Unikt dynamisk partiledning för Centerpartiet

Så har då valberedningen lagt fram sitt förslag inför Centerpartiets stämma i september. Jag är förundrad över hur skickligt valberedningen har arbetat och hur väl Centerpartiets öppna nomineringsprocess har verkat.

Annie Lööf föreslås som partiordförande och partiledare. Det är också den kandidat jag förordat och kampanjat för och hon behöver idag ingen upprepning av de artiklar jag och andra skrivit om henne.

Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson lyfts upp till vice ordföranden om förslaget till nya stadgar antas på stämman. De blir viktiga medspelare i Centerpartiets yttersta ledning och de är väl meriterade för sina nya roller. Anders W Jonsson är en av Centerpartiets mest drivande riksdagsledamöter och imponerade stort även i sin tidigare roll i som välfärdsförhandlare i statsrådsberedningen. Jag har nog aldrig träffat på en politiker som klarar att hålla så många bollar i luften och samtidigt behålla ett intellektuellt öppet förhållningssätt.

Anna-Karin Hatt har genomfört den kanske mest nydanande partiledarkampanjen (Hattresan) som gjort henne känd för Centersverige från hennes tidigare mer undanskymda men maktpolitiskt centrala roller. Ibland har det invänts att hon inte varit så synlig i sin roll som IT- och regionminister. Det är ett orättvist omdöme. Det finns inga quick-fix i de för Sverige viktiga men komplexa frågorna om den digitala agendan och tillväxtavtalen, där framgång förutsätter att många aktörer (inte minst kommuner och landsting) är med på noterna. Frågorna är inte heller publika till sin karaktär, utan det är ett långsiktigt arbete där resultaten först på sikt kan utvärderas.

Som landstingspolitiker med uppdrag inom både IT-området (inom Sveriges kommuner och landsting) och regionala utvecklingsfrågor har jag flera gånger imponerats av Anna-Karins insatser och man hör många goda ord från både byråkrater och politikerkollegor i andra partier.

Mer överraskande är att valberedningen lyckats skapa ett förslag till partistyrelse som borgar för stor dynamik och handlingskraft. Nya är bl. a. Fredrick Federley och Abir Alsahlani som jag råkade pricka in i mitt blogginlägg redan igår. Men också den legendariska CUF-ordföranden från nytänkandets nittiotalsgeneration Kristina Jonäng och tidigare centerstudenten och kommunalrådet från Övertorneå, Linda Ylivainio finns med i förslaget. Denna fyrklöver ansluter sig till de yngre partistyrelseledamöterna Sofia Jarl, Gagnef, och Muharrem Demirok, miljökommunalråd i Linköping. Tillsammans blir det ett starkt och mångsidigt nytänkarblock.

Ungdom är dock i sig inget kriterium för kvalitet. Det är därför glädjande att Lena Ek föreslås bli kvar i både partistyrelse och verkställande utskott. Marie-Louise Wernersson, Torbjörn Egerhag och Anders Åkesson är också rutinerade och drivande politiker i varierande åldrar som finns kvar från den gamla styrelsen.

Om den nya partistyrelsen väljs på stämman i Åre innebär det att Centerpartiets förnyelse till ett mer idéinriktat, frihetligt parti blir oåterkallelig. Partiledarkampanjen har också visat att kandidaterna delar ett starkt miljöengagemang som rimligen kommer att bli än mer markant i partiets prioriteringar och profil. Det är viktigt, inte minst för Centerpartiet i Stockholmsområdet som haft stora framgångar i de senaste valen.

En av utmaningarna är likväl att visa hur det "Nya Centerpartiet" är en logisk fortsättning på Centerpartiets historiska arv. Det är nödvändigt för att behålla traditionella medlemmar och väljare men också för trovärdigheten i vår förnyelse. I ett politiskt parti - liksom i ett samhälle - är idéer och åsikter något som måste växa fram organiskt för att vara trovärdigt, förankrat och hållbart. Centerpartiet är nu moget att ta ytterligare modiga steg i denna utveckling men bör i den processen inte glömma sin historia och sina rötter. Kan vi förstå och kommunicera sambanden i vår ideologiska resa kan vi också bidra till det svenska samhällets självförståelse och omorientering från 1900-talets kollektiva lösningar till 2000-talets frihetspolitik.

