Tack Per Unckel

Jag känner en stor sorg över av Per Unckels bortgång. Mina tankar går till Pers familj.

Per Unckel har gjort bestående intryck genom sina kraftfulla gärningar för Stockholmsregionen. För skärgårdsfrågorna har hans engagemang varit av stor betydelse.

Alliansen måste prioritera miljöpolitiken

Idag på SvD Brännpunkt skriver jag tillsammans med Lars Bergwall och Murharrem Demirok – några av de tyngsta miljöföreträdarna i kommunpolitiken och i Centerpartiet om att Centerpartiet måste prioritera upp miljöfrågorna i Alliansregeringen. Lars Bergwall är förutom ansvarig politiker för Lunds klimatstrategiska arbete, som gav kommunen Miljöaktuellts pris för bästa miljökommun 2011, dessutom ordförande för Klimatkommunerna. Muharrem Demirok är kommunalråd i Linköping med ansvar för kommunens miljöarbete, samt vice ordförande för Klimatkommunerna och även ledamot av Centerpartiets partistyrelse. Trots att miljö och klimatfrågan är en av de mest centrala för Centerpartiet, och trots många bra förslag och offensiva utspel från både partiet och miljödepartementet har inte miljöfrågorna fått gehör i regeringens praktiska politik. För oss som arbetar med miljöfrågorna på regional och kommunal nivå är detta oroväckande. Jag och mina medförfattare är alla ansvariga för miljöpolitiken i kommuner och landsting där vi varit framgångsrika på området. Vi vet att miljöfrågorna måste prioriteras och att vi måste stå upp för att vara Alliansens gröna röst i förhandlingar. Men detta verkar inte Centerpartiet ha lyckats med i regeringen. Det är inte primärt ett underbetyg för Centerpartiets miljöpolitik, det är ett underbetyg för prioriteringarna i regeringsförhandlingarna.

Det är bra att miljöministern tar initiativ till långsiktigt visionsarbete. Exempelvis hur Sverige ska kunna bli helt klimatneutralt till år 2050 som på DN debatt i juli i år. Men sådana initiativ kan inte ersätta tydliga ansatser i den nära framtiden. Tvärtom kan motståndare beskriva sådana initiativ som dimridåer, ägnade att dölja bristen på konkreta förslag. Det tydligaste exemplet på regeringens oförmåga att visa handlingskraft i att uppnå långsiktiga mål är målet att Sveriges fordonspark ska vara fossiloberoende år 2030. Det är ett oerhört ambitiöst och viktigt mål. Men det är också otydligt och det saknas tillräckliga konkreta åtgärder för att uppnå det. Att en trovärdig färdplan saknas har resulterat i stor osäkerhet bland bränsledistributörer som bland biltillverkare. Intrycket är att Sverige blir frånkört av alltfler länder i Europa när det gäller strategiskt arbete för att få fram framtidens bilar.

Andelen miljöbilar bland nyregistrerade bilar nådde sin topp 2008 och sedan dess ligger andelen strax under 40 %. Enligt Bil Swedens senaste beräkningar av nyregistrerade bilar har miljöbilsandelen hittills i år stigit med 0.9 procentenheter jämfört samma period förra året - en nivå som är helt otillräcklig om målet om fossiloberoende fordonsflotta ska uppnås till 2030.Dessutom är det stora flertalet miljöbilar som säljs idag fossilbränslebilar, och andelen biobilar har nästan kollapsat.

Om målet att ha en helt fossilfri fordonsflotta år 2030 ska uppnås måste saker hända nu och snabbt. Man brukar räkna med att fordonsparken byts ut på tio år. I så fall måste andelen miljöbilar bland nysålda bilar år 2020 uppgå till 100 %. Det är snart bara åtta år kvar till dess och med den takt som övergången sker idag finns det ingen chans att nå målet.

Centerpartiet i Stockholmsregionen var med på att genomföra byggandet av Förbifart Stockholm genom Stockholmsöverenskommelsen 2007, därför att vi var övertygade om att det är möjligt för Sverige att ha en kraftigt miljöanpassad bilflotta med låg klimatpåverkan när förbifarten tas i drift runt 2025. Det var argumentation som gick hem hos opinionen, som visar starkt stöd för förbifarten. Vi kan nu inte svika de väljare som, precis som vi, är tror på en miljöanpassning av vägtrafiken genom teknikutveckling.

