EU:s och USA:s regleringar och dumpnng omintetgörs. Men då ser Björklund, i sällskap med ett antal lobbyister för oljeindustrin och antiglobalister från vänstersidan, det som ett hot mot de fattiga.

Slutsatser:
1. Det kan inte vara den långsiktiga omsorgen om tredje världens invånare som är vägledande. Är man mot högre livsmedelspriser borde (fp) - synnerligen oliberalt - vara för fortsatt dumpning av livsmedelspriserna.
2. Det är inte fakta som väglett (fp):s klimatgrupp utan som vanligt jakten på ett populärt och bildmässigt budskap som sticker av från andra partiers.
3. Klimatfrågan har sitt primära intresse för Björklund som argument för kärnkraftsutbyggnad - en lösning som jag inte kategoriskt vill avfärda i sak men som alla insatta vet är helt otillräcklig för att möta de globala behoven. Ungefär lika otillräcklig som biobränslen.
4. Gamla Folkpartiet lever än och Björklunds ansvarskänsla - för en politik baserad på fakta och för Alliansens sammanhålling - har inte vuxit ett skvatt med partiledarskapet.

Jag beklagar detta. Förvirringen kring biobränsleanvändningen riskerar att få klimatomställningen att bromsas av osäkerhet samtidigt som en historisk möjlighet till ekonomisk utveckling i stora delar av tredje världen kvävs i sin linda. Folkpartiet behövs i kampen för ett bättre klimat. Men på det här utspelet borde utbildningsministern Björklund få en ordentlig hemläxa. Hem och läs på. Och tänk på att klimatfrågan är på riktigt - inte ett spel för att vinna väljare.