Nominerad till partistyrelsen

Centerstudenter, tidigare Centerpartiets högskoleförbund, där jag var vice förbundsordförande 1994-96, har nominerat mig till partistyrelsen som ska väljas på stämman i Åre i slutet av september.

Jag har inte aktivt eftersträvat en plats i partistyrelsen. Listan på kamrater och meningsfränder från Stockholmsregionen som enligt min uppfattning är högt meriterade för uppdrag i partistyrelsen kan göras lång, med personer som Per Ankersjö, Fredrick Federley, Abir Al-Sahlani och Magnus Andersson. Men därför känner jag mig också oerhört hedrad att Centerpartiets studenter och akademiker vill se mig i partistyrelsen. Deras motivering är också värmande och uppmuntrande.


Hur än resonemangen må gå i valberedningen är jag tacksam för förtroendet från mitt gamla förbund, där jag självklart fortfarande är medlem.





Se Centerstudenters nominering. Aftonbladets Politikerkollen har också snappat upp detta.

Att svära i kyrkan

Hur många gånger har jag nu inte läst att "alkohol och båtkörning inte hör ihop". Det är det bärande argumentet från försvararna av den nya sjöfyllerilagen. Trots att ingen ännu visat hur de tillägg till sjöfyllerilagen som infördes förra sommaren ger bättre sjösäkerhet. Att alkohol inte hör i hop med det ena eller det andra verkar vara ett giltigt argument för sig självt.

Jag har visst svurit i kyrkan när jag stått upp för människors frihet att välja måltidsdryck, att välja livsstil och semesterliv. Med vad är det mer som alkohol inte hör ihop med? Snart kanske vi inte får promenera alkoholpåverkade, inte bada alkoholpåverkade eller som signaturen "Glädjen är borta för alltid" skrev i en kommentar till Birgitta Rydbergs blogginlägg, köra barnvagn med 0,2 promille i blodet.

Birgitta Rydberg (FP), Barbro Westerholm (FP) och Centerpartiets Johan Linander har nu replikerat på min och Karl Malmqvist artikel på SvD Brännpunkt. De hävdar bland annat att sjöfyllerilagen blivit enklare att följa eftersom samma promillegräns gäller för båt och för bil. Detta är direkt skrattretande.

Den nya sjöfyllerilagen innebär för det första att det är högst oklart vilka personer ombord som kan åläggas straffansvar, har du med dig en onykter medpassagerare kan denna straffas. Det är inte heller alla båtar som omfattas av de nya reglerna, de gäller endast för båtar som är längre än tio meter eller kan gå i över 15 knop. Detta innebär att om en person kör en nio meter lång båt som bara kan gå i 14 knop med över 0,2 promille i blodet gäller inte regeln. Men om samma person kör en lika stor båt i 14 knop, men båten KAN gå över 15 knop och har samma promillenivå i blodet gäller regeln. Det är inte att göra en enklare lag.

Rydberg, Westerholm och Linander har dock sjösäkerheten som huvudargument, trots att de inte kan visa på hur sjösäkerheten blivit bättre sedan semesterfirare och skärgårdsbor förlorat en del av båtlivets charm.

Sjöfyllerilagen måste bli rättssäker och utgå från verklighetens förhållanden

Idag skriver jag tillsammans med Karl Malmqvist, seglande ledamot i Centerstudenters förbundsstyrelse på Brännpunkt om att den nya sjöfyllerilagen är en skam för alliansregeringen. Alliansens och Centerpartiets politik ska vara att minimera byråkrati, regler och krångel och skapa så mycket frihet som möjligt för människor - inte tvärt om som med sjöfyllerilagen.

