Åsa Linderborg och Björn Elmbrant är båda dagsaktuella för två märkliga krönikor om Berlinmurens fall. Ingen av dem kan låta bli att klia på vänsterns ärr från 1989.
Åsa Linderborg pekar på att några av de ungerska reformkommunisterna från 1989 idag är mångmiljonärer, att den ryska genomsnittsåldern sjunker på grund av "den nyliberala chockterapin" och att östtyskarna återförenats med västtyskarna till priset av förlorad social trygghet och minskad jämlikhet mellan könen. "Hela Östeuropa är en exempelsamling på förlorade illusioner."
Visst finns det förlorade illusioner och det är väl just signifikant för verkligheten. Det finns inget Utopia och det öppna liberala samhällets förespråkare har aldrig påstått det. Det är egentligen självklart att glädjeruset från en aldrig så fredlig revolution aldrig kan bestå när friheten blivit vardag.
Det som är stötande är dock att Åsa Linderborg så konsekvent blandar äpplen och päron och försöker göra marknadsekonomin och den liberala demokratin ansvarig för alla missförhållanden i öst. Det är stor skillnad på de demokratiska stater i centraleuropa och Baltikum, som tidigare var lydstater till den sovjetiska ockupationsmakten, och Sovjetunionens ryska arvtagare i Ryssland, Ukraina och Vitryssland.
Att beskriva tillståndet 2009 i Ungern, Östtyskland eller Baltikum som likvärdigt eller jämförbart med läget innan 1989 är lyckligtvis inte bara anstötligt, det är också en hopplös uppgift. Den blir bara möjlig - men fortfarande mycket svår - genom att kasta ner dessa demokratiska marknadsekonomiska länder i samma korg som Ryssland och sedan skaka om ordentligt.
Reformerna och demokratiseringen av Ryssland fungerade aldrig väl. Privatiseringarna av de statliga tillgångarna vansköttes på ett sådant sätt att tidigare kommunistiska byråkrater och maffialedare kunde berika sig själva. Det var varken nyliberalt eller en chockterapi, det var ren korruption. Samtidigt genomfördes inte trovärdiga reformer av rättssystem och maktstrukturer. De demokratiska valen i Ryssland har aldrig givit en tydlig majoritet åt partier som fullt ut omfattar demokratins och det öppna samhällets ideal.
Ryssland är inget öppet samhälle och ingen liberal marknadsekonomi. Liberala och borgerliga företrädare har inget behov av att försvara hur detta land fungerar idag. Tvärtom har vi all anledning att arbeta för ytterligare reformer.
Det intressanta är att Åsa Linderborg har ett behov av att jämföra dagsläget med det som fanns innan 1989 och 1991. Hon söker fortfarande argumenten för att hon på något vis ändå hade rätt före 1989. Och trots att hon säger sig söka en ny vänster visar hon ingen vilja att lära sig något av de fel den gamla vänstern begått.
Varför kan inte Åsa Linderborg bara konstatera att det var bra att muren föll och att kommunisterna hade förskräckligt fel om Europa före 1989. Det skulle säkert också underlätta i sökandet efter en ny vänster. Och det finns många mycket bättre dagar för Åsa Linderborg att försöka vinna debatten över liberalismen än årsdagen av Berlinmurens fall. Och som det nu är måste man fråga sig om Åsa Linderborg - trots alla dimridåer - inte försvarar Berlinmuren.
Ingerö har skrivit bra om Elmbrants artikel. Synd på Elmbrant, han kan bättre än så här.
Intressant? Fler bloggar om kommunism, berlin, berlinmuren, åsa linderborg, björn elmbrant, socialism, vänster, liberalism, Sovjetunionen, Ryssland, Tyskland, Baltikum
Jag började som städhjälp
2 år sedan
