Centerpartiets största partiledare tackar för sig?

Har just sett presskonferensen där Maud Olofsson meddelar att hon avgår som partiledare vid stämman i höst. Jag är imponerad av hur hon även i detta läge visar ledarskap och visdom.

Maud Olofsson kommer att bli ihågkommen som Centerpartiets kanske största ledare sedan partiet bildades. Hennes - visserligen inte landade - förnyelse av Centerpartiet, hennes ledarskap tillsammans med Reinfeldt i bildandet av och i valsegern för Allians för Sverige, hennes framgångsrika regeringsinsats och hennes inverkan på svensk värderingsdebatt innebär att hon mer än kanske någon tidigare Centerledare bidragit till att forma Sverige. Vid en jämförelse av Centerpartiets ledare efter pionjärårens täta partiledarskiften ter det sig ofrånkomligt att Mauds insatser måste ges ett mycket högt betyg.

I likhet med Axel Persson-Bramstorp omskapade hon det svenska politiska landskapet. Tillsammans med Reinfeldt var hon den drivande kraften och inspiratören till bildandet av Allians för Sverige och den opinionsvåg som ledde alliansen till seger 2006.

Man kan visserligen jämföra henne med Thorbjörn Fälldin som själv lyckades bilda tre regeringar men Thorbjörn Fälldin bidrog inte i samma utsträckning till att omforma samhällsklimatet. Hans ledarskap var inte i samma utsträckning i takt med tiden. Färdriktningen blev inte lika tydlig och resultaten inte lika bestående. I grunden blev Fälldin en förvaltande och inte en reforemerande statsminister, kanske därför att han egentligen inte besatt den klara visionära fjärrsyn som Maud Olofsson. Fälldin lämnade också efter sig ett Centerparti som kraftigt försvagats medan Maud faktiskt har vunnit tre val av fem och lyft Centerpartiets valresultat från 5,1 till 6,6 procent.

Under Hedlund deltog Bondeförbundet/Centerpartiet i regeringar med socialdemokratin men bytte block efter pensionsomröstningen. Hedlund genomförde en historiskt unik förnyelse av Centerpartiet från ett landsbygdsparti till ett idéparti som utmanade den socialdemokratiska modellen såväl inom välfärdspolitiken, samhällsorganisationen och miljöfrågorna. Men även Mauds förnyelse av Centerpartiet är ett storartat bidrag även om den inte riktigt fullföljts och landats. Hedlund nådde aldrig tillbaka till regeringsställning med den förnyade, ideologiskt högpotenta Centerrörelsen. Maud däremot har fått möjligheten att i praktiken tillämpa förnyad Centerpolitik i regeringsställning, men å andra sidan har uppenbarligen partiets förnyelsearbete tappat fart under denna process.

Olof Johansson gjorde naturligtvis en jätteinsats genom att i Bildts regering och i samarbete med socialdemokratiska regeringen 1995-97 bidra till Sveriges internationellt unika saneringspolitik som lade grunden för mycket av den konkurrenskraft och stabilitet som Sverige åtnjutit under 2000-talet. Han återvitaliserade även Centerpartiets miljöengagemang. Men i grunden var Olof Johansson en partiledare som gick på tvärs mot de framväxande strömningarna i sitt eget parti. Därigenom försenade han Centerpartiets förnyelse med ett decennium och lämnade i från sig ett opinionsmässigt konkursbo. Maud Olofsson däremot har i grunden lett Centerpartiet i samklang med dess inneboende ideologiska vilja till en mer frihetlig, decentralistisk och entreprenöriell politik.

Även vid en sakpolitisk jämförelse står sig Maud Olofsson mycket bra i konkurrensen. Hennes största bedrift är förmodligen den missförstådda men mycket framsynta energiöverenskommelsen som ingicks med allianskamraterna 2009. RUT-avdraget har frigjort kraften i servicenäringen och spelar faktiskt också en växande välfärdspolitisk roll som komplement eller alternativ till offentliga, behovsprövade välfärdstjänster. Regelförenklingsarbetet har ofta beskrivits som ett misslyckande, men många upplever att det faktiskt så sakteliga börjar ge resultat. Inte minst det målmedvetna arbetet med att uppmuntra kommuner och myndigheter att minska onödigt krångel i myndighetskontakter börjar få genomslag. Det här är tre reformområden som har en inre dynamik och vars fulla effekter fortfarande ligger i framtiden.

De två Centerledare som i historiens ljus framstår som störst är enligt mitt förmenande Bramstorp och Hedlund. Även om det är vanskligt att fälla omdömen innan ett tillräckligt historiskt avstånd har uppkommit för en rättvisande jämförelse tycker jag definitivt att Maud Olofsson hör hemma i samma klass. Mycket talar för att det faktiskt är Maud Olofsson som när vi fått perspektiv på hennes gärning kvalificerar sig för förstaplatsen.

(DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, SVT)