Jag har därför motionerat till Centerpartiets stämma i Åre i september om att den översyn av lagen som utlovades då lagen instiftades förra sommaren skyndsamt måste genomföras. Denna översyn måste leda till att sjöfyllerilagen blir en rättssäker lag som är enkel att följa och med en tillämpning och promillegräns som utgår från båt- och skärgårdslivets verkliga förhållanden.

Läs mina tidigare inlägg om sjöfyllerilagen här och här.

Ett liberalt brev till min kollega om nya sjöfyllerilagen

Min kritik mot de tillägg till sjöfyllerilagen som infördes förra sommaren har väckt starka reaktioner, bland annat från min landstingsrådskollega Birgitta Rydberg (FP) som menar att lagen haft avsedd effekt eftersom "sjöfylleriet" halverats och insinuerar även att mitt motstånd mot lagen skulle bero på att sjökrogarna får lägre intäkter. Här kommer mitt svar:

Vän och kollega,
Det är naturligtvis befängt att hävda att jag är mot nya sjöfyllerilagen av skälet att den ger krögare lägre inkomster. Den som lyssnat på ABC eller Radio Stockholms korta inslag bör uppfatta att mitt motstånd är principiellt grundat i klassiska liberala och borgerliga principer om frihet och rättssäkerhet, respekt för civilsamhälle och människors egna val.

Däremot stör det mig att lagstiftarens (och tydligen även din) respekt för vanliga skötsamma båtmänniskors att leva sina semesterliv som de själva vill är så liten. Lyckliga semesterminnen och rekreerande båtliv - som borde ligga dig varmt om hjärtat i egenskap av folkhälsoansvarigt landstingsråd - har också ett värde som borde vägas in när onödiga regler hängs om halsen på båtfolket. Och två glas vin till middagen på Ingmarsö krog kan vara pricken över i:et på en dags underbar segling utan att medföra någon ökad fara för någon. Utflykten till ett ensligt skär med en pick-nick och en flaska vin är för många en semestertradition som den nya lagen brutalt undertryckt.

Att effekten hos krogarna är så stor tyder inte bara på att förarna lagt om beteende utan att även medpassagerarna känner olust och osäkerhet inför de rättsäkerhetsbrister som kännetecknar straffansvaret i den nya lagen. Är det verkligen bra, Birgitta, att ha lagar som nästan varje människa man talar med tolkar på olika sätt när det gäller straffansvaret? Och där, som i ett aktuellt rättsfall, till och med byte till en tryggare ankringsplats endast får ske sedan storm brutit ut om skepparen tagit en öl till middagen.

Min frihetliga utgångspunkt är att ingen lag ska vara strängare än vad som är sakligt motiverat för att förhindra skada, att det ska finnas proportion mellan regleringen och dess syfte, samt att lagen ska vara rättssäker. Som den liberale filosofen Mill uttryckte det har varje människa rätt till största möjliga frihet så länge den inte inkräktar på någon annans frihet. Den nya sjöfyllerilagen är en intressant prövosten för denna centrala liberala princip.

Du skriver att det minskade antalet personer med över 0,2 promille i blodet vid kustbevakningens kontroller är ett bevis på att nya sjötrafiklagen fungerar. Men det är väl självklart att en dramatiskt ökad kontroll av en lag som medför kännbara straff påverkar människors beteende? Jag hade gärna sett att en rimlig kontroll och tillsyn av den tidigare promillegränsen också hade utövats - vilket tyvärr inte gjordes. Då hade det farliga sjöbuset kunnat stävjas utan att de skötsamma båtmänniskorna och deras medpassagerare hade behövt påverkas.

Ingen vill ha fulla och farliga personer bakom båtrattarna. Frågan är dock om det är motiverat av sjösäkerhetsskäl att ställa lika höga krav för fritidsbåtar som för vägtrafikanter. Min bedömning utifrån olycksstatistiken är att det inte är sakligt motiverat.

