Jimmie Åkesson exponerar i dagens
Aftonbladet sin uppfattning att Islam är det stora hotet mot Sverige och Västerlandet. Han tillgriper en serie löst hoprafsade argument som knappast håller för en kritisk prövning.
Bl. a. att mångkulturella samhällen är en monokulturell företeelse som enbart förekommer i postmodernt "oikofoba" samhällen - dvs. i dagens Västerland. Det är en snygg paradox men den är tom på logiskt innehåll. Resonemanget faller både på vetenskapsteoretiska och historiska grunder.
Vad menar Åkesson med sin paradox om ett mångkulturellt samhälle byggande på en monokultur? Det är ju bara en lek med ord som syftar till att framställa mångkulturalister som lika enkelspårigt inskränkta som motståndarna till mångkultur. Några definitioner ges inte, och denna brist döljer ett språkligt cirkelargument utan beviskraft.
Vidare finns det visst - tvärtemot vad Åkesson påstår exempel på mångkulturella samhällen tidigare i historien. Lustigt nog har flera av dessa miljöer uppstått under muslimsk överhöghet. T. ex. stora delar av arabvärlden under medeltiden, det spanska-moriska Andalusien under 12-1400-talen samt Konstantinopel under Osmanska riket från erövringen till Första världskrigets utbrott. Det finns också exempel från kristna länder. Exempelvis Aragonien under 1200- och 1300-talen. Men generellt sätt har kristna länder före upplysningstiden varit mycket sämre i grenen tolerans mot oliktänkande än de muslimska.
Åkesson hävdar att islam varit i krig mot kristendomen under 1400 år. Att ett permanent krigstillstånd rått under den perioden är gravt förenklande. Vissa kristna och muslimska regimer har dock under långa perioder hämtat sin legitimitet ur ett påstått uppdrag att försvara sin religion och bekämpa trosfiender. Det gäller t.ex. det relativt fridsamma osmanska riket liksom kristna riken på den iberiska halvön under medeltiden, men även Ryssland, Polen och Österrike har sådana inslag. (I Sveriges fall har legitimiteten historiskt snarare hämtats från kamp mot andra grenar av kristendomen - dvs. papister och ryssar - medan intresset för kampen mot det avlägsna islam varit rätt undanskymt). Därmed inte sagt att ens dessa regimer i verkligheten bedrivit en kontinuerlig kamp. Det har dött betydligt fler människor i krig mellan kristna (och troligen också i krig mellan muslimer inbördes) än i krig mellan kristna och muslimer.
Slutligen hänvisar Åkesson till en undersökning bland engelska muslimska ungdomar som visar att 37 procent sluter upp bakom radikala islamistiska påståenden. Jag instämmer i att detta är ett orostecken. Precis som att en undersökning för några år sedan visade att en ungefär lika stor andel av svenska ungdomar ifrågasatte om Förintelsen ägt rum. Jag undrar för övrigt vad Åkesson och hans meningsfränder anser om Förintelsen just idag?
Min förhoppning - som jag tror är tämligen välgrundad i historisk empiri - är att ungdomar som intar korkade radikala ståndpunkter i gymnasieåren i de allra flesta fall nyktrar till när de blir några och tjugo. Tyvärr är det nog för sent att hoppas på Jimmie Åkesson.
Radikal islamism är inte bra. Men Sverigedemokrater och andra rörelser som vill piska upp rädsla och hat mellan grupper i ett i huvudsak harmoniskt fungerande samhälle är inte ett dugg bättre.
Intressant? Läs fler bloggar om
Sverigedemokraterna,
SD,
Jimmie Åkesson,
islam,
rasism, val 2010,
politik.
Fler bloggare om Åkessons debattartikel:
Hedin,
Bojerud,
Abir,
Erika,
PL&C,
Stina
