Hade egentligen tänkt gå ut i solen men känner att den debatt min gode vän
Magnus Andersson idag för på
UNT:s debattsida och sin egen blogg berör så intressanta frågor att jag måste kommentera dem.
Självklart har Magnus rätt i att kampen mot växthuseffekten endast kan vinnas om vi väljer de enklaste, bekvämaste och mest resurseffektiva sätten att ta bort utsläppen av växthusgaser. Det talar precis som han framhåller för att marknadsekonomiska styrmedel ska vara en central del i klimatstrategierna.
Men det är skillnad mellan enklaste och enkelt, bekvämaste och bekvämt. Segern över den hotande klimatkatastrofen kommer sannolikt inte att vara lättvunnen.
Det finns flera finesser med ett svenskt beslut att slänga våra utsläppsrättigheter och istället köpa nya på världsmarknaden. Bl. a. att det leder kan leda till transfereringar till fattiga länder. Avgörande är dock hur utsläppsrättigheterna fördelas från början. Gör man det efter dagens utsläpp kommer de fattiga länderna ha lite rättigheter att sälja. Delar man däremot lika stora utsläppsrättigheter per invånare kan utsläppshandeln bli en stor resurs för fattiga länder (förutsatt att inte försäljningsintäkterna försnillas av korrupta byråkrater).
Jag vill dock varna för tron att klimathotet kan besegras genom insatser i fattigare länder. Sanningen är ju den att dessa länder står för en ganska liten del av de totala utsläppen. Det går helt enkelt inte att radikalt minska utsläppen av växthusgaser utan att lika radikalt minska utsläppen av växthusgaser i I-länderna. I och för sig leder en internationell utsläppshandel - där länder som Sverige visserligen med fördel skulle kunna riva sina kvoter i bitar - till ett enhetligt pris på koldioxidutsläpp vilket skapar drivkrafter för förändring också i Sverige. Men om prisnivån sätts utifrån alltför försiktiga utsläppsmål och baserat på alternativkostnaden i länder med usel köpkraft och ekonomisk effektivitet riskerar prissignalerna till västvärldens marknader inledningsvis att bli alltför svaga vilket också riskerar att hålla tillbaka nödvändiga investeringar i ny teknik, infrastruktur med mera.
Förutsatt att man skärper kvoterna efter hand kommer visserligen prissignalerna att skärpas men här kan finnas en risk att startsträckan blir för kort. När prissignalerna skärps kommer ungefär samma åtgärder att bli nödvändiga i Sverige och i andra länder som Magnus, Daniel Barr och Ekonomistyrningsverket (?) anser för kostsamma att genomföra idag.
En nära besläktad fråga är vad en skrotning av den nationella klimatpolitiken tll förmån för utsläppshandel skulle få för teknikutvecklingen. I tredje världen torde klimatanpassning i stor utsträckning handla om att styra bort från verksamheter som är klimatpåverkande, inte att få fram mer klimateffektiv teknologi inom befintliga verksamheter. Detta eftersom produktiviteten är för låg för att detta ska bli lönsamt. För att det ska ske i stor skala krävs starka ekonomiska incitament som träffar de mer utvecklade ekonomierna.
Ett annat problem är utsläppsrättigheternas trovärdighet. Ännu är inte utsläppshandeln heltäckande och egentligen har inte världssamfundets förmåga att effektivt övervaka att inga utsläpp sker utanför kvoterna prövats på allvar.
Låt oss gärna riva utsläppskvoterna - kanske kommer det att få dessa utmärkta effekter - men låt oss inte lägga ner hela den nationella och europeiska klimatpolitiken (även om den också bör bli mer marknadsdriven). Och framför allt, Magnus, låt oss ta oss i akt för tanken att växthuseffekten kan lösas nån annanstans utan att vi behöver göra något här.
ps. För övrigt behöver klimatbiståndet förstärkas! DS.
Intressant? Andra bloggar om klimat, utsläppsrättigheter, Kyotoprotokollet, Magnus Andersson