Olycksfall till sjöss halverades från 2001-2010. De allra flesta fallen sker med ensamma onyktra människor på små båtar som inte omfattas av lagen. Och i de fall olyckor inträffar med större eller snabbare båtar har förarna i allmänhet högre berusningsgrad än den gamla lagens 1,0 promille.

Hade samma massiva insatser sats in utifrån den gamla lagen hade vi alltså sett i stort sett samma effekt på sjösäkerheten. Vi skulle också fått en lika dramatisk minskning av det verkliga sjöfylleriet men utan att göra brottslingar av hundratals försiktiga och skötsamma båtmänniskor.

Birgitta, om man vill ingripa med nya och strängare regler i människors semesterliv (eller i skärgårdsbornas redan krångliga vardagsliv), bör man då inte som liberal ställa ganska höga krav på att dessa ingrepp verkligen bidrar till bättre sjösäkerhet och att förespråkarna kan visa det? Eller är det så att lagen har ett annat syfte i dina och dina åsiktsfränders, nämligen att av generellt nykterhetspolitiska skäl bända och böja i skärgårdens och båtlivets semesterkultur i syfte.

Birgitta, i din roll som sjukvårdspolitiker brukar du alltid understryka värdet av evidens i vårdpolitiken. Borde inte rimliga evidenskrav ställas också på vår lagstiftning, särskilt när den griper djupt in i vanliga skötsamma människors sunda och rekreerande semestervanor?

Med vänliga, kollegiala och liberala hälsningar,

/Gustav

Ps. Självklart vill jag inte ändra promillegränsen för vägtrafik - ens i syfte att underlätta krogar på landet. Marginalerna i vägtrafiken är ju - till skillnad från i sjötrafiken - ytterst små och även det obetydligaste alkoholbruk kan ha livsfarliga konsekvenser. Men jag antar att denna antydning får ses som ett skämtsamt retoriskt grepp från din sida. DS.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Läs också Johan Hedin som stödjer min linje och Anders Ekegren (fp) som kritiserar den.

Nya sjöfyllerilagen - en onödig morallag

Många ställer frågor om varför jag kräver att den nya sjöfyllerilagen görs om. Utgångs­punkten är ofta en intuitiv känsla att det borde vara samma regler för sjötrafik som för vägtrafik. Man pekar också på Kustbevakningens mediakommunikéer som ger sken av att sjöfylleriet minskat till följd av lagen.

Jag bör först förklara min grundinställning. Min utgångspunkt är den individuella och kollektiva friheten att själv bestämma hur man vill leva sina liv. Lagar och regler som styr hur människor lever sina liv ska endast finnas om de är motiverade för att gagna viktiga samhällsintressen eller skydda människor från skador – särskilt om dessa åsamkas andra. Man måste också alltid väga de negativa effekterna av styrningen mot de positiva effekter som man eftersträvar.

1. Lagskärpningen är onödig:
Den nya lagen behövs inte för att öka sjösäkerheten och har dålig träffsäkerhet på de faktiska olyckorna. Olyckor till sjöss har minskat kontinuerligt sedan tjugo år. De flesta sjöolyckor drabbar ensamma kraftigt alkoholpåverkade personer i små båtar som inte omfattas av lagen. I de fåtaliga fall av trafikolyckor med stora eller snabba båtar är föraren nästan alltid kraftigt berusad och skulle kunna stoppas även med den tidigare promillegränsen på 1,0 promille eller med hänvisning till vårdslöshet i trafik. I grunden handlar det om att förhållandena i vägtrafik och i sjötrafik inte - som lagstiftaren säger - är lika utan faktiskt mycket olika när det gäller hastigheter och utrymme, vilket ger betydligt lägre olycksrisker för båttrafiken.

2. Den nya lagen är rättsosäker.
Den nya lagen innebär att alla personer på båten som kan anses ha för sjösäkerheten viktiga funktioner kan straffas för sjöfylleri. Exakt vilka är oklart. Otydligheten skapar olust och leder kanske till att man tar det säkra före det osäkra och inte besöker restaurang eller ger sig till sjöss över huvud taget.