På fredag väljer Centerpartiet en ny partiledare och under hela stämman fattas viktiga beslut om partiet framtida politik. Jag vill att Centerpartiet ska gå till val och vinna valet 2014 som en del av Alliansen. Och där har Centerpartiet och Centerpartiets nya ledare som en av de viktigaste uppgifterna att få med sig övriga Allianspartier i att miljöfrågorna har stor betydelse, både för att regeringen ska bli omvald och för Sverige som föregångare i miljö- och klimatpolitiken.

Centerpartiet sätter ner foten i missbruksfrågan

På onsdagens Folkhälso- och psykiatriberedning gjorde Centerpartiet genom vår ledamot Lotta Nordfeldt ett särskilt uttalande med anledning av Stockholms läns landstings yttrande över utredningen "Bättre insatser vid missbruk och beroende"

I vårt uttalande gick vi emot den del av Alliansens förslag till beslut som motsätter sig
utredningens förslag om ett överförande av huvudmannaskapet för missbruksvården till landstingen. Vi tog också ställning för en sänkning av åldersgränsen för deltagande i sprutbytesprogram.

Inriktningen för missbruksutredningen har framför allt varit hur en bättre samordning av missbruksvården kan skapas. För att komma till rätta med de problem som idag uppstår på grund av det delade huvudmannaskapet, föreslår utredaren Gerhard Larsson att landstingens och kommunernas ansvar för vårdkedjan tydliggörs genom ny lagstiftning.

Det är Centerpartiets uppfattning att landstingen är bättre lämpade att ta hand om det samlade ansvaret för missbruksvården. Detta eftersom missbruk och beroende i allt högre grad har kommit att definieras som sjukdomstillstånd. Ofta har personer med missbruk även behov av andra medicinska insatser - inte minst psykiatrisk bedömning. Med landstinget som huvudman ges bättre förutsättningar att följa kunskaps- och metodutvecklingen på området, som går i riktning mot ökade medicinska inslag.

I Gerhard Larsson utredning framgår det att personer som är fast i någon form av beroende hellre söker vård hos sjukvården än socialtjänsten. Mycket talar alltså för att ett system där landstingen har ansvaret för beroendevården, ger bättre förutsättningar att nå ut till personer med missbruksproblem. Detta är i min mening ett tungt argument för ett överförande av huvudmannaskapet.

Jag har tidigare bloggat om vikten av att utredningen tydligt sätter ner foten i huvudmannaskapsfrågan. Jag menar att landstingen bör ges ett ännu tydligare ansvar än vad som föreslås i utredningen. Klara riktlinjer om landstingens respektive kommunernas ansvar ger de bästa förutsättningarna för att äntligen komma till rätta med den eftersatta missbruksvården.

Hoppas att C står upp mot onödig lagstiftning

I slutet av veckan på Centerpartiets stämma i Åre kommer min motion om att upphäva eller göra om den nya sjöfyllerilagen att debatteras. Jag hoppas verkligen att ombuden på stämman står upp för Centerpartiets grundläggande utgångspunkt om att förhindra onödiga regleringar som krånglar till människors vardag.

Jag noterar att Partistyrelsen i sitt yttrande över min motion i stora delar bekräftar att det finns oklarheter kring behovet av de skärpta alkoholgränserna samt att det otydliga straffansvaret, där andra än föraren kan åtalas, är problematiskt. Deras förslag är att den nya lagstiftningen ska ses över men ändå föreslår de avslag av mina konkreta förslag. Jag ser det som ett fall framåt men att man egentligen i konsekvensens namn borde bifalla min motion.

Se vad jag tidigare skrivit om sjöfyllerilagen på SvD Brännpunkt, på min blogg här, här och här samt inslaget på ABC och i Radio Stockholm.


Nedan följer motionen i sin helhet:


Den förfelade ändringen av sjöfyllerilagstiftningen

Tilläggen till sjöfyllerilagen som trädde i kraft sommaren 2010 är förfelad och måste ändras. Den omfattar inte de situationer där de flesta olyckor och dödsfall inträffar. Samtidigt är den mycket svårtolkad, full av gråzoner och medför en omfattande rättsosäkerhet. Följden av detta är orimliga och oproportionerliga inskränkningar i människors legitima rörelsefrihet till sjöss. Ett onödigt krångel har uppkommit som faktiskt försvårar både rimligt socialt liv och utvecklingen av besöksnäring i Sveriges skärgårdssamhällen.