3. Människors frihet i ett aktivt sjöliv har ett värde.
Främst för dem själva men också för samhället. Ett semestrande till sjöss innebär rekreation och skärgården och skärgårdslivet är ett viktigt kulturarv. Alltmer krångel inom denna sektor minskar spontanitet och ökar stress. Det kan minska aktiviteten i båtlivet och beröva människor värdefulla upplevelser av glädje och spontanitet. Indikatorer är att färre besöker sjökrogar men också fallande pris på båtar. Har inte lyckliga semesterminnen något värde för lagstiftaren – vilket de borde - så borde åtminstone effekterna på folkhälsan ha det.

4. Det finns en gräns för hur många onödiga regler skärgårdssamhällena (och annan glesbygd) kan bära.
Skärgårdsbor har större krångel i sin vardag än andra redan av naturliga orsaker som att man bor glest, har svag samhällsservice, besvärliga transporter och ofta driver egna små företag, egna reningsverk och servicefunktioner. En omotiverad inskränkning i möjligheten för en själv eller för besökande vänner att transportera sig själv till och från sociala tillställningar innebär ökad ensamhet. Dessutom slår den aktuella lagstiftningen hårt mot många restauranger som ger jobb. Varje ytterligare onödig regel – och de är redan många – bidrar till att lägga ytterligare hinder för människornas kraft att utveckla skärgården.

Många tycker att alla klutar ska sättas till för att minska varje tänkbar olycka till sjöss. Det finns i så fall mer effektiva åtgärder. Men det är också dags att vi svenskar börjar vända på frågorna. Är det rimligt att lagstiftaren bestämmer vad vi ska och inte ska göra även när det inte går ut över samhället eller över andra människor? Är våra spontana fördomar och kvällstidningsbilder av fulla överklassungdomar, eller våra ytterst subjektiva uppfattningar om andras båtvett, verkligen en rimlig grund för att kräva regler mot skötsamma människor som visserligen tvingar fram ett ändrat beteende, men utan att dessa beteendeändringar faktiskt bidrar till högre sjösäkerhet.

Och är det verkligen så orimligt att människor kan få dricka ett par glas vin till maten och segla hem båten efteråt om det faktiskt inte har någon påvisbar effekt för sjösäkerheten? Ska vi förbjuda det bara för att vi har makten att göra det? Jag tycker inte det. Därför är den nya sjöfyllerilagen – vid sidan av dess negativa effekter på semesterlycka, folkhälsa och livskraft i skärgården - en viktig principfråga.

Se ABCs inslag och lyssna på Stockholmsnytt. Läs också Karl Malmqvists blogginlägg om sjöfyllerilagen. Även Båtnytt är starkt kritiska till lagen. Läs också experterna Hugo Tiberg, proffessor i sjörätt och Mats Edenius, professor i informationssystem som menar att nya regeln för sjöfylleri är förnedrande för båtförare.

Nya sjöfyllerilagen - en onödig morallag

Många ställer frågor om varför jag kräver att den nya sjöfyllerilagen görs om. Utgångs­punkten är ofta en intuitiv känsla att det borde vara samma regler för sjötrafik som för vägtrafik. Man pekar också på Kustbevakningens mediakommunikéer som ger sken av att sjöfylleriet minskat till följd av lagen.

Jag bör först förklara min grundinställning. Min utgångspunkt är den individuella och kollektiva friheten att själv bestämma hur man vill leva sina liv. Lagar och regler som styr hur människor lever sina liv ska endast finnas om de är motiverade för att gagna viktiga samhällsintressen eller skydda människor från skador – särskilt om dessa åsamkas andra. Man måste också alltid väga de negativa effekterna av styrningen mot de positiva effekter som man eftersträvar.