Nyheten är att promillegränsen sänks från 1,0 till 0,2 promille. För yrkestrafik gäller annan lagstiftning så sjöfyllerilagen har i första hand bäring på fritidstrafik. Det kan tyckas rimligt att samma gräns gäller för trafikanter till sjöss som för bilister till lands och det är också så det argumenterats för den nya lagen. Men förhållandena i verkligheten är radikalt annorlunda.

0,2 promille är en gräns som är satt för att säkra att människor inte sätter sig bakom en bilratt innan de nyktrat till ordentligt. Det är rimligt eftersom biltrafik sker i mycket höga farter och med mycket små avståndsmarginaler vid möten.

Båttrafik sker i betydligt lägre farter och säkerhetsavstånd på tiotals meter kan utan vidare hållas i de områden som inte omfattas av hastighetsrestriktioner under 22 km/h. För båttrafiken blir en 0,2 promillegräns en sakligt omotiverad karantänregel utan faktisk inverkan på sjösäkerheten.

Ändå är sjöfyllerilagen till och med strängare än bestämmelserna för biltrafiken eftersom inte bara föraren utan även övriga medresenärer kan ges straffansvar om det kan göras troligt att de behövs för ”uppgifter av väsentlig betydelse för sjösäkerheten”. Dessa uppgifter kan omfatta allt från att biträda vid angöringen av båten till att läsa sjökort. Den vitt spridda osäkerheten om hur straffansvaret ska tolkas och vilket beteende som förväntas av lagstiftaren skapar obehag och olust bland både båtfolk och myndigheter.

Att något egentligt behov av de genomförda lagändringarna inte finns avslöjas redan vid en granskning av de olyckor och dödsfall som sker till sjöss. Det absoluta flertalet personer, ca 90 procent, som omkommer till sjöss faller överbord från små rodd- eller motorbåtar i lugna vatten utan inblandning av annan trafik. Oftast ligger båten stilla. Absurt nog omfattas inte dessa situationer av den skärpta sjöfyllerilagen då båtarna är kortare än 10 meter eller har lägre maxhastighet än 15 knop.

Enbart 3-4 dödsfall per år sker i samband med snabbgående motorbåtar. I de fall alkohol är inblandat rör det sig vanligen om alkoholnivåer över 1 promille som omfattades också av den gamla lagen. I stort sett inga trafikolyckor inträffar på segelbåtar längre än 10 meter. Sjöolyckorna har för övrigt minskat under det senaste decenniet som en följd av frivilliga beteendeförändringar.

Den nya lagen har mycket låg legitimitet bland dem som berörs, såväl bland fritidsbåtsägare som bland boende i Sveriges skärgårdar. Detta eftersom den inte är utformad efter sjö- och ölivets faktiska förhållanden utan från en abstrakt och okunnig analogi med vägtrafiken. Lagen har också fått hård kritik från ledande jurister och andra sakkunniga.

Det nya tillägget till sjöfyllerilagen behöver skyndsamt ses över eller upphävas. Promillegränsen bör vara enhetlig oavsett båtstorlek och den bör fastställas efter de hastigheter och trafikförhållanden som råder till sjöss. Eftersom båttrafikens hastigheter är mycket lägre och trängseln i trafiken mycket mindre än till lands kan motsvarande trafiksäkerhet som till lands av allt att döma uppnås vid en högre promillegräns. I normalfallet bör enbart en person ha straffansvar.

Att åtgärda den förfelade sjöfyllerilagen och ersätta den med sakligare och mer legitima bestämmelser är viktigt av respekt för de grupper som berörs. Lagstiftaren har ett särskilt ansvar när det gäller sakförhållanden som många människor kan ha lättvindliga uppfattningar om men som betydligt färre har sakkunskap om eller berörs av. Centerpartiet, som hämtar sin kraft ur decentraliseringstanken och underifrånperspektivet, borde ta särskilt allvarligt på detta ansvar.

Det är lätt i Sverige att ha attityden att ”klart samma regler ska råda för festande rika båtägare som för oss vanliga bilister”. Men detta är en felaktig utgångspunkt. Bland de drabbade finns helt andra grupper:
• Skärgårdsbor som redan har mer krångel och regler i sina liv än flertalet landboende kan drömma om, som nu får ännu svårare att planera sina hemresor från socialt samliv på andra öar. • Skärgårdskrogar som riskerar att få lägga ned för att besökare med båt inte vågar dricka måttliga mängder vin till maten.
• Eller helt enkelt vanliga båtägare som vill förgylla middagen efter en härlig dag i segelbåten med vinet i fråga.