1. Lagskärpningen är onödig:
Den nya lagen behövs inte för att öka sjösäkerheten och har dålig träffsäkerhet på de faktiska olyckorna. Olyckor till sjöss har minskat kontinuerligt sedan tjugo år. De flesta sjöolyckor drabbar ensamma kraftigt alkoholpåverkade personer i små båtar som inte omfattas av lagen. I de fåtaliga fall av trafikolyckor med stora eller snabba båtar är föraren nästan alltid kraftigt berusad och skulle kunna stoppas även med den tidigare promillegränsen på 1,0 promille eller med hänvisning till vårdslöshet i trafik. I grunden handlar det om att förhållandena i vägtrafik och i sjötrafik inte - som lagstiftaren säger - är lika utan faktiskt mycket olika när det gäller hastigheter och utrymme, vilket ger betydligt lägre olycksrisker för båttrafiken.

2. Den nya lagen är rättsosäker.
Den nya lagen innebär att alla personer på båten som kan anses ha för sjösäkerheten viktiga funktioner kan straffas för sjöfylleri. Exakt vilka är oklart. Otydligheten skapar olust och leder kanske till att man tar det säkra före det osäkra och inte besöker restaurang eller ger sig till sjöss över huvud taget.

3. Människors frihet i ett aktivt sjöliv har ett värde.
Främst för dem själva men också för samhället. Ett semestrande till sjöss innebär rekreation och skärgården och skärgårdslivet är ett viktigt kulturarv. Alltmer krångel inom denna sektor minskar spontanitet och ökar stress. Det kan minska aktiviteten i båtlivet och beröva människor värdefulla upplevelser av glädje och spontanitet. Indikatorer är att färre besöker sjökrogar men också fallande pris på båtar. Har inte lyckliga semesterminnen något värde för lagstiftaren – vilket de borde - så borde åtminstone effekterna på folkhälsan ha det.

4. Det finns en gräns för hur många onödiga regler skärgårdssamhällena (och annan glesbygd) kan bära.
Skärgårdsbor har större krångel i sin vardag än andra redan av naturliga orsaker som att man bor glest, har svag samhällsservice, besvärliga transporter och ofta driver egna små företag, egna reningsverk och servicefunktioner. En omotiverad inskränkning i möjligheten för en själv eller för besökande vänner att transportera sig själv till och från sociala tillställningar innebär ökad ensamhet. Dessutom slår den aktuella lagstiftningen hårt mot många restauranger som ger jobb. Varje ytterligare onödig regel – och de är redan många – bidrar till att lägga ytterligare hinder för människornas kraft att utveckla skärgården.

Många tycker att alla klutar ska sättas till för att minska varje tänkbar olycka till sjöss. Det finns i så fall mer effektiva åtgärder. Men det är också dags att vi svenskar börjar vända på frågorna. Är det rimligt att lagstiftaren bestämmer vad vi ska och inte ska göra även när det inte går ut över samhället eller över andra människor? Är våra spontana fördomar och kvällstidningsbilder av fulla överklassungdomar, eller våra ytterst subjektiva uppfattningar om andras båtvett, verkligen en rimlig grund för att kräva regler mot skötsamma människor som visserligen tvingar fram ett ändrat beteende, men utan att dessa beteendeändringar faktiskt bidrar till högre sjösäkerhet.

Och är det verkligen så orimligt att människor kan få dricka ett par glas vin till maten och segla hem båten efteråt om det faktiskt inte har någon påvisbar effekt för sjösäkerheten? Ska vi förbjuda det bara för att vi har makten att göra det? Jag tycker inte det. Därför är den nya sjöfyllerilagen – vid sidan av dess negativa effekter på semesterlycka, folkhälsa och livskraft i skärgården - en viktig principfråga.

Se ABCs inslag och lyssna på Stockholmsnytt. Läs också Karl Malmqvists blogginlägg om sjöfyllerilagen. Även Båtnytt är starkt kritiska till lagen. Läs också experterna Hugo Tiberg, proffessor i sjörätt och Mats Edenius, professor i informationssystem som menar att nya regeln för sjöfylleri är förnedrande för båtförare.