Som ett decentralisitiskt parti bör vi i Centerpartiet vara mer uppmärksamma än andra på hur regler, krångel och byråkrati faktiskt hindrar människor från att uppnå spontan lycka och okomplicerade, autentiska livsupplevelser eller förverkliga idéer och konstruktiva livsstrategier. Vi borde därför ställa oss frågan om inte bevisbördan på ett tydligare sätt bör ligga hos dem som vill införa nya bestämmelser, hinder och regler, och inte hos dem som drabbas av reglerna. Att erkänna felet och göra om sjöfyllerilagen utifrån de verkliga förhållandena skulle vara ett viktigt steg i den riktningen.

Med hänvisning till vad som ovan anförts föreslås partistämman besluta
• Att Centerpartiet verkar för att ändringarna i sjöfyllerilagen avseende promillegränsen skyndsamt ses över och anpassas efter ö- och båtlivets verkliga förhållanden och hur de verkliga olycksriskerna ser ut.
• Att denna översyn medför att i normalfallet enbart en person har straffansvar som förare av fartyget i fråga.
• Att Centerpartiets grundinställning till nya regler bör vara restriktiv om det inte kan visas att reglerna har en tydlig nytta som är större än de hinder och olägenheter den nya regeln medför för de berörda.

Gustav Andersson

Kungsholmen

SL-kortet måste få kosta - för miljöns skull

Igår höjdes priset på SL:s biljetter. Ett månadskort för hela länet höjdes från 690 kronor till 790 kronor och för det priset får du resa i hela Stockholms län. Det är bland det billigaste i landet för ett kort som gäller i hela länet eller regionen.


Vi måste öka andelen resande med kollektivtrafik om vi ska klara regionens klimatmål, det gör vi inte genom sänkta priser för kollektivtrafiken. Problemet idag är att det inte finns tillräcklig kapacitet för fler resenärer. Dessutom upplever många kollektivtrafiken som mindre bekväm än biltrafik. Att åka bil är ju definitivt inte billigare än att åka kollektivt.


Därför är utbyggd kollektivtrafik med godtagbar kvalitet - inte lägre biljettpriser - den avgörande faktorn för om bilresandet ska minska. Det är rimligt att resenärer är med och delar på kostnaden. Jag blir allvarligt upprörd på personer ur allmänheten som tycker att höjda biljettpriser ger dem rätt att planka. De flesta resor på avstånd över gång- och cykelavstånd är kraftigt subventionerade - även vid köp av enkelresa. Lite respekt för övriga skattebetalare som faktiskt betalar hälften av kollektivtrafikanternas resa vore faktiskt på sin plats.


Jag skulle önska en blocköverskridande samsyn på biljettpriserna för SL som utgår från principen att landstinget står för halva kostnaden och resenärerna för halva kostnaden och att detta räknas upp i takt med inflationen. På det viset skulle vi slippa den populism som breder ut sig varje gång priset på SL-kortet höjs. Vissa i oppostionen tillsammans med organisationer som planka.nu bedriver en kampanj för sänkta eller bibehållna priser, det är ofinansierade populistiska förslag som inte leder till ökat resande med kollektivtrafik. Tvärt om. Sänkta taxor leder förr eller senare till en svältfödd kollektivtrafik.


Sen är det en annan sak att även kostnaden för biltrafik skulle behöva öka, och det rätt kraftigt. Biltrafiken är också kraftigt subventionerad av skattebetalarna. Dels genom att förstöringen av vår gemensamma miljö från fossilbränslen inte är rimligt prissatt i förhållanden till de kostnader de orsakar. I storstadsområdena tillåts biltrafiken uppta enorma markytor för vägar, parkeringsplatser med mera utan att någon ersättning betalas för detta. Men bilens utrymme skulle ha ett alternativt marknadsvärde om mer mark kunde frigöras för till exempel bostäder och kommersiella lokaler. Det är ett faktum att gångtrafikanter, cyklister och kollektivtrafik tar väsentligt mindre plats.


Med högre pris på biltrafik och en rimlig prissättning på kollektivtrafik som ger nödvändiga resurser för en bra kapacitet och kvalitet gynnas framför allt de trafikantgrupper som har den allra lägsta miljö- och samhällskostnaden - cyklister och gångtrafikanter. Det är rimligt och rättvist.


Läs Johan Ingarös klarsynta ledare i gårdagens SvD om kollektivtrafiktaxan.